Till lunch: 10 km.

På lunchen idag blev det 10 lugna kilometer. Det kändes dock som jag sprang i en helt annan stad jämfört med gårdagens soliga version av huvudstaden.

Men åh så trött jag börjar bli på mina vinterlöpartights. Jag har sett dem till leda nu. Snart får det bli plusgrader en gång för alla så man kan variera sig lite mer. Även om jag verkligen gillar svarta tights så vill jag dra på mig några andra svarta tights och gömma vinterbraxorna längst ner i lådan.

I övrigt var det idag en sån där tur som mest rensar huvudet. De gånger jag springer dagen efter mina långpass brukar det kännas precis så, som att både ben och huvud återhämtar sig. Tänkte inte på något speciellt förutom den här skylten vid Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan, som jag som icke troende måste säga är rätt kul ändå. You go God!

Punkt. Slut.

Återhämtningsjogg med Ruben!

Nu ikväll var det premiär för Ruben i löpardojorna! Han fick låna syrrans tights och skor och min gamla Adidas-jacka (Herregud, jag och Ruben börjar få samma storlek i tröjor!). Förutom att springa och få en pratstund fri från datorer och jox, så har jag helt egoistiskt även kommit på att springa med barnen, är helt perfekt efter ett långpass eller ett hårt pass. De håller nämligen det ultimata återhämtningstempot, vilket jag själv är rätt kass på.

Ruben fick bestämma håll och han ville gärna kuta till Lidingöbron, men framförallt över den. Jag informerade om att det är en bra bit, så mycket som 4 km till Ropsten, och sen lika långt tillbaka. Men absolut, vi gav oss av åt det hållet. Vi sprang och pratade, om viktiga saker som att Ruben tyckte det var orättvist att cykelbanan är bredare än den för oss springare. När klockan visade 1,8 km bestämde vi oss för att vända, det kändes lagom. En bit bort skymtade vi bron men det var lite väl långt för premiärturen. Men om vi ökar på med 250 meter för varje gång så är vi snart där.

Blev totalt 3,6 km. Blev så imponerad av Ruben som spurtade i backarna och inte pratade om att stanna en endaste gång. En fin känsla när man får se en sida hos sina barn, som man inte riktigt visste fanns innan. Får nog bli ett par egna skor och brallor om viljan till spring fortsätter. Jag är för övrigt den lättaste att övertala när det kommer till den biten.

Sen gjorde Ruben en brasa och jag tog fram Mexikooljan och masserade vaderna och fötterna. Till detta serverades det Marabou mjölkchoklad. Rätt trevligt, om jag får säga det själv. Nu: magstyrka! Pang!

4 solskensmil!

Vet inte om det var alla liter kolasås jag åt till glassen igår kväll, jordnötssmöret på frukostmackan, Olles spellista med bland annat den här låten (som det är omöjligt att inte springa i bra fart till) eller om det helt enkelt var dagens perfekta löparväder. Men idag fick jag till ett riktigt bra långpass där känslan var med mig hela vägen. Solen lyste så jag satte på mig solglasögon innan jag gav mig av. Och hörlurar. Såg enormt kittad ut!

Stoppade ner en minivattenflaska i fickan och Dextrosol, ifall det skulle behövas.

Och sen sprang jag. In mot stan. På Lidingöbron mötte jag två Team Stockholm Marathon-grupper som var på väg åt motsatt håll. Själv hade jag planerat samma runda som förra helgen med skillnaden att jag började med en längre sväng ute på Djurgården. Åh. det var så underbart ute! Ute på Djurgården såg jag ännu ett par till TSM-grupper. Svängde runt en bra bit ut och tog andra sidan längs kanalen tillbaka, sen blev det Strandvägen-Skeppbron-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen-Hornstulls Strand-Söder Mälarstrand (där jag skrämde liv på en annan bloggare när jag hoppade på henne för att heja i farten)-Skeppsbron-Strandvägen (och här kom Olle och barnen åkandes i bilen efter att ha varit på Tekniska museet, trevligt med lite vinkande)-Värtan (här kom jag på att jag ju hade vatten i fickan så jag drack en klunk)-Lidingöbron-och sen: hemma! Totalt 40 km km i 4:39 min/km. Kände mig så lätt idag och fick in den där känslan av att kunna fortsätta för evigt. Men det gjorde jag inte. För jag kan ju inte springa HELA söndagen.

Dextrosolen behövdes aldrig men jag har kommit på att det kan vara skönt att ha sånt där i fickan, mer som en liten trygghet eller pepp, om man skulle behöva det. Jaha, och vad gjorde jag sen då? Det vet ni ju redan:

Precis. Smoothies!

Det var dagens långpass. Tack för din medverkan, kroppen!

Hästkavalkad och löpteknik!

Vi åkte ut till Elfvik. Till solen och hästarna i sina täcken. Och trots att jag inte är, och aldrig varit, en hästtok så är det något som händer med mig när jag ser hästar i fint väder, särskilt lite kyliga dagar. Då ser jag framför mig hur vi plötsligt bor på landet och jag… håller på med hästar? Nä. Men vi har massa hästar. Kanske Olle kunde pyssla om dem, han gillar ju hästar jättemycket, och jag… springer? Här får ni i alla fall en hästkavalkad (Uma var nämligen noga med att vi skulle hälsa på exakt alla hästarna):

Efter detta drog jag till Bosön.

Och hade två timmars löpteknik med Markus Stålbom. Han brukar ha kurser men vi hade bestämt att det passade bättre med ett individuellt anpassat upplägg för mig.

Så vi kutade och snackade och gjorde massa övningar i två timmar. Mycket intressant. Det enda ”problemet” är att jag just nu inte har lust att dra ner på mängden löpning, och då är det svårt att göra några större förändringar. Men jag fick många bra grejer med mig att tänka på och öva på. Sen drog jag på mig långa tights och jacka och kutade hemåt. 3 ytterligare små kilometer till dagens pott. Hade tänkt springa lite längre här på em men kände av min vänsterfot efter morgonens pass, och Bosön-banan gjorde inte saken bättre, så det kändes klokare att kuta hem och istället bjuda mina föräldrar på middag.

Slut på lördagen. Ses imorgon!

Fart på band!

Vaknade till ljus i rummet och en ljusblå himmel utanför fönstret. Äntligen en natts bra sömn. Låg kvar en bra stund och snackade jetplan med Ruben. Sen masade jag mig upp. Trots det vackra vädret hade jag bestämt mig för ett tempopass på löpbandet. Men jag började med 2,5 km uppjogg utomhus för att vara uppvärmd och redo för fart när de öppnar kl 08:30.

Bara en dåre drar in och springer på löpband en sån här vacker dag. Men just när jag springer så pass tidigt och det är kallt ute så tycker jag det kan vara svårt att få upp farten. Därför klev jag efter 2,5 km uppjogg in här:

Drog av mig de långa tightsen och satte på mig mina Adios. Försten på löpbandet! Som jag sagt förut så känner jag mig stressad av att kuta på gym eftersom man egentligen bara får springa 10 minuter om det är folk på kö. Men jag körde på. Hade tänkt mig 7km+5km+5km men av rädsla för att bli av med bandet så blev passet såhär:

2,5 km uppjogg utomhus

Paus, ta på dojor etc.

9 km i 4:00-fart

1,5 km i 3:55-fart

500 meter i 3:32-fart

Här var jag tvungen att lämna över bandet till en man på kö. Damn! Men ok, körde 15 chins och sen hade ett annat löpband blivit ledigt. Ibland har man tur. Totalt 3 min vila.

2 km 3:52-fart

1 km 3:45-fart

Paus, ta på ytterkläder.

1,5 km nedjogg.

Blev ett riktigt bra pass. Nöjd med den höga farten jag höll i 11 km utan pass. Och nöjd med att jag sedan fick höja tempot ytterligare några km. Blev totalt 18 km.

Dusch. Och frukost.

Och sol!

Klapprar hemåt.

Och… så var det helg igen! Kändes lite extra festligt att byta om i och med att jag har en ny jacka. Har spanat på den ganska länge fast inte tyckt att jag haft råd. Men sen när det var som kallast där ett tag slog jag till för den är liksom sådär mysig och mjuk på insidan. Lite som att springa i morgonrock när det är kallt på morgonen. Men mest gillar jag den orangea inbyggda halsduken. Har man en sån kan man stå i hörnet och se såhär tuff ut om någon öppnar dörren in till toaletterna.

I alla fall så sprang jag hemåt. Ahh, benen kändes ganska tunga och trötta – och inte konstigt är väl det med två rätt tuffa pass två dagar på raken. Men ändå, så skönt att bara få springa utan att bry sig om tiden alls. Lyssnade på musik och tänkte på… ingenting. Eller jo, det gjorde jag ju. Jag tänkte non stop på det galna i att jag sprang med mina Icebugs med dobbar. But why?! Jo, grejen var att det var rätt halt ute på Lidingö tidigt imorse så därför kutade jag med dem då, och jag var lite lat och orkade inte ta med ytterligare ett par skor. Men jag ångrade mig såklart när jag klapprade fram på de torra fina stadsgatorna och störde fredagsstämningen för folk.

Blev 11 lugna fredagskvällskilometer. Sen pang in till mitt favoritgäng och äta bästa fredagsmaten. Var beredda på en fantastisk syn:

Jösses så gott det där var. Chilibearnaise. Adjö.

Upp, upp, upp!

Kärvt att gå upp idag. Jag har sovit så risigt hela veckan pga all sjuka hemma. Antingen har man flyttat runt kräkhinkar, mått illa själv eller som i natt, haft snörvel och host bredvid sig non stop. Samt dåliga drömmar ovanpå det. Nä nu får det bli bättring på den fronten. Men i alla fall så kom jag upp och ner i löparkläderna och sprang iväg in mot stan. 7 km fram till Lill-Jansskogen. Där körde jag 20 minuters backintervaller. Jag såg två såna där Army Training-grupper. Tränaren i den ena gruppen gastade så det ekade genom hela skogen. Alltså, det är ju jättebra att mäniskor får pepp av det där. Själv skulle jag aldrig palla att höra sånt där vrålande i öronen just så tidigt på morgonen. Då föredrar jag i såna fall Jack Whites stämma i hörlurarna. Efter backintervallerna tog jag en liten extrasväng genom skogen och sen mot jobbet.

Piiiip! Fina fredagsmorgon! Totalt 16,5 km. Sen köpte jag kaffe. Var snäll mot kroppen och stretchade…

… och hann med lite annat.

Dusch och hissen upp till jobbet.

Frukost!

Ok, det var det. Hoppas solen skiner på er.

Tar mig genom stan.

Åkte in till jobbet efter lunch för att jobba vidare. När jag var klar var det knappt några andra kvar, och de på dagtid eftertraktade mötesrummen stod tomma. Gillar vårt kontor när det är mörkt ute och man kan blicka ut så bra över staden. När jag gjort det en stund, tog jag hissen ner och sprang hemåt. Några grejer på vägen:

1. Korsningen Odengatan/Västmannagatan körde en bil i hög fart över övergångsstället trots att det var grönt ljus för oss fotisar/springisar. Jag blev oerhört arg då det var nära att hon körde över mig – och observera här nu att jag hade saktat in innan övergångsstället. Viftade/hytte åt föraren med mina vita boxarvantar så hon tvärnitade, hon såg förskräckt ut men jag skrek ändå IDIOT och gjorde några märkliga gester med armarna, vet inte var de kom ifrån. Sen kändes det bättre och jag sprang vidare.

2. Jag höll på att halka vid ett övergångsställe på Valhallavägen och jag funderade en stund över varför de valt att göra de vita strecken på övergångsställena i ett så oerhört halt material. Det är ju jättedumt. Där folk liksom ska gå? Särskilt gamla som går knaggligt och kanske har rullator. Det måste finnas bra vit färg som inte är hal. Får dyka ner i detta ämne någon gång. (Eller inte.)

3. På Lidingöbron hade 235 cyklister passerat mot Lidingö och 247 stycken in mot stan. Oh så jämnt. Spänningen är olidlig. Vem vinner när klockan slår tolv?

4. I Källängens skola lyste det i ett fönster och jag tyckte mig se ett gäng gamla gubbar som spelade i band? Om detta stämmer så var det en fin/tuff avslutning på torsdagkvällen.

Totalt 10 km. 4:50 min/km. Klart slut för idag.

Bekänner färg!

Herrejesus vilken tur att jag är frisk. Hade jag inte fått springa i det här vårvädret innan kylan kommer tillbaka så hade jag blivit tokig.

Idag var det ju till och med så varmt att jag kunde ha vanliga löparvantar dvs inga stora boxarvarianter. På lunchen var det dags för årets första tröskelpass. Det som jag kallar tröskelpass och inte tröskelintervaller. Mina tröskelpass kan nog närmast liknas vid snabbdistans, fast ändå inte för det är hela tiden viktigt att undvika mjölksyra. Otroligt länge sen jag körde den här typen av tröskel då min fot inte klarat av det. Fick lägga ned den typen av pass ett bra tag innan Berlin. Men nu var det alltså dags. Pga fortsatt sjuka barn och jobb hemifrån så fick lunchpasset äga rum ute på Lidingö. 3 km uppvärmning i 4:45 fart följt av utfallssteg och några spänsthopp. Kände mig lite nervös. Fastän det bara var ett litet lopp jag själv skulle vara med i.

Ingen idé att dra ut på det – iväg! Svårt att hitta en lång plan sträcka här ute. Jag har en rätt bra rutt men just nu är den alltför snöig och ojämn. Nu sprang jag istället på gångbanan som går längs Norra Kungsvägen. Där är det dock några sega backar på ett par ställen som jag hellre hade varit utan. Men i alla fall. Sprang gjorde jag. Till en början vågade jag inte titta på klockan för rädsla att bli besviken. Jag har ju bara matat på med distans, tänk om farten helt försvunnit ur mig? Flåsade förbi några människor som skrämt hoppade åt sidan när jag, biet (helt svartklädd med gula skor), rusade förbi. Halvvägs över Lidingöbron vände jag och sprang tillbaka. Kämpade uppför sista sega backen, mjölksyran nära, saktade ner för att få det att släppa, och sen full rulle sista biten. Piiip!

20 minuter, exakt 5 km, snittfart 4:00 min/km varav första och sista gick i 3:54-fart. Jorå, det finns väl lite fart där, som kanske konserverats av vinterns distans. Och så var det ju de där backarna. Så det här blir nog bra. Får väl höra fotens utlåtande om det hela senare. Avslutade med 2 km nedjogg. Totalt 10 km.

Friskhetspiller.

Nr 1.

Mina nya Adios! De kom idag! Äntligen. De blev lite försenade för de första paret de skickade ”försvann” på vägen. Jag hoppas någon springtokig, fattig, extraknäckande brevbärare kom över dem. I vilket fall så anlände i alla fall det här paret i rättan stund för imorgon tänkte jag försöka mig på något slags tempo. I vilken form återstår att se. För övrigt är jag så glad att Adidas fortsätter göra tjejmodellen av Adiosen i klassiskt fina färger som inte är typiskt ”tjejiga”. Eller i alla fall att den valmöjligheten finns. Så är verkligen inte alltid fallet. Jag har så länge jag kan minnas stått framför killhyllan och suktats, för killversionerna är nästan alltid tusen gånger coolare och snyggare. Så omodernt att tro att tjejer självklart vill kuta runt i rosa och lila. Och just lila. Jag blir typ arg av den färgen. Men absolut, ibland springer jag gärna runt i rosa, det beror på hur skon är formgiven och i vilken ton etc. Men ändå, gult, rött, orange, grönt, blått och grått. Det gillar jag nästan alltid mer. Jaja, jag brukar som regel alltid smutsa ner nya skor rejält på första passet, så efter morgondagen är de nog ändå inte gula längre. Men som tur är blir de i alla fall inte lila!

Nr 2.

Mina nya nagellack! Det där genomskinliga blå är sånt där som ska göra naglarna starkare. Det behövs för mina naglar har helt tappat det sen vi kom hem från Mexiko. De bara går av och sönder och ser allmänt sjaviga ut. Kanske fått extra mycket stryk efter alla löpturer utomhus. Så det blåa ska det målas med först. Och sen, det röda. Det heter något så bra som Russian Roulette. Jag köpte det rakt av bara på namnet, ja ni hör ju själva.

Sådär. Kom nu torsdag. Jag är redo.