Godmorgonbacke!

Om jag nu sov bra i Köpenhamn så kan jag meddela att jag sover rätt risigt här hemma. Den lilla mänskliga propellern, som tenderar att snurra in till oss varje natt, är igång igen. Jag har börjat lägga mig skavfötters men det hjälper inte riktigt mot snurrandet. Men men. Man är ju rätt härdad vad gäller sömn vid det här laget och tur är det när man ska upp tidigt för att kuta upp och ner i en backe.

Började med 4,5 fina kilometers uppjogg.

Och sen var jag framme vid backen. Kände genast att jag hade mer kraft än förra veckans backpass. Lustigt hur känslan i kroppen kan gå så mycket upp och ner beroende på tidigare pass och dagsform. I alla fall så var det riktigt kul att springa upp och ner idag och tiden gick fort.

Plötsligt var 10 backintervaller avklarade och jag avslutade med 1,5 km nedjogg. Totalt 13 km. Däremot så krånglade min Garmin när jag kom hem. Jag skulle kolla lite tider men klockan sa den att det inte fanns någon historik lagrad. Ehh, hallåååå? Det finns tusentals pass lagrade men nähä. Allt borta. Tur att jag skriver upp exakt allt efter varje pass på old school- vis i en hederlig anteckningsbok. Men ändå. Inget klockkrångel vill vi ha nu. Det har jag inte råd med! I övrigt så tar jag mig dagen an i dessa skor. Nästan lika sköna som Nike Free och det är inte illa för ett par rockersdojor. (Herregud, för ett par år sen skulle jag inte ens komma på tanken att väga in bekvämlighet i skofrågor! Vart är världen på väg?!)

Slut.

Chins i natten!

Ni kanske undrar om jag lagt av med mina chins? Såklart jag inte har. Men jag kör inte lika hårt längre. Har lättat upp chinsträningen lite inför vårens lopp, för det känns lite tungt att släpa på en Starke Adolf-kropp när man ska springa 42 km. Ikväll körde jag totalt 30 stycken i set om 10. Och sen gjorde jag en massa magövningar för just magen har jag slarvat med senaste veckan. Fy skäms. Magen kan man aldrig träna för mycket. God afton.

Lunchfart och köksslit.

Lunch = ner i katakomberna för att byta om. Det har hänt något med omklädningsrummet senaste tiden. Plötsligt känns golvet rent, soppåsarna är tömda (så att jag slipper arbeta dubbelt som städerska) och det finns toalettpapper. Riktigt trevligt.

Det hade ju regnat hela morgonen så jag var lite orolig över att springa i mina nya Adios på lunchen, det kan vara så himla lerigt längs Kungsholms Strand. Och ja, det är ännu ett par dojor. Jag måste nämligen skicka tillbaka ett par av de specialbeställda då de omöjligt kan vara en 39 1/3, de är för små. Det andra specialbeställda paret vill jag spara på och alla mina andra är för utslitna. Jag har kört flera pass i ett par riktigt gamla och känner att de är alldeles för stumma och ej bra för fötterna. Så. Det var bara att dra på mig de gula fina skorna och hoppas på det bästa. För det är ju ändå trist att lorta ner dem på direkten.

Ooooh, känslan av ett par nya skor som sitter perfekt! Kutade ner mot Karlberg och gjorde mina hopp. Över till andra sidan. Ner för trappan här och sen, sen fanns det ingen ursäkt för att inte sätta fart.

Gaah, kändes tyngre än vanligt idag, trots nya skorna, och det kanske inte var konstigt efter söndagens långpass. Jag ångrade också att jag tagit en jacka, trots att den var tunn så kändes det varmt. Men även om det liksom känns aningen trögt ibland så kan jag ändå känna kraften av att passet ger. Det här passet kändes så. Jobbigt – särskilt i motvinden på tillbakavägen – men givande. Vi säger så i alla fall. För övrigt trevligt att en tjej ropade rocknrollrunning till mig när jag flåsade fram!

Drygt fem km som gick i 3:55 min/km. Sen tillbaka till jobbet. Totalt 9 km. Olle hade köpt yakiniku till mig.

Annars så var dagens stora bedrift att jag RENGJORDE KÖKSFLÄKTEN när jag kom hem. Det var hög tid om man säger så. När jag var klar så la jag filtren på en handduk för att torka. Jag vände mig bort en sekund och sen, ja sen sitter han där på de skinande filtren och ser söt ut.

Hej då.

En plastpåse springer till jobbet.

När jag kramade Uma innan jag smet hemifrån imorse så frågade hon varför jag hade en plastpåse på mig.

Det visade sig dock att plastpåsejackan var helt perfekt eftersom vädret var riktigt kasst.

Några tappra cyklister och en och annan löpare, men annars var det bara jag och långtradarna, som körde alldeles för fort och skvätte ner mig. Men har man en plastpåse på sig så har man.

Förbi Gärdet där det kändes alldeles overkligt att det bara så sent som i söndags kväll satt folk och drack vin och tjoade i solen. Nu var det mer den där Stockholm Marathon-känslan från förra året. På tal om det. Visst kan det inte bli lika kasst väder i år igen på Stockholm Marathon? Jag menar hur stor är sannolikheten för det, den måste ju vara minimal? Jag tänker mig att vi kanske får det ultimata vädret i år dvs runt 15-20 grader, sol och vindstilla.

Totalt 11 km. Nu: jobba!

En mil med gamla brevvänner i skallen.

Tralala. Här ser ni mitt nya iPhoneskal som jag köpte i Köpenhamn. Jo det stämmer, det var 38 år jag fyllde. Men jag ska be att få tala om att det är väldigt bra att det är sån stark färg på det för man bara ”bzzz!”, ser direkt var telefonen ligger. Idag när jag sprang hem från jobbet så blev det med musik.

Just när jag springer hem på kvällen så kan jag gilla att lyssna på musik men i övrigt så kör jag naturljud på alla mina pass just nu. Jahapp, jag sprang genom staden. Med de orangea öronen som stack upp.

Benen var i ok form efter gårdagens långpass. Inte sugna på att springa världsafort vilket jag inte på något vis gjorde heller. Det var en väldigt vanlig distansmil som mer kändes återhämtande än något annat. När jag sprang så kom jag att tänka på alla brevvänner jag hade som liten. Jag var med i IPS – International Friendship Service – och hade brevvänner i jag vet inte hur många länder: Bahrain, Australien, Italien, Tyskland, England och en massa fler ställen. Breven man skrev var liksom sådär rediga. Hur mår du, jag mår bra, hösten är här, jag har spelat basketmatch i helgen osv. Inget spännande men jag gillade det. Och ibland fick man kort på personen man brevväxlade med. Det var alltid så märkligt, särskilt om man skrivit till varandra en lång tid innan. Minns Australienbrevvännen. Det var en kille. Jag trodde han var så tuff för i hans brev lät det alltid så. Sådär lite nonchalant och ball. Men det kan också varit hans överläge i språket som gjorde det. I alla fall, när bilden kom så kunde jag bara inte fatta att det var han. Så såg han ju inte ut. Inte i mitt huvud. Lite som med bloggar där det bara är text och man aldrig ser personen som skriver. Det finns något fint med det, med bara de där orden, men också chockartat när man väl ses. Om man nu ens fattar att man ses eftersom man inte vet hur personen ser ut. På mig har ni sett tusentals bilder vid det här laget så jag tror inte ni får en chock om/när vi ses. Men man vet aldrig. Jag ser förmodligen lite äldre ut i verkligheten och mitt hår är jättegrått och rosa. Så ni vet vad ni ska titta efter.

Totalt 10 km i 4:54 min/km. Nu ska jag dricka grönt te. Det blev för lite av den varan i Köpenhamn så nu måste jag dricka ikapp. I dessa fina koppar som jag också köpte på resan. Det är för övrigt såna koppar som vi AD:s gillar extra mycket.

En annan glad nyhet är ju att snön försvunnit helt och hållet medan vi var borta. Vips så hade vi cyklar igen. Det är nu man är nöjd med att man aldrig ens tog in dem, de hade det nog rätt bra där under snöhögen.

Adieu.

Sent långpass genom stadens publik.

Och så var vi hemma igen. Vi är så oerhört nöjda med vår lilla resa. Det var som att allt klaffade; allt från att när vi ville byta restaurang en kväll fick bord trots att det alltid brukar vara fullt, till att tåg och bussar gled upp framför oss precis när vi kom. Det är bara att tacka. Var därmed helt säker på att min resväska skulle försvinna på vägen hem. Men inte ens det hände. Men hur kul vi än haft så finns det inget bättre än att komma hem till barnen. Hängde runt lite hemma men sen var jag bara tvungen att ge mig av på långpass. Det kändes lite sådär när man precis varit borta. Det fick bli till att springa snabbt!

Vädret var ju lika bra här hemma som det var när vi lämnade Köpenhamn. Därmed blev det korta brallor, eller ja till knäna, och t-shirt. Inte bästa förutsättningarna för långpass idag i och med att jag bara hade ätit en trekantsmacka på flygplatsen vid tolv. Var lite småhungrig redan när jag gav mig av men hade jag ätit hade jag behövt vänta… och således kommit hem för sent till barn och middag och allt. I alla fall. In mot stan i det braiga vädret. På något konstigt vis kändes det som att jag sprang ett lopp. Dels pga t-shirten men också för att stan var full av folk som promenixade, satt på små gräsplättar och hängde – nästan som att man hade publik! Körde vanliga rundan. Ganska blåsigt till och från men annars optimalt långpassväder. Tänkte på hur länge sen det var jag hade vatten med mig på mina långpass. Nu när det börjar bli varmare kanske det vore klokt att ha med sig lite men jag har liksom vant kroppen vid att springa rätt bra utan att dricka. Det är bra på ett vis att vara lite härdad, men jag kanske skulle behöver öva lite på att dricka i högre fart. Jaja. När jag passerade Grand Hôtel hörde jag plötsligt en massa tjejer vråla och jag insåg att det var Justin Bieber som var orsaken till känslorna. I Köpenhamn var han också samtidigt som vi och det stod horder att tjejer och vrålade utanför hans hotell. Såhär såg det ut där:

De sprang fram och tillbaka mellan huvudentrén och hotellets bakdörrar i hopp om att se honom. När vi sen landade med flyget i Stockholm så stod det ett gäng tjejer och väntade utanför tullen: de hade JB ritat på kinderna och frågade oss om vi kommit från Köpenhamn och sett Justin Bieber på planet? Det hade vi tyvärr inte, sett honom alltså. Och sen skriken runt Grand Hôtel idag. De förföljer honom men kan det vara så att han förföljer mig?? Hur som. Jag kutade vidare i den fina staden och benen var pigga idag, de var nog även lite glada över att slipa nöta runt de där danska sjöarna fler gånger. Det var också väldigt skönt att springa på eftermiddagen. Jag som alltid kutar på förmiddagen annars. Men nu var det sån loj och skön känsla i staden och lite färre löpare ute, men desto mer promenixare och gottemajor som satt och drack vin här och var. Man blev lite sugen. Kanske ska börja kuta lite senare pass ibland. Jaha, sen var jag plötsligt hemma! Piiiiip.

Totalt 40 km i 4:24 min/km. Nu var jag rätt törstig. Tur att vi hade sån god saft hemma.

Därefter blev det dusch och mat och bada alla barn och bädda om sängar och sortera horder av smutstvätt och packa ner gympakläder och packa upp resväskor och en massa annat. Och nu, nu blir det massera vaderna och se denna som vi köpte i Köpenhamn:

Fattar inte hur vi kunnat missa säsong två? Ettan och sista säsongen har vi sett men denna har vi alltså kvar. Kan det bli bättre? Hej då bloggläsare.

Spring, stan och spring igen!

Igår kväll var vi på Kiin Kiin.

Det är en oerhört modern thairestaurang. Man fick tusentals små rätter. De var just väldigt små och jag blev såklart genast rädd för att behöva gå därifrån hungrig. Min mardröm. Men om jag bara vetat! Herregud, vi åt så vi höll på att spricka. Men det bästa av allt var att man kunde välja ett vinpaket till maten men också ett juicepaket. Jag dricker inte så mycket nuförtiden och tycker alltid det finns så trista alternativ om man inte vill dricka alkohol. Men här hade de tänkt till. Till varje rätt fick man ett glas juice som var särskilt anpassat till rätten man skulle äta. Jag vågade inte hålla på att fota dem alla men här ser ni äppeljuicen:

Och sen betade jag mig igenom plommonjuice, ananasjuice, ingefärsjuice och massa andra juicer. Det var väldigt gott.

Vi babblade en massa. Bland annat oerhört intressanta diskussioner om min löpning. Jag anser att jag fått lite sämre humor sen jag började springa såhär pass mycket. Tyvärr är det så. Och lite att jag inte står på tå intellektuellt heller. Så fort jag har en stund över så tänker jag ju på hur jag ska kuta olika pass, räknar på tider eller kollar upp skor och prylar. Eller läser en och annan löparblogg. Det tenderar att göra en lite enkelspårig. Men det där med humorn, jag vet inte vad som hänt. Kanske att man blir lite matt av att springa så mycket och inte är på hugget? Men igår kväll var jag på topp vill jag lova! Jag var faktiskt tvungen att fråga servitören om det var alkohol i juicen. Vi rullade hem sent eftersom det tog ett bra tag att ta sig igenom alla rätter och juicer.

Imorse vaknade jag ändå rätt tidigt. Frukosten öppnar klockan 07:00 och vem stod där då om inte jag? Killen som fixar frukosten sa att det var rekord på en lördag, att typ ingen någonsin kommit så tidigt. Jaja, här har du en småbarnsmorsa. Efter att jag ätit la jag mig en stund igen men sen var det dags att ge sig av. Jag lämnade Olle såhär:

Den där boken är över en decimeter tjock så han hade att göra. Själv såg jag ut såhär:

Joggade ner till sjöarna. 2 km uppvärmning och sedan blev det tempo! Hade planer på att köra en repris av mastodontpasset förra lördagen men bestämde mig för att ändra planerna. Kände på en gång att benen inte var i rätta skicket, trötta efter veckans pass och gårdagens promenerande. Och dessutom så längtade jag efter Olle, fast jag precis lämnat honom. Det var världens finaste väder och jag ville hänga runt med honom istället för att nöta varv efter varv efter varv runt sjöarna. Det blev 15 km i 4:16 min/km och därefter nedjogg. Totalt 19 km. Sen duschade jag och så drog vi ut i årets finaste väder. Promenerade mot Norrebro. Svanen låg på sin plats.

De verkar helt klart ha bestämda platser, fåglarna där i sjön. Vi drack kaffe. Jag såg såklart till att ställa mig framför klotter.

Men så dålig jag är på danska. Jag fattar ingenting. Jag förstår inte heller hur en femtiolapp kan heta halvtreds.

När man handlar och de säger hur mycket det blir bara chansar jag och räcker fram en sedel, ofta den största jag har för att vara på säkra sidan. Vi har promenixat en massa idag igen. Mina ögon har bland annat sett detta:

Och vi handlade lite mer små grejer. Jag köpte ett fint linne från samarbetet mellan Adidas och Opening Ceremony. Kassen var nästan lika fin.

När vi kom hem till hotellet var vi trötta i fötterna igen. Men kvällen var så fin. Jag var bara tvungen att ge mig ut och kuta en gång till. Kolla! Jag hade shorts! Och linne! Premiär!

Sen ner till de där små sjöarna igen. Jag vet, jag kan springa på andra ställen men nu var tiden lite knapp så det fick bli en sista tur här. Blått och fint.

Nollställde klockan och drog av en mil. Såg bara en enda kille som också körde shorts och linne men det var faktiskt helt perfekt. Det är lätt att glömma bort att man kan vara lättklädd, springet värmer ju upp en. I alla fall om man inte lufsspringer.

10 km i 4:22 min/km på vita/grönblå ben. Sen joggade jag tillbaka till hotellet i kvällssolen. Totalt 13,5 km. Det var sista passet på dansk mark. Imorgon flyger vi hem igen och det blir ett sent långpass hemma. God kväll. Nu ut i Köpenhamnskvällen!

Spurtar fram på trötta shoppingfötter!

Men så många gratulationer jag fått! Tusen tack från mig. Tyvärr försvann det där perfekta födelsedagsvädret. Det blev sådär lite halvmulet och soligt om vartannat, och ganska så kyligt. Jag frös så jag köpte en konstig kappa som ser ut såhär:

Det var ju kanske lite dumt när våren egentligen är här men jag gillar den. Känns som en rockpsykadelisk morgonrock som kanske Mick Jagger kunde haft på sig om det var kallt? I alla fall så har dagen varit så trevlig som en födelsedag kan vara. Den kan nog kvala in som den bästa födelsedagen i mitt liv, även om jag saknar barnen lite. Vi har promenerat runt, runt, runt och sett t ex det här:

Och vi åt lunch på Café Victor. Tryckte i mig en Club Sandwich. Sen gick vi ännu mer. Och handlade fina prylar. Men nu undrar jag: varför blir man så otroligt trött i fötterna av att gå en mil när man springer det utan att bli det minsta trött? Märkligt. På eftermiddagen kom vi tillbaka till hotellet. Olle slumrade lite. Jag bytte om trots att sängen var frestande.

Lämnade kameran hemma, orkade inte släpa på endaste extra pinal efter alla kassar jag kånkat. Sprang till sjöarna. Gjorde lite hopp och sen dags för tröskel. Tycker alltid det känns lite märkligt att spurta fram i främmande städer. Varför det? Vet ej. Jag gjorde det hur som helst. Vände halvvägs och satan vilken motvind det var på tillbakavägen! Fick kämpa på rejält. Klockan stannade på drygt 5 km och snittfart 4:52 min/km. På tillbakavägen mötte jag Olle som var på väg ut på en springtur. Så ovant att vara utan barnen och att båda liksom kan springa hur som helst. Totalt 9 km. Tillbaka på hotellet duschade jag, klädde på mig och drog ut en sväng i kvarteret. När jag ser såna här blomsteraffärer, då är jag redo att flytta.

Nu har i alla fall vädret tagit sig samman och solen är framme lite mer. Och vi ska gå på asiatisk födelsedagsmiddag! Haj.

38-åring på dansk mark!

Vaknade som 38-åring. Till den här utsikten:

Bästa födelsedagsvädret! Och jag tror helt ärligt att jag inte sovit så bra som i natt på flera år. Vaknade några gånger under natten, bara för att tänka ”men vad skönt jag sover, det är inte klokt” och somna om. Jag smög upp och drog på mig löparkläderna. Olle låg och läste. Jag var så sugen på att springa på dansk mark. Dessutom behövde jag reka lite för de kommande passen.

Sprang ner till sjöarna. Fast de känns ju mer som en slags kanal?

Här var det fint och fullt av löpare. Man springer liksom runt de här små sjöarna och jag kutade här när jag var sist också. Det är platt och bra om man vill få upp fart men på ett ställe behöver man ta sig över en ganska trafikerad väg. Det var därför jag ville springa och mäta lite hur jag kan lägga upp kommande rutter utan att behöva ta mig över vägen. Jag såg den här fina svanen som låg och sov. Ser ju ut som en bild ur en barnbok.

Snurrade runt lite extra för att få ihop en mil. Finns ju en massa andra fina ställen att springa på här, men just då jag vill springa på lite fortare på kommande pass vill jag slippa tänka på bilar, och jag kan ju inte heller några genvägar då jag inte är så hemma i stan. Så jag får kuta runt här helt enkelt. Helgens långpass blir nog hur som helst hemma i Stockholm, annars hade jag behövt hitta en bra lång tur.

Totalt 10 km, varav några av dem gick i en gigantisk motvind.

Sen åt vi födelsedagsfrukost på hotellet!

Jag åt exakt allt som ni ser här. Yoghurten som jag åt, med allt som man kunde slänga på, kan vara en av de godaste jag ätit. Jag längtar redan till imorgon bitti. Nej ni, nu blir det födelsedag på stan. Ajöss.

Från Torsgatan till Vesterbrogade!

På lunchen hann jag med ett distanspass. Över till Kungsholmssidan men istället för att springa vänster sprang jag nu höger.

Det var regnigt och väldigt grått. Men det här regnet gillar man ju, det är vårregn och liksom snällt regn.

Bort mot Fredhälls backar. Vände framme vid Fredhällsbadet och sprang tillbaka. Ibland kom det vindpustar så jag höll på att flyga bort.

Idag var för övrigt första dagen som jag sprang utan mössa eller brett pannband för öronen, fast i för sig så blåste det lite så jag fick sätta det tunna bandet över öronen som ni ser. Men ändå. Och inga som helst vantar. Såna här fakta önskar jag att jag kunde minnas från år till år. För det är faktiskt lite intressant för oss löpare.

Totalt 10 km i 4:44 min/km. Nu tror väl ni att jag ska säga att jag duschade, åt en bibimbap vid datorn och jobbade? Ok, jag duschade men sen ska ni höra! Jag köpte med mig mat (ej bibimbap) och sen satte sig Olle och jag på flygbussen för att åka till Köpenhamn! Det är en flott födelsedagspresent från Olle till mig, att hänga i Köpenhamn över helgen. Och egentligen skulle det visst vara hemligt in i det sista men så insåg han att jag skulle bli enormt stressad om jag inte hann planera min köpenhamnslöpning ordentligt innan. Så därför gick han ut med nyheten för några dagar sen. På Arlanda drack Olle en öl.

Själv gick jag till parfymerna och allt jox. Det bara är så, att när jag är på en flygplats måste jag handla någon skit. Fast jag varken behöver eller är så sugen på det så bara måste något inhandlas. Jag slog till på ett paket med tre läppstift.

Jomenvisst, man kan tro att det är typ något för huden och inte läppstift. Men när jag stod där och provade dem på handen så tänkte jag att det här blir ju tufft. När jag hade betalat provade jag dem på läpparna, blandade färgerna lite hejvilt. När jag visade Olle så tyckte han att ”läpparna smälte ihop med ansiktet till en hudocean”. Det lät inget vidare. Jag gick runt med läppstiftet ett tag i ren protest men sen torkade jag av det och gick och köpte ett nytt som matchar mitt rosa hår. Såhär såg det ut:

Jag vet att ni hellre vill se de hudfärgade, kanske återkommer med bild på hudoceanen en annan dag. Nog om det. Till sist var vi framme vid Centralstationen i Köpenhamn.

Taxi till hotellet som ligger här.

Plötsligt stod jag där på ett hotell i Köpenhamn. Jag stod ju på Torsgatan alldeles nyss!

Men så fint Olle ordnat! En fin säng.

Och fin utsikt. Det ser oerhört danskt ut vilket jag är nöjd med.

Nu ska vi gå ut och äta och fira min sista dag som 37-åring för imorgon smäller det och jag blir 38. Tycker för övrigt att 38 känns bättre än 37. Morgondagen kommer definitivt att firas med löpsteg. Haj haj.