I vått och torrt.

Regnig asfalt imorse. Jag var uppe och ute på gatan tidigt, för jag behövde vara på jobbet en timme tidigare än vanligt. Lyxen att det ändå är ljust ute, så självklart nu att man knappt tänker på det. Men hur är det, det är imorgon det sakta vänder eller hur? Men äsch, låt oss inte förstöra stämningen med det ämnet nu. In mot stan i lugn fart.

På väg mot jobbet körde jag lite backövningar för att sedan fortsätta mot Torsgatan. Väl framme så drog jag in på ett café och köpte kaffe och yoghurt.

Totalt 14,5 km. Efter duschen och stretchen så satt jag i en tre timmar lång workshop med smarta människor. Det var kul. På lunchen hade jag lite ärenden så jag promenixade bort mot Fridhemsplan och på vägen upptäckte jag det här stället:

Juicefabriken! Det är inte splitternytt men nytt för mig. Jag köpte en hälsosam juice och en mexiwrap. Den där wrappen fick jag äta gåendes för att hinna med mina ärenden, vilket ledde till att jag likt ett barn slabbade ner hela min vita skjorta. Men riktigt god var den, jag måste testa de andra grejerna också. Sen jobbades det vidare i den nedsölade skjortan tills jag skulle hämta på dagis. Så då fick jag byta om.

På fötterna mina nya Adizero Boston, som jag denna gång köpte i herrmodell.

Jag har alltid varit en person med smala fötter, men sen jag började springa mer har de faktiskt blivit bredare. Hur ska detta sluta? Dessutom så gillar jag att ha skorna löst knutna, hatar känslan av att skorna sitter spända. Så jag tänkte att jag testar herr nu. Plötsligt öppnas helt nya färgmöjligheter! Jag sprang hemåt i värmen. Folk som haft halvdag låg och slappade i parkerna, riktigt bra sommarkänsla!

Asfalten som var blöt imorse var nu snustorr. Fötterna trampade på i värmen, och skorna kändes väldigt bra. Jag sprang raka vägen till dagis där jag och Uma tömde hennes fack och kånkade hem huvudkudde, solkrämer, vintervantar, galonbyxor, ombyteskläder och tusen teckningar. För efter sommaren byter hon avdelning till en annan byggnad som ligger i skolan. Känns lite sorgligt, vi har liksom haft tre barn på det här lilla dagiset… och nu är den epoken slut.

Totalt 10 km. Nu: öl!

Upp till kamp!

Idag blev det ingen löpning på lunchen. Istället blev det en vanlig hederlig lunch. Kändes lyxigt att som omväxling äta en god fiskgryta vid ett restaurangbord, istället för att kasta i mig något framför datorn. Men när arbetsdagen var över blev det löpning. Istället för att springa raka vägen hemåt tog jag istället min extrasväng. Ner till Karlberg och över till Kungsholms Strand och alla picknickare. Förbi Stadshuset och sen Norr Mälarstrand. Just på Norr Mälarstrand springer jag ofta på cykelvägen, och ni ska veta hur noga jag är med att ta så lite plats som möjligt och verkligen uppföra mig i och med att jag springer på ”cyklisternas mark”. Varför springer jag då där istället för precis längs vattnet? Jo, för att här slipper jag alla fotisar och det ojämna underlaget, och dessutom springer jag ofta fortare än många cyklar – därmed anser jag att jag hör hemma här. Medan jag kutade cykelbanan fram, så tänkte jag att vi är ändå i Sverige, undrar hur lång tid det tar innan jag får en anmärkning av en regelälskande cyklist? Men en hel del cyklister passerade mig och verkade inte bry sig om en liten löpare som höll till höger, utan verkade istället njuta av den fina kvällen. Tills. En man passerar på cykel. Observera här nu också att det inte ens var trångt dvs en massa cyklister från olika håll och kanter, utan det var han och ett par efter honom. Men ändå skulle han vända sig om och säga ”Men här kan du inte vara!”. Det sköna var dock att jag hade hörlurar i öronen med Jack White gastande för fullt, så jag tror att han trodde att jag inte hörde. Jag låtsades i alla fall om det. Jag orkade inte bry mig och tyckte hans snopna min var rolig. Jag hade i för sig redan funderat ut en bra grej att säga om jag skulle få skäll, nämligen detta: ”Det här är ingen krigszon. Det är en cykelbana.” Jag spar den meningen till en annan gång och den ska sägas precis så, utan utropstecken, bara ett nyktert konstaterande. Jaja. Jag sprang vidare. På cykelbanan. Över Västerbron där jag höll på att blåsa bort som vanligt, ner längs Söder Mälarstrand, över Slussen och sen Strandvägen, över Gärdet och hemåt. På lidingöbron hade 1338 cyklister tagit sig mot Lidingö och på bron såg jag återigen han som springer i jeans. Idag hann jag inspektera materialet på hans byxa, och till min (hans?) glädje såg jag att det var sånt där tunt jeansmaterial, som ofta är populärt i USA. Det måste vara skönt för honom att de är sådär tunna och fladdriga och inte som mina wannaberockersjeans dvs extremt tighta.

Totalt 21 km i 4:32 min/km. Ett bra distanspass som sätter punkt för denna dag. Hej då.

Tröskelpass till djurens förskräckelse.

Ni vet min väckarklocka ”Dream Machine” som jag tjatat om tidigare? Jag är verkligen nöjd med den. Den har som sagt olika naturljud att välja mellan så man kan vakna till allt från vågskvalp till vind, eller undervattensljud om man så vill. Jag har ändå kommit fram till att favoritljudet är regnsmatter, även om det ibland är just svårt att vakna till det då det samtidigt är aningen sövande. Idag var det i alla fall det som väckte mig. Rakt från sängen och ner i kläderna. Uppjogg i den fina morgonen som var så stilla, så stilla.

Sedan sprang jag tröskel. Nackdelen med att springa fartpass så tidigt på morgonen är att det är svårt att komma upp i riktigt bra fart, när jag kutar på lunchen går det oftast fortare. Fördelen är dock att man är helt ensam. Eller inte helt. Först såg jag en räv, men den var för snabb, och jag med, för att jag skulle få upp kameran. En stund senare höll jag på att bli attackerad av ett gäng canadagäss, några föräldrar som ville skydda sina små ulliga ungar från den flåsande människan som spurtade förbi. De väste och drog fram i en klunga mot mig, men jag klarade mig utan bett.

Totalt 10 km. På nedjoggen sprang jag förbi några fler såna där gäss och återigen blev de sura på mig. Men nu hann jag fånga dem på bild!

Efter det här vildmarksäventyret duschade jag, kramade barn och köpte en leverpastejmacka.

Och nu fortsätter onsdagen.

Springer. Och längtar.

På lunchen gav jag mig ut. En sak jag ofta tänker på är all frisk luft jag får nuförtiden när jag springer såhär mycket. Vet i för sig inte hur frisk den är inne i stan men förmodligen bättre än 100% air condition-luft. Idag joggade jag ett par kilometer och sen körde jag ett litet test för att ha att jämföra med framåt. Efter det blev jag trött och fick pusta ut några sekunder.

Sen kutade jag vidare i lite lugnare tempo. Jo, ni kanske tror att jag försöker matcha mina hårband såhär som på bilden? Saken är att jag inte gör det. Jag packar alltid ner kläderna och sen brukar jag bara langa ner ett hårband, men på något omedvetet vis brukar det bli matchat – fastän jag egentligen inte ens gillar det. Eller, jag älskar det uppenbarligen innerst inne eftersom jag gör på det viset.

Rätt blåsigt var det. Men samtidigt varmt. Liksom väldigt typiskt svenskt, lite av varje och inte för mycket av något.

Totalt 10 km. Efter duschen åt jag den här otroliga rätten, se bara på alla fräscha grönsaker.

Sen knegade jag vidare. Då och då tittade jag längtansfullt ut genom fönstret. Ja, det är ju rätt svårt att låta bli när man jobbar i ett hus gjort av glas. När solen ligger på så fälls det dock automatiskt ner en järnridå, och det kanske är lika bra det för jag har sån längt efter natur och sommarlov nu. Jag ser vatten – och ser mig själv i en liten båt. Jag ser en brygga – och ser mig själv i bikini med en tidning. Jag ser… ja ni hajar. Bara fäll ner järngardinen så jobbar vi på.

Men! Efter jobbet var det dags för mer natur för då skulle det springas hem.

Lyssnade på musik och sprang Odengatan fram, upp på Valhallavägen, förbi Sophiahemmet och vidare mot Lidingö. Inga konstigheter, en helt vanlig mil som tog slut vid dagis. Där hämtade jag en liten Mexiko-älskare.

När vi kom hem åt vi melon. Hur fin kan naturen bli egentligen?

Till middag åt vi lax och quinoa.

Och nu, nu ska jag rulla den här över hela mig själv.

Jag är helt sjukligt stel i mina lår och rumpan. Det är jag typ alltid men tycker det varit värre det senaste dagarna så nu jäääääääklar! Hej.

Puh. Och pust. En späckad dag!

Alltså. Det här var en mastig dag. Jag tar den från början.

Jag klev upp och gav mig ut på ett morgonpass. Lite kyligt ute, tur man blir varm så fort man börjar kuta. Lång uppvärmning innan det var dags att riva av ett tröskelpass. Alltid lite nojigt att köra det dagen efter ett långpass, om benen ska leverera något av värde. Som vanligt kände jag mig seg på uppjoggen, men just det har jag börjat lära mig; det är bara så det är och inget att bry sig om, det händer något i kroppen när man startar om klockan och kör igång. Oftast i alla fall. Jag satte fart här:

Flås och pust. Idag lite jobbigare än sist men det är också för att banan är lite mer kuperad jämfört med när jag kutar i stan. Egentligen gillar jag den här slingan bättre. På nedjoggen sprang jag förbi den här och tänkte, men vad trevligt med en sån fågel här ute!

Ja, tills jag insåg att den var av plast. Jag tyckte väl att den stod väldigt still.

Totalt 10 km med upp- och nedjogg. Efter det så satt vi hemma och jobbade på förmiddagen. Fritids hade nämligen en såkallad planeringsdag. Jag vet, jag vet. Det är bra med planeringsdagar, såklart det ska planeras grejer men ändå – man tycker ändå att de dyker upp lika chockartat varje gång. I alla fall, vi hade planerat att ta eftermiddagen ledigt pga detta och så blev det. Och vad gjorde vi då? Jo, drog till Gröna Lund med alla barnen! Men innan dess gjorde jag att smart drag och tog på mig sportlinnet under tröjan. Jag är oerhört bra på att planera, måste jag säga.

Vi tänkte att vi var smarta som gick på Gröna Lund en vardag. På en måndag! För det gör ju ingen annan. Trodde vi tills vi kom fram. Lång, ringlande kö. Men det gick fort och strax var vi inne.

Jag vet inte hur det är för er men jag har blivit helt handikappad på såna här nöjesfält sen jag blev äldre. Jag mår illa av att bara titta på grejerna. Tur att vi har duktiga barn som tycker det är ok att åka det mesta på egen hand. Och det är faktiskt rätt bra att stå vid sidan av också, och titta på barnens miner när de åker. När man ser dem skratta/gapa etc – ja, där och då har man glömt vad åkbanden och allt jox kostade. Ok, såhär var dagen på Grönan i några bilder:

Mina fötter när vi var redo att åka hem, de var lika varma som lavan från en vulkan. Hade gett rätt mycket för att stoppa ner dem i en ishink. Men någon sån fanns inte i sikte. Istället bytte jag om i bilen. Till löpning!

Sa hej då till gänget men det var typ ingen som hörde för alla satt med stora polkagrisgodisnappar i munnarna. Själv fortsatte jag ut på Djurgården, utan napp i munnen. Men hörrni. De här gängen som åker runt på såna här i stan:

Alltså, det kanske är jättekul men helt ärligt: det är för fult att åka runt på såna där. Man får faktiskt cykla eller något istället tycker jag. Jag sprang runt där på Djurgården, gjorde ett extravarv för att återuppleva en bit av Stockholm Marathon. För jag har typ glömt bort varvet ute på Djurgården för just det tycker jag är rätt trist. Fast idag var det hur fint som helst, men så hade jag inte ett halvmarathon i benen heller.

Sen hemåt. Som vanligt törstig och inget vatten. Bara att kämpa på.

Totalt 16,5 km i 4:37 min/km. Slet av mig dojorna och drack en iskaffe på nolltid.

Och slukade två såna här hemgjorda hamburgare.

Det är alltså ingen dockhamburgare, bara en väldigt stor tallrik. Efter detta åkte jag och hämtade ut ett paket med FYRA par löparskor.

Jag måste skapa ett litet lager inför sommaren och hösten men ojoj, det är dyrt att springa mycket… Sist men inte minst så drack jag ett glas rödbetsjuice som jag köpte i affären.

Det har ju pratats så mycket om det där med att det ökar syreupptagningsförmågan genom nitraterna som finns i den. Vi får väl se hur det går med den saken, jag springer också för säkerhets skull. Jösses, nu får den här dagen vara slut. Ajöss.

En söndag gjord av långpass, mage och chins!

Igår kväll satte jag ingen väckarklocka på ringning. Vetskapen om att få sova och låta kroppen bestämma själv gjorde att jag kände mig utvilad när jag vaknade. Trots att jag inte sovit längre än vanligt – men däremot vaknat och somnat om på ett skönt slummeraktigt vis. Jag och Uma gick upp och åt gröt och ett par timmar senare dags att ge mig av på veckans långpass.

Men vad det blåste! Stundtals svårt att hålla tempot pga blåsten och jag tackade för att det inte var något fartpass jag skulle genomföra. Dock stor skillnad i benen idag jämfört med förra helgen, då jag för första gången vågade mig på det första (kortare) långpasset efter Stockholm Marathon. Idag var benen piggare och kändes ”vanliga”. Tanken var ett aningen längre pass, men ändå inte fullt så långt som jag brukar köra. Efter de tre marathon som jag hittills sprungit så har jag alltid omedelbart varit sugen på att springa ett till. Även sugen på att börja träna inför det. Men ändå så är det något i huvudet som behöver lite vila, som behöver få komma ur det där nötandet om än bara för ett par veckor. Och då menar jag just vad gäller långpassen för i övrigt så känns milen bara bra, både för mitt huvud och min kropp. Så: jag kör inte fyra mil pang bom såhär nära inpå maran, det får vänta ytterligare en eller ett par veckor. Idag gick turen in till stan, ut på Djurgården där jag rundade Biskopsudden för att sedan vända tillbaka och ta ytterligare en sväng i Kaknästornetkrokarna. Största skillnaden nu jämfört med tiden innan Stockholm Marathon är avsaknaden av alla Team Stockholm Marathon-grupper. Idag såg jag bara en, annars brukar de vara precis överallt. I övrigt så kändes det bra, saknade bara dricka. För jag orkade inte släpa på vatten idag men jag ångrade mig så smått, för det blev rätt varmt på slutet. Totalt 31 km i 4:37 min/km. Gjorde jordgubbssmoothie när jag kom hem.

Och stretchade. Alltså, denna årstid. Att man kan ligga såhär och stretcha utomhus, fasiken jag älskar det!

Notera gamträdet i bakgrunden. Det är vårt körsbärsträd, eller tja, före detta körsbärsträd. Olle skulle beskära det och efter det är det sig inte likt. Inte ett enda blad har vuxit ut och körsbär får vi nog köpa i affären. Efter dusch så gjorde jag chin-ups.

3×10 stycken chins blev det. Och sen magövningar utomhus.

I övrigt så har jag fått äran att färga dotterns hår, från ljust till brunt. Vi blev riktigt nöjda med resultatet.

Och här kommer slutligen dagens reklam:

Frutti från glassbilen. Helt beroendeframkallande. Jag springer till och med ut på gatan fortare än barnen när jag hör den där jäkla melodin. Tur att jag åker till Gotland på avvänjning om några veckor, där finns ingen glassbil. I övrigt så har jag bokat flygbiljett till Berlin Marathon i september. När alla kommer till Lidingö för att kuta Lidingöloppet så pyser jag därifrån. Yeay!

Social comeback!

Åh sån trevlig dag! Kändes faktiskt smått fantastisk att träffa massa vänner igen, efter att ha haft en relativt asocial period sista tiden innan Stockholm Marathon. Roligt att träffa alla igen och uppdateras på det ena och det andra. Och så fick vi en massa fina presenter, ja förutom själva gästerna alltså. Champagne och kolor och fina blommor som gör mig alldeles lycklig, och som jag sitter och luktar på likt tjuren Ferdinand i detta nu.

Och barnen fick de finaste chokladkakorna jag någonsin sett.

Hade jag fått bestämma hade de aldrig fått äta upp dem. Men nu var det ju inte jag som bestämde och de var således uppätna efter 15 minuter. Men det här med att ses över en lunch. Det är verkligen det bästa, särskilt nu när alla ens vänner har fått barn. Då är lunch lite enklare än middag, och om det dessutom är fint väder som idag så kan alla barnen vara ute i trädgården på grönbete. Kort och gott så blev jag uppåt av det hela. När lunchen var slut framåt kvällen så var det väldans fint ute. Jag hade inte tänkte springa mer idag men blev sugen på en tur med Febe.

Vi sprang tre kilometer tillsammans i den fina kvällen.

Sen hem tillsammans och därefter sprang jag lite till. Bort till en backe där jag körde lite övningar. På nedjoggen förbi kyrkogården.

Totalt 12,5 km. Såna här dagar, då kan man inte annat än vara glad och tacksam. Merci.

Lördagslöpning!

Klev upp redan halv sex imorse. Trots lördag och allt. Egentligen var det inte meningen, hade egentligen satt klockan på halv sju men vaknade till och i någon slags sömnkoma fick jag för mig att det var dags att gå upp. Så det gjorde jag. Käkade gröt, åt mackor och drack kaffe och läste om Spotify i DN. Sen insåg jag att klockan var jättelite så jag gick och la mig igen och smälte maten. Sov någon timme till innan jag gick upp på riktigt. Och ooh, så nöjd jag var med vädret! Vi ska ha kompisar på lunch och enligt tradition ska vi sitta ute. Förra året regnade det så vi fick sitta inne. Nu är det ju inte värmebölja idag men med lite tröjor och jackor ska det nog funka. Men innan dess var det dags att ge sig ut och kuta.

3 km uppjogg och sedan tempopass bestående av 5+5+5 km. Uppjoggen som vanligt lite stel på morgonen men efter att jag nollställt klockan fick jag lite bättre fart på benen. Rejäl blåst på Lidingöbron och över Gärdet. Såg en gul helikopter som lyfte från Gärdet och en stackars död fågelunge på trottoaren. Första fem gick i 4:13 min/km, andra femman på 4:08 min/km och sista fem på 3:57 min/km. Därefter 2 km nedjogg så totalt 20 morgonkilometer. Sen iskaffe!

Nä, nu måste jag duka och tvätta toaletter. Hej så länge!

Restaurangspring, tröskellunch och regnlöpning!

Igår kväll gjorde jag det som jag kanske gillar mest av allt. Nämligen sprang hem genom stan på kvällen, efter att jag varit ute och ätit. Det hela var väldigt trevligt, vi hade sommaravslutning med kunder och åt på Nytorget 6. För mig blev det tonfisk till huvudrätt och chokladboll till efterrätt. När det var dags att bege sig hem och avlösa mina föräldrar som var barnvakter, smet jag först ner på toaletten för att byta om. Det var mindre trevligt. Det är svårt att byta om på små toaletter där det inte finns krokar och är typ blött på hela golvet. Och man undrar om det är vatten eller kiss men har ingen lust att ta reda på det. Tur man är bra på att hålla balansen. Kom ut från toan som löpare, och en tjej som stod i toakön frågade mig om jag skulle springa ett lopp. Det hade i för sig varit kul om det funnits något lopp runt hörnet. Men alltså, det är en rätt märklig känsla att gå runt i löparkläder på en bar där alla dricker öl och vin som att det inte fanns någon morgondag. Och så de vanliga utropen ”Ska du springa?! Nu?!” Helt förståeligt i för sig då det är mer socialt accepterat att ta en taxi än att ta på sig löpardojor. Men allt det där skiter jag i, om de bara visste vad de gick miste om. oOch en grej som de flesta inte förstått: det går typ lika fort för mig att springa hem som att jaga upp en taxi.

Alla dessa gator för mig själv. Älskar känslan att springa nerför Götgatan omringad av stadssorlet och så himlen som började spricka upp efter eftermiddagens ösregn.

Ser ju ut som en fullis tagit bilden men jag skyller på kameran som inte gillar dåliga ljusförhållanden och rörelse i kombination. Jag sprang längs Skeppsbron och förbi turisterna, vidare längs Strandvägen och alla kvällsflanerare. Vidare över Gärdet.

Genom Värtan. Inga tidsmål, jo bara ett: att hinna över Lidingöbron innan solen gått ner. Och det gjorde jag! Precis. Kolla nu vad de andra missade som satt i sina taxibilar:

Hemma prick 22:45.

Totalt 12 km. Blir alltid lika fascinerad av att stan är så nära. Väl hemma pysslade jag för länge, somnade för sent och vaknade helt slut imorse. Trots noll alkohol. Men det har varit för lite sömn hela veckan. Köpte Nordens godaste chokladcroissant på väg till jobbet men inte ens det kunde pigga upp mig. Men när jag väl var på plats på jobbet så kom jag igång. När det var dags för lunch så kändes det ändå aningen tungt att ge sig ut. Ni vet när man känner att både huvud och kropp är trötta – och samtidigt vet att de snart ska plågas! Men det där gillar jag ju också så jag bytte om från svart…

… till svart.

Och gav mig av. Uppjogg och sen dags för tröskelpass. Rusade fram längs Kungsholms Strand. Idag tack och lov glesare med både barnvagnar och hundägare så jag slapp kryssa alltför mycket. Inte en enda titt på klockan förrän jag var klar. Tiden visade precis samma tid som innan Stockholm Marathon så jag gissar man kan säga att jag är återhämtad, det kändes i alla fall så. Totalt 9 km med upp- och nedjogg. Sen åt jag kass lunch framför datorn. För lite och ja, så kan det bli ibland. Stackars kropp.

När jag efter jobbet skulle springa till dagis, så blev det plötsligt väldigt mörkt precis när jag klev utanför dörren.

Först kom bara några små oskyldiga droppar.

Men efter bara någon minut så vräkte regnet ner. Över mig. Och just detta älskar jag. Springa i ösregn när det är varmt i luften.

Medan andra sprang för att ta skydd sprang jag gatorna fram och kände mig som ett barn som hoppade kors och tvärs över vattenpölarna. Ja jag vet, jag kan ha blivit galen men vad spelar det för roll när man är glad och mår bra?

Jag hade ett kort ärende in på Adidas på vägen. Jag har länge spanat på en jacka men inte slagit till. Fast nu var det REA! Snabbt in och köpa, knöla ner i ryggan och sen vidare i regnet som ännu öste ner. Uppe vid Stadion tyckte jag synd om alla som skulle på Summer Burst för det var så lite Summer Burst i luften som man bara kunde tänka sig. När jag nådde Lidingöbron så slutade dock regnet lika plötsligt som det börjat, och långt bort i himlen började det spricka upp.

Totalt 10 km. Nu blir det oxfilé, rotfrukter i ugn och bearnaisås. Och sen såna här:

Och förhoppningsvis lite mer sömn. Ajöss!

P.S. 1: Såhär såg jackan ut:

P.S. 2: Jag har fått fina pioner från mina föräldrars trädgård:

Hej då.

Trötta morgonben.

Upp tidigt. Hade satt klockan på regn-väckning, men det smattrande regnet var så härligt att jag inte vaknade. Tur att Olle gjorde det och kunde peta liv i mig. Rakt ner i de framlagda kläderna och ut i den fuktiga halvmulna morgonen. Men ahh, så trötta mina ben var. Känns att jag stoppat in en del mil i dem senaste veckan och gårdagens pass gjorde nog sitt till.

Ut mot Hustegaholm. Det luktade så fruktansvärt mycket sommar. Hade jag inte varit rädd för fästingar så hade jag lagt mig raklång i det höga gräset och bara glott rakt upp i himlen. Benen mjukades så sakta upp och farten stegrades mot slutet, ja jämfört med farten där i början vill säga. Rent allmänt tycker jag det är svårare nuförtiden att få bra fart i benen så tidigt på morgonen, vet inte riktigt vad det beror på. Kanske pga generellt högre mängd. Nu försöker jag dock planera min löpning så att fartpassen inte hamnar på morgonen, så gott det går.

Totalt 11,5 km inklusive några löpövningar på slutet. Efter duschen hade jag bråttom iväg och tog bussen in till stan utan frukost i magen, höll på att bli galen av hunger! Framme vid S:t Eriksplan sprang jag upp från tunnelbanan och rakt in på Kaffeverket. Tur hade jag för idag fanns min älskade kokosyoghurt inne.

Ikväll väntar middag i stan men känner jag mig själv rätt så blir det inte taxi hem utan löpdojorna genom stan. Vi får se. Hörs imorgon! Nu måste jag köpa en till macka.