Rusar in helgen och allmänt fredagsrus!

En hel jobbvecka har redan gått! Tiden rinner iväg och det betyder att jag snart står där på startlinjen i Berlin. Just därför var det dags för ett svettigt pass på lunchen. Ner i underjorden och byta om och sen ut genom garaget.

Och så ner mot Karlberg.

Fint var det ute. Några slappisar låt och gottade sig nere vid vattnet. Raka motsatsen till vad som väntade mig. Efter ett par kilometer uppvärmning drog jag igång maskineriet på andra sidan. Vägrade titta på klockan (det är jag för övrigt helt beroende av annars, tittar alldeles för mycket på klockan när jag springer), öste på så gott det gick. När jag kör jobbiga pass, ja när det är lite kortare sådana, så brukar jag mentalt försöka tänka att det ju bara handlar om fjuttiga minuter, typ en halv lektion eller andra liknelser. Problemet är bara att det inte funkar så bra när man väl är igång och harvar på för då känns plötsligt en minut som tre… eller i värsta fall fyra. På tillbakavägen var ett par killar igång med att lyfta en båt ur vattnet med en kran och när jag kom farandes insåg jag att jag behövde passera under båten som dinglade i luften. Killen som stod på vakt såg mig komma och höll lite tafatt upp en hand. Glöm det, tänkte jag. Jag ska fram! Sprang under båten och killen med den tafatta handen ropade ”Det var vågat!”. Kanske det men hellre det än att bryta passet som kändes bra. När jag hade någon kilometer kvar passerade jag en tjej som var så gullig, hon gjorde tummen upp och ropade ”Du är grym!”. Jag kommer väl aldrig få chansen att träffa dig som skrek och du läser nog inte det här men tack ändå! Precis vad som behövdes där på slutklämmen. Jag vet, jag har sagt det förut men jag blir så glad av snälla människor som själva springer – men ändå orkar ropa något uppmuntrande till andra! Jag är inte alls så snäll tyvärr… jag har fullt upp med mitt eget när jag springer. Förlåt.

Ett riktigt bra pass var det, blev smått uppåt av det hela! Joggade ner lite.

Totalt 10 km. Sen skyndade jag mig att duscha och åt sen det här:

Japp. En tallrik fil. Japp. Alldeles för lite mat. Japp. Man måste äta mer. Japp. Jag är medveten om detta. Nix. Jag brukar inte äta så lite. Men! Ibland blir det så. Jag fick helt enkelt äta mer lite senare. Så. Jag knegade på. Senare var det dags att ränna hemåt. Bytte om till någon slags stadsleopard. Jag älskar för övrigt denna tröja.

Musik i öronen och sen mot dagis! Trodde benen skulle kännas lite slitna men det är verkligen olika det där. Nu gick det såklart inte lika fort som på lunchen för det här var ett vanligt distanspass men jag höll ändå en helt ok fart utan att känna mig trött. Jag känner att jag börjar få upp energinivån efter mina tunga mängdveckor. Odengatan fram. Hade grönt ljus hela vägen – mäktigt värre!

Och så längs Husarviken med denna grymma låt i öronen. Höll på att bli tokig av fredagslycka!

Totalt 10 km. Sen blev det undanplockning i ett rasande tempo för mina föräldrar skulle komma på middag! Vad bjöd vi på? Detta:

God afton.

Tempo och tur till Solna i värmen. Och restaurang! Och choklad!

Dagen började med gröt. Langade i chiafrön i hopp om att bli lika snabb som mexikanarna. Och så mango ovanpå.

Efter frukosten släppte jag av Febe och Ruben i hamnen. De skulle ut och segla med mina föräldrar. Solen sken och bryggan var sådär sommarvarm. Och så alla ljud som hör en hamn till… Fick tvinga mig själv in i bilen och åka till jobbet. På lunchen fick jag i alla fall lite frisk luft. Uppjogg ner till Kungsholms Strand.

Där körde jag ett tempopass. Jösses vad mycket folk det var. För mycket människor för min smak men det är ju inte precis så att jag äger Kungsholms Strand. Tog en kort paus mellan två block.

Jag tog inte ut mig fullständigt och blev därför glad över att jag ändå kunde hålla ett bra, kontrollerat tempo.

Totalt 15 km. Därefter dusch och ett rejält lass chili con carne framför datorn. Inte en grönsak så långt ögat når så jag la dit en nektarin för syns skull.

Dagens andra pass blev ett distanspass efter jobbet.

Idag en lite annorlunda tur för Olle, Uma och jag skulle äta middag i stan. Därmed blev det en språngmarsch i jobbkrokarna istället för hem till Lidingö. Ah, det var varmt. Miss att jag packat ner t-shirt och inte linne!

Återigen ner mot Karlberg men nu sprang jag inte över bron utan fortsatte i riktning mot Solna. Nästan framme vid Solna Centrum vände jag tillbaka.

Totalt 14 km. Sen ännu en dusch i omklädningsrummet innan jag skyndade mig till Tranan.

Vilken kväll! Vi fick sånt bra bord vid det öppna fönstret.

Jag drack alkoholfri öl…

… och åt råraka…

… och ett lass sorbet till efterrätt.

Sen åkte vi hem i den vackra sommarkvällen. Bara ett kvällsdopp som saknades. Hej. Eller vänta förresten, kolla den här chokladen jag köpte idag:

Jag har aldrig varit med om att sån här ”nyttig” choklad är godare än tex Marabous Frukt och Mandel. Men jag är ständigt villig att ge dem en chans. De låter i alla fall goda. Återkommer i ärendet. Hej.

Backe+tacos+distans=bra!

Åh. Vardagen. Jag måste ändå säga att jag gillar den skarpt. Sen att färgen i ansiktet redan börjar försvinna och man sakta men säkert börjar anta sin vanliga gröngula ton är i för sig lite trist. Men vad gäller löpningen så känns det inte alls lika galet att ge sig ut och springa när man vet att resten av gänget också snart ska gå upp. Det är betydligt svårare när familjen glatt cyklar iväg mot bad och glass… medan man ensam ska åstadkomma ett excellent tempopass på en varm landsväg. Och så luften som har kommit! Den gör mig alldeles lycklig. Nog för att jag älskar att springa runt i tunna kläder men ändå, känslan när det är lite drag i morgonluften, så man måste pinna på för att bli varm, den är bra. Men lite chock fick jag allt imorse när jag klev upp och kollade termometern: åtta grader!

Men rutinerad som jag är låter jag mig inte luras av detta och dra på mig för mycket kläder. Även om jag för ett par sekunder övervägde långärmad tröja. Nej då, det är ändå sommar än. Augusti är sommar och sen börjar hösten. Inget att orda om. Samma sak varje år.

Idag var det dags för ett backpass. Det var längesen och jag kände mig uppåt över att få göra något nytt. Just backar, de har jag inte sett skymten av på Gotland, i alla fall inte långa och lite brantare som man kan köra intervaller i. Bara att tacka gudarna för att det inte är Lidingöloppet jag tränat för hela sommaren. Värmde upp längs Kyrkviken.

Väl framme vid backen körde jag en backe upp och ner som uppvärmning. Och sedan drog jag igång. Kände mig så otroligt trött igårkväll så jag var lite orolig att kroppen inte skulle vara med på noterna. Och vad skulle den säga om en backe nu helt plötsligt? Förmodligen muttrade den lite men det var inget som hördes utan det kämpades på och jag höll tempot intervallerna igenom. Men på den sista var jag trött och andades som en astmasjuk de sista metrarna.

Nedjogg på det. Totalt 13,5 km. Sen satt jag plötsligt vid mitt skrivbord på jobbet. På tal om det så hade jag bestämt för mig att jag städade skrivbordet, som man ska, innan ledigheten. Men jag måste ha drömt för det ser redan ut som att vi är mitt in i oktober.

I för sig ser jag nu att det mest är mina olika tesorter som stökar till det. Runt lunch hade jag terminens första presentation och efter det blev det lunch på La Neta – detta underbara ställe!

Efter jobbdagen var över var det dags att kuta hemåt.

Jag hamnade mitt i ösregnet och kom på att jag hade en ny mascara som inte var vattenfast. Men vad göra? Bara att pinna på. Kroppen kändes pigg efter de två lugnare dagarna och jag fick någon slags urkraft av regnet som öste ner, så jag bestämde mig för en extratur ut på Djurgården. När jag kom fram till Djurgårdskanalen blev det plötsligt sol igen.

Sprang runt där och sen hemåt. Vid Värtan började det regna – igen. Smått schizofrent väder. Men Värtan gillar jag bäst i regn och skitväder.

Totalt 18,5 km och dagens total blev 32 km. En mycket bra dag! Tack. Nu ska jag massera vaderna.

Hej omklädningsrum!

Även idag har kroppen fått vila mer än vanligt. Bara ett pass för att springa och hämta på dagis. Ner i omklädningsrummet som jag inte sett på fem veckor. Där var allt precis som vanligt. För att inviga höstsäsongen så hade jag med mig en ny handduk som jag hängde upp i mitt skåp.

Just när jag steg ut på Torsgatan så började det regna.

Det blev vanliga rutten hemåt, inga konstigheter.

Svettig in på dagis för att hämta Uma och sen promenixade vi hemåt, jag och den här lilla människan.

Totalt 10 km. I övrigt så träffade jag Pekka idag. Roligt att få prata en massa om träningen som varit. Och också prata framåt, ja i alla fall en liten bit innan vi ses igen. Jag har känt i kroppen att mina tunga mängdveckor slitit en del och det visade även dagens tester. Inga breaking news utan enligt plan, men det känns ändå skönt att lätta upp en aning de kommande veckorna. Eller nja, skönt känns det inte egentligen. Jag får ofta tvinga mig att ta det lite lugnt men när Pekka säger till mig på skärpen så lyssnar jag. Jo, en fin grej dök upp på himlen idag. Ni kanske såg den, dubbelregnbågen?

Nästan för fin för förorten. Ajöss.

Lite spring och inskolad på jobbet!

Och… där var det vanliga livet igång igen. Barnen på fritids och dagis, med extrakläder på hyllan och gummistövlar och galonbyxor på sin plats. Och vi på jobbet, med datorerna på sin plats och en kaffekopp bredvid. Efter varje sommarlov slås jag av samma sak: hur sunt man lever på sommaren. Ute i frisk luft hela dagarna, man cyklar hit och dit, badar, äter bär, går barfota och ja, lever liksom lite närmare naturen. Man lever även närmare glassen kom jag på nu. En hel del glass har det blivit när jag tänker efter. I alla fall, jag kände mig helt enkelt som ett djur i bur idag första dagen på jobbet. Men snart är man varm i kläderna och sen börjar det blåsa och bli höstigt ute, och då är det rätt mysigt att sitta och kura på ett kontor. Och använda hjärnan! Det är kul. Jag har ju mest använt benen sista tiden.

Idag har det inte blivit så mycket spring. Jag ska nämligen träffa Pekka och göra ett test och var därför tvungen att vila benen lite idag. Men 10 km lätt distans blev det när jag vaknade.

Det var så höstigt ute. Sådär perfekt kyligt och det luktade liksom nytt ute. Och vägarna… ahh vad de var vackra där i morgonsolen.

Totalt 10 km. Åt gröt när jag kom hem men var fortfarande hungrig så efter dagislämning stannade vi och köpte kaffe och varsin sån här:

Har man inte en ny ryggsäck och pennvässare när höstterminen startar så kan man väl åtminstone få en god macka. Jaha, nu blir det magstyrka! Hej då.

Långpass genom stan, tillbakablick… och tårta!

Idag hade jag tänkt att sova länge. Som en vanlig människa gör på helgen. Och kanske extra länge just för att det är sista dagen på semestern. Men min inprogrammerade väckarklocka hade en annan plan och väckte mig vid kvart över sex. Så dumt. Jag kunde inte somna om så efter en stund smög jag upp. Funderade först på att ge mig av på dagens långpass utan frukost men kände nää, någon måtta på trälkänslan får det allt vara sista semesterdagen. Så jag gjorde kaffe och rostade mackor och läste DN med katterna som enda sällskap. Runt halv nio gjorde jag i ordning mina flaskor. Idag körde jag sportdryck för att lyxa till det.

Sen sa jag ajöss till den nyvakna familjen och drog iväg. Även idag med musik i öronen.

Första långpasset här hemma! Jag var bara tvungen att ta min vanliga stadsrunda. När jag sprang på Gotland så klurade jag lite på långpassen för jag tyckte de kändes lite tunga. Och mycket riktigt. Idag kändes det lättare. Rundan jag kutar på Gotland har så varierad terräng och även en hel del sega lutningar som man inte riktigt tänker på – och så ofta vind ovanpå det. Men det var ju bra att härdas i några veckor. I alla fall. Kändes trevligt att springa genom stan igen: Lidingö-Gärdet-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Stadsgården-Danvikstull-Norra Hammarbyhamnen-Eriksdalsbadet-Hornstulls Strand-Bergsunds Strand-Söder Mälarstrand-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-hemma! Totalt 40 km i 4:37 min/km.

Kändes bra! Och det var riktigt skönt väder att springa i. Blev en sån här blåbärssmoothie när jag kom hem.

Räknade ihop veckans mil och yeeaeey, nytt mängrekord för mig denna vecka: 22,7 mil. Kollade igenom hur mina veckor sett ut mängdmässigt efter Stockholm Marathon. Såhär:

3-9 juni 15,7 mil

10-16 juni 18,6 mil

17-23 juni 19,4 mil

24-30 juni 20,5 mil

1-7 juli 10,7 mil (sjuk i tre dagar)

8-14 juli 21,3 mil

15-21 juli 21,4 mil

22-28 juli 22,1 mil

29 juli-4 augusti 22,4 mil

5-11 augusti 22,7 mil

Imorgon börjar jag jobba igen och då blir det svårt med 22-milaveckor. Men aningen lättare veckor mår nog för övrigt kroppen bara bra av efter nötandet. Jo! Efter dagens långpass var det födelsedagskalas hos mina föräldrar för min pappa har fyllt år. Gissa hur gott det här var efter 4 mil?

Fruktansvärt gott. Synd att utrymmet i magen tar slut efter ett tag. Hej då.

Distans och shopping!

Vadå? Ser jag trött och sliten ut? Japp, det gör jag. Man borde se utvilad ut efter en lång semester men det här är den bistra morgonsanningen. Jag klev upp tidigt idag igen för jag och Febe skulle in till stan och jag ville hinna med ett pass innan dess. Jag sprang längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Benen var rätt trötta, ungefär som de brukar vara på morgonen. Jag vet att jag kan få fart på dem om det är fartpass men idag var det bara distans så det gick lite lugnare. Ute vid Elfvik såg jag rosa grisar i normal grisstorlek. Det gör man inte alltför ofta faktiskt, de tenderar att vara mycket större och brunare än man tror. Sen hittade jag en ny liten väg jag aldrig sprungit på förut – väldigt uppiggande även om den inte var så lång. Sen vände jag hemåt och där runt åtta var det plötsligt en massa folk ute och sprang och promenixade. Klockan visade på 18 km när jag stannade utanför huset. Sen blev det äntligen frukost, jag var faktiskt lite irriterande hungrig medan jag kutade. Idag hade jag i banan, chia-frön och jordgubbarna som fanns kvar i gröten. Jag hade även köpt croissanter men hade råkat ta såna med sån där aprikosmarmelad i. Så misslyckat för de är inte alls goda. Den åkte ner i papperskorgen.

Sen drog vi in till stan. Det finns få människor som jag gillar att gå på stan med. En av dem är Febe, hon är nog den bästa. Vi har alltid så mysigt och båda är snabba. Jag får panik av att gå på stan med såna som ska klämma på allt som finns. Nä, snabbt in, reka av fort och sen marsch ut är det som gäller, och så vidare. Vi snurrade runt både här och där. Vi åt sushi till lunch och jag köpte nya springstrumpor och energidrickor på Löplabbet och sen när vi var klara så åt vi den här yoghurten som jag babblat om förut.

Och vi var inne i en av mina favoritaffärer.

Jag kan tänka mig att ha på mig alla smycken som finns där inne på en och samma gång. När vi kom hem var vi båda helt slut. Man blir det när man är så snabba som vi. Jag pustade ut en kortis men sen bytte jag om.

Och stoppade in hörlurar i öronen! Ojoj, det var längesen. Har inte sprungit med musik på hela sommaren så jag fick värsta energichocken av det. Flög fram till bland annat denna låt som jag inte kan låta bli att gilla en massa. När man hör en låt så börjar man ju ofta omedvetet skapa sig en bild av hur man tror att den som sjunger ser ut. När jag googlade Tom Odell för första gången fick jag värsta chocken. Rösten lät ju så vuxen men han såg så liten och välartad ut där vid sitt piano. Och hade en så ordentlig skjorta på sig… och såg så vanlig ut. Men när jag väl hade accepterat att han såg sådär redig och präktig ut så omfamnade jag både honom och låten. I alla fall, den och en massa andra bra låtar fick mig att springa bort mot Lidingöloppsstarten men fortsätta vidare på asfalten, sen vända tillbaka och ta en runda på ett av Stockbys spår och det var så härligt att kuta där i backarna i skogen, fort uppför men ändå fortare nerför och sen tillbaka hemåt men bara ett litet extravarv till så att jag stängde av klockan på 16,5 km när jag stannade utanför dörren. Hade gärna sprungit längre men då var det Olles tur och dagens total landade ändå på 34,5 km. Jag gick ut i trädgården för att klappa mitt eget lilla lamm.

Och äta en nektarin och dricka en iskaffe såklart.

Efter duschen tog jag fram dagens kap. Snygga jeans från H&M. För endast 399 kr!

Gillar alla blixtlås och joxet på knäna. Jag blir alldeles lycklig av fina jeans. Såhär ser de ut på:

Kanske ska jag skicka ett par till Tom Odell? Hej.

Tillbaka till civilisationen!

Då var jag tillbaka i stan igen! Eller ok, förorten. När jag skulle packa upp igår kväll och öppnade badrumsskåpet så blev jag chockad över alla prylar jag har där i skåpet. Massa krämer och jox och smink och jag vet inte allt. Jag har varit utan rubbet förutom hudkräm och parfym (som jag är beroende av) hela sommaren och jösses vad skönt det är allt slippa allt. Alltså, jag sminkar mig verkligen inte så mycket till vardags (för jag är typ värdelös på det) men bara att slippa se prylarna. Att ha noll och inget i sitt skåp på landet. En grej som jag dock blev glad av att se var mitt rosa balsam som jag genast körde i håret. Ordningen återställd.

Jag slogs också av hur lite springkläder jag använt på Gotland. Dagarna jag behövde ha långt linne och t-shirt går att räkna på ena handen och knappt ens det. Så det var en tjock bunt nytvättade, vikta linnen och tröjor som kunde åka tillbaka rakt in i skåpet här hemma.

Men att komma hem, det är ändå alltid skönt. Jag har för övrigt saknat vår Nespressomaskin, den har gått på högvarv här idag. Och nätet! Det är helt otroligt snabbt! Har aldrig varit med om maken till fart. Men nu till dagens löpning.

Det var rätt skruttigt väder när jag vaknade imorse. Och mörkt! Även när det regnar på Gotland så känns det liksom… ljusare. Jag käkade i alla fall frukost och efter ett par timmar var det dags för ett tempopass.

Jag hade hoppats på en klar och vindstilla dag men närå, det ska visst alltid blåsa så fort jag vill känna lite fart. Jag tog en uppvärmningssväng i hoodsen och sen satte jag av in mot stan. Oj så vanligt allt kändes. Allt här hemma har känts så avlägset men på en sekund var man tillbaka i vardagen. Som när man var liten och trodde allt skulle ha ändrats över sommaren fast allt var precis likadant när sommarlovet var över. Jag hade också inbillat mig att det skulle vara lättare att springa här hemma. Men nejdå, det var precis lika jobbigt som vanligt tyvärr. Dock blev jag chockad över alla bilar! Och nästan lite folkskygg. Tur det var regnigt och dant och få människor ute. Jag körde 10 km, kort paus vid Djurgårdskanalen och sen 10 km igen. Det gick helt ok men inga såna där succéraketer jag hade sett framför mig. Totalt 25 km. Iskaffe på det? Ja tack, det tar jag.

Efter en dusch drog vi in till stan. Jag vägrade släppa min sista gotlandshippiekänsla och drog på mig ett par Vamlingbolagetbraxor.

Vi gjorde inte så mycket i stan förutom att dricka kaffe, glo hämningslöst på folk och just känna att vi var i en stad. När vi kom hem gjorde jag mig redo igen. Nu var det dags för ett hederligt distanspass.

Nu sprang jag inte in mot stan utan ut mot Elfvik. Fint som vanligt.

Och så tillbaka.

Totalt 10 km så dagens total blev 35 km. Såna här är trevliga att proppa i sig när man kommer hem.

Men det bästa spar jag till ikväll. Mitt favoritgodis som jag hittade i stan: pistonger! Som jag nämnt förut så är de tyvärr utrotningshotade. Ah, som jag längtat efter dem. Och så såna där små färgglada lakritspinnar som jag skulle kunna äta ett ton av.

Slut för idag.

Sista dagarna på Gotland: 5-8 augusti.

Som med allt annat som har ett slut så blir de sista semesterdagarna ännu finare, värdefullare, för man vet att de snart är till ända. Så har verkligen den här veckan varit. Morgnarna doftade ännu härligare, kaffet var extra gott, vattnet extra varmt och sanden under fötterna aldrig så mjuk som nu. Och springet var vemodigt, svettigt och fint. Såhär har jag haft det:

Måndag

Jag möblerade om lite i veckans schema för att hinna med två tröskelpass på gotländsk mark. Förr hade jag svårt för hårda pass dagen efter ett rejält långpass men numera funkar det bra. Man vänjer sig vid allt. Jag värmde upp.

Dimma idag igen. Och fåglar i morgonsolen.

Och så jag och en väg. Bara att ge sig av och få skiten avklarad.

Benen verkade vara med på noterna trots den tidiga timmen. Det är så konstigt med den här vägen som jag på ett eller annat vis springer på varje dag. När jag inte springer fort tycker jag den är rätt krånglig med alla stenar och gropar, lätt att vricka fötterna och hamna snett. Men när jag springer fort då tänker jag knappt på det. Flyger fram är väl att ta i, men lite så känns det – även om det förmodligen inte alls ser ut så. När jag var klar var jag tvungen att bada.

Kände mig som en vilde när jag satt där på stenen. Fattades bara att jag fångat en fisk med mina bara händer. Och ja, inte haft kläder av polyester och dyra löpardojor en bit bort.

Totalt 11 km. Sen blev det ännu mer bad med gänget inklusive en krokodil.

Och till lunch min kanske tusende tallrik fil för den här sommaren.

Och nej, var inte oroliga, jag åt mer än det! På eftermiddagen blev det ett distanspass.

Som blev längre än jag först tänkt. När jag bara har någon kilometer kvar cyklade en tjusig dam i stor hatt förbi mig, vände sig om och ropade: ”Oj där hade du bra fart, va?” Blir alltid så glad av snälla människor som orkar bry sig om (ännu) en ensam löpare med bekräftelsebehov. Totalt 19 km. Sen blev det middag i trädgården, prat som ”Åh herregud vilken kväll” och tjo i kvällssolen.

Solen var såklart extra skön för att det var vår sista måndag på semestern. Och kvällen för fin för att redan vara slut så vi cyklade ner till stranden igen. Olle tjingade för att vara tordyveln som flyger i skymningen.

Barnen rodde ut för att langa i sin flaskpost.

Jag drog fram denna så fort de rott iväg!

Jag skulle vilja påstå att choklad känns nyttigt när man äter det på stranden.

Och där tog den ljuva måndagen slut. (Och ja, barnen fick smaka.)

Tisdag

Oh, jag sov så jäkla kasst natten mellan måndag och tisdag. Det kliade något förfärligt på fötterna av två myggbett och så dessutom en irriterande fluga som surrade och skulle sitta i mitt ansikte så jag inte ens kunde smälla den. Jag försökte allt möjligt: läste, lyssnade på somna-appen, gick upp en stund – men inget funkade. Jag vaknade vimmelkantig och var tacksam över att dagens pass inte var förrän på eftermiddagen. Vi cyklade till stranden och hade vår årliga längdhoppstävling.

Efter lunchen var det så dags att ge mig av på mitt tempopass. Motvilligt bytte jag om.

Var fortfarande trött och tänkte att det kommer väl gå som skit. Värmde upp och sen iväg. Tre block bestående av fem km vardera. Första fem gick i 4:03 min/km. Kort vila. Nästa gick i 3:59 min/km. Kort vila. Och sen sista fem gick i 3:52 min/km. Blev förvånad att det gick så pass bra men blev inte direkt piggare av det hela, det brukar jag annars ofta bli. Sprang 9 km som avslutning. Totalt 27 km. Sen drog vi till Hamra och åt glass. Det var extra gott för det var precis innan middagen. Olle drack öl.

Jag dricker nästan aldrig alkohol längre. Men jag smakade ett par klunkar och det var faktiskt riktigt gott. Öl är det enda jag ibland kan vara sugen på men oftast kör jag bara på alkoholfri öl nuförtiden.

La fin.

Onsdag

Sov otroligt skönt och svalt i natt så jag gick upp tidigt för att springa långpass. Jag gillade det där att springa så tidigt som jag gjorde i söndags. Gav mig av vid 06:30. Halvmulet. När jag kom fram till Sundre började det åska och regna men i höjd med Körsbärsgården slutade det plötsligt. Det var så tyst. Bara jag. Alltid en skön känsla när man kommer till sista kurvan och sedan är framme vid Hoburgen.

Sprang längs vattnet och njöt av mitt sista långpasset (ja, på Gotland). Lyckades med att ta kort i farten idag, trots handflaskorna. Är ju tvungen att ha lite bilder att titta tillbaka på när det är vitt utanför fönstret.

Till och med den döda fågeln jag sprang förbi var vacker där den låg.

Tog en energidrink precis som sist, runt 26 km. Lite frukost måste ju kroppen få och det blir lite av en pepp att ha något att se fram emot. Ändå positivt överraskad av dessa långpass innan frukost, att det ändå känns så pass bra. Fortsatte vägen framåt.

Hade bestämt att återigen möta Olle och gänget på stranden om vädret var fint men nu hade det mulnat på igen och det var öde på stranden. Så jag sprang vidare fram till hamnen. Där avslutade jag med ett dopp i min ensamhet. Jag höll på att sprängas av hur skönt vattnet var.

Ibland brukar några nakenfisar (nakenbadare) hålla till här. Alltså absolut, visst ska folk få bada nakna om de nu tycker det är så mycket skönare utan braxor på sig, men jag föredrar att vara här när de inte är det.

Totalt 42 km. Så fort jag kom innanför dörren sa Uma att hon ville ut och springa med mig. Så det blev en dusch och sen på det igen. Jag var riktigt osugen kan jag erkänna. Men det blev som tur var inte så långt. Uma var oerhört nöjd med min springklocka på armen. Man kan säga som så att hon fokade mer på den än löpsteget. Och vad tycker ni om mina leopardshorts? Väldigt löparmässiga!

Dagens tredje pass var inte alls lika kul: storstädning av huset. Alltså hur tråkigt får det bli? Och jobbigt! Jag var lite stel efter långpasset men nu var det bara att sätta igång att dammsuga, skura golven (Obs! Jag låg alltså och skrubbade golven på gammeldags vis med en sån där rotborste. Oerhört jobbigt!) tvätta badrummen, bädda om sängar, hänga tvätt, tömma strandväskor, rensa kylskåpet, torka av hyllor… PUUH. Olle låg och latade sig i soffan med tidningen under tiden. Ropade efter en öl då och då. Närå, han höll på med annat som behövde göras. Men herregud så arg jag blev av att städa, röt åt alla som kom i min väg. Men även detta hör semestern till.

Torsdag

Jahapp, dags för en natts dålig sömn igen. Tror faktiskt jag hade lite resfeber och låg och ältade allt jag inte fick glömma. Gick upp kvart över sex, ingen idé att försöka sova mer. Och gjorde precis som vanligt: glodde på termometern, kissade, tog i linser, borstade tänderna, satte upp håret, tog på mig springkläderna, klockan och så löpdojorna. Och drog ut.

Allra sista passet på Gotland! För den här sommaren. Det här är utsikten mina ögon sett varje dag när jag tagit mina första löpsteg.

Ner längs vattnet för uppvärmning. Och sen tröskel. Ville som sagt hinna med mitt andra tröskelpass här på Gotland innan vi åkte hem, för det finns inget vackrare än denna tur. Jobbigt och vackert är en bra kombo.

Tankarna ville gärna summera mina fem veckor medan jag sprang men jag tvingade bort dem. Så fort man fladdrar iväg tappar man alltid fart. Idag var det ovanligt många ute och sprang, ja eller joggade. Fyra stycken mötte jag – rekord! I alla fall. Jag harvade på längs vattnet. Eftersom jag alltid vänder efter halva biten så lyckades jag springa om två män som jag tidigare under uppvärmningen mött. Skrämde nästan slag på dem när jag kom flåsandes bakifrån.

Firade sista tröskeln med ett litet avslutningshopp. Och sen blev det en extrarunda för att få till lite fler kilometer då det inte skulle bli mer spring idag utan istället färja hem. Och nu när jag bara sprang så kunde jag tänka på alla pass jag kutat här nere. Det har varit väldigt mycket spring. För det mesta kul men också kärvt ibland. Sammanlagt har det blivit 54 löppass på 34 dagar. Inte en enda vilodag och jag vet, om detta kan många tycka en massa. För egen del så funkar vissa av mina distanspass som återhämtning, då jag springer lugnt och utan press. I vanliga fall brukar jag ha någon vilodag här och där men nu var det längesen. Jag tar det som det kommer och när jag känner behov, tycker jag känner min kropp ganska bra. Nu åker vi i alla fall hemåt och jag blickar och springer vidare mot Berlin Marathon i slutet av september. Hur det än går så är jag riktigt nöjd med vad jag åstadkommit den här sommaren. Att jag orkade vartenda jäkla pass. Och då kommer den gamla klyschan fram: det är vägen som är målet. Det är i alla fall skönt att tänka så längs vägen ibland.

Totalt 19 km. Och nu, nu sitter jag här på färjan och är snart hemma. Så: vi hörs imorgon! Ajöss.

Gotland 29 juli-4 augusti.

Det här med att vara utan internet om dagarna, så som vi är här på Gotland. Det är ganska intressant. Hur ens dagar faktiskt påverkas och blir annorlunda. Både jag och Olle är annars tyvärr rätt bra på att hela tiden pumpa in mail och kolla upp en massa pryttlar. Oftast ganska onödiga pryttlar, ja som åtminstone kan vänta några timmar. Men här gör vi plötsligt inte så, för det går inte. Och att slippa se den andre utan en mobil konstant i näven, det är rätt trevligt. Härmed lovar jag att göra mitt bästa för att fortsätta på det här stenåldersviset när vi kommer hem. Haha, får se hur det går med den saken, man har sagt det förr om man säger så.

Jo, jag har även funderat på bloggen. Jag har faktiskt gillat att göra mina inlägg veckovis. Dels har bloggen fått mer rimliga proportioner, ja särskilt just här där det blir sånt ståhej så fort man ska hitta nät. Men jag har faktiskt även gillat att springa ”i ensamhet” i veckorna. Och därefter summera hela rasket. Själva dagbokseffekten att skriva om varje dag, den gillar jag ändå – av helt egoistiska skäl. Jag funderar vidare men det kan hända att bloggen fortsätter på det här viset.

Annars har löpningen fortskridit enligt plan och utan missöden – och detta är jag oändligt tacksam över. Sen jag hade problem med plantar fasciit så är jag verkligen just tacksam och vet att inget är självklart. Denna vecka landade på 22,4 mil. Det har varit flera tunga mängdveckor på raken, och att kroppen (och huvudet!) ändå orkat med att kuta rätt fort på en del pass, det känns bra. Nu håller jag tummarna för att jag får fortsätta vara hel och frisk hela vägen till Berlin. Nä nu kör vi då, såhär har mina gotlandsdagar varit:

Måndag

Oftast försöker jag se till att ett av mina två löppass per dag (ja de dagar jag kör två) passerar under radarn. För att förtydliga: under familjeradarn. Dvs att det ena passet passerar obemärkt förbi. Bäst är t ex när man lyckas klämma ett par mil och ingen märkte det, oftast för att de sov. Det här funkar absolut inte alltid, ibland märker familjen av båda passen. Och ibland märker de inte av något.

Här nere på Gotland har jag gjort mitt bästa för att mina morgonpass ska passera under radarn. Därför har jag rätt många morgnar satt klockan och så var det även i måndags. Upp ur sängen 06:15 för att hinna. Målbilden var att vara tillbaka till frukosten.

När jag väl tagit första steget ångrar jag aldrig den där väckarklockan. Ok då, bara ibland. Men inte idag.

Jag tog en längre tur. Sprang bort till Augstens.

Fina kossor som stirrade ut mig.

Hela tiden hängde regnet i luften men det kom inga droppar. Sprang vidare en bit längs vattnet innan jag vände om.

Totalt 18,5 km. Sen fortsatte vädret att vela en stund för att slutligen bestämma sig för att regn var dagens grej. Men luften var alldeles varm så vi åkte till Burgsvik och badade i hamnen.

Med oss hade vi en massa nyttigheter.

Sen gick vi runt i Burgsviks trädgårdsland. Synd bara att vi redan hade köpt grönsaker i affären.

När vi kom hem somnade jag. Men det som var bra var att jag samtidigt fyllde någon slags funktion i Umas lek, typ var en sovande patient eller något, så hon var nöjd och jag med. Sen pallrade jag mig ut igen.

Nu hade vädret bestämt sig för att ösregna men tro inte att det stoppade mig! Jag malde fram längs vägarna och kände mig som Rocky. Totalt 17 km så dagens total blev… nu ska vi se… 18,5+17= (huvudet har gått ner i semestermood)… (tur det finns miniräknare på datorn)… 35,5 km! När jag kom hem var alla borta så jag drog in i lekhuset och gjorde lite styrketräning i min ensamhet.

Detta medan The Beatles tittade uppfodrande på mig.

Avslutade måndagen med att kolla på The Fall. Åh, så obehaglig. Åh, så bra. Se!

Tisdag

Det var grått och duggade lite när jag gav mig av på morgonens distans.

Det doftade så otroligt gott. Från havet, ängarna och när jag sprang där under träden med kaninerna som hoppade framför mig och tittade upp, så tänkte jag att det här, att springa utan press, steg för steg framåt, och bara ta in allt – det är allt bra fint. Men kanske uppskattar jag just detta för att inte varje pass är sådär fullt av njutning? I alla fall inte i stunden, efteråt känns det mesta bra.

Det var en märklig känsla utomhus. Dimmigt, varmt och riktigt fuktigt.

Havet och himlen gick inte att skilja från varandra. Totalt 10 km. Lång, skön frukost och jag vet inte hur många koppar kaffe jag drack. Ute hade regnet kommit igång ordentligt. Jag var präktig och lagade till kvällens köttfärssås. Och sen gav jag och barnen oss av i regnet, och lånade dessutom två av syrrans barn. Först åkte vi och köpte lammkorv på en gårdsbutik som jag så många gånger sprungit förbi. Sen ville alla till Hoburgen. Jag älskar att åka till såna där ställen i ruskväder. Herregud så vackert det var.

Regnet vräkte ner, vi hade vindrutetorkarna på högsta hastighet och såg knappt något ändå. Vi klev ur bilen och traskade runt en stund.

Helt genomblöta avslutade vi med glass på Körsbärsgården. Sen åkte vi hem och gjorde varma mackor och alla fick ta av sig sina genomblöta kläder och käka i pyamas. Sen låg jag i sängen med Ali.

Att lämna en varm katt kan vara bland det svåraste som finns. Men jag lyckades masa mig upp och byta om till spring. Och om nu morgonpasset var njutningsfullt kan jag meddela att eftermiddagens pass var rena motsatsen.

Jag värmde upp i regnet. Det öste ner. Sen var det dags för tre tempoblock. Herregud, vad hade jag gett mig in på? Regnet ökade i styrka och piskade mig i ansiktet och så rejäl vind ovanpå det. Gaah, jag kämpade på men det var verkligen en bedrövlig syn. Kort paus. Jag vred ur linnet som kändes som det nu vägde något kilo extra av allt regn. Nästa block var lika illa, det var fan som ett jäkla skämt det hela. Mina linser höll på att åka ur ögonen på mig, så mycket regn var det. Ungefär samma känsla som att simma under vatten med öppna ögon – jag skämtar verkligen inte. Kort paus och sen vidare med sista blocket. Sista 3 kilometrarna var ändå helt ok, nu avtog regnet och jag slapp motvinden, men vid det här laget var jag helt slut. Precis när jag var klar så slutade det regna och jag kunde jogga ner på ett värdigt vis. Totalt 21,5 km. Tiderna inte de bästa i mannaminne men jag gav ändå mig själv väl godkänt för det var fasiken en bedrift att genomföra det här passet. Och nä, någon njutning var det absolut inte. När jag kom hem blev det kokos för hela slanten, var tvungen att vältra mig i sånt jag gillar.

Och efter det kändes det bra, men vid det laget var jag ju torr och hade myspyskläder på mig. Därefter middag!

Spaghetti och köttfärssås. Oj det var så gott. Tog om tre gånger.

Onsdag

Den blå himlen var tillbaka när jag vaknade. Smög upp och klädde på mig. Mina vanliga Adios var genomsura efter gårdagen så jag tog mina Tove-Adios på fötterna.

Det låg dimma över fotbollsplanen. Väldans fint.

Sen väntade jag på att Nils skulle bli redo, vi skulle köra tröskel tillsammans.

Uppjogg och sen vanliga rundan. Skönt för ögonen att se blått hav igen. Vi slet på bra, hetsade varandra och kunde klocka en bra tid. Alltid en skön känsla att ha avverkat dagens hårda pass redan runt sju på morgonen, och dessutom var det mitt sista med Nils då de skulle åka hem dagen efter.

Totalt 11 km. Vid lunch åkte vi till Hamra Krog och jag grundade inför dagens andra pass med en pulled pork hamburgare.

Allvarligt. Den var så fruktansvärt god. Efter detta blev det en av de skönaste grejerna med semester: vilostund hemma i soffan. Just att slumra i sådär femton, tjugo minuter. Man börjar med att läsa lite, för att inse att man plötsligt får läsa om varje mening minst tre gånger, för att sedan inse att man inte ska läsa utan bara sova lite. Det enda var att jag var aningen seg när jag väl skulle ge mig av på lite distans.

Men jag kände också att morgonens pass tagit på krafterna så det var bara att låta benen springa i det tempo de ville. Vädret var allt bra konstigt. Regnet öste ner när jag stod ombytt och klar men då jag öppnade dörren slutade det plötsligt för att kort därefter klarna upp till en fin sommarkväll. Tur det för jag hade nog med blöta kläder och dojor hemma efter tisdagens skyfall. Totalt 14,5 km så dagens total blev 25,5 km.

Torsdag

Vaknade… och låg kvar i sängen. Herregud så skönt. Insåg att jag gått upp och sprungit nästan varenda morgon. Men idag var det långpass på eftermiddagen och vila fram till dess. Vi cyklade till stranden.

Vi hade nybakade croissanter med oss. Och jag en riktigt intressant bok.

Det gick ingen som helst nöd på oss. Dessutom så fick jag ett jättestort sandansikte tillägnat mig. Jag ser tuff ut!

Framåt eftermiddagen bytte jag om.

Febe sa att hon skulle visa hur jag alltid ser ut på bloggen. Tja, det stämmer ju rätt bra måste jag säga.

Sen gav jag mig av. Vanliga turen till Hoburgen och tillbaka. Kände att benen hade fått vila hela dagen för de var rätt pigga. Jag anser att Gotland är rätt platt men den här rutten är faktiskt rätt kuperad. Alltså inga branta backar men såna där långa smygande backar som ändå tar en del kraft. Totalt 38,5 km i 4:41 min/km.

Fredag

Fredag! Började med ett tröskelpass.

Herregud sicken fin morgon. Tyst. Det var någon som sa att det bara är på morgonen man kan äga världen.

Det kändes lite ensamt utan Nils. Jag har insett att det ger ganska mycket att ha någon att fajtas mot, jag skulle nog kunna förbättra mig mer om jag sprang ihop med andra. Jag kör ju så gott som 100% av mina pass själv, vilket jag på många vis gillar – men framförallt är det ofta enda sättet för mig att få ihop det. Men hur som, jag körde min vanliga runda. Tjong!

Det bästa jag vet är att bara helt sonika lägga mig på marken när jag är klar. Måste sett ut som jag dött. Totalt 11 km.

Sen hade vi sån jäkla härlig dag på stranden. Klarblå himmel, kaffe, tidning, bok, bad, kakor, sandaffär… ni vet. Och alldeles stilla. Inte förrän senare på eftermiddagen gav jag mig av på mitt andra pass.

Nu börjar semestern så sakta gå mot sitt slut. Jag saknar redan vägarna, havet… allt.

Totalt 16 km i 4:41 min/km. Stannade vid stenstranden för att bada.

Olle och barnen hade tänkt samma sak och kom precis i samma ögonblick. Perfekt, tänker alltid att jag vill att de ska vara där när jag tar mitt avslutningsdopp. Vi kastade maneter på varandra.

Badkrukan är knappt någon badkruka längre!

Sen drog vi hem.

Finito.

Lördag

Sovmorgon, sov ända till åtta! Har inte sovit så länge på hela semestern, vilket i för sig är galet. Vi hängde på stranden hela förmiddagen, det var magiskt. Senare på dagen var det dags tempopass. Alltid lite ångestfyllt innan, särskilt när det var så varmt ute och jag visste jag skulle ligga och svettas på vägarna… länge. Smorde in mig med vaselin under armarna.

Får såna jäkla skavsår av linnet i den här värmen annars. Gjorde en dålig liten fläta.

Sen värmde jag upp. Larvigt egentligen att man behöver det när man redan är så varm av värmen… Därefter var det i alla fall dags för 10+10 km. Första blocket kändes lätt och bra och värmen var faktiskt inte så farlig. Blev dock fruktansvärt arg på en idiotbilist som körde så jäkla nära mig trots att det bara var jag och han på den lilla vägen, och jag höll mig nära intill kanten. Jag hytte med näven som en gammal tant efter honom! På tillbakavägen fick jag motvind och nu var det tuffare. Hade egentligen velat komma ner i tid på andra blocket men det gick inte riktigt vägen. Ah, längtar efter ett vindstilla tempopass. Avslutade med 3 km nedjogg och ett bad i hamnen. Totalt 26 km.

Söndag

Dags för veckans andra långpass. På lördagkvällen klurade jag på när jag skulle springa det och bestämde mig för att springa iväg riktigt tidigt på söndagmorgonen. Det är så få semesterdagar kvar och tanken på att inte få hänga med gänget på stranden på förmiddagen, den klarade jag inte av. Jag vaknade av en jäkla fluga runt fem, vilket i för sig var bra, för då passade jag på att äta en macka. Sen somnade jag om en stund. Klockan ringde, jag klev upp och bytte om. Gav mig av hemifrån runt halv sju.

Det är väldigt ovanligt att jag springer ett långpass såhär tidigt. Jag brukar vara noga med att äta rejäl frukost innan men vadsjutton, såhär fick det bli idag. Och jag hade ju i alla fall en limpmacka i magen. Och vatten och en energigel med mig. Det var helt öde ute. Jag hade kameran med mig men i och med att jag hade handvattenflaskorna i händerna, och inte ville stanna, så blev det inte en enda bild längs vägen. Men jag sprang där i ensamhet och såg solen skjuta undan molnen som var på himlen när jag gav mig av. Det klarnade upp och var sådär perfekt varmt och ingen jobbig vind att kämpa mot. Tänkte att jag borde bli hungrig men nä, faktiskt inte. Lite morgontrötta ben men efter någon halvmil vaknade de till liv. Vid 26 km drack jag energigelen (ja eller sån där ”energidrink” som de kallas) för att i alla fall ge kroppen något trevligt. Efter tre mil började det bli varmt och jag såg stranden och havet framför mig. Jag hade bestämt med Olle och barnen att jag skulle möta dem på stranden och när jag bara hade någon kilometer kvar och jag kom kutandes längs havet, såg jag dem långt där framme. Då fick jag ett sånt lyckorus i mig!

Totalt 40 km. Oerhört skönt att ha hela dagen kvar, jag får nog göra om det här morgonlångpasset. Det var den veckan. Med mina 22,4 mil så satte jag nog ännu ett lite nytt personligt mängdrekord, yeay! Det ska firas med Razzle Dazzle-glass. Och sen kommer kompisar på middag. När vi hörs nästa söndag är det från Stockholm. Jag längtar faktiskt så smått efter mina gator där hemma.

Adieu!