Neon.

När mörkret känns som allra mörkast kan man alltid ta till det enkla knepet att klä sig i neon.  Dessutom syns man lite bättre på gatorna. Jag tror fasiken man blir lite snabbare i neon också. Jag gillar träningslinnena från Stadium, fina jackan från Nike, de gula löpartightsen från Adidas/Stella McCartney och New Balance dojorna.

Jag heter Tove. Jag är knarkare.

Jävla förkylning! Känner mig helt rastlös och nästan lite deppig när jag inte får springa. Jag inser att det är snudd på sjukt att känna så när jag tittar ut genom fönstret. Men konstigt är det egentligen inte för (och här har jag snott lite text från Illustrerad Vetenskap): Tyska forskare har visat att en lång löprunda frisätter potenta morfinliknande ämnen i hjärnan. Det verkar som om motionen gör att nervcellerna avger en kaskad av kroppens eget narkotikum, endorfin, och ju mer som frisätts, desto större blir lyckokänslan. Det visar också på en tänkbar mekanism bakom motionens lindrande effekt vid till exempel depression och kronisk smärta. Lyfter man upp detta i ett större perspektiv, pekar upptäckten på att endorfinerna kan ha spelat en avgörande roll i människans evolution.

Kort sagt: det verkar vara bättre att knarka endorfin än t ex amfetamin.

Tre mil blev till en brustablett.

Idag hade jag planerat att springa ett långpass på ca 30 km. Hade värsta stadsrutten upplagd och såg framför mig att jag lite likt Nike75Crew som fanns förut, skulle springa i staden som att det vore en enda stor härlig lekplats. Men nej. Vad blev det istället? Jo, en c-vitaminbrustablett. Känner mig täppt och aningen känning i halsen, och det avgjorde saken. Man inser dock att det är lurigt det här med träning vs förkylning. Känner man av halsen ska man inte springa, det verkar vara fakta. Då kan det sluta mycket tråkigt, t ex med hjärtmuskelinflammation. Men sen är det lite gråzon och man får gå efter sin egna känsla. Hur som helst, vi ses snart på gatorna igen.

Slussen 22.20.

Inspelningen ute i Orminge slutade inte förrän 22.00. Så jag fick byta om till springkläder på toaletten och än en gång hoppa av vid Slussen på vägen hem. Massa fin vit snö låg på marken och ville bli trampad på. Tog samma väg som i måndags men nu var det bara jag ute på gatorna. Och ungdomar på väg hem eller på väg bort. Skulle kört uppvärmning och sen fartlek i 7 km men det var svårt för all snö. Men jag sprang på rätt bra, tanken på en skön säng fick det nog att gå ännu lite fortare.

Compression sock or not?

Nu har jag läst en massa om kompressionsstrumpor. Summa summarum är ju att det inte finns några bevis för att det skulle påverka löpningen positivt. De som förespråkar dessa strumpor menar att syreupptagningen ökar, att de ger stadga åt muskulaturen och att muskeln blir mindre trött. Vissa menar också att strumporna gör att återhämtningen efter ett långpass går fortare. Kloka människor säger att ok, det kanske inte funkar men den psykologiska effekten gör att det ”funkar”. Det är ju inte helt oviktigt. Själv gillar jag dock att löpning är enkelt, att man just inte behöver tusentals dyra prylar, även om det är väldigt kul att köpa emellanåt – det ska jag inte sticka under stol med. Men tanken på att bara kunna lyfta sig från soffan, dra på sig ett par dojor, öppna dörren och springa iväg – den gillar jag. Jag tjuvkikar på bilder jag gillar som den här ovanför. Han med brillorna ser ju rätt hård ut med strumporna, proffisigt liksom. Å andra sidan, kolla på killen allra längst ut till höger, han med mössan. Han är ju ännu hårdare och han har inga kompressionsstrumpor. Får se hur jag gör helt enkelt, återkommer om det. Kanske blir en ny mössa istället.

Bildbevis.

Jag hävdar att Mick Jagger tränade hårt i sina ungdoms år men höll det hemligt för imagens skull. Här har jag äntligen hittat bildbevis. Bianca Jagger i bakgrunden. Hennes typ av byxor ser man inte mycket av i dagens sportmode.

Om att vinna och förlora.

 

Jag älskar den här rubriken. För den stämmer ju så bra. Det är så korrekt att säga att det inte spelar någon roll om man vinner eller förlorar men herrejösses, det gör det ju! Jag tävlar med exakt alla som jag passerar när jag är ute och springer. Det får mig att tänka på Stockholm Marathon den 2 juni. Inte för att jag på något vis tänker mig att jag ska vinna loppet. Men jag tänker fan i mig inte heller förlora det. Och med förlora menar jag inte att komma sist för att nää, det är väl ändå inte rimligt att jag ska? Jag tänker att det är en massa krutgubbar som springer och som är jätteduktiga och har sprungit tusentals Marathon men jag måste väl ändå slå dem? Nä, jag menar att förlora är att göra ett dåligt lopp utifrån mig själv. Typ springa för fort så jag måste bryta (ja, eller svimma som jag gjort förr). Eller springa för långsamt för jag fegar – det får inte ske! Eller att inte ha övat på allt det jag måste för att vara förberedd. Jag vill att den bästa versionen av mig själv ska stå där på startlinjen. Jag ska ha tränat, sovit, ätit och druckit bra och säger experterna att man ha såna där långa knästrumpor på sig så kommer jag absolut ha det (ska man det förresten?). Fast de får inte vara helt splitternya för alla kläder måste vara ordentligt insprungna. Så: jag kommer inte tävla mot alla de där 21 000 människorna från jordens alla hörn men jag ska fan i mig tävla mot mig själv. Och jag tänker tävla mot er som råkar springa intill mig.

Chin-ups i svartvitt.

Varannan dag gör jag mina chin-ups. Jag kör ju inte längre så många jag orkar x 3 utan istället ett genomtänkt program. Det betyder att jag idag gjorde fem set som såg ut såhär: 2 – 2 – 1 – 2 – 3. Det känns som noll logik men är säkert någon superstark människa som tänkt ut denna snillrika sifferkombination. För övrigt är det tacksamt att man kan omvandla bilder till svartvitt så ni inte ser min ansiktsfärg på bilden ovan.

Hemliga klubben.

Är på filminspelning i Orminge hela veckan. Tidiga mornar, sena kvällar. Då gäller det att klura lite extra hur man ska få till sina löppass. Tänkte först jag att jag kunde kuta från Orminge och hem men med mitt dåliga lokalsinne vågade jag inte riktigt. Kunde slutat med att jag dök upp i Linköping. Olle fick istället släppa av mig vid Slussen på vägen hem. Sprang Skeppsbron fram, rundade Nybroviken, Strandvägen, förbi SVT, Gärdet och sen via Värtan och Lidingöbron. För en lantis som jag som mest springer i skogen kändes det oerhört urbant att springa så pass sent genom stan. Dessutom så var det lite som att vara med i en hemlig klubb med alla andra löpare som var ute i måndagsmörkret. Passerade en löpargubbe som hojtade ”kämpa på!”. Sånt gillar man.