Så länge jag kan minnas har jag älskat godis. När jag var liten så väckte jag mina föräldrar så fort jag vaknade på lördagen, krävde veckopeng och sprang därefter omedelbart till affären. Ja, ungefär så har det fortsatt. När jag rest utomlands så har jag säkrat upp med medhavt svenskt godis, ja ni fattar nivån. Helt ärligt, till slut så insåg jag att såhär kan jag, en 36-årig vuxen människa, inte ha det – sicken skit det är i det där smågodiset! Nu har jag sen ett tag tillbaka lyckats med det omöjliga, nämligen att bara äta godis två gånger i veckan. Istället får jag knapra på såna här präktiga grejer som på bilden om kvällarna (jag menar inte att detta är hälsoprodukter men jämfört med godis så är det ju tusen gånger bättre utan massa färgämnen). Fast de här frysta körsbären som Emi tipsade om, de är osannolikt goda för att inte vara godis. Dessutom har jag läst att körsbär innehåller melatonin som är ett naturligt sömnhormon. Det betyder alltså att körsbär skulle få en att sova bättre. Och det är ju bra om man ska gå upp tidigt och springa.

Man hinner inte träna. Inte om man har tre fina barn, ett jobb man gillar och vill lägga tid på och en man som man gärna vill hinna se mer än någon gång ibland. Det var så jag förut såg på tillvaron och träning. Jag har alltid tränat och sprungit en hel del men då det varit mycket har det varit träningen som fått stryka på foten. Och sen när man väl haft lite tid så har man ofta varit för trött.

Sen förra våren var det en kund på jobbet som utmanade alla i arbetsgruppen att ställa upp i ett lopp tillsammans med dem. Nu var jag ju tvungen att få till träningen mer regelbundet, tävlingsmänniska som jag är.

Men hur skulle jag hinna? Jag började se om det fanns saker i livet jag faktiskt kunde byta ut mot träning. Och när jag skärskådade mitt i mitt eget tycke så fullspäckade schema insåg jag att det faktiskt borde kunna gå. Att springa till eller hem från jobbet tog t ex bara fem minuter längre (numera noll) än att åka bil som jag brukade. Om jag gick upp en halvtimme, timme tidigare och Olle borstade alla tänderna på barnen så innebar det ett löppass. Jag började strunta i att det är lite stökigt hemma, jag springer hellre än skapar det perfekta hemmet på helgen. Jag följer inte Homeland på TV, jag bakar inte surdegsbröd eller grejar i trädgården. Man hittar en hel del tid på alla de där ställena. Det kanske låter trist och asketiskt. Men sanningen är den att träningen inneburit så många bra grejer att det helt klart är värt de tidiga morgnarna och slaskandet i mörkret på söndagskvällarna. Det kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig. Och nej, jag har inte blivit galen, jag har bara kommit fram till vad jag mår bra av.

P.S. Häromdagen åkte jag tunnelbana för första gången på ganska länge. Jag gillar tunnelbanan och kollektivtrafiken så inget ont om den på något vis men jag kände mig så instängd och tiden kändes så meningslös. Tänk att på den tiden istället i lugn takt joggat hemåt.