Under 2022 börjar min höftproblematik ta sig in alltmer i det vanliga livet. Till en början handlade det mest om sport, vad jag kunde eller inte kunde göra. Nu börjar det bli knepigt med andra grejer, som t ex en så enkel sak som att sitta bakpå en moppe! Mitt höft är för stel. Saken är att man är så bra på att anpassa sig, så man hittar små lösningar som får saker att funka, fastän de egentligen inte funkar. Som att jag lyfter in ena benet med armen när jag ska sätta mig på passagerarplatsen i bilen, eller att jag alltid står på tå på mitt dåliga ben, för att komma upp i samma höjd som det andra. Jag har hållit på med det där ett tag nu men haltandet gör att jag börjar få ont i ryggen, och trots att jag på många vis är i mitt livs bästa form, så känns det som att jag samtidigt är i min sämsta. Jag har ingen värk men börjar sova sämre för det är svårt att hitta ett skönt att ligga på.

De magiska orden.

I september 2022 får jag remiss för röntgen på Sophiahemmet. Tillbaka där allt började. Röntgen visar på ökad artros, formförändringar i leden och tillplattat ledhuvud. Det finns i princip inget brosk kvar, det är ben mot ben.

Efter det här träffar jag två olika ortopeder. Jag har redan förstått att ett beslutet om en sån här operation i min ålder (en ungdom i dessa sammanhang) inte är en självklarhet för höften behöver hålla länge. Och i och med att min höft ser lite speciell ut, känns det ännu viktigare att få två bedömningar.

Mina två ortopedträffar är med drygt en månads mellanrum. Efter mitt första besök känner jag fortfarande en stor osäkerhet och ännu fler frågor dyker upp. Den andra ortopeden jag träffar heter Per Gedin och jobbar på Löwenströmska i Upplands Väsby. Listan med frågor är lång nu.

Per visar sig vara otroligt pedagogisk. Jag börjar med att berätta allt, en snabbversion från början till slutet. Sen berättar han ingående hur en operation går till, men på människovis dvs så att en person utan läkarutbildning hänger med. Han berättar också att han använder sig av en teknik som kallas ”Spaire” vilket innebär att man behåller viktig muskulatur. Detta minskar risken för luxation (att höften går ur led) och gör dessutom att man har väldigt få restriktioner kring vad man får och inte får göra direkt efter operationen.

Jag har ställt många frågor under tiden, men nu frågar jag honom den viktigaste. Hur han skulle gjort om det var hans höft. Operation eller inte? Istället för att svara på min fråga, frågar han mig tillbaka, om jag tycker tanken på att behöva byta höften när jag 70 år istället för 75 känns jobbig? Det är där jag landar i beslutet. Att få tillbaka ett mer fungerande liv nu, fem år tidigare, känns mer värt jämfört med att dra ut på det för att fördröja en framtida andra operation med några år. Båda ortopederna har nämligen konstaterat att jag inte kommer ha kvar min höft i många år till, vilket de ju trodde för sju år sen att jag skulle. Jag får också veta att jag kommer att få en ocementerad höft vilket underlättar om operationen behöver göras om längre fram.

Men det är sen han säger det. Att jag kommer kunna kunna springa igen. Inte på hård asfalt och maratonsträckor men på elljusspår och mjuka underlag. Vid det här laget har jag sedan länge förlikat mig med att jag aldrig kommer kunna ta ett enda springsteg igen. Det är det ortopederna sagt till mig. Jag kan inte tro det är sant. Jag frågar om det verkligen är sant, men Per säger att forskning på materialen man använder nuförtiden inte visar att löpning på mjukt underlag och på måttlig nivå (alltså inte 20 mil i veckan, hehe) skulle orsaka mer slitage än annat.

Där och då bestämmer mig för att göra operationen på Löwenströmska. Jag får en operationstid direkt: två månader fram i tiden. Det enda jag ska göra tills vi ses igen är att hålla mig frisk och träna på. Kör hemåt med lyckorus. Tårar! Så mycket känslor men allra mest glad över att ha landat i ett beslut efter mycket våndor. Vågskålen har tippat över.

Sista nedräkningen.

Drygt fyra veckor kvar till operationen och en oro smyger sig på mer och mer. Jag har så blandade känslor! En del av mig vill bara ha det gjort, en annan del känner en slags sorg över att vara här, över att behöva byta ut den del av mig själv. Kanske är det en fysisk separationsångest? Får fråga min psykologkompis om det finns nåt som heter så. Men jag känner också en rädsla över själva operationen, för jag vet att det kommer sågas och hamras. Jag har ännu inte tittat på en riktig film på hur en höftoperation går till, men jag har tittat på alla illustrerade filmer jag kan hitta. Jag har även slutat dricka alkohol sedan mitten av december. Lite överkurs att sluta så tidigt men jag vill göra allt jag kan för att vara i min bästa fysiska form. Jag tränar på som vanligt dvs mer eller mindre varje dag.

Ett par veckor innan operationen träffar jag en sjukgymnast. Hon säger gång på gång att jag måste börja förbereda mig mentalt redan nu på att jag inte får forcera saker och ting efter operationen, att det måste få ta tid. Hon frågar om jag gillar att läsa eller se på film. Ja det gör jag ju, men… Vi bokar en tid att ses tre veckor efter operationen.

Oron inför operationen mattas sakta av och de två sista veckorna är jag faktiskt bara orolig över att bli sjuk, eller råka skära mig när jag lagar mat. – för då kan operationen ställas in. Det är väldigt viktigt att ha en hel ”hudkostym” när man opereras, man ska varken ha finnar, nageltrång eller små sår på kroppen. Hjälp. När man börjar fundera på sånt så inser man att man nästan alltid har något sår eller finne. Så nu är jag extremt försiktig när jag hackar lök, jag har aldrig hackat så långsamt! Men såklart råkar Kuba riva mig på axeln fyra dagar innan operationen! Det blir dock aldrig ett ytligt sår även om det där rivmärket grämer mig.

Dagen innan operationen tar jag ett antigentest hemma. Det visar negativt. Man ska fota av det och visa bilden vid inskrivningen dagen efter.

Jag tar en sista promenad på kvällen innan operationen och åker sen hem till mina föräldrar där jag ska sova. Det är jätteviktigt att allt är rent så min mamma har städat hela huset och bäddat om en säng åt mig. Jag tvättar mig med bakteriedödande Descutan på kvällen innan jag lägger mig. Två gånger hårtvätt, två gånger kroppstvätt enligt anvisningen från sjukhuset. Sen ner i sängen. Har aldrig känt mig så ren tidigare, men heller aldrig så torr i ansiktet då man inte får smörja in sig med något. Efter kl 24.00 får jag varken äta eller dricka.

Operationen.

Så vaknar jag den 25 januari, operationsdagen. Jag har sovit så skönt, närmare nio timmar. Bättre än på länge. Nätterna veckan innan har varit fyllda av vilda drömmar men nu är det som att kroppen och huvudet ställt in siktet på målet. Nu ska detta göras. Punkt slut.

Kl 10.00 ska jag vara på sjukhuset. Min pappa skjutsar mig. Vi är tidiga så vi hinner ta en kaffe innan. Eller han gör det, jag får ju inte dricka. Vi åker upp till avdelningen, säger hej då och jag blir visad till mitt rum.

Efter en stund säger sköterskan till mig att det är dags att tvätta mig en sista gång med Descutan (om jag var torr i ansiktet innan så var det bara uppvärmningen). Därefter är det sjukhuskläder på och sen krypa ner i sängen. Jag får dropp med lite bedövning men känner knappt av den.

Vid halv ett kommer två sköterskor och rullar ned mig till operationen. Narkosläkaren är en 65-årig kvinna med en otrolig energi. Hon berättar allt om sin irakiska familj och jag försöker hänga med så gott jag kan, för nu börjar jag bli lite mjuk i skallen. Det grejas med mig, och sen får jag ryggbedövning. Minns att jag känner en sån tacksamhet över att alla pysslar och donar med mig, och jag gråter en skvätt. När jag inte kan känna mina ben längre rullas jag in i operationssalen. En sköterska berättar att hon kommer hissa upp mitt ben för att kunna rengöra ordentligt. Bra. Är det något jag är extremt orolig för så är det nämligen att få en infektion. En man står vid en dator och jag ser den senaste röntgenbilden av min höft på skärmen. Sen får jag en syrgasmask lätt placerad över min näsa och mun och de säger att jag snart kommer somna. Och det gör jag.

Jag vaknar upp till att jag rullas mot uppvakningssalen, tror vi är i hissen när jag öppnar ögonen. Märkligt. Det är som att tiden bara försvunnit men ändå inte. Jag har ljudminnen från operationen. Jag hörde hur det bakandes hårt med en hammare, ungefär som att grannen renoverade och jag var halvvägs på väg ur en dröm. Jag minns även ljudet av en såg men inte lika tydligt (lika skönt det, jag föredrar hammare framför såg). Min operation tog exakt 74 minuter, lite längre än vanligt för min höften är ju lite extra knepig, och jag tappade 2 dl blod vilket anses vara helt normalt.

Det är när jag ligger här på uppvaket som jag för första gången googlar upp en video som visar hur en riktig höftoperation ser ut och går till. Det är också här jag tar de första stegen på min nya höft. Tio stycken blir det ungefär, sen håller jag på att svimma och får lägga mig och dricka saft igen. Det är också när jag ligger här som jag tänker att det vore kul att starta upp bloggen igen.

Efter beskedet att det var slut på allt som hette löpning så harvade jag på med crosstrainer i garaget. I efterhand tror jag att den perioden var någon slags tid av motvilligt accepterande. Men sen så började sakta en nyfikenhet växa fram och jag testade bikramyoga. Jag blev helt fast. Bikramyoga var så annorlunda mot allt jag tidigare gjort. Det var fortfarande riktigt jobbigt men det fanns ytterligare en dimension, att vara mycket närmare sina tankar. Minns hur jag under ett pass plötsligt började storgråta. Det var sånt som kunde hända och jag gillade det.

Men störst av allt som jag gör hösten 2015 är att jag köper en landsvägscykel. Jag hade vid det laget redan en mountainbike som jag halvhjärtat använt som komplement till löpningen under våren. Men det här var något annat. Nu blev det en form av satsning från min sida. Lite som att jag frågade chans på cyklingen.

Men det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Jag kände inte alls att jag hade en naturlig fallenhet för cykling. Det var många som trodde att jag med min kondition skulle bli helt grym på cykeln. Tyvärr gjorde jag dem besvikna för riktigt så blev det inte. Men det var ingen idé att älta hur mycket mer jag älskade löpningen, det var bara att trampa på. Och med tiden så blev benen starkare, och jag hittade till sist en liten cyklist i mig.

Men viktigast av allt var att jag lärde känna en massa andra cyklister som invigde mig i cyklingens magiska värld. För den blev magisk. Hela den sociala biten av cyklingen var nytt för mig. Som löpare sprang jag ju alltid ensam. Jag fick lära mig vad cykling var genom andra, och fick träna med människor som var tusen gånger bättre cyklister än jag.

Cykling är dessutom krävande i form av prylar och tid, och jag hade nog aldrig haft tålamodet att ta mig an allt det, om jag inte hamnat där jag hamnade och tvingades till det.

Så man kan säga att tack vare min skithöft lärde jag känna en stor, ny värld.

Därefter har jag fått uppleva fantastiska saker på cykeln. Som att ta mig uppför en lång stigning i bergen på Mallorca. I varannan serpentin hittar du skuggan, i varannan gassar solen.

Det luktar från cypressträden och det gnisslar från syrsorna. På toppen tar du en paus och köper en isglass. Kanske köper du två. Och sen drar du upp tröjan, för det kommer bli kyligt när du åker nerför. Vinden, den slingrande vägen och det osannolika landskapet, jag hade aldrig velat dö utan att ha fått uppleva det. Men varje gång jag kör nerför tänker jag på barnen, för det är tyvärr också lätt att dö om man inte är försiktig.

2016 går jag med i en cykelklubb, CK Valhall. Tänker att det blir kul att ha mål att jobba mot. I juni är jag med i en cykeltävling ute på Arlanda.

Dagarna går och svullnaden lägger sig inte. Tvärtom. Höften blir mer och mer svullen. När jag ligger ner känns det som att jag har en vattenfylld ballong innanför huden. Efter att ha väntat på att svullnaden ska lägga sig av sig själv, men den bara ökar, tvingas läkaren tömma den för att blodansamlingen inte skada vävnader. Jag är tillbaka på cykeln redan dagen efter kraschen men bestämmer mig efter den här incidenten för att inte tävla mer på cykeln. Känner så starkt att jag måste vara rädd om det jag har, som fortfarande är helt.

Cyklingen är numera min mittpunkt men åren som följer har jag en nyfikenhet som jag tror att höfteländet väckt inom mig. Jag är mer öppen för saker (när jag sprang fanns det inget annat), så jag testar allt från att börja simma och ta crawl-kurser till att börja med längdskidor och till och med investera i ett par rullskidor. Det är för övrigt det sämsta köp jag gjort. Rullskidorna blir en mycket kortvarig historia. Om jag tycker att längdåkningen känns instabil med höften så är det här mycket värre och det slutar med att jag säljer de splitternya rullskidorna till en gubbe från Mora. Han var 80 år men som såg ut som 60.

2018 börjar jag tillsammans med min kompanjon Filip lägga grunden till det som vi ett par år senare lanserar som Closely. Nu börjar en fantastisk tid där jag får enormt mycket energi av att lära mig en massa nytt och jag tror faktiskt att jobbet får mig att komma över saknaden efter löpningen ännu lite mer. Jobbet med Closely innebär en hel del resor till Göteborg så jag köper ett gymkort. Det blir som en gammal kärlek som blommar upp och på vintern är jag varannan dag på gymmet, varannan dag på trainern. Jag har dock svårt att göra en hel del övningar. Dels för att min höft är instabil men också för att leden gör att jag inte kan ta ut rörelser på rätt sätt. Men som med det mesta i livet så hittar man en väg och övningar som funkar.

På somrarna cyklar jag mil efter mil efter mil på Gotland och löpningen känns ganska avlägsen. Nu kan jag konstatera att jag älskar att cykla. Särskilt just här.

Cyklingen är dock en ganska statisk träningsform och på somrarna saknar jag efter några år något att variera träningen med. Closely-Filip har introducerat mig för surfski, eller rättare sagt; han har berättat om hur fantastiskt det är. Surfski är en populär sport i varma länder som Australien, Sydafrika och Nya Zeeland. Filip bor dock inte i Sydafrika utan Göteborg. Men jag blir ändå inspirerad och efter ett par paddlingskurser slår jag 2019 till på en surfskikajak. En surfskikajak är alltså gjord för att surfa i vågor med.

Men jag bor ju i Stockholm och här finns det inga vidare vågor att paddla i. Efter ett par år hänger jag med på en rolig kurs nere i Göteborg en helg. Nu förstår jag vad surfski är. Häftig upplevelse men problemet är att jag alltid varit rädd för vatten. Jag hatar att tumla runt i vågor och inte veta vad som är upp och ner. Iskallt vatten ovanpå det gör det till en skräckupplevelse för mig. Så jag bestämmer jag mig för att paddlingen gärna får vara snabb, men inte behöver vara så våghalsig. Jag bor trots allt i Stockholm!

På somrarna paddlar jag numera varannan dag och cyklar varannan dag. Min pappa har börjat ro så vi tränar ofta tillsammans, framförallt på Gotland. Det är fantastiskt. Ännu en sport jag nog aldrig hade haft tålamod att sätta mig in i om jag fortfarande kunde springa.

Jag befinner mig i en sjukhussäng i rörelse, på väg upp från operationen i en hiss. Nu är det gjort. Operationen är avklarad. Sängen körs in i en uppvakningssal där två män redan ligger. En sköterska kommer fram till mig, jag får vatten att dricka. Jag reser på huvudet och tittar ner på mina ben. De är lika långa. Tittar igen. Jodå. Knäskålarna är i samma höjd.

Det är den 25 januari och jag har precis fått en höftprotes på höger sida. När jag ligger där på uppvaket bestämmer jag mig för att starta upp rocknrollrunning igen. Det är nio år sedan jag skrev här sist men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv: resan mot att kunna springa igen. Det jag trodde var en omöjlighet har visat sig kanske vara en möjlighet.

Jag tänker att jag vill dokumentera allt, för min egen skull. Kanske vill någon annan hänga med, kanske inte. Men för att fortsätta framåt tänkte jag börja med att backa.

2015 och höftstrejken.

Det är sommaren 2015 och jag befinner mig på vårt landställe på Gotland. Det är en tidig vacker morgon, bara jag är vaken. Jag ska ge mig av på ett intervallpass. Så fort jag tar det första löpsteget viker sig höger ben under mig. Som att alla musker bara försvunnit. Jag har under en tid brottats med en trött känsla i benet, jag har inte kunnat lyfta höften och ta ut steget ordentligt men har avfärdat det med att jag ligger på en hög träningsmängd. Men då, när benet bara vek sig, förstod jag att det var något annat. Följande nätter har jag svårt att sova, en molande värk i höften håller mig vaken. Och jag gör som man gör i såna lägen, börjar googla. Och ganska snabbt anade jag vad det kunde vara.

Ett hopp till 1975.

Jag hoppar tillbaka ännu längre bak i tiden. Jag föddes 1975 med luxation i höften, men det upptäcktes inte förrän jag var ett år gammal. Mina föräldrar var hos barnläkaren med mig upprepade gånger då de misstänkte att det var något som inte stämde men tyvärr var det omöjligt att få någon att lyssna. Till sist fick vi remiss till en ortoped. Han konstaterade direkt att jag hade luxation i höften och därefter gipsades jag i spagat ett halvår. Låren var utåt, vaderna hängde neråt. Min pappa byggde en specialvagn till mig och det sägs att jag blev en hejare på att ta mig fram på armarna. Varje månad behövde jag sövas och gipsas om i och med att jag växte.

Många, många år därefter upplevde jag aldrig upplevt några större problem med min höft. Förutom att långa promenader och längdskidåkning gjorde mig trött i ryggen som ung, men sånt var ju ändå inget man gillade då. Basket däremot, det älskade jag. jag spelade från det att jag var tio år till första året i gymnasiet. Då tvingades jag lägga ner basketen men det var faktiskt inte pga höften utan pga av ett sönderslitet vänsterknä. Jag opererade menisken två gånger men sista gången sa läkaren att han aldrig sett ett sånt söndertrasat knä på en ung människa, och att det bara var att lägga ner.

2015 och ett svårt besked.

I och med att de upptäckte min luxation så sent så utvecklades min höft inte som den skulle. Ledskålen blev för grund vilket gjorde att trycket på höftleden ökade. Inget som bekymrade mig som ung, men alla åren ledde upp till den där sommaren 2015.

När jag kom hem från Gotland sommaren 2015 fick jag remiss för röntgen. Jag fick träffa en ortoped på Sophiahemmet i slutet av september som bekräftade det som mitt frenetiska googlande också konstaterat: artros. Artros som 70-åringar brukar få. Det syntes tydligt på röntgen att det knappt fanns något brosk kvar i min höftled. Det första jag frågade var om jag kunde fortsätta springa (att det knappt gick att ta ett lösteg vid det laget ignorerade jag helt). Han sa: ”Om du slutar med löpningen kan det hända att du aldrig behöver operera höften.” Det fanns inte på kartan för mig så jag frågade: ”Men om jag opererar mig nu, kan jag springa då igen?”. Svaret var nej. Man springer inte med en höftprotes. Och för övrigt var jag för ung för att operera mig. (Jag var 40 men i dessa sammanhang är man en riktig ungdom!) Jag fick förklarat för mig att en ny höftled har en begränsad livslängd och för varje gång du byter den blir resultatet sämre. Max två operationer i livet är att rekommendera. Och kanske räcker proteserna, om man har tur, i 15 år vardera. Så det var ju bara att räkna.

Läkaren var tydlig: du bör inte ta ett enda löpsteg till. Jag frågade givetvis om all min löpning de fyra senaste åren lett fram till detta. Då sa han, och det här har tröstat mig många gånger sedan dess, att det här hade hänt vare sig jag hade sprungit mycket eller inte. Kanske att artrosen kom ett par år tidigare pga av all min löpträning, men det hade inte gått att undvika även om jag inte hade maratontränat. Mitt i eländet var det skönt att höra.

Jag går ut från Sophiahemmet och jag minns hur allt brister för mig när jag står vid parkeringen på Valhallavägen. Det var som att jag förlorade mig själv där och då.

Men efter ett antal tårar tar man sig samman. Och här började en upptäcksfärd för mig. Inte bara en upptäcksfärd för att hitta vad jag skulle kunna göra istället för att springa 15-20 mil i veckan, utan också en upptäcksfärd i vem jag var utan löpningen.

Imorgon bitti är det jag som åker till Cannes på reklamfestival. Yeay! Väskan är packad: hälften löpning, andra hälften civilt. Ja nu är det ju inte löpning som är utmärkande för att vara i Cannes. Man kollar på en massa massa reklam och man träffar en massa massa människor. Men jag tänker att jag springer medan de andra sover på morgonen, ja ungefär som vanligt. Dessutom så bor vi i ett hus en rejäl bit utanför Cannes…så kanske att jag springer hem ibland? Eller springer och handlar bröd på morgonen? Ja, nu har jag ju ingen aning om hur det ser ut där vi bor men allt är packat för löpning på fransk mark. Och baguetterna kan jag stoppa ner i ryggsäcken.

Jag försökte smuggla ner havregryn och lingonsylt i Olles väska (min var ju full pga alla löpgrejer) men han tog mig på bar gärning. ”Men herregud, vad är detta, varför ska du ha gröt med dig till Cannes?” Ja det kan ju tyckas märkligt men jag blir så hungrig av att springa mycket och jag kan få snudd på panik bara av tanken på att gå hungrig. Så nu har jag säkrat upp på den fronten (har smugglat ner det i Olles väska). I övrigt så hoppas jag att wi-fi:n funkar i huset så jag kan hålla er uppdaterade på grötintaget och löpningen.

Häromdagen var jag och träffade en tränare. Först gick vi igenom hur jag tränar, vilken typ av löpning, antal mil i veckan, mina mål, mitt första Maraton i juni osv. Jag trodde givetvis att jag skulle få en massa beröm för allt mitt slit, men han antecknade med rak min. Sen fick jag göra ett konditionstest, jag fick cykla i olika hastigheter och med olika motstånd och sen fick jag kuta på löpbandet. Efter det bytte jag om och tränaren satte sig för att räkna fram mina värden. Det var mycket spännande det hela. Sen fick jag då reda på min syreupptagning samt mitt testvärde. Testvärdet ger ett värde på kapaciteten i förhållande till kroppsvikten vilket tydligen säger mer än bara det maximala syreupptaget. När tränaren granskat alla siffror på ett vetenskapligt vis kom så domen: ”Jag förslår att du kör dina vanliga pass men utökar din träning med ytterligare tre pass där du kör ca en mil i mycket kuperad terräng och håller jämn fart genom hela loppet”. Jag: ”Men då blir det sju, åtta pass i veckan?” Han: ”Precis, men du kan ju vara ledig en dag och köra förmiddagspass och eftermiddagspass på helgen”. Jaha, så var det med den saken.

Imorgon har jag bestämt mig för att vara helt frisk. Det bara måste vara så för då tänker jag springa in till stan på morgonen för att därefter sitta i Guldäggsjury hela dagen. För att övertyga kroppen om att den ska vara frisk när jag går upp kl 06.00 så målar jag naglarna gröna. Grönt är friskhetens färg. Bra, då var det bestämt.

Näst bäst efter en bra löptur är duschen efteråt. Just därför tycker jag att alla löpare imorgon kl 10.00 ska vara på Åhléns City i Stockholm. Då släpps nämligen Kungliga Operans Opera Soap som Olle, jag och våra duktiga kollegor på DDB har arbetat med. Det är en serie duschtvålar i begränsad upplaga och på tvålarna finns texten till tre arior att provsjunga i duschen. Och med hjälp av biljetten som ingår i priset (199 kr) kan du sedan jämföra din prestation med Operans sångare. Tvålarna är framtagna tillsammans med svenska hudvårdstillverkaren CCS och dofterna är inspirerade av de olika operorna. Redan imorgon kl 12 och 14 kan du höra proffsen sjunga på Åhléns City. Läs mer och lyssna på operasoap.se