Träningspass

Tisdagstempo.

Upp med tuppen! Eller ok, väckarklockan. Eller ok, iPaden. Gav mig av 06:00 och sprang in mot stan. 7,5 km distans och sen ner till löpbandet.

Av med kläderna och på med andra dojor.

Uppvärmd och redo att kliva upp på bandet.

Sen blev det 5 km i 4:00-fart, i minuts vila och därefter 5 km i 3:52-fart. Pust. Hade egentligen tänkt köra lite längre men klockan började bli mycket och det kändes i kroppen som att det räckte. På med ytterspringkläderna igen och ut i luften.

ytterligare 3 km distans fram till jobbet. När jag springer sådär genom stan och ser alla människor komma ut från sina portar,på väg mot jobb och skolor, då kan det ibland kännas som att jag har haft ett helt liv medan de sov. Totalt 20,5 km.

10 moddkilometer.

Åh sån god macka jag åt i bilen i morse. Leverpastej. Ibland går det långa perioder då jag glömmer bort leverpastejen, desto gladare blir jag när jag kommer på att den finns. På jobbet åt jag lite till.

Vet inte hur det är med er, men jag blir alltid så galet hungrig dagen efter mina långpass. Äter typ non stop på måndagar. På lunchen var det i alla fall dags för 10 km. Alltid lugna kilometer dagen efter långpassen. Jag bytte om från svart…

… till svart. Lite färg blev det dock.

Sen gav jag mig ut med mina Adios i snömodden.

Ner till Karlberg. Benen kändes faktiskt rätt pigga ändå. Förra måndagen var de lite slitna efter helgens bravader. Sprang längs vattnet med kvittrande fåglar i öronen.

Modden gjorde dock att det nästan kändes mer som ett styrketräningspass, i alla fall för fötterna.

Vände framme vid Stadshuset där det luktade mat, och jag blev ännu hungrigare! Samma väg tillbaka.

Solen kämpade på med att försöka tränga bort den grå himlen. Gick sådär.

Totalt 10 km i 5:08-tempo. Dusch! Lunch vid datorn! Slut på spring för idag.

Återhämtningsjogg med en tomte och en storasyster.

”Jag ska springa ett marathon!” skrek Uma när vi sprang iväg hemifrån. Väldigt ambitiös målsättning med tanke på att det var hennes första löptur någonsin. Nu blev det ju inte riktigt så långt, men däremot 620 meter. Det är inte illa för en fyraåring. Hon var så oerhört stolt när vi kom tillbaka. Och som hon har tjatat på mig om att springa. Bäst tycker jag ändå hennes löparoutfit var:

Tomtedräkt, tomteluva och gamla gympaskor. Det behöver inte vara svårare än så. Jag försökte matcha upp henne med mina röda Inov8 X-Talon men jag var inte alls lika fin.

Vi pratade lite om marathon medan vi sprang runt parken och hon blev ju lite besviken över att hon måste bli 18 år innan hon får springa ett. Jag kanske tvingas hitta något lopp i världen med lägre åldersgräns… eller kan man kanske få dispens som tomte? När vi kom tillbaka var det dags för hennes storasyster att kuta. Brorsan däremot hade känt sig lite hängig så han fick mot sin vilja stanna kvar i soffan. Tänk ändå att jag kan göra det jag gillar bäst, med dem jag gillar mest! Vi gav oss av i kvällen.

2 km mot Ropsten och sen vände vi tillbaka. En extrasväng genom Konsttunneln som vi gillar.

Sen hem. Totalt 4 km. Bästa återhämtningen i finaste sällskapet. Tack.

Finito.

40,5 km med succépizza i magen!

Kvällen innan ett långpass, vad kan vara bättre att käka än hemgjord pizza? Särskilt om man har världens bästa recept på pizzadeg. Receptet fick jag av min snälla bloggläsare Jeanette i brevlådan en dag i somras. (Ja, efter att jag gjort pizza på Gotland som blev rätt misslyckad. Eller i alla fall inte tunn.)

Först gjorde vi tomatsås.

Och sen deg. När den jäst klart och vi började baka ut den, trodde jag knappt mina ögon. Den gick att kavla tunn OCH få upp utan att den gick sönder! Kände mig som värsta mästerkocken. Fast egentligen är jag ju rätt kass på matlagning vilket betyder att det verkligen är ett superrecept.

Sen fick alla välja vad de ville ha på sina pizzor.

Och så in i ugnen. Barnens pizzor såg ut såhär:

Och min finns ingen bild på för jag var så galet hungrig när den var klar så jag kastade upp den på tallriken och åt upp den direkt. Fanns ingen tid för bloggfotande! Men jag gjorde ena halvan med tomatsås, mozzarella, salami och ruccolasallad över, andra halvan blev tomatsås, mozzarella, honung, valnötter och ruccolasallad över. Olle var borta så tyvärr fick han inte uppleva succépizzan. Men nog om det där. Den här bloggen handlar faktiskt om löpning.

Imorse vaknade jag pga söndagsplaner tidigt, fortfarande rätt mätt och belåten. Men jag gick upp och åt frukost och gick sen och la mig en stund till för att smälta maten. Efter ett par timmar klev jag upp igen och satte på mig löparkläderna. Dags för långpass!

Lite velig kring vilken rutt i och med all snö. Stan brukar inte vara optimal i det här vädret men ändå… vart skulle jag annars ta vägen? Lidingöloppet är för snöigt just nu när man vill få upp lite fart, och jag vet inte, var inte sugen på förortens gångvägar. Så jag kutade som vanligt in mot stan. Vilken skillnad mot långpasset för en vecka sen. Då var staden full av promenad- och springsugna människor i solskenet. Jag såg i för sig fleraTeam Stockholm Marathon-grupper som kämpade på i det grå vädret, men annars rätt öde. Det blev samma runda som sist: Lidingöbron-Värtan-lång sväng på Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen-Hornstulls Strand-Söder Mälarstrand-Skeppsbron-Strandvägen-Värtan-Hemma!

Ja, det blev en bra runda den här söndagen också. Totalt 40,5 km. Lite motigare än förra veckan pga snömodden men det var ok ändå. Många frågor mig om jag måste springa såhär långt. Ehh… nää. Jag måste ingenting. Men jag gillar mina långpass, och ju fler och längre jag springer, desto snabbare går liksom tiden när jag springer. Jag kände dock stundtals i höfterna att kroppen kutat en del i helgen. Får väl försöka mig på sån där stretch eller vad det heter ikväll. Men precis när jag kom hem blev det bara snabb pliktskyldig sådan för jag hade så bråttom. Allra först hävde jag en smoothie.

Och sen duschade jag som en blixt, klädde på mig och sprang stelt upp till busshållplatsen. Jag skulle nämligen in till stan och bjuda syrran på en mycket försenad födelsedagsbrunch. Hundra år sen jag åkte tunnelbana.

Och hundra år sen jag och syrran var ensamma. Ja, hennes bebis var med också vilket var trevligt. Vi promenerade från Östermalmstorg ut mot Skeppsholmen, bara ett par timmar sen jag sprang förbi på samma gator!

På Skeppsholmen var det fint. Och brunchen var jäklans god. Den bästa personen att äta brunch tillsammans med är min syster. Hon älskar det! Och då blir ju allt mycket godare för en själv också. Jag tror jag åt av exakt allt som fanns. Ja sjutton vad mysigt vi hade. Länge sen jag gjorde något annat än sprang. Det är nog hälsosamt. Sen promenad tillbaka längs vattnet.

Fina Stockholm. Bara lite sol på det här tack. Slut!

En lördag full av spring och bad!

Gick upp rätt tidigt. Utsövd efter välbehövd sömn, och det var bra eftersom det var dags för ett ganska hårt pass. Sprang mot Lidingöbron. Vid Islingeviken hade himlen, isen och vägen samma färg.

Över Lidingöbron och vidare in mot stan. Tog det lugnt vilket inte var så svårt med tanke på all snö och modd. Längs Husarviken där bygget stod still för en gångs skull.

När klockan visade 7 km var jag framme.

Saken är att jag senaste tiden pratat lite med Kent Claesson på Spårvägen. Och jag har ju haft lite problem med att springa mina tempopass på Friskis eftersom folk står och trampar och ser sura ut bakom mig efter tio minuter (”Max tio minuter i konditionsrummet vid hög belastning” säger ju skylten ovanför löpbanden). Idag hade jag därför äran att få springa på bandet i Spårvägens Klubblokal. Jag bytte raskt om och klev upp på bandet. Tidigt, bara jag där. Och så sprang jag följande i ett svep:

10 km i 4:00-fart

3 km i 3:52-fart

1,5 km i 3:45-fart

0,5 km i 3:35-fart

Jag hade från början tänkt springa 5+5+5 med en minuts vila mellan blocken, men ändrade mig under gång till att köra tio på raken. Och sen ändrade jag mig igen och tänkte, äsch lika bra att nöta på. Och så blev det totalt 15 km i ett svep.

Sen drog jag på mig varma kläder igen, bytte skor och kutade hemåt. Längtade efter frukost. Nu var benen trötta men det kändes ändå rätt skönt att jogga hem efter passet. Totalt 7 km i 5:28-fart. Och hela rasket blev sammanlagt 29 km. Kan vara mitt rekord utan frukost i magen. Men sen då! Frukosten! Min jobbkompis Lennart, som jag ibland springer med på lunchen, berättade om ett bra frukostrecept igår. Det här skulle man blanda ihop och sen steka som en omelett (för två personer):

5 ägg, en banan, en sked mandelsmör eller jordnötssmör, lite havssalt och kanel. Och när det är klart så serverar man röran med turkisk yoghurt och bär (jag tog några färska jordgubbar och frysta hallon).

Jag erbjöd Olle en portion men han blev oerhört upprörd av synen. Han hatar både jordnötssmör och banan i mat. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men framförallt så kändes det som en perfekt återhämtningsfrukost, eller kanske ännu bättre; premarathonfrukost? Därefter fick jag snabbt hoppa in i duschen för sen var det dags att åka hela familjen till det här badet ute i Upplands Väsby:

Ska be att få tala om att min mamma har ritat det här badhuset. Det tycker jag är lite mäktigt. Här badades det i den varma bubbelpoolen och åktes vattenrutschkana. Det är faktiskt ett väldigt kul ställe! (Nej nej, jag är helt opartisk!) Jag hängde dock mest med Uma i barnpoolen med elefantrutschkanan som hon åkte kanske… 75 gånger? Som vanligt så frös jag, det är kanske därför badhus aldrig varit mitt favorithäng. Och man kan ju inte sitta i bubbelpoolen som en skum figur non stop. Sen blev det i alla fall kaffe i bilen.

Och så körde vi Önskelåten, bästa grejen för att hålla ungarna vakna. Följande låtar spelades på väg hem till Lidingö.

Killing Me Softly With His Song.

Det var dagen såhär långt. Tack och hej.

Springer in helgen!

God lax till lunch. Och sen på eftermiddagen var det dags att springa och hämta barn. Bytte om.

Och klev ut i det ocharmiga vädret. Men egentligen, jag bryr mig inte ett skvatt om vädret. Inte när jag bara ska springa utan krav på fart. Är bara lycklig över att vara hel och frisk. Det har ju varit några veckor här då jag varit förkyld, haft kräksjuka och problem med ena foten – och därmed bara fått halva veckor. Så vädret, nä det gnäller jag inte över.

Sprang Odengatan fram, i dagsljus för en gångs skull! Många mörka morgnar har det varit den här veckan.

På Lidingöbron var det kärvt och blåsigt och trots att det kändes som att jag pinnade på rätt bra, gick det nog inte vidare fort.

Totalt 10 km. Och äntligen hemma för att starta upp en efterlängtad helg. Dusch och sen orange balsam. Syns inte så bra på vått hår men lite längst ner:

Nu blir det oxfilé och bearnaisås och barn och film och godis och öl och vila benen inför morgondagen. Kanske lite chin-ups ovanpå det, vi får se. Hej.

Med rosa hår genom stan.

Oj vad hungrig jag var när det var dags för lunch. Hade dock ett ärende till Söder så det fick bli att köpa med sig hamburgare och äta framför datorn. Dock var det synd för jag hade köpt en McFeast Deluxe till mig själv och en QP till Olle. Men sen var det så stressigt när jag kom tillbaka så jag råkade äta upp Olles hamburgare. Upptäckte det när det var en femtedel kvar (var så inne i jobbet att jag inte reflekterade en sekund över att det inte finns ett enda salladsblad på burgaren jag åt). Det var väl ok för min del men synd om Olle som hade laddat så för QP:n. I alla fall, efter den intensiva torsdagen var det så dags att bege sig hemåt. Bytte om.

Och sen: redo för spring!

Benen kändes piggare nu, och träningsvärken nästan borta. Blev totalt 10 km från stan…

… till förorten.

Piip.

Och mitt ärende till Söder, vad var det? Jo, mer rosa balsam! Och orange balsam! Och beige! Det här kan sluta hur som helst. Ni lär bli varse.

Adieu.

Vita backar.

Och så var det morgon igen! Vaknade med rejäl träningsvärk i rumpan. Inte från träningen utan från gårdagens akupunktur. Herregud, jag måste se till att bli mjukare i kroppen. Kommer framöver sitta på golfbollar när jag ser på TV. I alla fall, klädde på mig löparkläderna som jag så präktigt hade lagt fram igår kväll innan jag la mig. Sen ut till snön.

Alltså, vi är ju inte dumma. Vi har ju alla förstått att vintern inte är slut. Men ändå blev jag lite besviken. Jag längtar faktiskt galet mycket efter barmark. Men också efter ljuset då jag pga livet nästan alltid kör kvalitetspassen tidigt på morgonen. Det hade ju varit göttigt att kunna förlägga de passen till efter jobbet istället, för man är ju liksom lite piggare då än klockan sex på morgonen. Men det är ofta svårt att få ihop för mig med familj och jobb. Jaja, jag kutade in mot stan. Idag var det backpass. Men först 7 km distans till Lill-Jansskogen.

Därefter 20 minuter backintervaller. Fint var det. Och jobbigt. Avslutningsvis 6 km distans.

Totalt 17 km. Sen blev det kaffe och stretch i omklädningsrummet, gäller att göra många grejer samtidigt för att hinna.

I övrigt så har jag på mig min fina Mexikoring idag.

Jag älskar den här lilla dödskallen. Den får mig att tänka på när jag sprang på torra gator i bara shorts och linne. Sen tog jag ett dopp i havet. Suck. Snart så! Hej då.

Knak, akupunktur, massage och slask!

Herrejesus. På kvällen var jag ännu en gång på massage hos Rubin på Access Rehab. Sist jag var där fokuserade han på min vänsterfot och vänstra vaden i och med att jag haft ont på undersidan av fotens ytterkant. Jag fick också några övningar att köra hemma; stå på/rulla hårt en golfboll på det ömma partiet, massera vänstra vaden hårt samt stretcha stortån. Allt detta har jag duktigt gjort. Idag var det dock dags att se över hela kroppen. Innan Rubin satte igång så fick jag träffa Erik som är naprapat och som ”knäckte” till min rygg och nacke lite. Sen var det dags för Rubins idrottsmassage. Och om jag tyckte det gjorde ont första gången jag var där så var det ändå igenting/nada/niente/rien i jämförelse med denna behandling. Det var som ett skämt och jag kunde inte hålla mig från att säga ”jäklar” och sånt. Och man blir ju svettig som efter ett 40 kilometerspass när man ligger där. Men vad bra han är, Rubin. Jag menar, det ska ju göra ont för att göra nytta – och i och med att jag är Sveriges i särklass stelaste människa, som aldrig någonsin tidigare varit på massage, så finns det lite att arbeta med så att säga. Men då det gjorde väldigt ont så fick jag även träffa Martin som satte akupunktur i skinkorna på mig. Rätt mörbultad, men oerhört väl omhändertagen, stapplade jag därifrån. Och precis när jag stapplade ut hejade en så trevlig bloggläsare på mig, som också skulle till Rubin! Sånt blir man glad av och det hände faktiskt även på Friskis för någon vecka sen. Men! Trots massagen och allt fick jag lov att springa. Springa lugnt. Så det blev 10 km på kvällen.

Rätt svårsprunget ute; slaskigt och på sina ställen ganska djup snö. Men jag pulsade/slafsade mig framåt i den mörka kvällen. Efter det la jag barnen som jag längtat efter eftersom jag smet ut så tidigt i morse, och dessutom haft så mycket jobb senaste dagarna. Men hörrni, när alla hade somnat och jag kom ner så möttes jag av denna trevliga syn:

Tänk vad fint Olle hade lagat åt mig: vitlökskyckling och sallad! Man tackar. Här kommer nu också reklam för ett hårt bröd som jag köpt på Bakery and Spice.

Det är väldans gott. Jag försöker ju på alla vis jag kan hitta substitut för en massa socker och skit på vardagarna. Då försöker jag knapra på sånt här istället. Eller nötter, likt en ekorre! Det är inte alltid jag lyckas men försöka duger. God afton.

Vaknar upp till 21 km.

De senaste två morgnarna har jag snoozat i fyra minuter innan jag klivit upp. Det är lite ovanligt för att vara mig, jag brukar stiga upp likt en robot när klockan ringer. Men nu har jag kommit på att jag känner mig lite… härligare när jag snoozar. Då hinner jag ligga och gosa med barnen en stund. Men vid fyra minuter går gränsen, särskilt om man ska klämma 21 km innan frukosten.

Mätaren på bron visade att 17 cyklister hade passerat in mot stan. När kommer vår löparmätare upp? Fortsatte genom Värtan och ut på Djurgården. Jag märker att benen är tröttare på mina distanspass nu när jag börjat öka upp tempot på kvalitetspassen. Och när jag sprang imorse var det ju inte så konstigt i och med att det inte var så många timmar sen jag stod på löpbandet. Jag pressade inte benen utan lät dem springa bäst de ville. Jag älskar också just distanspassen av den anledningen, att kroppen liksom bara får njuta av att springa.

Snurrade runt på Djurgården. Jag hade hörlurar på mig men av någon anledning slutade Spotify funka bara några minuter efter att jag sprungit hemifrån. Men så plötsligt satte The Strokes igång ungefär i höjd med Roddarklubben!

Vid Valhallavägen började det snöa och klockan 07:46 släcktes gatulamporna. Stannade klockan på exakt 21 km utanför jobbet. Sen blev det kaffe i duschen.