Det ska erkännas: mina söndagsförmiddagar är ganska så identiska vecka till vecka. Då kan ju någon säga ”Men åh så trist och förutbestämt!” Men nej. Jag älskar det. Således steg jag upp och lagade Fattiga riddare till alla (frukosten varierar dock!), läste tidning, hängde med barnen och efter ett par timmar bytte jag om till löparkläder.

 I fickan hade jag min minivattenflaska med mig.

 Var egentligen sugen på att lämna den hemma och springa utan några pryttlar överhuvudtaget, särskilt då jag inte druckit en droppe de senaste långpassen. Men eftersom solen lyste så fick den följa med. Ja, sen sprang jag. In mot stan. Min vanliga stadsrunda. Vid Nybroviken lyste solen och det luktade avgaser och torr asfalt. Underbar lukt! När jag blundade kändes det som jag var i London, min favoritstad. Tyvärr kunde jag inte blunda så länge med risk för att springa in i något/någon. Ja, sen kutade jag vidare runt stan. Älskar känslan av att plöja stan till fots, allra bäst är det när man springer snabbare än bilarna. Jag vet att det pågår någon slags trailtrend men själv har jag blivit asfaltstok. Fast i för sig, när snön och isen försvunnit från Lidingöloppsspåret så vet jag att skogen kommer vara oemotståndlig. Men i alla fall, jag kutade på. Efter ett tag kom jag på idén att jag kanske skulle springa ett marsmarathon idag? Vädret var ju helt perfekt så varför inte. Jag hade planerat 40 km och kunde ju lika gärna springa lite till. Så jag gjorde det. Tillbaka i hemtrakterna fick jag snurra runt ett extra varv runt Kyrkviken och plötsligt hade jag kutat ett marathon! Och lite till.

 Kanske borde jag springa långsammare, jag vet inte. Jag låter benen välja och går på hur min andning känns. Och inte ett droppe vatten drack jag men det lär det bli ändring på när det blir varmare ute. Hemma blev det ett glas saft i solen. Vet inte varför jag ser så sur ut här men det kan vara för att jag säger åt Ruben att ta bort tummen från linsen.

 Sen blev det stretch, dusch och rosa hår.

 (Insåg när jag var på Melodifestivalgenrepet igår, att alla trodde jag var ett Yohio-fan med rosa håret.) Sen fick jag vara lite sjuksyster för stackars Olle är sjuk i det här finaste vädret. Och så åt jag lunch. Och sen! Sen blev det cykelpremiär. Uma och jag klädde på oss och cyklade till centrum, Uma bak på min cykel.

 Alltså, det gick ganska sakta. Jag är rätt kass på att cykla, tror jag. Men i för sig, benen hade ju faktiskt sprungit ett marathon. Ännu värre blev det på hemvägen med alla kassar.

 Men trevligt och väldigt vårigt var det i alla fall!

Jo men hörrni. Jag har glömt att berätta en grej. Ni vet ju att jag tog det där nya hålet i örat som liksom sitter… ja vad sjutton heter det? Kolla här på bilden, ni ser ringen? Där är alltså hålet.

 Alla ni som är helt ointresserade av detta område kan sluta läsa här. Ni andra kan se fram emot en öronnovell: Jo, här i veckan så kände jag att örat var ganska inflammerat och jag insåg att det kanske var dags att ge upp och ta ut örhänget. Det var dock oerhört svårt att få upp spännet så jag bad Febe med sina små fingrar att hjälpa mig. Ajaj, vi slet och drog och tjong! så fick vi loss det. Saken var bara att hon inte höll i bakstycket av örhänget, och jag hade inte hört att det åkt i golvet heller. Men vi trodde både att det nog gjort det. Efter en stund kliade det lite i örat så jag kliade. Då kände jag att det var något där inne i själva hörselgången och istället för att ta det lugnt så försökte jag med fingret få ut det… men det åkte bara längre in! Panik! Jag insåg ju att det var örhängets bakstycke. Jag gastade på Olle som försökte peta ut grejen med pincett men som tvingades ge upp då han var rädd att sticka mig i hjärnan. Nu var klockan över tio på kvällen, men då jag inte stod ut med att ha ett örhänge vandrandes genom min kropp ringde jag paniksamtal till min pappa, som jag klassar som en av världens händigaste män. Han satte sig i bilen direkt med sin lilla väska med precisionsverktyg och startade upp olika kirurgiska manövrer. Men: inte heller han fick ut örhänget! Jag fick sova med eländet (sov oerhört dåligt ska tilläggas). Som tur var lyckades jag innan jag la mig boka en tid hos husläkaren till dagen därpå, på nätet när man bokade fick man göra en kort beskrivning av sitt problem/bekymmer/åkomma. På morgonen sprang jag med örhänget som jag nu befarade hade åkt in i hjärnan. Men senare på eftermiddagen satt jag då i väntrummet hos läkaren. Efter att de ropat upp mig, så kunde inte läkaren hålla sig ”Åh, vi har väntat hela dagen på tjejen med örhänget i örat! Vi förstår inte, hur kom det in?!” Så jag fick visa var hålet satt och kände mig inte alls som en 37-åring utan typ som en 16-åring som utan föräldrarnas vetskap tagit ett konstigt hål på någon språkresa. Men! De fiskade ut den lilla pluppen. Sen tänkte jag att nu får det växa igen. Men haha, dagen efter stoppade jag ändå in den här tunna ringen. Och än så länge verkar örat tycka det är bra. La fin.