Träningspass

Zoo-morgon!

Vaknade till väckarklockans fågelkvitter. Rätt seg. Kan bero på att vi tittade på ett avsnitt för mycket av Breaking Bad igår kväll. Men herregud så bra den serien är, man blir lika beroende av den som av löpning. I alla fall, fågelsången. Den satte stämningen för hela passet, skulle det visa sig. Idag var det backintervaller som skulle kutas.

Började med 4,5 km uppvärmning. Det behövde de här stela benen. När jag kör mina hårdare pass om morgnarna är jag oerhört noga med att värma upp ordentligt, känns som benen skulle kunna gå av annars. Och det vill vi ju inte. I alla fall så såg jag efter ett par kilometer en liten rävunge. Så synd att jag inte hade kameran med mig för den stannade och tittade på mig, liksom helt orädd. Åh så mjuk den såg ut! En stund senare såg jag en hare och precis när jag var framme vid min backe såg jag ett rådjur. Nu var det dags att köra igång med backintervallerna. Pang! Ojoj, den första, den gick inte fort. Det var inget pang där inte. Snudd på att jag tänkte avbryta och stöka om lite i veckoschemat. Men sen på andra började det kännas bättre och på den tredje intervallen kändes plötsligt benen lättare och mer kraftfulla. Och sen körde jag bara på. Upp och ner, upp och ner. Tio stycken. Avslutade med 1 ,5 km nedjogg och då såg jag ytterligare en hare. Totalt 13 km. Hemma blev det gröt även om det nästan ser ut som en jordgubbstårta.

Tittade till min gymboll. Den mådde inte alls bra.

Det blir till att fixa en ny antar jag.

En annan grej hörrni. Sparris.Hur gott är det inte? Jag är också så himla nöjd över min anpassade sparriskastrull som jag investerade i för ett par år sedan.

Man stoppar ner sparrisen i gallret som man sedan sänker ned i kastrullen. Otroligt proffsigt och man slipper böja de stackars sparrisarna. Och sen äter men det kanske såhär. Det gjorde i alla fall vi igår.

Ahh! Så jädrans gott!

Hem till lite fart.

Vi åkte hem över ett blått hav igår eftermiddag. Det var fint. Vissa resenärer satt och pressade i solen uppe på däck hela resan men det funkar inte för mig. Jag blir typ åksjuk av vinden. Tänk att så mycket kan hända medan man är borta några dagar. Hemma hade nämligen vår syrénbuske börjat bli grön.

Det betyder att nu börjar också tiden på året då vi får små meddelanden från brevbäraren om att vi kanske borde klippa vår buske så han når brevlådan.

Imorse blev det ett tidigt tempopass.

Bestämde mig för att springa ute på Lidingö för att få det lite kuperat. Och för att jag var sugen på den fina ön. Började med 1 km uppjogg. Benen var rätt stela till en början vilket var väntat efter gårdagens 4 mil. Förr tog jag det alltid lugnt dagen efter mina långpass men nu har kroppen börjat vänja sig vid att det ibland kan smyga sig in lite fart såhär dagen efter. Om de sen gillar det är en annan fråga. Men min plan var ingen superfart, man får ju ta det lite försiktigt. Jag körde 8+8 km med en minuts vila mellan blocken. Första 8 km gick i 4:17 min/km och när jag sen satte fart igen så kände jag hur stelheten började släpa så smått. Följande 8 km hamnade på 4:09 min/km. Med tanke på mina trötta ben och backarna här och där så kände jag mig nöjd. 1 km nedjogg. Totalt 18 km. Sen raka vägen hem till smoothie innan dagen satte igång.

Det var det. Här kommer nu två grejer jag gillar:

1. Min löpardagbok. I den skriver jag ned alla mina pass och en del annat som är kopplat till löpningen som skadekänningar, tester, chin-ups, styrketräning, diverse tankar etc. Jag kan sitta och glo i den här boken i evigheter. Det gjorde jag på båten hem igår. Nu är det ju många som loggar sina pass digitalt och jag är den första att heja på detta moderna tillvägagångssätt. Men. Jag kommer ändå alltid ha en sån här bok. Och känner just nu inget behov av att registrera mitt löparliv digitalt också. Den har inga som helst finesser som att själv summera veckomängden, jämföra tider med tidigare resultat eller räkna ut hur många mil jag sprungit i ett visst par skor. Den har bara ett uppslag per vecka med utrymme för varje dag. Punkt. Men just att man kan sitta någonstans helt utan uppkoppling, mobil eller dator och ändå kunna gotta sig bland sina gamla pass, skador och annat – det gillar jag. Och att den bara är för mina ögon, det gör den ännu bättre. Ok, nästa bra grej:

2. Hallon. Kommer ju aldrig bli lika gott som geléhallon men ändå. Ibland kan jag fastna när jag ska äta något. Ni vet, när man liksom plötsligt ser det man äter. Det gjorde jag idag. Jag såg hur fina hallonen var. Liksom helt perfekta; formen, sammansättningen, rubbet.

Men nu då, en grej som jag inte gillar lika mycket:

3. Min gymboll har gått och skadat sig. Jag hade bollen ute i trädgården och låtsades att jag var en brasilianare som låg och gymmade på en strand. Sen skulle jag bara gå in och hjälpa barnen med en grej. När jag kommer ut så har bollen blåst iväg i trädgården och när jag rullar tillbaka den och ska fortsätta så är den plötsligt helt mjuk. Jag pumpar upp den i hopp om att det bara hänt något mystiskt. Pyyyyyys. Då hittar jag det: ett litet irriterande hål. Jag tejpar. Den funkar en stund. Pyyyyyyys. Jag tejpar lite till och sådär lär det väl hålla på. Så går det när man tar ut svängarna i vädret. Man ska helt enkelt inte låtsas vara en strandbrasilianare utan hålla sig inne och gymma som den trebarnsmorsa man är.

Ajöss.

Fartlördag och 40 km Gotland.

Avslutade lördagkvällen med ett tempopass.

Först 2 km uppjogg följt av 15 km i 4:17 min/km. Hade gärna sprungit på lite fortare men med tanke på att jag hade ont i halsen dagen innan så kändes det som ett lagom tempo, sådär känslan av att man ligger i men ändå inte blir flåsig. Det var en fin kväll. Solen sken men det blåste en del, typisk Gotlandsblåst. Avslutade med 0,5 km nedjogg så dagens totala summa landade på 24,5 km inkl morgonens lätta distans. Hemma spelade några fotboll.

Och andra latade sig.

För att fira tillfrisknandet bäddade jag om i sängen.

Men jag sov inte så många timmar, ja i alla fall inte jämfört med bebissömnen de övriga nätterna. För idag är det dags att åka hem så jag behövde kliva upp tidigt för att hinna äta frukost och springa ett bra långpass innan det var dags att dra till färjan.

Jag läser såklart en gotländsk deckare för att få in stämningen när vi är här. Jaha, sen vilade jag lite och planerade den kommande veckan. Sen var det dags att börja göra sig i ordning. Ett jädra velande med kläderna, man blir ju lite så velig när man varit sjuk. Men till slut bestämde jag mig för korta tights och t-shirt – och armvärmare!

Syrrans katt Selma ville vara med på kort. Här kommer hon:

Idag blev det rejält med vatten och två energidrycker med mig.

Sen var klockan åtta och jag drog iväg. Jag gillar min långrunda jag hittat här, det är så blandat underlag. Grus, gräs, asfalt och en del sand. Lite såhär:

Tog första energigdrickan efter 15 km. Sliskig som vanligt och jag blev helt kladdig om händerna. Men idag hade jag i alla fall vatten med mig och kunde skölja av dem.

Efter 16 km la jag in en fartökning i 3 km. Det kändes bra. Nötte vidare. Stundtals var det rejält blåsigt. Det är lustigt med vädret på Gotland. Det skiftar så fort så ofta hinner man under långpassen uppleva både det ena och det andra. Andra energidrickan efter 30 km. Totalt 40 km i 4:35 min/km.

När jag kom hem blev det snabb dusch och snabb lunch.

Får äta mer på båten. Sen var alla redo att ge sig av, även katterna. Och jo, kolla alla skor. Så blir det när man är många i ett hus. Kan informera om att alla mina löpardojor brukar uppta mest plats men här på bilden var de prydligt nedpackade i väskan.

Så otroligt glad jag är att jag hann blir frisk och hann springa i alla fall några pass här på Gotland. Men vi kommer snart tillbaka – fast inte förrän efter Stockholm Marathon! Aaaaaah, spännande!

Nu: färjan!

På banan igen!

Vaknade och svalde. Inget ont i halsen! Gick upp och skakade på huvudet. Inte snurrig! Åt frukost och sen tog vi en promenad som en liten första check.

Inga konstigheter. Kroppen kändes bra och skallen med. Känslan när man varit sjuk och sen blir frisk – underbar! Synd bara att man behöver vara sjuk först för att få uppleva den. Innan lunch bytte jag om för en liten springtur. Eller joggingtur snarare.

Och sen ner till havet. Som jag längtat!

Ögonen klarade nästan inte av det. Så fint var det. och alldeles ensam var jag.

Sprang såklart lugnt och fint. Livrädd för att få ett bakslag.

Totalt 7 km. Om kroppen tycker det är ok så blir det ett till pass senare. En till glad nyhet: Vi åkte till Hamra Krog för att dricka kaffe och äta glass här på eftermiddagen. Jag skulle bara öppna datorn för att kolla en grej och då: Pling! Internet! Så här sitter jag nu och gottar mig i solen med en kaffe. Istället för att behöva dra til pumphuset. Det ni! Vi hörs imorgon!

Tisdagstankar om Stockholm Marathon och tre kvällsmil.

Jag tänker en del på Stockholm Marathon. Fast inte sådär supermycket. Jag tränar på och längtar mest efter att springa ett marathon igen. Längtar efter det där pirret som uppstår i benen den där sista veckan då man trappar ner. Det är outhärdligt och härligt på samma gång. Många frågar mig vad jag ska springa Stockholm Marathon på. Åh om det ändå vore så enkelt som att bara säga en tid och så blev det så. Då skulle jag säga… jaa… 2:37? Eller varför inte 2:30 när vi ändå är igång? Det är en elegant tid tycker jag. Tyvärr är det inte så enkelt. Inget är enkelt när det kommer till marathon. Dels ska det tränas mycket. Men inte så mycket att man skadar sig. Sen ska man hålla sig frisk. Det är inte heller helt lätt då man har tre barn. Dessutom så verkar folk i allmänhet inte ha fattat att man ska hålla för munnen när man nyser och hostar. När vi var på Moderna Muséet i helgen så hostade en kvinna mig rätt i ansiktet. Jag glodde surt på henne. Då hostade hon lite till. Herregud, vart är världen på väg?

I alla fall. Att jag kommer stå på startlinjen den 1 juni, det tar jag bara för givet trots host och sjukdomar. Jag ska stå där. Men vad jag ska springa på, tja det är inte lika lätt. Det beror på hur kroppen känns sista tiden här innan, på vädret just den dagen och om kroppen håller hela vägen. Men mitt stora mål kan jag vara ärlig med: att springa sub3. Nu ropar kanske vissa: Men det är ju helt självklart att du kommer fixa! Åh nej. Nej nej nej. Så lätt är det inte. Mitt första marathon var Stockholm Marathon förra året. Då sprang jag på 3:14:08. Sen sprang ja Berlin på 3:00:09 – nio jäkla sekunder! Stockholm är dock lite tuffare bana än Berlin. Jag vet att jag är i bättre form nu och att jag ska springa bättre än min tid i Stockholm förra året, ja det känns inte som några konstigheter. Det har jag redan gjort på träning. Punkt. Men att komma under tre timmar på Stockholm är ingen självklarhet eller mänsklig rättighet. Det får man slita för. Det är en ganska tuff bana så lyckas jag med det så blir jag överlycklig. Och nu säger kanske någon annan: Du måste tro på dig själv! Oroa er inte. Det gör jag. Det handlar inte om det alls, det handlar om vad benen klarar den 1/6. Så enkelt och svårt är det. Men bara att jag faktiskt ska springa SM i Marathon, det tycker jag är mäktigt. Svenskt Mästerskap!

Rent generellt så har jag insett att man måste ta ett steg i taget. Man blir inte en bra löpare genom att knäppa med fingrarna. Det är nästan precis 16 månader sen jag började springa mer fokuserat och bara lite mer än ett år sen jag började få hjälp av Pekka. Innan dess var det en mil här och där, utan mål eller struktur. Helt ärligt, vad en intervall var visste jag knappt, eller jag hade i alla fall inte sprungit någon. Det påminner jag mig själv om ibland. Och därför så hoppas jag nu innerligt att kroppen håller hela våren och sommaren så att jag kan fokusera på mitt stora mål detta år: Berlin Marathon. Till dess har förhoppningsvis några fler små steg tagits och kanske har man blivit en lite bättre löpare. Men en sak i sänder. Nu är det Stockholm först. Det blir spännande. Nu tränar jag på fram till dess och klurar på vilken fart jag ska försöka hålla den 1 juni.

Är ni vakna fortfarande? För idag blev det ett kvällspass efter jobbet. Ett långpass då helgens långpass gick förlorat. Jag tyckte också att det passade bra att springa en varm dag, man måste börja härda sig mot värmen nu. Det blev en bra sväng genom stan. Började med Kungsholms Strand och Norr Mälarstrand. Över Västerbron.

Här ser ni förresten mitt hål i örat, det där lite märkliga med en ring i. Intresseklubben kan anteckna att det är helt läkt nu. Så nöjd med att jag härdade ut! Sen fortsatte jag runt Söder.

En kvinna på cykel passerade mig och sa med så snäll röst ”Men åh vad du är duktig!” Jag tackade såklart. Då frågade hon hur långt jag skulle springa och jag svarade runt tre mil. ”Men är du helt galen mänska?” sa hon med chock i rösten. Jag förklarade att jag ska springa marathon och tränade som bäst, hon verkade ha svårt att ta in det hela men önskade mig en massa lycka till. Tänkte på det där sen. Att det för en själv numera är så otroligt normalt att kuta tre, fyra mil. Sprang vidare. Mötte min bloggläsare Titti som hejade!

Satan, det var rätt varmt alltså. Inget vatten hade jag heller. Munnen höll på att klibba ihop.

Men sommarkänslan i stan var det inget fel på. Jag höll på att bli tokig av alla goda glassar som folk gick runt och smaskade på. Stadsgården fram, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet och sen Värtan.

Benen spang över bron och i riktning hemåt. Men istället för att springa raka vägen hem så krävde de att jag skulle springa ner till hamnen. Jag vara bara tvungen att se det här fina:

Fast egentligen var det den här jag ville åt:

Totalt 30 km i 4:31 min/km.

Sen av med skorna så att fötterna fick leka sommar.

Ja sen hängde jag där en stund i solen.

Höll på att somna när jag la mig på bryggan och stretchade. Sen promenixade jag hemåt i kvällssolen.

Tre varma mil. Hoppas det blir stekhett här framåt så man vänjer sig vid värmen. Nästa gång måste jag ta med mig vatten. Jag har varit bortskämd med att kunna kuta vinterns långpass utan en droppe. Så fort jag kom innanför dörren så åt jag en sån här:

Slut!

Lunch- och hemspring!

Vädret! Det är så bra. Så bra att det bara var att dra ner i katakomberna till omklädningsrummet när det var dags för lunch. Efter att man har bytt om och ska ta sig ut, så passerar man en slags konferensyta där olika företag kan hyra in sig in. Det känns alltid lite märkligt att gå förbi dessa konferensmänniskor i full löparstass. Idag lite extra märkligt då jag bara hade linne och korta tights. Och de hade kostymer och stod och konfererade för fulla muggar.

Det är en speciell känsla att springa samma runda som man precis sprungit på ett lopp. Framme vid Stadshuset var det fullt av blå blommor och vår. Detta såg jag ingenting av när jag sprang i lördags, var det verkligen sådär blått då? Förmodligen. Men jag hade ju fokus på annat håll än på små blomster. I alla fall så var det en härlig lunchtur. Som att benen började vakna till liv så smått igen efter helgens spring. Dessutom så är den där bakiskänslan helt borta vilket jag tackar för. Minns inte ens då jag senast var bakis på riktigt.

Bortsett från blommorna såg jag en tjej som låg och solade i bikini nere vid Karlberg. Det kanske är vad man själv borde göra för att bli av med löparbrännan som redan fastnat. Totalt 10 km i 4:26 min/km.

Sen lämnade jag solen…

… och sprang ner i katakomberna igen.

Snabb dusch och lite sån här, fastän det är måndag.

Sunday Cologne. Så fint namn. Det låter som något man ska ha på sig en dag i London, när man strosar runt i eleganta kläder i Hyde Park. Det skulle ju inte riktigt jag göra men den funkar även när man är AD på en reklambyrå i Stockholm. Hur som så påminner den här doften mig om en annan doft. Både Olle och jag har luktat och håller på att bli tokiga på att vi inte kommer på vad det är som den påminner om. Jag börjar undra om det är 80-talsdoften Kouros? Med denna cologne på mig så jobbade jag vidare. Och sen var det dags att ge sig av hemåt.

Jag brukar inte springa tre pass om dagen men denna vecka ska bli lite av en mängdvecka och dessutom så är springa det bästa sättet att frakta sig när man har lite bråttom. Då vet man ju att man kommer fram en viss tid. Så. Jag sprang.

Typiskt att man har solen i ryggen så gott som hela vägen hem. Lite varmt med ryggsäcken om man säger så.

Totalt 10 km i 4:49 min/km. Och sen denna fenomenala dryck:

Iskaffe! Förresten: mjölk. Naturens egna energidryck som det står på paketet. Det gillar jag. Sen jag började kuta mer dricker jag väldigt mycket mjölk. Det är inget jag bestämt utan kroppen som ber om det. Mjölk och yoghurt verkar den vilja ha i massor.

Men nu. Nu ska jag inte springa mer för idag. Däremot ska det bli magstyrka som godnattsaga.

Blått, blått och mera blått.

Kände mig väldigt blå när jag gav mig iväg imorse. Hade till och med ett blått sportlinne under tröjan. Kanske var det därför mina ögon såg just detta på vägen:

Och väl framme på Torsgatan fortsatte det ända in i duschen:

Blått överallt. Det är lite som när man var gravid. Då såg man bara magar överallt. Sen när bebisen väl kommit ut såg man bara barnvagnar. Hyr man en röd bil ser man bara röda bilar. Och springer man ser man alla löpare. Ja, det är väl så människan funkar. Totalt 10 blå km.

20 bakiskilometer och kultur!

Vaknade och kände mig… bakis. Man kanske kan bli det av lopp också? Jag drack inte en enda droppe under loppet igår, hade inte något som helst behov av det medan jag sprang. Efter loppet däremot var jag duktig och såg jag till att hälla i mig massa vätska, men förmodligen behövde kroppen ännu mer, det var ju ändå ganska varmt igår. Gick i alla fall upp rätt tidigt och åt en enorm portion havrgerynsgröt och drack kaffe, och mer vatten. Egentligen hade jag velat få till ett rejält långpass idag men efter sms till Pekka fick han mig att hålla tillbaka. Max 20 km, inte ett steg mer. Det var ju trots allt en urladdning igår och kroppen behöver återhämta sig. Gå och skada sig nu vill man inte. I alla fall, drog på mig kläderna.

Tänk att man kan springa i linne! Jag har insett att jag är ganska tålig av mig så fort jag börjar springa, och trivs bäst i ganska lite kläder. Men folk som promenerar tycker väl man är galen när de går runt med jackor och halsdukar. På Lidingö var det cykellopp runt ön, så för att störa cyklisterna så lite som möjligt sprang jag mot Ropsten trots att jag egentligen var sugen på ön.

En jäkla blåst! Så bra att den kom idag och inte igår. Kroppen då, hur kändes den? Jo faktiskt bra. Men jag såg verkligen till att ta det lugnt, tycker kroppen reglerar det där rätt bra själv. Den liksom känner vad den orkar.

Sådärja, nu var det cirkusdags igen. Hoppades få se en elefant som stod på Gärdet men än så länge var det bara hästar utsläppta. Det är annars det jag gillar med cirkus i stan, att man plötsligt kan få se en elefant eller giraff mitt i det svenska. Den knasiga synen betalar jag hellre för än själva cirkusen.

Sprang längs Djurgårdskanalen och vände sedan tillbaka hemåt. Det blåste som sagt. På tillbakavägen insåg jag att mitt hårband hade blåst iväg. Det var lite trist, framförallt för att mitt hår fladdrade i ansiktet på ett otroligt irriterande vis de sista tio kilometrarna. Totalt 20 km i 4:58 min/km. Men sen behövde huvudet och intellektet få göra något efter helgens springfokus, så vi åkte till Moderna Muséet hela gänget och en kompis. Där var det Hilma af Klint-utställning.

De minsta tyckte inte det var så kul med Hilma. Men den här grejen gillade de:

Och Niki de Saint Phalle (asså detta underbara namn!) var också ganska populär.

Sen drog jag och minigänget ut och väntade på de andra. Herrejisses, vilken dag. Nästan overklig.

Ruben blickade suktande mot Vasamuséet, hans favorit. Även Gröna Lund spanade vi in. Vi hade munkar med oss som jag inte hann fota för vi åt upp dem så fort. Vi hängde i solen, snudd på somnade.

Den här årstiden, det som är så bra med den är att man är så tacksam. Man är tacksam över att det är varmt, tacksam över att det är ljust, tacksam över att man bara kan ha t-shirt och springa i shorts. Sen i juni och juli börjar man liksom gnälla: ”Men vad det blåser!”, ”Fast i skuggan är det ju kallt!” osv etc. Så det är bäst att passa på nu! Hej då för idag och tack för alla otroligt fina pepp och kommentarer. Jag ska minnas dem tills jag blir en gammal gumma.

Laaaaaaddning!

Ibland är det svårt att veta om man är krasslig eller om det bara är tävlingsnerver. För igår kväll kände jag mig plötsligt lite… förkyld? Jag nös några gånger och gick runt och kände mig sådär lite stel och ynklig. Så kunde vi inte ha det. Därför rotade jag fram en gammal citron utan skal, ingefära och massa apelsiner.

Och så gjorde jag juice. Drack tre glas. Hade riktigt mycket ingefära i. Men man kan inte lita enbart på frukt och grönt så jag tog även fram den här sprayen som en bloggläsare tipsat mig om.

Spray spray. Inte nog med detta. Jag drog också fram denna burk. Kanske är den det starkaste kortet av dem alla mot krassel.

Åt två Nutellamackor – tjong! Och sen gick jag och la mig. Och mådde som vanligt när jag vaknade! Sen jobbades det på och framåt lunch bytte jag om för en sista liten tur innan loppet.

Det var inte många kilometer som skulle avverkas i det fina vädret.

Jag körde 2km+2km+2 km med några fartstegringar.

Det var det hela. Nu kan man inte mer än hålla tummarna, sluta nysa och ge järnet.

Eller nä förresten. En del högst ytliga, men nog så viktiga, prylar återstår. Såhär har jag tänkt.

Rosa hår i kombination med…

… rött linne och dessa dojor. Vita ben till det. Så att min hejarklack med barnen och Olle ser mig. Blir det kallt får jag ta armvärmare men än så länge utlovas ju 14 grader och lite sol. Och det är bäst att klä sig lite kallt för då måste man helt enkelt springa fort. Ok, lycka till alla som ska kuta imorgon! Vi ses på startlinjen.

Torsdagstio.

Idag vaknade jag till spöregn. Ja, på väckarklockan. Ute var det inte ett moln i sikte. Drog på mig kläder och gav mig av.

Tralala, benen sprang på i den fina men blåsiga morgonen. 10 lugna kilometer till jobbet. Och sen: frukost!

Tyvärr fanns det ingen kokosyoghurt men det känns som något man kan leva med – även om det är svårt! I övrigt så har jag kikat på lördagens väder. Det ser ju väldigt bra ut om man ska tro yr.no. Ca 14 grader, lite sol, lite moln och lätt bris. Nu håller vi tummarna för att det stämmer. Och så kan vi bara trolla oss fram till lördagen nu för jag hatar de här dagarna precis innan man ska springa och man ska ta det så lugnt med benen och kroppen och man ska äta och dricka ordentligt och inte känna sig sjuk och inte känna några skavanker och bestämma vad för kläder man ska ha osv etc. Nä, bara kom lördag.