Träningspass

Lätt och hårt! Och annat jox!

Började dagen med att kliva ut genom våra syrénbuskar. Efter att ha sovit lite smårisigt sådär. Trots min kuddspray!

Drog på mig ryggsäcken och sprang in mot stan.

Inget att klaga på vad gäller vädret. Jag blir fullkomligt galen av lukten utomhus på morgonen. Friskt och höstruttet på samma gång – jag älskar den! Kan man få den som parfym?!

Sprang förbi byggjobbarna vid Husarviken. De stod utomhus och drack kaffe och snackade och det såg så trevligt ut. Jag känner mig rent allmänt lite nära byggjobbarna då vi tenderar att vara uppe och ”jobba” vid samma tider. Mina ben jobbade dock inte så hårt just då, de var lite morgontrötta. Jag blev hur som helst otroligt sugen på kaffe och bestämde mig för att ta en liten extrasväng förbi Kaffeverket för det hör man ju på namnet, att de kan det här med kaffe.

Där var de snälla och jag fick köpa kaffe fast de egentligen inte hade öppnat än. Ah så god den var. De flesta bra caféer öppnar först kl 07:30 här i Stockholm, det tycker jag är alldeles för sent! Jag försöker ofta vara riktigt tidigt på jobbet för att hinna med allt jag ska och jag tycker det hör en storstad till att öppna upp sina caféer och bagerier senast 07:00. På tal om städer: när det är såhär soligt och fint – det känns så internationellt i stan då. Jag fick ett oproportioneligt stort längt efter London när jag stod där på gatan och drack kaffe.

Sen duschade jag och tada! Tog fram en nystruken skjorta ur, nä inte ur ryggsäcken, ur mitt skåp. Jag hade proffsigt nog fraktat dit den redan igår.

Jag börjar få det riktigt hemtrevligt i mitt lilla skåp, släpar dit mer och mer grejer. Sen jobbade jag. Mitt jobb är på det viset att det inte alltid syns att jag jobbar och sliter. Kolla här där jag sitter helt avslappnad i en fåtölj och till synes dagdrömmer – ni ska veta att min hjärna går på högvarv!

På lunchen blev det mer spring. Skyndade mig iväg, jag hade mycket att göra! Uppjogg och därefter tempopass. Hade tänkt dela upp passet på tre block men ändrade planen och slog ihop de två första blocken till ett för att hinna – på lunchen är varje minut dyrbar! Efter första blocket en kort paus.

Just det, ursäkta alla ni lunchätare som jag flåsade förbi när ni satt där i godan ro med er mat, men det kunde inte hjälpas. Det blev ett riktigt bra pass i fin fart men jag hoppas att farten ska kännas ännu lite lättare när jag så småningom lättar upp träningen… Totalt 16 km. En annan rolig grej är att Febe har börjat på basket. Jag älskar basket och spelade det som liten och tonåring i massa år. (Jo, man kan spela fast man bara är 164 cm lång). Jag har försökt med barnen tidigare men ingen har nappat trots (eller kanske på grund av av?) mitt stora pepp men nu kanske så… Jag blev helt nostalgisk när jag klev in i Hersby, fick gåshud av alla matchminnen jag har därifrån.

Två saker till bara:

1. Jag har vägt mina vanliga Adios 2 och mina nya Adios Boost. Jag har tyckt att Boosten känns aningen tyngre och mycket riktigt. Mina vanliga Adios väger (i storlek 39 1/3) 183 gram och mina Adios Boost i samma storlek väger 193 gram. Kan det vara möjligt att jag känner skillnaden på 10 gram?

2. Tro´t eller ej men jag har saker att säga även utanför löparspåret. Jag är med i senaste numret av tidningen Icon och babblar kort om mitt jobb, men lyckas givetvis flika in lite löpning också. Såhär ser det hela ut och ni ska veta hur mycket jag vlil ha den här satans skinnvästen från BLK DNM som jag fick ha på mig på plåtningem. GAAH!

Slut för idag.

Slåss mot backen och ljummen distans.

Startade morgonen med backintervaller. Men först värmde jag upp ordentligt. Det måste vara något som kommit med åldern men jag har blivit så fascinerad av naturen. Och liksom tacksam över allt det fina. Som det här:

Därefter var det dags att omfamna backen. Jag gillar verkligen att springa backintervaller och idag kom jag på varför. Grejen är att jag ju nästan alltid tränar ensam. Det betyder att jag får tävla med mig själv så gott som alltid. När jag ska springa fort så är liksom mitt eget huvud och min egen kropp det enda jag har att tävla mot. Men när jag springer backintervaller så har jag den perfekta motståndaren: backen! Tänker att jag ska knäcka backen, ge den vad den tål osv etc. Det är rätt kul. Om man har aggressioner inom sig så kan man även passa på att få utlopp för dem där i backen. De sista två intervallerna var jobbiga idag. Både backen och mina ben hade fått vad de förtjänade.

Joggade ner. Totalt 13 km. Sen började min vanliga dag med barn till dagis och skola och jobb. På tal om jobbet så fick jag den här av gänget som jobbar i vår reception:

En egen handpump med desinficerande medel att ha på mitt skrivbord. Bästa presenten nu inför Berlin. Tack. De enda är att jag typ missbrukar den nu när jag har så mycket och så nära, pumpar non stop. Efter jobbet bytte jag om igen.

Och gav mig ut i den helt galna sensommarkvällen.

Det var alldeles ljummet. Snart säger det PANG och så är det höst och slut på att springa i linne och t-shirt. Man får njuta så länge det varar. Så det gjorde jag. Tog därmed en lite längre tur hem för jag hade dessutom nya dojorna på fötterna, massa bra musik i öronen och i ryggsäcken nyinköpta kokosflingor. Allt var frid och fröjd med andra ord.

Totalt 16 km i 4:38 min/km. Hem till lax och quinoasallad och andra delen av Top of the lake. Bonne nuit.

Trösklar och tänker.

Förgyllde måndagmorgonen med att dra på mig paljettkavajen. Och sen promenix till skolan med Ruben för att fixa med bänkpappret. Var tvungen att låta honom få några meters försprång för att få se bland det finaste jag kan tänka mig: min kille spatsera gatan fram med ryggsäcken på ryggen. Buhu, sorgligt och fint i ett.

Därefter förgyllde jag även måndagmorgonen med en leverpastejmacka från Gateau. Undrar hur många kronor jag lagt på dessa mackor. För många.

Sen var det fullt fräs på jobbet. Fram till lunch då jag bytte om.

Körde uppvärmning och lite hopp och sen tröskel. Tyckte aningen synd om benen efter helgens pass, men de skötte sig bra. Flås, flås. När jag stannade klockan visade den att jag kutat ett par sekunder långsammare än sist, men det fick bli godkänt på det. När jag stod och stretchade kom två kvinnor på rullskridskor åkandes. Den ena hade en hjälm som såg ut som en gammal klassisk JOFA-hjälm – men i silver! Oerhört elegant. Var tvungen att berömma henne för den och det visade sig att hon fyndat den på loppis i helgen för 25 kronor. Somliga har tur! Själv har jag aldrig någonsin gjort något kap på en loppis. Om jag mot förmodan hittat något bra så har det alltid varit dyrt. Och ja, det är då man ska pruta men även det är jag om möjligt ännu sämre på. I regel köper jag utan vidare till angivet pris, men någon gång har det hänt att jag gett mig på ett prutförsök. Men oftast så lamt presenterat att inte ens jag själv, och än mindre säljaren, kan ta det på allvar. Vilket leder till att jag sen står och ursäktar mig och nästan själv argumenterar för att grejen egentligen borde kosta ännu mer än det står på prislappen. Hur som helst så blev det nedjogg tillbaka till dusch och jobb. Totalt 10 km. Olle hade varit snäll och handlat god sushi till mig. På eftermiddagen var det dags att springa till dagis.

Jag blev lite sen iväg så jag fick pinna på snabbare än jag hade tänkt. Jag hade druckit dåligt efter lunchpasset och det märktes nu. Det var varmt och jag blev alldeles torr i munnen redan från start. Just precis här vid Husarviken var det riktigt varmt och träligt men att dra ner på takten var inte aktuellt. Dagis väntade!

Jag hann fram i tid men var rätt fåordig vid hämtningen i och med att tungan torkat fast i munnen. Hem till vatten.

Totalt 10 km. Jo, en sak jag tänkte på när jag kutade. Jag minns när jag började träna inför mitt första marathon. Det var i januari 2012. Jag hade inte sprungit så värst långt innan, kanske max 15 km. Så när jag började springa längre och längre på helgerna så var det ju värsta grejen! Både inför mig själv och familjen som ojade sig när jag kom hem efter 22 km. Och ojade sig ännu mer helgen efter när jag sprungit 25 osv osv. Och sen sprang jag mitt första marathon och jag hade som mål att ta mig runt – förhoppningsvis på en helt ok tid men det var inget jag vågade hoppas på. Man hade ju hört om väggar och allt möjligt. Men så sprang jag i alla fall och jag fick så många grattis efter att jag gått i mål på tiden 3:14:08. Och sen har jag fortsatt springa. Längre och mer. Och mina mål har successivt blivit högre och högre. När jag sprang över Lidingöbron idag så tänkte jag att min marathonoskuld är tagen. Och det är lite sorgligt för det är oerhört sällan jag klappar mig själv på axeln över att ha sprungit 30 km. Eller 40 km för den delen. Jag kan lite sakna den där naiva euforin när man tog små steg framåt. På träning! För visst blir man glad över ett lyckat lopp men det går över så fort. Det var väldigt fint att glädja sig över sina träningspass, att liksom förvånas över sig själv. Även om jag inte kan komma in i den där ”pionjärskänslan” så ska jag ändå försöka fortsätta att se varje pass som ett litet steg framåt. För på själva tävlingsdagen vet man aldrig vad som händer. Då kan man bara hålla tummarna och pinna på så fort man kan och hoppas att det inte dyker upp någon jävla vägg. Hej.

P.S. Lite pionjärskänsla fick jag dock igår kväll då jag drog fram gymbollen och körde magstyrka. Det var alltför länge sen!

Långpass bland triathleter.

Har kommit in i ett skönt sovflow och sovit väldans bra de senaste nätterna. Vet inte om det kan ha att göra med den här sprayen som jag sprayar på mina kuddar innan jag lägger mig.

Jag vet, det är galet, men det är alltså en kuddspray som luktar lavendel och även om den inte funkar så luktar det gott och känns mysigt. Ja ni kan ju förstå vad ”astmatikern” Olle tycker om det hela. En kväll tog han mig på bar gärning när jag sprayade som bäst. Efter det fick jag lägga ner. Ja, när han ser vill säga. Efter incidenten så har jag fått smyga upp och spraya mina kuddar i smyg. Men i och med att han läser min blogg så är det väl slut på det nu. I alla fall, jag sov ända till åtta imorse och sen var det ju frukost och matsmältning, så jag kom iväg lite senare än vanligt på mitt långpass. Vanliga rutten. Ser ingen som helst anledning att ta en ny väg för här får jag sån bra variation. Ute på Djurgården såg jag en så fin gammal gubbe. Han gick med käpp och hade tjusig blå kostym och vita gangsterskor. Blev väldigt uppåt av denna syn. Skön känsla i benen idag. Höll långpasstempo men det kändes sådär lätt och behagligt. När jag sprang över Strömbron så insåg jag att det var något på gång vid Slottet. Javisst, det är ju triathlon i stan! Jag kunde som vanligt springa på cykelbanan längs vattensidan men med högtalarrösten och alla människor och stånden med drycker och jox, så kändes det som att jag tävlade! Lite stökigt var det men när jag väl kommit fram till Stadsgården så lugnade det ned sig. Sprang runt Söder och sen tillbaka längs Söder Mälarstrand. Här cyklade nu triathleterna för fulla muggar så det kändes nästan som att jag sprang på löpband och kollade på TV samtidigt! Sen lite stök för att återigen ta mig ner på Skeppsbron igen och så förbi alla människor. När jag till slut var framme vid Lidingöbron så kändes det så behagligt fridfullt med tystnaden. Totalt 40 km i 4:36 min/km. Även om hela passet kändes bra så var det rätt varmt. På slutet där kunde jag bara tänka på en sak: vattenspridare! Så så fick det bli så fort jag kom hem.

Ser ni trädet till höger? Ni kanske minns det för jag har berättat kort om det förr. I våras drabbades det av Olles vildsinta beskärning. Olle berättade att han drogs in ett kompromisslöst rättvisetänkande som byggde på att “om den grenen ska av så ska även den grenen av” osv tills dess att exakt alla grenar var borta förutom själva stammarna. Så efter den behandlingen var vi säkra på att trädet kunde hälsa hem. Men döm av vår förvåning när vi kom hem från Gotland och såg att det kämpat sig tillbaka in i matchen och skjutit en massa nya skott och fått en hel del löv. Så nu står trädet som ett levande bevis på att man aldrig ska ge upp. Nog om trädet. Efter vattenspridaren så blev det massa filmjölk.

Och lite senare var jag tvungen att jobba ett par timmar i glasbaren. Jag vet, jag vet. Det här har blivit någon slags kombinerad löpning- och glassblogg men snart släpper säkert min fascination över glassmaskinen och allt återgår till det vanliga. Det var i alla fall blåbärsglass på gång.

Vår frys är helt full av olika smaker nu och jag har för övrigt börjat fundera på en logotype samt specialdesignade glassbehållare. Se upp, Häagen Dazs! Nej, nu pumpar jag upp det här inlägget och springer upp och sprayar kudden innan Olle hunnit läsa. Hej.

Mastodonttempo, tramp, födelsedag och tusen kärnor.

Jajamensan, i radhuset var allt som vanligt denna lördagmorgon. Kaffe och gröt men enda skillnaden idag var att jag sov lika länge som alla andra, så jag fick trevligt frukostsällskap. Lite senare var det dags för ett sånt där pass som man kan gå och ha ångest inför flera dagar innan det väl är dags. Så därför hade jag bestämt mig för att förtränga det hela in i det sista, och det funkade faktiskt bra. Men när jag stod där och pussade Ali så insåg jag plötsligt: Jävlar! Dags för rejält tempopass! 20+10 km!

På fötterna hade jag självklart nya pjucken.

Ali fick en sista puss och sen var det bara att masa sig iväg. Värmde upp längs Kyrkviken och sen upp på gångvägen som går till Ropsten. Tjong iväg! Det är psykiskt rätt utmanande att springa de här passen, i alla fall precis sådär i början när det är så långt kvar. In mot stan och förbi Värtan. Ut på Djurgården och vet i sjutton vad det var på gång men det var en massa folk med fiskespön längs hela Djurgårdskanalen. Och de där spöna stack ut hur som helst så två gånger fick jag i sista sekund hoppa över spön som stack ut på promenadvägen. Tog mig längst ut på Djurgården och vände sen tillbaka. Benen kämpade på bra, de har ju fått några rejäla pass i veckan. Jag hade även pratat med Pekka om att inte ta ut mig fullständigt den här veckan, men jag tyckte att jag kom in i ett bra och lagom tempo. Kort ståvila efter 20 km, stretchade benen lite, nollställde klockan och sen var det dags att kuta vidare. Tillbaka på Lidingö fick jag ta en kort extrasväng ut mot Hustegaholm för att slutligen stanna klockan på 10 km. Nedjogg på det så totalt blev det 33,5 km. Höll exakt samma tempo på båda blocken, 4:09 min/km, vilket kändes bra. Hem till iskaffe!

Sen hade jag tänkt att slappa lite men så blev det inte. Vi behövde nämligen fixa bänkpapper och suddigum och mat och bilen var på fotbollsträning… så det var bara att ta fram cykeln. Och eftersom vi hade bråttom så hann vi inte med att Uma, som precis lärt sig cykla, skulle cykla själv. Hon fick sitta bakpå min cykel och hon är inte precis någon bebis längre. Puuh. Tramp, tramp. Men hemvägen var ändå värst.

För under den där basilikan ligger en stor vattenmelon. Glassbaren har nämligen mottagit en vattenmelonsorbetbeställning. Tramp, tramp. Här är han förresten, vattenmelonen i egen hög person.

När vi kom hem igen var bilen tillbaka så då hoppade vi in i den och åkte på födelsedagskalas.

Min syster har fyra (!) barn och det betyder en hel del fina födelsedagar att fira. Att min syrra är världsmästare på tårtor och efterrätter gör det hela väldigt trevligt för oss firare.

Ojoj, bara att tacka och ta emot. Efter denna utmärkta eftermiddag drog vi hem och nu var det dags att ta itu med vattenmelonen. Kan inte med ord beskriva hur frustrerande det var att pilla ut varenda kärna ur den. Kändes mycket bra att sedan få hacka sönder den med en Global-kniv! Och senare ikväll kan i alla fall glassbaren servera vattenmelonsorbet. Klart slut från mig.

P.S. Skorna? De var sköna! Kan inte riktigt beskriva skillnaden mot mina vanliga Adios. Lika men ändå inte. Får be att återkomma när jag kutat mer.

Fredagsflit och fredagsfint!

Tjong! Startade dagen med ett av mina favoritarmband på armen. Önskar jag kunde springa med det och tja, det kan jag väl men det känns som lite onödig tyngd att släpa runt på. Så när jag skulle köra tröskel på lunchen fick jag lov att ta av det.

Vanliga upplägget på passet med uppvärmning och hopp och sen iväg. På något vis kändes det rätt segt och jag befarade att det inte gick så fort. Idag var det dock till min stora glädje lite glesare med folk. Det bästa på passet var en tjej som jag såg. Hon hade en mops i koppel och på tjejens tröja stod det PUGS, NOT DRUGS. Bra att hon tog tydlig ställning i den svåra frågan om huruvida man ska skaffa en mops eller börja med droger. I alla fall. När jag flåsandes stannade klockan så visade den att jag sprungit lika fort som i måndags vilket kändes riktigt bra då jag ändå haft en del tuffa pass här i veckan. Totalt 10 km. Sen blev det datorlunch.

På eftermiddagen var det dags att hämta barn. Bytte om snabbt och drog ut.

Var så sugen på fredagskänsla och hög musik men typiskt nog så krånglade Spotify så det blev inget av den saken. Men hemåt sprang jag!

Totalt 10 km i 4:38 min/km. Och nu, nu är det bästa tiden på hela veckan. Fredagkväll. I frysen nygjord mintchokladglass samt hasselnötsglass (för den första laddningen är märkligt nog redan slut). I ugnen potatisgratäng. Men bäst av allt var ändå när det plötsligt ringde på dörren för en stund sen, och jag plötsligt stod med det här i famnen.

Vi öppnar!

Ah! Kan fredagen sluta bättre? Har bara struttat runt med dem hemma än så länge för ur familjesynpunkt så var det inte riktigt läge att dra ut på ett tredje pass. Men de känns oerhört lovande!

En tråkig grej däremot: Olle har blivit allergisk mot min Ormsalva med Arnica och chili som jag älskar och masserar vaderna med varje kväll. När vi satt och kollade på film häromkvällen och jag höll på att trycka och massera för fullt så fick Olle plötsligt värsta astmaandningen. Han bara ”ahhhh… ahhhh…” och såg oerhört ansträngd ut och viftade med händerna. Jag fattade ingenting. Han öppnade alla fönster på vid gavel men lät fortfarande sådär som Darth Wader. Så. Jag får nog byta salva här ett tag. Vi hörs!

Distans, falukorv och mjukglass. Och sjuknoja!

Jag gillar att springa på morgonen. Jomenvisst, allt det där pratet om att det är ett skönt sätt att starta upp dagen på och att det gör att man slipper fundera på hur man ska få till träningen senare på dagen stämmer såklart. Men det jag gillar allra bäst med morgonlöpningen är:

1. Känslan av att äga världen. Har sagt det förr men det är så det känns när man ensam ränner runt med rådjur och harar. Och visst, en och annan löpare.

2. Man ser ofta en hel del udda grejer. Idag såg jag två saker. Först ett tomt paket falukorv som låg längs gångvägen när jag kom kutandes. Alltså. Det är inte sådär jättekonstigt men tankarna man får av ett tomt falukorvspaket längs en gångväg i en förort föder ändå en del surrealistiska tankar, i alla fall hos mig. Vem åt falukorven? Varför käkade man den just här? Osv osv. När man funderat klart på det hela har man redan avverkat tre kilometer. Minst. Den andra grejen jag såg var en kvinna som klockan 06:10 imorse hade köpt en bägare med mjukglass på macken. Nu promenerade hon där med glassen i näven när jag sprang förbi henne. Nog för att jag är en gottegris som kan tänka mig att äta snask och glass så gott som när som helst på dygnet men detta tog ändå priset.

Korven och glassen funderade jag på när jag sprang över bron.

Idag blev det en lite längre morgontur. Sprang genom Värtan och över Gärdet.

Och därefter mot jobbet.

Totalt 18 km. Förresten första gången efter semestern som jag dricker kaffe i mitt mysiga omklädningsrum.

Därefter skyndade jag mig till ett möte. På vägen köpte jag frukost. Obs! Jag bara fotade den i en trappuppgång, jag satt ner och åt den på ett värdigt vis.

Sen var det roliga möten hela dagen och mer spring blev det inte förrän när jag skulle hem. Ser lite trött ut? Eller det kanske är så jag faktiskt ser ut?

Inte heller nu blev det fågelvägen hem utan återigen en liten snurr på Djurgården innan jag begav mig hemåt.

Totalt 15 km. I övrigt så har självklart min noja över att bli sjuk till Berlin satt igång. Jag gör vad jag kan för att hålla mig frisk: äter ordentligt, försöker sova bra, jag är noga med frukt och grönsaker, springer så fort jag kan så fort jag hör någon nysa och, viktigt viktigt, är noga med att tvätta händerna. Jag försöker komma ihåg att göra det hela tiden. Det är så lätt att man t ex åker tunnelbana, köper ett paket nötter på Pressbyrån, man öppnar paketet och tar en nöt. Efter att man precis tryckt in sin kod på kortmaskinen. Inte bra. Eller man kanske tar någon i hand på jobbet. Sen går man och hämtar ett äpple som man börjar tugga på och tycker att man är så duktig som kommer ihåg att äta frukt. Bara det att man glömde tvätta händerna och den man hälsade på för en kvart sen kanske var lite förkyld? Tvätt tvätt. Hela tiden. Och finns det ingen tvätt så har jag desinicerande medel i väskan. Och vad gäller kommunaltrafiken så kommer jag nu framåt undvika den så mycket jag bara kan. I övrigt så springer jag på och håller tummarna. För om exakt 37 dagar ska jag banne mig stå där på startlinjen i Berlin. God kväll!

Godmiddag och godkväll.

Mycket lunchlöpning den här veckan. På ett vis är det bra för då är jag pigg. Men på ett vis är det tråkigt för själva lunchen, ja maten alltså, tenderar att bli lite torftig. Och den intas ju alltid vid datorn i ensamhet. Aningen kärvt i längden men vad gör man inte för att få känna lite fart under fötterna? Jag bytte om.

Och sen drog jag ut i solen. Först uppjogg och sen spänsthopp, och därefter tröskel. Jösses, så mycket folk längs Kungsholms Strand! Måste varit något slags rekord. Jättebra att så många stockholmare rör på sig… men kan de inte följa högerregeln? Jag spruttade på hur som helst och zickzackade fram längs horderna av folk. Det är en skön känsla att känna att kroppen fått ny energi då jag lättat upp träningen en aning. Inte i intensitet men i mängd. Ja, jag springer ju fortfarande mycket men inte riktigt lika mycket som på Gotland. Passet gick hur som helst bra men jobbigt var det. Totalt 10 km. Sen tillbaka till dusch och civila kläder.

Idag hann jag faktiskt gå och köpa en god lunch. Ja, som jag åt i ensamhet framför datorn. Lite senare var det dags för mer kutande. Idag inte hem från jobbet utan lyxigt nog innan middagen, på hemmaplan. Skönt att slippa ryggan.

Men ändå. Jag föredrar nog ändå ryggan framför att kuta vid den här tiden då jag börjar bli så satans hungrig. Eftersom jag hade glömt bort att äta mellanmål. Ut mot Hustegaholm och sen tillbaka. En väldans massa löpare ute vid den här tiden! Ja, jämfört med de introverta tiderna jag annars ofta kutar på.

Totalt 10 km. God natt (nja, inte riktigt än).

Backar och lunchspring!

Börjar bli lite kyligt på morgonen. Jag märker det på mina händer som jag lyckats förfrysa. Inte pga löpning utan pga alla vintermorgnar då jag skrapat fram bilen ur snö och is och inte hunnit/orkat/brytt mig om att ta på mig vantar. Det är verkligen dumt att skrapa en bil i -15 grader utan vantar. Nu blir mina fingrar alldeles vita så fort jag står i kyldisken i mataffären och funderar på vilken fil jag ska köpa. Och imorse så kände jag ahh, snart dags för handvärmare. Men idag värmde jag bara upp mina ben. Det luktade sådär lite gott höstruttet ute, ja ni vet av löv som blivit blöta. Och det var dimma och vackert så man smällde av.

När jag sprang längs vattnet så var det sån fin spegelbild på vattenytan. Dubbelt av allt. Började tänka på hur det var förr i tiden då spegelytan var den enda spegel man hade. Då var det ju knappt så att folk visste hur de såg ut. Det kanske mer var så att man såg sig själv genom andras ögon? Alltså att hur andra tittade på en och förhöll sig till en var det som skapade ens självbild? Då måste det ju också varit flytande om det var ens utseende, “utstrålning” eller allmänna personlighet som avgjorde hur folk förhöll sig till en. Antagligen var det en blandning av alltihop. Om det var så låter det som ett bättre sätt att bygga sin egen självbild på än den rena utseendefixering vi har idag. Jaja, efter detta morgonfilosoferande så var det dags för backintervaller. Kände mig som alltid kass på de första men det var ju faktiskt morgonben jag sprang med. Efter ett par intervaller kom jag dock igång bättre. Mina favoriter är de två sista intervallerna – då behöver man inte tänka på att disponera krafterna för att orka hålla tempot passet igenom utan då är det bara fullt ös.

En stunds pustande när jag var klar. Ahh, finns det något vackrare än att se morgonsolens strålar strila genom en anläggning som fördelar ut el till kommunens alla hushåll?

Totalt 13 km. Sen på lunchen rev jag av lite distans. Ner i underjorden för att byta om och sen upp igen.

Bort mot Pampas Marina och vidare längs vattnet.

Backmorgonen kändes lite i benen men efter ett par kilometer blev det lättare. Jag skulle ta det lugnt men ni vet hur det är: ”jag ska bara springa om han där framme”, ”jag spurtar förbi henne i backen, sista personen och sen tar jag det lite lugnare”, ”äsch, alltid kul att springa om en cyklist” osv osv. Men rätt lugnt gick det ändå. Sen tillbaka till lite stretch, dusch, lunch och jobb.

Totalt 13 km. Dagens nyhet är ju annars att Adizero Adios Boost redan har anlänt! Finns i butik, själv beställde jag ett par på nätet. Såhär ser de ut:

Ska bli riktigt intressant att springa i dem. Ajöss.

Måndagsmeter!

Nu känner man att man blivit varm i kläderna. Det är numera helt självklart att sitta på ett kontor istället för på stranden. Jag kan knappt minnas att jag har legat på en strand faktiskt. Däremot mindes jag att jag skulle träna på lunchen. Drog ner till mitt lilla skåp och bytte om.

Idag hade jag mina egendesignade Adios på fötterna. Jag har inte använt dem så mycket. Från början ville jag spara på dem men snabbt blev jag varse att de tyvärr inte är riktigt lika sköna som mina vanliga Adios. De är liksom lite stummare. Snygga men stumma. Därmed ingen idé att spara på dem till lopp och sånt utan bättre att köra fullt fräs med dem. Det passade bra idag då jag körde uppvärmning och sen tröskel på det. Jobbigt som vanligt. Skönt som vanligt. Ja, efteråt vill säga. Mitt i det hela finns det inget som kan klassas som skönt. Totalt 9 km.

Några timmar senare sprang jag hem genom stan. Uppe vid korsningen Odengatan/Valhallavägen såg jag en kopia av Walter White i Breaking Bad! Och när jag skulle springa över övergångsstället precis där Gärdesfältet börjar, och Valhallavägen tar slut, blev en bussförare arg på mig för… att jag sprang? På en gångbana? Jag fattade ingenting, jag stannade även upp vid övergångsstället eftersom han inte gjorde någon ansats till att göra det. Väldigt märkligt för han skulle veva ner rutan och gorma och hålla på men om det borde varit någon som skulle göra det så var det ju jag? Men själv hade jag Jack White i öronen (observera: två stycken White på bara två kilometer!) och hade inte alls någon lust att lyssna på en arg busschaufför istället – så jag sprang bara vidare. Blev en liten extra sväng på Djurgården.