Styrketräning

131125-131201: Pekka, ingefära, en väntad förkylning och Guldäggsjury!

Den här veckan har varit fram och tillbaka. Den började i alla fall bra med fantastiskt lunchväder. Bara synd att jag hade glömt att packa ner strumpor. Tur då att man har resurser i sitt omklädningsskåp: sommarstrumpor fick komma fram.

Det blev en bra tur trots att benen var rätt stela och bedrövliga till en början.

Jag undrar alltid vad som finns i det här schizofrena lilla huset. Både läskigt och gulligt på samma gång.

Ja, här satt jag inte länge vill jag lova. Typ tio sekunder i något slags stretchförsök. Sen bara att springa in, duscha och äta präktig medhavd matlåda och jobba vidare. Jag har tänkt på att jag nästan aldrig skriver något om mitt jobb. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel massa om det. Om hur kul, svårt, intressant, stressigt, spännande, omöjligt, fint och roligt det är varje dag. Ja, jag skulle kunna ha en egen blogg som bara handlade om jobbet faktiskt. Men nu är just den här bloggen en liten frizon för jobbet och därför så är jag ganska fåordig om den biten här och liksom snabbspolar jobbpartierna. Nu gör vi precis just det, smabbspolar fram till när jag skulle hem i mörkret.

Jag tog en runda ute på Djurgården. Det var riktigt kyligt – och mörkt. Jag såg knappt något och händerna blev iskalla trots vantarna. Det var lite segt där på slutet, känslan av att man springer i slowmotion. Men ändå kan jag gilla det där harvandet. När man tar nästa steg och nästa och nästa och nästa. Trots motståndet från kropp och väder.

Och då var det ju trevligt att jag hade fått mitt lilla pris från Vintermarathon i brevlådan när jag kom hem.

Det här med att vara veteran. Det känns som bra uppvärmning inför att bli pensionär längre fram, att man liksom vaggas in i åldern. Sen blev det tisdag!

Jag var rätt seg även då när jag sprang till jobbet.

Men jag hade det riktigt trevligt för mig själv i omklädningsrummet för jag hade jag stoppat ner smörgåsar och grejer i ryggsäcken. Kändes nästan som om jag gick i skolan igen!

Tröttheten satt i hela förmiddagen och jag tänkte att det skulle gå riktigt kasst på lunchpasset – som dessvärre var planerat att gå fort. Men jag drog på mig mina fodrade tights och gav mig av.

Och det är verkligen lustigt det där med kroppen. Ofta när jag tänker att det kommer gå dåligt så går det rent av riktigt bra. Så var det idag. Just när känslan är med en, då blir man lycklig.

Jag tackade för det och fortsatte med resten av livet. På onsdagen blev det inte kutande på morgonen för då skulle jag till Pekka och göra lite test och därför ha någorlunda utvilade ben.

Jag hade en aningen seg känsla i kroppen så jag förvarnade Pekka om det innan jag hoppade upp på testcykeln. Men hör och häpna! Det blev mitt bästa resultat någonsin! Jag blev så jäkla glad. Tror att kroppen mått bra av att få backa bandet lite. Sen pratade vi om tiden framåt, mat, energi och allt möjligt viktigt. Otroligt skönt att ha en så grym och kunnig person att snacka med. Jag blir verkligen alltid så uppåt av att ses. Firade det bra testresultatet med spring på lunchen.

Jag skulle egentligen sprungit mer senare på dagen men den dåliga känslan jag hade haft känning av, hade nu ökat på lite så istället för spring blev det apelsin- och ingefärsjox på kvällen.

Det är svårt det här med förkylningskänningar, att veta hur man ska göra. Men på torsdagmorgonen kände jag mig ändå i form så när jag vaknade så det blev ett distanspass. Och tur var det för det var den finaste morgonen.

Men sen blev det inget mer spring för vid lunch kände jag mig lite hängig igen. Först tänkte jag att jag nog bara var trött och skulle må bra av lite frisk luft och kutande. Eller? Så höll jag på att vela fram och tillbaka, tills jag kom på att det är just när jag håller på med det här velandet och undrandet som jag inte ska springa. Det är den bästa måttstocken dvs att jag inte riktigt vet. För när jag mår bra håller jag aldrig på sådär. Däremot hände det annat den dagen. T ex så släpptes nyheten att jag blir årets Guldäggsordförande. Detta känns otroligt flott, ett stort och ansvarsfullt uppdrag som jag ska göra mitt bästa av. På kvällen blev det bara den vanliga rehabben, apelsin, ingefära, vitlök och sömn.

På fredagen mådde jag tyvärr inte bättre utan sämre. Inget ont i halsen men var täppt och hängig. Jag menar, det var ju inte så svårt att räkna ut att jag skulle trilla dit till slut, när så gott som alla varit skruttiga hemma. Det är skillnaden när man har barn, man är ständigt utsatt för små bacelusker. Jag passade istället på att gå och ta om proverna för att kolla att mitt järnvärde gått upp. Och istället för matsäck i omklädningsrummet blev det frukost på stan. Sånt lyxade man kan ha för sig när man inte är ute och springer i morgonmörkret.

Därefter promenixade jag till jobbet, förbi Vasaparkens tomma fotbollsplan och öde löparbanor. Jag skulle säga att jag är aningen besatt av just övergivna idrottsplatser.

På lördag var det dock slut på förkylningseländet och jag mådde bra igen. Halleluja! Man är inte så bra på att inte springa om man säger så. Det blev mösspremiär.

Och sen var det tolv helt underbara kilometer ut mot Hustegaholm.

Lustigt att för en gångs skull ha pigga ben! Jag liksom sparang utan att känna benen på ett högst egendomligt och ovanligt vis. Det bästa jag såg var en liten hund med en tomterock på sig. Efter brasa och lussebullar och allmänt soffhäng fick det bli en kvällsmil för att känna om de där pigga benen var kvar.

Och det var de! Det är ändå det bästa med att ha varit krasselmaja, att när man sen blir frisk, då finns det lite extra krut i en. Dock kan jag inte för mitt liv förstå varför man gör vita övergångsställen som är galet hala? År 2000 borde man väl ändå ha hittat en vit färg som är som sandpapper och ger bättre fäste istället för sämre? Sånt man funderar över när man ränner fram i lördagkvällen. Sen var det inte klokt när jag vaknade. Att det redan var första advent!

Det är när man känner att dagarna rinner iväg, som man inser att livet också går rätt fort. Sen gav jag mig iväg på långpass.

Idag sprang jag ut mot Stora Skuggan där det var fullt av TSM-grupper. Jag kan nästan bli lite folkskygg när det kommer hordar av löpare på en och samma gång. Dock var det trevligt för jag behövde stanna en kortis och stretcha och då dök Rolf, min trevliga bloggläsare, upp och sa hej. Sen kutade jag vidare. Rände runt hit och dit och avverkade kilometer efter kilometer. Min mage var tyvärr inte riktigt med på noterna idag, fick springa runt med ett irriterande magknip och jag blev nästan rädd att det var vinterkräksjuka på gång. Efter ett tag släppte det och jag kunde avsluta med en sväng runt Kyrkviken hemma på Lidingö. Så det blev ändå ett bra långpass och trots förkylning så blev det en helt ok vecka mängdmässigt sett. Ikväll blir det rehab och magstyrka och eventuellt kommer jag chocka benen med lite sen söndagsfart. Hej då alla människor! Vi hörs!

131111-131117: Massa mat, massa mörker, massa jobb. Och ett skruttigt barn.

Den här veckan har gått i matens tecken. Jag snackade lite med min ultragranne Daniel Nilsson, precis där innan starten på Vintermarathon. Vi kom in på mat och hur mycket man äter. Han tyckte mina portioner på bloggen brukade såg små ut. Ve och fasa! Jag försäkrade honom om att jag verkligen inte äter några små dockportioner för det gör jag verkligen inte (men jag lägger ju inte heller upp alla gånger jag tar om till exempel). Men efter järnbristen har jag dock själv funderat över om jag, trots rejäla portioner, verkligen får i mig tillräckligt med näring med tanke på hur mycket jag kutar. Ibland vet jag med mig att jag slarvar, t ex de dagar jag hetsar och äter filmmjölk till lunch. Det händer, sånt är livet. Men efter vårt treminutersprat innan startskottet så har jag verkligen försökt skärpa till mig ytterligare och äta ordentligt och näringsrikt. Och nej nej, jag följer ingen speciell diet på något vis, det skulle aldrig falla mig in, utan jag äter exakt allt. Dock försöker jag rent allmänt dra ner på köttet och äta mer fisk än tidigare. Men som Daniel sa, det är vanligt att man just ersätter kött med fisk rakt av… och så blir det lite för lite mat. Ett annat tips jag fick från min gamla kollega Jonas, allmänt skidtokig och fd VD för Vasaloppet, är att äta mycket bönor. Så det blir mitt mission för nästa vecka: införskaffa och lägga till bönor till maten. Att jag dessutom läst att många afrikanske löpare käkar just mycket bönor gör bara mitt bön-pepp starkare.

Förutom tankar på mat så har veckan bestått av mycket jobb. Lägg därtill ett sjukt barn. Inte favoritkombon men på något vänster så löser det sig alltid – trots att mina föräldrar varit bortresta. Bara att harva på bäst man kan och springa där emellan. Dock är det en fördel att jobba ihop med sin man när man har sjuka barn. För då kan man sitta hemma men ändå få lika mycket (eller mer) gjort. Håll i hatten, nu drar jag vad jag haft för mig. Som vanligt en massa bilder som inte på något vis är nödvändiga. Men det är sånt man får stå ut med om man läser mig blogg. Voilà:

Måndagen var ju en väldans trevlig dag. Alla var ännu friska och krya, solen sken och jag vågade mig på min första hela mil efter Vintermaran. Lite stel till en start och inget tempo att tala om, men ändå stor skillnad jämfört med efter Berlin. Fast då körde jag ju full sprutt och sprang också fem minuter fortare. Där ser man vad några minuter gör för skillnad för kroppen. Fint var det i alla fall där på måndagslunchen och jag kunde inte låta bli att spurta på och springa om en tjej en bit framför mig. Som också verkade ha lite tävlingsnerv i sig för därefter flåsade hon mig i nacken innan våra vägar skildes åt. Obs! Jag oomsprungen!

På tisdagen var det sjukstuga hemma men jag körde mitt morgonpass som planerat. Det var allmänt mörkt och regnigt och inte mycket att orda om.

Tur det fanns en febervarm son att värma sig hos efteråt. Nu är det bara en tidsfråga innan jag själv trillar dit med feber och halsont. Sen jobbades det hela dagen och när jag återigen skulle ge mig ut på spring var det mörkt – igen.

Kände mig som något slags nattdjur som bara kröp fram efter mörkrets inbrott. På onsdagen kände jag därför ett starkt behov av att få springa när det var ljust så det blev ett lunchpass ute på Lidingö då det fortfarande var sjukt hemma.

Det kändes nästan som att sommaren var tillbaka!

Såhär smart ser jag förresten ut när jag springer:

Har alltid den minen när jag kutar och tar kort på mig själv – och då gör jag ändå mitt allra bästa för att se smart ut. Jaja, ut mot Elfvik och hästarna som passade in i sommaridyllen (minus deras mysiga täcken).

Sicken bra grej det är att kuta. För hjärnan! Massa ny energi till att jobba vidare samt torka snor. När mörkret lagt sig tänkte jag först hoppa över kvällens distans. Men så fick jag syn på min gamla keps och då vaknade nattdjuret till liv igen!

Nu var det som att kroppen kunde tänka sig att springa (lite) fort(are) igen. Så det gjorde jag. Riktigt skönt att ränna fram och känna höstflåset, kall underbar luft i lungorna. Hela vägen tänkte jag dock på vitlöksbröd. Var så jäkla sugen på det. Så jag fixade det så fort jag kom hem. In i ugnen på den där grillfunktionen. Men att jag aldrig lär mig hur fort det går när man sätter den på högsta sprutt. Jag fastnade i någon tidningsartikel och plötsligt känner jag en doft, vänder mig om och ser hur det BOLMAR svart rök ur ugnen. Helvete! Jag fick springa ut och sätta plåten på avkylning i trädgården. Brandlarmet pep i 10 minuter. Så jäkla sorgligt det hela, fattar ni hur sugen jag var på just detta?! Fast såna här brända rackare äter man inte ostraffat.

På torsdagen blev det hederlig morgondistans.

När jag når Lidingöbron i mörkret tänker jag alltid på introt till Bron som, om ni mot förmodan missat, måste se.

Idag förlängde jag rutten och sprang ut mot Stora Skuggan. Där såg jag fem rådjur och två kaniner. Tog en sväng på Vintermarathon-banan.

En riktigt bra tur blev det trots diverse gnäll och stök från min mage. Dessa järntabletter… Ehh, nog om det, tror jag.

När jag sprungit till jobbet försöker jag ofta göra plankan, rak och sidoplanka. För jag får ont i fötterna om jag gör det utan dojor på, och kommer oftast på att jag borde göra den när jag redan tagit av mig skorna hemma. Men här i omklädningsrummet går det inte att göra så mycket annat än att stretcha, dricka kaffe och planka. Och duscha.

På lunchen åkte jag hem till Ruben som äntligen började piggna på sig. Vi åt blodpudding med lingonsylt, eller om det kanske var tvärtom.

Och drack apelsinjuice (Hör på denna löparlycka: jag hittade apelsiner för 5 kr/kg i centrum häromdagen!)

På fredagen körde jag två pass. Först morgondistans när det var svart.

Jag såg en stackars övergiven kundvagn vid Lidingöbron. Sen blev det lunchdistans när det var grått.

Skön känsla i kroppen, som att den började bli redo för lite tuffare pass igen. Men jag höll mig och lät kroppen nöta vidare i ett lagom tempo.

Och jo förresten, kolla här vad fina grejer som illustratören Dennis Eriksson ritat på våra fönster och väggar på jobbet! Strutsar, tvättställningar och en massa annat snyggt. Och ännu snyggare är det när det är mörkt ute.

Fast jag undrar var alla träningskläder på tvättställningen tagit vägen? Alla tusen små strumpor och funktionströjor? Sen blev det i alla fall helg. På lördagen var det bara att hoppa upp tidigt. Inte för att springa men för att skjutsa Febe till basketmatcher. Vi hamnade här:

Åh jag älskar att kolla på basket. Duktiga var de, första matchen förlorade de dock men den andra vann de! Och jag var också duktig för jag hade minsann tagit med mig mat (dock ej bönor) som jag proppade i mig i bilen i pausen mellan matcherna.

Nej men visst, inte bästa maten men bättre än en tom macka och till efterrätt blev det både tomat och apelsiner. Gäller att planera för när jag kom hem var det dags för spring!

Kändes bra på den långa uppjoggen ut mot Ekholmsnäs.

Men ändå velade jag lite om jag skulle köra det jag planerat eller ej för visst var väl benen ändå lite sega va? Kanske bättre att ta det lite lugnt? Ta dig samman! sa jag till mig själv. Så det gjorde jag och det blev den planerade tröskeln. Här gick starten för den enda deltagaren:

Det var väl inte så farligt, tänkte jag, när jag väl var igång. Och det var det faktiskt inte. Visst märks det i kroppen att man kutat ett marathon för en vecka sen men ändå, hyggligt fort gick det ändå och framförallt inte den där avgrundströtta känslan jag hade efter Berlin. Kort paus här ute.

Vacker eftermiddag men inte fick jag stå och njuta länge inte. Bara att kämpa vidare!

Riktigt nöjd efteråt att jag tog mig i kragen och körde på.

Jag fick dessutom ett sånt trevligt hej av en bloggläsare när jag var klar! Samt värsta bra peppen från en dam som var ute och promenerade och som jag spurtade förbi på tröskeln. Äldre damer vet minsann hur man ska peppa! Sen blev det sköna nedjoggskilometer innan jag sprang hem och drack detta:

Och så var jag Bror Duktig och drog fram hela rehabarsenalen.

Även magstyrka hann jag med. Vågar knappt säga det men kanske, kanske att mitt knä blivit liiiite bättre. Och idag, söndag, sprang jag ett kortare långpass direkt när jag vaknat.

Kameran lämnade jag hemma. Körde första milen av Lidingöloppet för att sedan fortsätta längst ut mot Elfvik. Herregud, vädret! Helt fantastiskt. Nästan så man lurades att tro att det var mars och inte november. Däremot blåste det rejält. Ute vid Elfvik var det någon slags seglartävling och det gick undan i en jäklans fart. Sen sprang jag hem till familjen och frukost. Och nu ska vi lira basket. Vi hörs om en vecka. Adieu!

21-27/10: Under construction.

Det har känts som en lång vecka. Både i vad jag har hunnit med men också för att känslan i löpningen har pendlat, från det ena till det andra. Därför blir det ett ganska långt inlägg. Hoppas ni inte somnar på vägen!

Veckan började med en sista mil på spansk mark. Uppe tidigt. Kolsvart ute men samtidigt ljummet och skönt i luften. Förmodligen sista gången under 2013 som jag kutade i shorts och linne. Ja, förutsatt att inte någon får för sig att bjuda mig på en resa till solen, men den chansen känns rätt liten.

Sen raka spåret till flygplatsen där vi också sprang runt. Fast nu på jakt efter några små presenter till barnen. Tur det finns godis. Vet ni? Jag har blivit mindre flygrädd sen jag började springa. Ingen aning om vad det beror på men det är bara att tacka och ta emot. Jag kan sitta där i flygstolen och bara slappna av.

Plötsligt var vi ovanför Sverige!

Och därefter fortsatte veckan på hemmaplan. Jag körde tröskelpass på en lunch.

Men ahh vad det gick segt. Benen var så tunga, så tung. Minns inte när jag kände så senast. Riktigt deppigt. Hoppades på bättre känsla på vägen hem.

Tog en extrasväng ut på Djurgården för att väcka liv i benen men nähä. Det hjälpte inte. Fortfarande den där tunga, sega känslan.

Tur då att man har en snäll mamma som först hämtat barnen och som sen sparat ärtsoppa och pannkakor till en. På en tisdag. Sånt livar upp en moloken löpare med blyben.

Sen fortsatte veckan, ja de brukar göra det. Nu var det onsdag. Jag sms:ade med Pekka på dagen, berättade om den där tunga känslan i kroppen och att jag inte riktigt fick till det på de hårdare passen. Vi bestämde att jag skulle dra ner på mängden och farten ett litet tag, men också att jag skulle ta lite prover senare i veckan för att kolla status på kroppen. Men hörrni, det här med att dra ner på löpningen, både fart och mängd. Jag förstår ju helt logiskt att det är rätt och bra, jag är ju inte korkad. Men det är svårt. Det är ju inte bara så att jag tränar för att springa lopp. Jag springer numera för att jag kan. För att jag hellre tar mig fram springandes än åker buss och tunnelbana, och dessutom inte gillar att cykla. För att jag har blivit beroende av frisk luft och nylontights. För att alla tankar känns lite enklare efter att jag sprungit. Men visst visst, ibland behöver kroppen få vila. Jag förstår det. I alla fall lite. Det har också tagit mig en stund att bearbeta den senaste tiden. Att inse hur jäkla hårt jag tränade från Stockholm Marathon och fram till Berlin. Det blev liksom så normalt att jag glömde bort hur tuffa träningsveckor jag staplade på varandra. 22 mil, 23 mil – inga konstigheter alls. Inte så märkligt att kroppen måste få ta det lite lugnt och pusta ut emellanåt. Jag mailade även med Kent i Spårvägen som kom med bra råd. Saken är att jag har haft en del småskavanker som jag skitit i. Jag har bara kutat på. Kent tyckte att jag skulle gå till en sjukgymnast för att kolla höft och knä. För att bygga upp kroppen igen. Så det gjorde jag där på onsdag lunch, gick till en sjukgymnast. Och herregud så bra det var! Äntligen få fokusera på problemen som jag så länge snudd på nonchalerat. Tidigare har jag mest försökt lösa det för stunden men nu fick jag styrke- och stretchövningar att köra på med hemma. Kändes skönt när jag gick därifrån med en liten uppbyggnadsplan. Firade det med att äta lunch på ki-mama.

Och att springa hemåt efter jobbet.

Så fort jag kom hem blev det magstyrka och sen alla övningar som jag fått. Det tar tid att pyssla om kroppen, men det finns tyvärr inga genvägar, så nu ska det få ta tid. Vaknade morgonen därpå med träningsvärk! När hände det senast? Tydligt tecken på att jag behöver de där styrkeövningarna. In mot stan med mina små präktiga lampor.

Och herregud vad präktiga mina byxor ser ut här. Kolla:

Vet inte varför jag i hela fridens namn stoppat in tröjan sådär i tightsen som ett annat dagisbarn. Men det var väl skönt när jag sprang, antar jag.

Trots den tunga känslan där första halvan av veckan så sprang jag på. Inte fullt lika mycket för det hade jag ju lovat att jag inte skulle. Men på torsdag lunch kunde jag inte hålla mig. Solen drog ut mig.

Jag bestämde mig för att inte försöka bestämma över kroppen. Den skulle få springa precis så som den ville och jag skulle inte stressa den eller anmärka på den. Kopplade således bort hjärnan (och gps-klockan) och bara sprang i det fina vädret.

På kvällen var jag med syrran och mina föräldrar och såg min kusin Lisas nya film. Jag missade premiären men nu var det äntligen dags! Fast först åt vi på det dära Vigårda. Mycket gott. (Även om det ser ut som bajs i hamburgaren. Lugn, det är bara pulled pork.)

Sen mot bion och Hotell!

Och nu är jag ju såklart partisk, men strunt i det där att hon är min kusin och allt, för det här är en fruktansvärt bra film som ni bara måste se. Jag blev helt tagen av den. För allt är nämligen bra: historien, regin, dialogen, skådespelarna, stylingen, miljöerna, humorn, känslorna… rubbet! Se den. Bara gör det.

Morgonen därpå var jag och lämnade de där blodprovet. Jag hade blivit tillsagd att jag varken skulle springa eller stressa på morgonen innan provtagningen. Det gick inget vidare. För precis innan vi skulle ge oss av så skulle jag bara ta in en gryta som stått ute över natten, och vad händer när jag öppnar trädgårdsdörrarna? Jorå, en talgoxe flyger in i huset! But why?? Jag gillar fåglar, i natur eller bur, men inte lösa i ett radhus precis innan man ska lämna blodprov och vara lugn och harmonisk. Jag blev som förbytt, som jag alltid blir när det flyger in fåglar i huset. Jag kunde bara springa runt och gasta ”Olle! Olle! Ta ut fågeln! Fågeln! Nu!”. Han lyckades till slut vifta ut den genom takfönstret men vid det laget var stressnivån ganska förhöjd, så vi får se hur det går med det där provet. Det lär väl se ut som att jag sprungit ett ultramarathon på 20 mil eller något. Sen på lunchen var det dags för spring och vet ni vad, jag hade fått tillbaka mina gamla vanliga ben!

Sicken jäkla lycka!Äntligen kände jag mig som mig själv igen. Folk skriver ofta att de springer runt och ler för att de älskar så att springa, och jag kan inte låta bli att tro att de oftast ljuger. Eller så springer de för sakta. För jag älskar också att springa men att skratta och le medan jag ränner runt känns ganska långt bort. Men idag gjorde jag det! För att de där sega benen dragit någon annanstans!

Tänker alltid att jag borde sätta mig på den här bänken någon gång.

Men idag var det bara att glömma, gäller att pinna på när benen är med på noterna igen!

Tänkte efteråt att det här kanske bara var ett engångsfall men nejdå, det var samma sak på vägen hem. Känslan var tillbaka lagom till helgen!

Och sen i helgen sprang jag vidare. Fast först var jag inne i stan för att påbörja inköpen till den mest intensiva tiden på året, nämligen november-februari. Våra tre barn fyller år i november, december och januari – exakt fjorton dagar mellan alla födelsedagarna. Lägg sen julen ovanpå på det. Och inte långt därefter, i början av februari, ja då är det dags för Olles födelsedag också. Det blev således ett rejält styrketräningspass för armarna när jag drog fram med tusen kassar i stan (och blev glad över att hej på H&M av en bloggläsare!). När jag kom hem genomsvettig var det bara att svetta vidare. Det blev distans, följt av en kortare tröskel.

Inte riktigt samma klipp i steget som för någon månad sen men milsvid skillnad jämfört med början av veckan. Firade det hela med att fixa orangea hår.

Och idag har jag sprungit långpass. Klev ut genom våra bladlösa syrénbuskar.

Det blev en kuperad Lidingörunda, delvis i Lidingöloppsspåret men mestadels på asfalt på ön. Älskar den här tiden på året då man bara kan kuta, utan vatten och jox med sig. Fast solen dök fram och det blev rätt varmt där på slutet så jag ångrade nästan att jag inte släpat med mig lite vatten. Totalt 33 km. När jag kom hem mosade jag apelsiner som jag hällde ner tillsammans med yoghurt i glassmaskinen. När jag hade stretchat klart var geggan klar. Den blev god!

Trots att jag dragit ner på mängden så blev det ändå en stabil vecka, med lite fler mil än jag egentligen tänkt. Men gladast är jag över att känna ro i kroppen, över att ha hittat känslan igen och att jag varje dag kört min styrka. Det känns redan lite bättre i kroppen men det kan såklart vara önsketänkande. Jag hade en tanke om att springa Stockholm Vintermarathon, inte som en satsning utan som ett bra träningspass, men troligen hoppar jag det och fortsätter med min uppbyggnad.

Så. Hoppas ni inte fått eksem i ögonen av alla bilder. Vi hörs om en vecka! Hej.

Heja hemmastyrka! Och ägg!

Jag har hört många säga att de inte tycker att hemmastyrka räknas, att de liksom inte tycker det känns som ett riktigt träningspass. Kan på ett vis hålla med. Det är ju något med att se andra svettas, det liksom smittar av sig på en själv. Och så känns det som man tränat fastän man knappt gjort det. För helt ärligt, går man till SATS, det är rätt många som bara står där och… hänger? Dricker lite ur en vattenflaska? För egen del så räknas verkligen hemmastyrkan, kanske för att det är majoriteten av styrkan jag kör. Jag hinner inte stå och hänga med en vattenflaska på SATS.

Ikväll blev det magstyrka och rygg. Benen får vänta lite till, är ännu lite försiktig med tanke på foten. Men sen när jag kör igång med det mer, så kan jag nog ändå fixa det mesta hemma, i och med att vi har en skivstång. Hur som, körde som sagt mage på gymbollen. Fick sällskap.

Och så blev det chins! 85 stycken.

Efter detta så blev jag så otroligt hungrig, trots att jag ätit middag. Så jag stekte lite ägg.

Kände mig som en bodybuilder som först styrketränade, och sen bara helt självklart drog fram tre ägg ur kylskåpet. Istället för stekta ägg blev det till slut äggröra.

Magnifique!

Brandlarm ger Bosön!

Min plan var att springa ett tempopass på lunchen idag. Men vad händer runt kl 11.00? Jo, brandlarmet går på jobbet. När man hör ett brandlarm tänker man oftast att det är någon övning eller falsklarm, man tror aldrig det är på riktigt. Men det visade sig faktiskt vara det idag. Hela jobbet fick storma ut och det var ett jäkla pådrag från både ambulans, brandbil och polis. Halvvägs ner i trappan kom jag på att jag glömt jacka, men framförallt mina löparkläder – jag skulle ju kuta kl tolv! Skyndade mig upp igen. Det visade sig ryka längre ner i byggnaden, och efter en stunds huttrande på gatan förstod man att detta kommer att ta tid. Och jag insåg att löpningen bara var att glömma då omklädningsrum och dusch ligger i källaren, ja typ där röken kom från. Istället fick det bli en hederlig lunch.

Med andra ord fick jag styra om planen. Det fick bli kvällslöpning på Bosön på kvällen istället. Uppjogg på 2,5 km ut till Bosön. Bytte om från…

till…

Eftersom jag redan var uppvärmd så körde jag igång direkt med lite fart. Sprang i bra tempo i ca 20 min. Därefter Brutalbänken som jag fixade på egen hand idag, 2×15. Bar dips 10+8 (ahh, såååå jobbigt idag!) och avslutningsvis kunde jag inte hålla mig från lite chins, även om armarna borde fått vila idag. Det blev 12+10+8.

På vägen hem stannade jag hos mina föräldrar för att hjälpa till ett lyfta ett tungt bord.

Jogg hem. Nu: jobba! Tur man blir pigg av att springa.

60 minuter på Bosön.

Dags för chin-ups! Uma körde också i sin nya tomteoutfit. För egen del blev det totalt 80 stycken. Efter det var det dags att bege sig till Bosön. Var så sugen på lite mer spring och aningen mer fart än morgonens snölöpande.

Dock måste jag ta det lite lugnt med antal kilometer så det fick bli 4 km i 4:00-fart. Snabbare vågade jag mig inte på. Och sen, sen var det dags att göra ”the golden three”. Vad är det? Jo, det är brutalbänk, chins och bardips. För mig blev det premiär på brutalbänken:

Jag gjorde 3 x 15 stycken. Lite läskigt när man kastar sig ner första gången men det gick ju bra. Nästan värre att komma ner från ställningen, oerhört hardcore. Som tur var fick jag lite hjälp av en snäll kille som visade hur man bäst tar sig ner om man är ensam. Måste snart åka hit igen så jag blir varm i kläderna på ställningen.

Chinsen var ju egentligen redan avklarade men jag gjorde i alla fall 2 x 10 till.

Och så sist men inte minst: bardips!

Gjorde serien 12-12-10. Sådär, golden three! Och så lite mer styrketräning.

Lite hantlar och lite ben, men det var mer pliktskyldigt. Och nu: lördagkväll!

Älskar vår stora julstjärna på väggen. Känns alltid så trevligt att komma hem när den lyser. Den där sladden är inte lika fin men orka fixa.

Hänger och dinglar.

Minns när vi var små och jag och syrran var hos farmor och farfar på landet. Hur farfar alltid gjorde morgongymnastik, och farmor också ibland. I alla fall, detta tänkte jag på när jag nu ikväll gjorde 80 chin-ups i serien: 15-13-13-13-13-13. Plus några pull-ups!

För övrigt gjorde jag också följande (och jag ber om ursäkta för att jag inte har massa balla ord på övningarna som ju är modernt i dessa cross-fit-tider):

2×15 sit-ups på gymbollen

2×15 sneda sit-ups på varje sida

2×30 rumplyft upp mot taket

2×15 ligga på rygg med fötterna på gymbollen, rulla/dra in bollen mot rumpan samtidigt som du lyfter rumpan/svanken uppåt

2×15 stå i armhävningsposition med fötterna på gymbollen, rulla in bollen mot magen och res rygg som en katt ungefär, sen tillbaka ut med bollen och gör en armhävning (vad heter denna övning nu igen??)

2×30 ligga på magen på gymbollen och sträck ut höger arm och vänster ben och vice versa

2 minuter plankan

Tror det var allt. Ajöss.

Från kakfest till friidrottsträning.

Först var det Fars Dag-firande för stora familjen hemma hos oss. Oerhört nöjd var jag då jag fick till en av mina favoritkakor på morgonen: schackrutan. Kan vara på topp-tre av världens bästa kaka, tillsammans med nöttopp och änglar. Verkligen inte en komplicerad kaka men ibland blir degen för mjuk och då är det kört. Efter detta frossande var det dags att ge sig ut. Första gången på länge som jag faktiskt inte kände av foten alls när jag satte av.

Grått men fint. Jag har sagt det förr men jag älskar när det plötsligt uppstår en Morden i Midsomer-känsla. Idag var det i Midsomer jag sprang runt, inte ute vid Hustegaholm på Lidingö. Planen var en lugn jogg, enligt Pekkas ordination. Men jag är för dålig på just det här med jogg. Jag tycker helt ärligt att det är jobbigare att jogga än att springa. Det känns så tungt och onaturligt. Så lite fortare fick det gå, 7 km i 4:45-tempo. Kände av foten lite på slutet men annars ok.

Kände mig duktig som inte sprang längre för det hade jag gärna gjort. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att kunna springa hur mycket jag vill och vad jag vill. Istället sprang jag hem och körde styrketräning.

Och sen fortsatte söndagen i sportens tecken: Ruben på handboll, Uma på gympa och Febe, hon hade friidrottsträningspremiär…

… i sina splitternya skor! Jag hade förresten också friidrottspremiär för jag ska vara hjälptränare. Ska till och med få gå någon liten introduktionskurs. Det var gruppens första gång inomhus så vi hängde i en liten gympasal och gjorde allt möjligt kul. Kan tillägga att det här kommer bli mycket bra och lärorikt även för mig med massa löpskolning etc.

Och där var Fars Dag så gott som slut.

Mellanolikagrejerstyrka.

Det här med styrketräning. Jag planerar aldrig när jag ska göra det och just därför lyckas jag få till det ganska ofta. Och då snackar vi alltså hemmastyrka. Det bästa är nämligen när man plötsligt ser en lucka som man kan fylla med lite styrka, t ex när man tvättat håret på barnen och de vill bada vidare en stund. Det är då man ska dra fram bollen och mattan. Det gjorde jag ikväll. Körde bland annat dessa övningar:

Sen finns det ju tyngre styrketräning på gym. Sånt som jag skaffat kort på Bosön för att göra. Det är jag inte lika bra på. När man kan välja mellan att springa och styrketräna på ett svettigt gym, ja då blir det som det blir.

En dag på fötter och cykel.

Vi drog till söder och åt lunch på Urban Deli. Det känns lite sådär som ett skifte i livet när man plötsligt kan gå på restaurang med tre barn och det funkar.

Otroligt gott och trevligt var det. Den där jordgubbsmilkshaken som barnen drack, men vad var det i den? Vi enades om att det var den godaste milkshake någon av oss någonsin druckit. Sen gav jag mig ut på pistongjakt, hittade tyvärr inga men dessa från Urban Deli får duga som substitut – och tänk vad nyttigt, det är ju ekologisk lakrits:

Jaha och sen slog jag till på ett par Nike Free 3.0 från Nike x Undercover Gyakusou. Jag har spanat så länge på deras prylar men aldrig köpt något, tills idag. Nu när jag inte kan ha så många av mina vanliga skor tyckte jag fötterna förtjänade lite mystik och wisdom från Japan. Såhär låter det om inspirationen till kollektionen: ”The inspiration for the ”Autumn Monks” collection comes from the Nagano’s incredible nature, including the cedar trees. In the collections color palette you’ll find colors like rich purple, slate grey, saturated blue, deep red and black. Colors that are traditional or natural colors of Japan according to Takahashi.”

Med den inspirationen måste ju bara fötterna må bra. Tillbaka hemma så var det dags för styrketräning. Fick bli hemmastyrka då Bosön inte hanns med idag.