Måste säga att det ser mycket varmare ut på bilden än det var. Det känns så längesen också, ändå är det bara en vecka.

Planen var att springa Lidingöloppet den 29 september men nu blir det istället Berlin Marathon. 30 september smäller det! Förhoppningsvis i aningen bättre väder än i lördags. Yeay!!!

Som jag skrev om igår så hade Olle och mina jobbkompisar Lennart, Stefan och Daniel satt upp en jättestor pepp-skylt i fönstren till huset på vårt jobb på Torsgatan. Det var en otroligt mäktig känsla att se texten ”ROCK´N´ROLLTOVE” när man kom kutandes i den långa sega uppförsbacken förbi huset. Efter loppet berättade Olle att det varit minst sagt besvärligt att få det hela på plats. Först var planen att han skulle sätta upp en vepa utanpå huset. Den skulle sättas upp på fredagen och han hade gett sig ut på taket av huset med två fastighetsskötare. Det regnade och blåste något våldsamt och de höll på att dras ner av den fladdrande jätteskylten. När de till sist lyckats fästa repen längs takets kant gick Olle ner för att få skylten på rätt höjd. Men skylten stod som ett smattrande segel längs husväggen och Olle fick surra linorna som höll fast den längs hela armen för att den inte skulle dra iväg. Sedan stod de där och drog och vevade i regnet för att få det hela plats. Men mitt i allt detta kom en våldsam vindby, och fästena som höll skylten uppe mot taket slets sönder.

Skylten drog iväg med linor, Olle och allt mot tågspåren som går nedanför. Olle fick panik när han såg skylten virvla iväg mot högspänningsledningarna med honom själv på släp efter med våta linor surrade runt armen. Han lyckades dock få loss linorna innan skylten landade i ledningarna ovanför spåret till Arlanda Express där den fastnade. Det dröjde dock bara några sekunder innan ett tåg kom farande och drog med sig skylten några meter. Det enda han hann se var att föraren hissade ner rutan för att se vad i helvete som stod på, och ringde i en stor röd satellittelefon. Till hela scenen hörde även de två fastighetsskötarna som panikslaget stod och rev sig i skäggen. En av dem lyckades dock samla sig och hittade en nödnummer till Banverket. Banverket lät meddela att strömmen till Arlanda Express nu måste stängas av och att de skulle skicka ut en patrull för att snarast få bort skylten från ledningarna. Det blev en nervös väntan för Olle och fastighetsskötarna innan patrullen kom fram. Men efter bara ett par minuter kom de åkande i någon slags dressin nere på spåret. Snabbt lyckades de få loss skylten med hjälp av långa hakar, och Olle kunde hala in den med linan där han stod några meter ovanför. Olle tackade för sig, och lämnade kvickt scenen innan ansvarfrågan hann börja diskuteras mer ingående. Haha, det här hade jag ju ingen aning om när jag sprang förbi där igår. Jag tänkte bara: En egen skylt, flott!

Sicken dag! Såhär gick den till:

Vaknade kl 07.00. Bland en massa barn som låg huller om buller i sängen. Men helt utvilad! Det händer inte ofta. Måste ha varit de rena lakanen. Satte på mig shorts och gick som en liten köldtest ut för att hämta tidningen. Äsch, småpotatis! Shorts på loppet blir bra. Åt frukost, inte alls så bra däremot: juice, kaffe och croissant. För lite men jag hade en plan att istället äta lite lasagne vid nio. Duschade och satte på mig springkläderna. Sen försökte jag trycka i mig lasagnen men jag började bli nervös och mådde lite illa så det blev lite skralt med maten.

Olle skjutsade mig till Ropsten där jag tog t-banan. Hoppade av vid Gärdet, hade White Stripes i lurarna och gick ner mot Lidingövägen.

Rätt mäktigt att gå på stora avspärrade gator helt utan bilar. Dessutom var det en massa bajamajor som var helt lediga så då passade jag på att gå på toa.

Framme på Östermalms IP var det en bedrövlig syn. Alla gick runt i olika påslösningar som skydd mot regnet. Lämnade in mina värdesaker ganska direkt (därav avsaknad av bilder från och med nu) och trängde in mig i omklädningsrummet. Insåg att ALLA hade långa tights och långärmat på sig och jag fick lite ångest. Tog av mig och gick ut och provsprang med shorts och linne och mina nya armvärmare. Ältade fram och tillbaka hur jag skulle göra men till slut då mina tänder klapprade bestämde jag mig för att dra på en långärmad tröja under linnet. Helt rätt beslut visade det sig. Och så åt jag en nötcrème. Min klädnoja gjorde dock att tiden gick och plötsligt var det dags att ställa sig i fållan. Jag älskar att stå i fållan och glo på alla! Kolla in folks dojor, kläder och stilar. Insåg att mina skor var de absolut skitigaste, inte alls någon glamour över dem då jag nyligen sprungit genom att träsk. Men pålitliga, det är de! Och så tänkte jag att vad fint det är, att här står alla människor som slitit och kämpat och tränat hela iskalla vintern. Man känner sig liksom omsluten av likasinnade.

Sju minuter kvar till start. Fem. Två. Och sen…tjong! Nu är vi äntligen iväg! tänkte jag. Mycket folk men jag kände ingen hets. Hade min Garmin 610 på armen och hade bestämt mig för att försöka hålla ett så jämnt tempo som möjligt. När jag efter jul bestämde mig för att springa Sthlm Marathon och lyckades få en biljett så var mitt mål 3,30. Sen under hand har jag tänkt att kanske kan man springa lite fortare… Men jag visste inte så det var lite av en chansning när jag bestämde mig för att försöka hålla 3,36-tempo genom hela loppet. Det var nog det jag var mest orolig över, om det skulle hålla. Såg farthållarna med 3,15-skylten och tänkte att jag försöker hålla mig i närheten av dem. Sen sprang jag. Och sprang. En jäkla känsla att springa genom sin stad. Första 10 km gick av bara farten och det kändes lätt. Västerbron var inga problem. Och så hejaropen! Från vänner, gamla vänner, snälla grannar och från er som läser bloggen – så mäktigt! Tack!!!

Passerade mitt jobb på Torsgatan och där plötsligt hängde den mäktigaste texten i fönstret: ROCK´N´ROLLTOVE! Gissa hur förvånad och stolt jag blev! Yeay!! Pepp! Och så stod Olle och alla barnen där och gav mig energidricka. Och sen syrran och hennes tre barn, så fint! Vi kutar vidare. Den här vägen har jag nött många gånger; Torsgatan och Odengatan med sin förrädiska lutning och det fick mig att känna mig trygg. Och igen, tack alla ni som hejade på mig!

Nästa fas känner jag är när vi kutar ut mot Djurgården. Herregud, den där biten över Gärdet-fältet var ingen barnlek! Maximal motvind och regnet son sylvassa nålar i ansiktet. Men lite mäktigt var det att springa där med 3,15-gruppen och bara jobba, jobba, jobba. Jag kan gilla det där nötandet något enormt. Nu kände man, att nu börjar matchen. Här började jag passera en hel del killar men det var kärvt. Lite publik och riktigt skitväder. Hade läst i tidningen på morgonen att ute på Djurgården så är det många som tappar det. Det är lite öde och ensamt och ja, riktigt kärvt. Tänkte på det och sa till mig själv att jag ska faan inte tappa det här, tvärtom! Benen kändes dock lite trötta och kalla. Trots det kändes klädvalet helt rätt måste jag säga. Kan få pepp av att titta ner på benen och se dem jobba, bra där musklerna tänker jag. I tidningen hade jag också läst att det är så härligt för löparna när de passerar Gröna Lund för där står äntligen en massa folk och hejar efter ödsliga Djurgården. Men nej. Gröna Lund var helt dött. Däremot sen framme vid Djurgårdsbron, där stod en massa härliga människor och hejade på oss – tack! Då kände jag oerhört pepp, att vara tillbaka i stan bland folk och inne på sista varvet! Hela vägen fram till Söder Mälarstrand bara hände, sprang på ruset. Men sen. Söder Mälarstrand andra varvet, herrejisses! Total motvind, total! Piskande regn! Jag hade legat före 3,15-gruppen en bra bit men nu kom de ikapp mig och jag tänkte, nää jag får inte tappa dem. Tog rygg på ledaren och det var honom jag sen följde resten av loppet. Önskar jag visste vad han heter men han hade i alla fall rakat in 3,15 i skallen bakifrån så det var tydligt och bra! Kämpade Söder Mälarstrand fram och tackade mig själv för alla långpass, utan dem hade det inte gått. Kände mig illamående och kände att det kan nog mycket väl hända att jag kräks rätt ut nu. Men nog tack vare att jag druckit sportdryck på VARJE kontroll så klarade jag mig. Jag tog av allt som bjöds även om jag åt minimalt av det hela tiden, lite banan, lite energikaka, lite buljong, lite Dextrosol – ja tack! Precis innan Västerbron stod Mia och vinkade, precis vad jag behövde just där! Sen var det ett jävla slit uppför Västerbron, inte så mycket för benes skull som för psykets. Detta väder, herregud, som ett brakskämt! Men sen skönt för benen att kuta nerför. 7 km kvar nu! Många har ju sagt att ett Marathon börjar sista milen och jag har tänkt, nä så kan det väl ändå inte vara. Men jo, precis så är det. Då börjar det. Såg många som började se vingliga ut men jag kände mig faktiskt rätt stark och sprang bredvid 3,15-killen hela tiden. Förbi Torsgatan och jobbet igen, den där skylten alltså – fina Olle och alla på jobbet som hade fixat den! Syrran igen! Det är lustigt egentligen för löpning är på något vis en väldigt ensam sport men den där energin man får av att någon ropar ens namn, den är enorm!

När vi kom in på Karlavägen så sa 3,15-killen till mig “Kom igen, nu öser vi på här!” Jaaaa! Bara några kilometer kvar! Och nu fick jag kämpa, vi höll bra tempo de sista tre kilometrarna: 4:19, 4:23 och 3:21 på sista 700 metrarna. Stadion! In där och spurt, sprang ifrån 3,15-killen, såg stora klockan och kände bara att nu ska jag under 3:15 om det så blir det sista jag gör. Och jaaaa! Jag klarade det!! 3:14:08! Plats 50! Fick en stor kram av 3,15-killen och jag tackade honom. Vet i sjutton om jag fixat det utan hans spurt på slutet. Fick medalj och vinglade iväg mot Östermalms IP. Träffade min svågers bror Martin som klarat sitt mål på under tre timmar. Snyggt! Sen ta av chip på skon, bli fotad, få massa snask och grejer och in i omklädningsrummet. Så varmt och skönt! Min klädsel var perfekt under loppet men nu, nu kom kylan. Skakade och kunde inte knyta upp skorna för mina händer var helt bortdomnade. Träffade världens gulligaste tjej som sprungit på 3:16 som hjälpte mig knyta upp. Vi pratade lite och jag tänkte, vad många snälla människor som springer, det är något med det helt ärligt faktiskt.

Eloge till mitt smink som höll hela vägen!

Ja, sen drog jag ut i kylan igen. Tog en korv och knatade till Gärdet, tog t-banan till Ropsten och blev upphämtad av Olle. Massa fina sms ramlade in och jag grät en liten skvätt. För allt var så fint. Allt var så kul. Allt var så slut och jag var så trött. Hem till barnen och kramar. Dusch och tjong in till stan för middag på Nero. Här tar det slut. Tack alla för pepp innan och efter, tänkte på många av er medan jag sprang idag!

Bästa pepp-gänget idag! Och som dessutom står ut med all min träning! Obs! Olle saknas på bilden för han tvingades ta kortet.

Entrecôte och öl? Ja tack! (Observera de sorgsna smörögonen på entrecôten som tittar så besviket på mig för att de vet att de ska ätas upp, men sånt är livet.)

Världens godaste glass (pistage och romrussin) till dessert? Ja tack!

God natt alla. Hoppas det gick bra för alla er andra som sprang!

Åh jag är så glad! Trött men glad. Tack alla fina ni som hurrade på mig längs vägen, ni ska veta vilket troligt pepp det var, gav värsta energin! Nu ska jag duscha och sen fira med middag i stan. Men om jag orkar, och det gör jag nog absolut, så kommer det en utförligare rapport om loppet senare. Stay tuned!

1. Äter lasagne. Dricker vatten.

2. Går runt i leopardtights och försöker vara avslappnad (går sådär).

3. Lägger fram utvalda springkläder, strumpor och skor.

4. Sätter fast chip på skon.

5. Raderar allt gammalt jox på klockan och laddar den.

6. Lägger fram tidsarmband (får se om jag använder).

7. Laddar mobilen.

8. Packar ryggsäcken: nummerlapp inkl. säkerhetsnålar, maramatsäcken, varm tröja, extra tröja att byta till efter loppet, långa extratights, svart sopsäck ifall regn vid start, reservklocka, solglasögon, hörlurar (om jag plötsligt vill lyssna på White Stripes).

9. Skriver komihåglapp på grejer jag inte får glömma lägga ner i ryggsäcken på morgonen, t ex klockan som är på laddning.

10. Byter lakan i sängen. Kommer förmodligen sova kasst ändå men jag brukar bädda om när jag behöver sova riktigt bra.

11. Målar naglarna.

12. Kollar tvångsmässigt ca tusen gånger om nummerlappen verkligen är nedlagd.

13. Dricker te.

14. Äter kvällsmackor.

15. Äter godis.

16. Äter ostbollar (såna där från OLW, jösses vad goda!)

17. Lägger mig ca 22.30 men kommer inte kunna somna förrän jättesent eller kanske lite tidigare om Olle berättar om Slaget vid Lützen, Heliga Birgitta, Skottet i Sarajevo eller något annat historiskt som är det enda som kanske kan få mig trött.

18. Sover, förhoppningsvis utan att drömma om Stockholm Marathon.

19. Vaknar. Ute är det +16 grader, halvmulet och stundtals sol. Yeay!

Sisådär. Då var provianten fixad. Jag brukar bara köra vatten på mina långpass men har i alla fall hunnit testa Maxims gel drink och vanliga energi gelen en gång. Tycker den där drickan var bra, stoppar nog ner två såna utifall att. Sen gillade jag Leifs förslag på nötcrème – mest för att jag älskar det i vanliga fall. En ny idé: springa och äta godis samtidigt, det bästa av två världar! Sen har jag köpt massa vanliga energi gels som man ska blanda med en klunk vatten men skippar nog dem. Kommer hur som helst mest dricka vatten och sportdryck men något ska man väl stoppa ner i den där lilla fickan på shortsen, får se vad som får plats. Och ja, eventuellt Resorb imorgon. Och så Vaselin, inte att äta men smörja lite under armarna. Åhhh, vilket pepp!