Marathon

131104-131110: Cyklistfred, pepparkakor, rehab… och marathoninfall!

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

När jag var klar fick jag en kaffe.

Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Jag bytte om från blöt katt…

… till torr människa.

På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

… till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!

Berlin Marathon! 2:52:54!

Jag är glad att loppet gick bra! Jag är glad att jag fick vakna och vara frisk och kunde kuta. Att knät höll. Att alla peppat mig så mycket. Jag är glad över att ha en fin medalj om halsen. Att jag blev bästa svenska och totalt 26:a. Att vädret var fint (om än lite blåsigt här och där). Att jag sitter här nyduschad i hotellobbyn med Olle och mår prima. Sen finns det mer att säga om dagen men det får jag göra sen. Inte säkert att det blir ikväll, beror på hur trött jag är. Men annars blir det imorgon. Tack alla människor för era fantastiska hejarop, de hördes ända till Berlin!

Tisdagstankar om Stockholm Marathon och tre kvällsmil.

Jag tänker en del på Stockholm Marathon. Fast inte sådär supermycket. Jag tränar på och längtar mest efter att springa ett marathon igen. Längtar efter det där pirret som uppstår i benen den där sista veckan då man trappar ner. Det är outhärdligt och härligt på samma gång. Många frågar mig vad jag ska springa Stockholm Marathon på. Åh om det ändå vore så enkelt som att bara säga en tid och så blev det så. Då skulle jag säga… jaa… 2:37? Eller varför inte 2:30 när vi ändå är igång? Det är en elegant tid tycker jag. Tyvärr är det inte så enkelt. Inget är enkelt när det kommer till marathon. Dels ska det tränas mycket. Men inte så mycket att man skadar sig. Sen ska man hålla sig frisk. Det är inte heller helt lätt då man har tre barn. Dessutom så verkar folk i allmänhet inte ha fattat att man ska hålla för munnen när man nyser och hostar. När vi var på Moderna Muséet i helgen så hostade en kvinna mig rätt i ansiktet. Jag glodde surt på henne. Då hostade hon lite till. Herregud, vart är världen på väg?

I alla fall. Att jag kommer stå på startlinjen den 1 juni, det tar jag bara för givet trots host och sjukdomar. Jag ska stå där. Men vad jag ska springa på, tja det är inte lika lätt. Det beror på hur kroppen känns sista tiden här innan, på vädret just den dagen och om kroppen håller hela vägen. Men mitt stora mål kan jag vara ärlig med: att springa sub3. Nu ropar kanske vissa: Men det är ju helt självklart att du kommer fixa! Åh nej. Nej nej nej. Så lätt är det inte. Mitt första marathon var Stockholm Marathon förra året. Då sprang jag på 3:14:08. Sen sprang ja Berlin på 3:00:09 – nio jäkla sekunder! Stockholm är dock lite tuffare bana än Berlin. Jag vet att jag är i bättre form nu och att jag ska springa bättre än min tid i Stockholm förra året, ja det känns inte som några konstigheter. Det har jag redan gjort på träning. Punkt. Men att komma under tre timmar på Stockholm är ingen självklarhet eller mänsklig rättighet. Det får man slita för. Det är en ganska tuff bana så lyckas jag med det så blir jag överlycklig. Och nu säger kanske någon annan: Du måste tro på dig själv! Oroa er inte. Det gör jag. Det handlar inte om det alls, det handlar om vad benen klarar den 1/6. Så enkelt och svårt är det. Men bara att jag faktiskt ska springa SM i Marathon, det tycker jag är mäktigt. Svenskt Mästerskap!

Rent generellt så har jag insett att man måste ta ett steg i taget. Man blir inte en bra löpare genom att knäppa med fingrarna. Det är nästan precis 16 månader sen jag började springa mer fokuserat och bara lite mer än ett år sen jag började få hjälp av Pekka. Innan dess var det en mil här och där, utan mål eller struktur. Helt ärligt, vad en intervall var visste jag knappt, eller jag hade i alla fall inte sprungit någon. Det påminner jag mig själv om ibland. Och därför så hoppas jag nu innerligt att kroppen håller hela våren och sommaren så att jag kan fokusera på mitt stora mål detta år: Berlin Marathon. Till dess har förhoppningsvis några fler små steg tagits och kanske har man blivit en lite bättre löpare. Men en sak i sänder. Nu är det Stockholm först. Det blir spännande. Nu tränar jag på fram till dess och klurar på vilken fart jag ska försöka hålla den 1 juni.

Är ni vakna fortfarande? För idag blev det ett kvällspass efter jobbet. Ett långpass då helgens långpass gick förlorat. Jag tyckte också att det passade bra att springa en varm dag, man måste börja härda sig mot värmen nu. Det blev en bra sväng genom stan. Började med Kungsholms Strand och Norr Mälarstrand. Över Västerbron.

Här ser ni förresten mitt hål i örat, det där lite märkliga med en ring i. Intresseklubben kan anteckna att det är helt läkt nu. Så nöjd med att jag härdade ut! Sen fortsatte jag runt Söder.

En kvinna på cykel passerade mig och sa med så snäll röst ”Men åh vad du är duktig!” Jag tackade såklart. Då frågade hon hur långt jag skulle springa och jag svarade runt tre mil. ”Men är du helt galen mänska?” sa hon med chock i rösten. Jag förklarade att jag ska springa marathon och tränade som bäst, hon verkade ha svårt att ta in det hela men önskade mig en massa lycka till. Tänkte på det där sen. Att det för en själv numera är så otroligt normalt att kuta tre, fyra mil. Sprang vidare. Mötte min bloggläsare Titti som hejade!

Satan, det var rätt varmt alltså. Inget vatten hade jag heller. Munnen höll på att klibba ihop.

Men sommarkänslan i stan var det inget fel på. Jag höll på att bli tokig av alla goda glassar som folk gick runt och smaskade på. Stadsgården fram, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet och sen Värtan.

Benen spang över bron och i riktning hemåt. Men istället för att springa raka vägen hem så krävde de att jag skulle springa ner till hamnen. Jag vara bara tvungen att se det här fina:

Fast egentligen var det den här jag ville åt:

Totalt 30 km i 4:31 min/km.

Sen av med skorna så att fötterna fick leka sommar.

Ja sen hängde jag där en stund i solen.

Höll på att somna när jag la mig på bryggan och stretchade. Sen promenixade jag hemåt i kvällssolen.

Tre varma mil. Hoppas det blir stekhett här framåt så man vänjer sig vid värmen. Nästa gång måste jag ta med mig vatten. Jag har varit bortskämd med att kunna kuta vinterns långpass utan en droppe. Så fort jag kom innanför dörren så åt jag en sån här:

Slut!

Mot Göteborg!

Här sitter jag i bilen och bloggar och är modern. Hörrni, jag drar till Göteborg istället för New York. Det känns faktiskt helt ok även om de två städerna kanske inte riktigt ligger på samma nivå. Ett tag tänkte jag åka och vara turist i New York, men kände sen att nej. Jag åker en annan gång, när den där Sandy inte är i stan. Men framförallt var jag så inställd på NY i kombination med löpning och när det nu inte blev så kan det vara. Jag är inte så sugen på att gå runt i affärer och jag är helt ärligt halvsugen på att heja på andra. Jag är inte heller sugen på att kuta runt på asfalt, eller jo sugen är jag men det funkar ju inte. Så jag ger mig ut i de västgötska skogarna istället.

Och jag tror att det hela känns extra ok efter att jag idag bekräftat min anmälan till Berlin 2013. Så nu är jag redo för att ytterligare en gång kuta ett av världens bästa lopp!

Auf Wiedersehen.

Berlin Marathon 2013!

Jaa! Berlin Marathon 2013 är bokat! Bokningen öppnade kl 12.00 idag och 12.02 hade jag säkrat min startplats. Danke schön. Tyvärr är läget som så att jag kommer inte springa New York Marathon 2012. Nu är det definitivt bestämt. Min fot pallar det inte och även om jag kanske, kanske hade kunnat plåga den genom loppet så är jag inte en sån person som vill springa bara för att. Jag vill springa bra, känna mig frisk och förberedd, och jag har ju inte fått träna på ett tag. Många frågar om det inte är fruktansvärt att jag har chansen att springa NY men inte kan ta den. Svaret är nej. Det är såklart jättetråkigt men mitt fokus har flyttats från loppet till att rent allmänt kunna springa bra igen. Och mitt stora mål för hösten var just Berlin, det var det som jag bestämde mig för att satsa på långt innan NY ens dök upp. Och som jag sagt förr, jag är så lycklig och tacksam över att det blev ett sånt fruktansvärt roligt lopp där jag, trots ont i foten, lyckades springa på en bra tid. New York finns kvar. Nu är min förhoppning att få igång foten inom en snar framtid för att kunna springa Stockholm Marathon och sen Berlin igen. Jag är lyckligast i världen om jag får till det. Das war es.

Das ist Berlin.

Några bilder från Berlin! Jo, jag kom på en rätt rolig grej, nämligen att kolla upp hur det gick för de andra som syns på bilderna förutom mig själv. Ok, vi börjar med den första. Tjejen framför mig på bilden, hon med de rosa kompressionsstrumporna, hon kommer tio platser efter mig, ca två minuter efter. Och så han som kämpar på bakom mig, han kommer i mål lite mer än en timme senare.

Och så nästa bild. Killen jag kutar bredvid här, han kommer in 11 minuter och 31 sekunder efter mig. Nu kanske ni tror att jag medvetet valt bilder där jag kommer före alla som syns? Det har ni helt rätt i i så fall. Närå, jag kan faktiskt inte se numren ordentligt på de andra bilderna jag hittills fått. Lovar.

30 days to go.

Om exakt 30 dagar ska jag springa här. Man kan ju sitta och kolla på den här kartan hur länge som helst. Det känns helt otroligt. Det var några år sen jag var i New York sist och då hade jag inte en tanke på att jag skulle springa ett marathon när jag kom tillbaka nästa gång. Men så är det. Söndagen den 4 november står jag där. Bland ungefär 45 000 andra om jag förstått det rätt. Nedräkningen och uppladdningen kan börja. Och jag vet att du vill vila lilla fot, men nix. Inte än.

Och jo, kolla den här bilden då. Herregud, känslan är ofattbar!

Nu och framåt.

Den här fina bilden fick jag från Lasse igår. Han körde inlinesloppet i Berlin på lördagen och sen knäppte han den här mäktiga bilden vid Marathonstarten på söndagen. Tänk att jag stod där bland alla människor! Det känns otroligt mäktigt. Annars håller minnena från loppet på att sjunka in, plötsligt dyker små fragment upp; något man såg eller kände. Det var också fint att komma hem, fick hur mycket pussar och kramar som helst från barnen – de är mina bästa peppare!

Denna vecka kommer jag ta det lite lugnt. Kommer bli en del pass men bara lätt distans. Passar bra då jag också behöver vila min fot. Den fick sig ju en kyss i helgen om man säger så. Men som jag skrev innan loppet så tror jag ändå den är på bättringsvägen och den känns ändå helt ok efter omständigheterna, ja i alla fall om man jämför med hur den kändes för ca tre veckor sen. I nästa vecka ska jag träffa Pekka och prata om upplägget framåt. New York Marathon är ju redan om en månad! Jag har inte ägnat det ens en sekunds tanke, förrän nu. Kunde inte fokusera på två lopp samtidigt utan först var det fokus på Berlin. Nu kan jag öppna upp huvudet för New York. Ska bli helt grymt att springa det. Jag får sån mersmak efter loppen, det kändes likadant efter Stockholm också. Egentligen ligger inte NYCM helt optimalt i tiden, kroppen hade behövt vila lite längre. Hade tänkt att köra det lite lättare men jag får se hur det känns här framöver; hur kroppen mår, om jag håller mig frisk, om foten pallar… men om allt är bra, ja då ska jag försöka ge järnet. Kommer nog inte springa på samma tid som i Berlin utan får se Stockholm Marathon som mitt nästa större mål. Men när jag tänker på NY, att jag ska stå bland alla människor igen och få kuta, långt och förhoppningsvis ganska fort, då blir jag alldeles lycklig.

Berlin Marathon. Den långa varianten!

Ok, såhär gick mitt Berlin Marathon till:

Igår kväll så åt vi världens godaste spaghetti, sen åkte vi hem och släckte lampan redan klockan 22.00 då jag skulle gå upp klockan 05.30. Men kunde jag somna? Nej. Vred och vände på mig, läste, tände, släckte. Inget fungerade. Jag var så otroligt nervös och hjärtat slog så högt. Väckte Olle, tvingade honom att berätta gamla historiska grejer för att tråka ut mig men nej, inget fungerade. Olle somnade om men jag bara låg där. Gick på toa, läste mer, surfade, kollade mail. Inget funkade. Och nu var klockan tre på natten. Förstå stressen! Om två och en halv timme ska jag upp och kuta ett marathon. Maximal angst. Och hjärtade dunkade på. Jag somnade en halvtimme, det var allt jag sov. Var helt grinfärdig när jag vaknade, kände mig helt slut och grusig i ögonen. Olle peppade dock upp mig och påminde mig om hur mycket bar sömn jag fått kvällen innan. Ja faan, tänkte jag. Precis som jag tänkte att Stockholm Marathon-vädret i juni inte skulle sätta käppar i hjulet för min prestation så skulle fasiken inte denna sömnbrist heller få göra det. Lite gladare satte jag mig i bussen som skulle ta oss till starten.

I bussen hamnade jag bredvid Lina, en trevlig tjej från Oslo. Vi hade kul Marathon-snack och sen följdes vi åt ända tills vi skulle gå mot olika startfållor. Förutom en trevlig människa så var Lina oerhört väl förberedd med fleecefilt och näsdukar ifall det skulle saknas papper på toaletten, mycket proffsigt och bra för mig som fick låna papper. Jag hoppas det gick bra för dig idag, Lina!

Jag velade som vanligt kring vad jag skulle springa i för kläder men valde till slut sportlinnet. Det var för övrigt det bästa Marathonvädret man kunde tänka sig; klarblå himmel och sol men lite kyligt och friskt i luften. Ja, sen stod jag plötsligt där i startfållan för de som hade tidigare tider mellan 3:00-3:15. Så märklig känsla när du gått och laddat för något så länge och sen står du plötsligt där. Nu gäller det liksom! Jag och en massa män och en del kvinnor. Men mest män. Sen gick starten. Det var trångt och svårt att få upp någon bra fart där i början, en stackars man blev omkullvält. Blev förvånad över att jag inte kände mig sådär lätt som jag hade hoppats göra. Jag kände omedelbart av foten och dessutom lite ont i vaden på samma ben. Men. Bara att springa på! Framåt 15 km började jag verkligen komma in i löpningen och tog min första energidryck som jag hade i fickan. Jag drack för övrigt lite på alla vätskekontroller, varvade vatten och sportdryck men tog bara ungefär en klunk varje gång. Vid 21 km kände jag att detta känns riktigt bra! Där studsade jag fram. Det kändes i alla fall så. Och herregud, denna publik! Jag har aldrig varit med om något liknande; alla rop på ens namn, all musik, alla trummor! Osannolikt bra och kul. Och vädret, ja jag kommer aldrig få springa i ett sånt perfekt Marathonväder igen, misstänker jag. Och sen alla coola gator och byggnader. Jag highfivade med en massa barn som stod där med sina gulliga händer utsträckta. Stämningen var på topp. Mitt nästa delmål var runt 34 km där jag visste att Olle skulle stå och ge mig nästa energidryck. Jajamensan, han stod där! Jag kände mig stark här och min klocka visade bra tid. Jag tänkte, att jag kommer klara sub3 med marginal. Fortsatte kuta och sprang om en hel del här, både tjejer men framförallt en massa killar. Bästa peppen! Ökade tempot här på slutet och fasiken, jäkla klocka som ljög för mig. Den visade fel. Jag trodde jag hade god marginal, annars hade jag kunnat öka. Men nu struntar jag i det, vi glömmer det. Jag hade en riktigt fin sista mil med fullt pepp och där stod Lukas och Andreas och hejade också, haha. Mäktigt att spurta in i Brandenburger Tor! När jag kom i mål visste jag inte vad min sluttid var. Min egen klocka insåg jag nu inte visade helt korrekt men jag tänkte, att om jag har tur så blir min nettotid sub3. Drog mig sakta mot klädutlämningen och där fick jag upp min mobil och då insåg jag att jag fått tiden 3:00:09. Nio små sekunder. Grämde mig lite men ändå, väldigt glad.

Sen träffade jag Mirjam som jag lärde känna på Visby Halvmarathon. Hon hade skadat sitt knä och sprang därför bara halva loppet den här gången men det på en riktigt bra tid runt 1:22. Snyggt! Vi jämförde våra skor i olika färger, snackade och följdes åt mot våra hotell och mötte upp Olle på vägen. Han var så glad och peppade upp mig och fick mig att inse att hallå, jag sprang Marathon på tre timmar!

Sen duschade jag och sen direkt ut på stan. Ville hänga på stan utan att tänka på ett lopp som jag har framför mig utan bara bakom mig. Vi åkte till Mitte och åt glass, drack öl och gick på C/O Berlin, ett riktigt bra fotogalleri som dessutom hade en fin fotoautomat.

I fotoautomaten tog vi den här bilden. Kändes som man var 12 år igen. Då var det ju väldigt hett med fotoautomat.

Sen till Keyser Soze igen där jag drack kaffe innan vi drog vidare till kvällens restaurang: Bandol. Vi trodde det var en lite enkel fransk restaurang. Visade sig typ ha Guide Michelin-mat men till världens bästa priser.

Och där satt vi och pratade en massa om loppet och det var så skönt för nu landade hela känslan och jag kände att JAG KLARADE MARATHON PÅ TRE TIMMAR! Och nio sekunder! Nu väntar en massa sömn. Kroppen känns bra (förutom stackars foten som kämpade på och ska få massage nu) men mitt huvud, det är så trött. Ett tips innan jag slutar: är ni i Tyskland, köp det här godiset. Jag har blivit helt besatt.

Och så allra sist, men inte minst: TACK alla snälla för de fina kommentarerna. Jag blir helt rörd så fina saker ni skriver. Ni ska veta att det ger en så jäkla pepp! De där orden, de fastnar. Sov gott!

Berlin Marathon: 3:00:09!

Då var det sprunget och klart! Sluttiden blev 3:00:09 och jag kom på 46:e plats av alla kvinnor och tredje bästa svenska tjej. JAG ÄR NÖJD! Trots de nesliga nio sekunderna. Lite extra nesligt är det för min klocka visade fel och jag trodde de sista 6 kilometrarna att jag skulle komma in på 2:58. Om jag bara vetat… då hade jag ju pinnat på lite till. Men hörrni, egentligen, vilken skit det är med allt detta sub hit och dit. Jag var frisk. Jag stod på startlinjen. Jag slog mitt personbästa med 14 minuter. Då ska man vara glad och inte gnälla. Jag ska skriva mer senare ikväll om det hela. Men nu, nu ska jag ta en dusch och sen gå ut i solen och dricka segeröl med Olle. Och: tack för allt pepp och fina ord! Jag tänkte på er när jag sprang!