Lopp

Tillbaka till vanligheten!

Först av allt: TACK för alla dessa fantastiska kommentarer. Jag är helt överväldigad. Önskar att jag hann svara på alla, och jag hade ju tänkt göra det. Men det är något med den här tiden på året när man har tre barn. Det är klassfester och avslutningar till höger och vänster och man ska baka kakor och köpa grillkorv och pannkakor och lägga pengar i kuvert till frökenpresenter – och tiden räcker inte riktigt till. Så det får bli ett masstack. Så: TACK!

Men idag hörrni, då började dagen med en återhämtningsjogg in till stan.

Lugnt och fint sprang jag med musik i öronen mot jobbet. På Lidingöbron hade 229 cyklister trampat sig in mot stan och luften var ljummen. Hela naturen säger att det snart är dags för sommarlov, ja inte för oss gamlingar som knegar vidare en bit in i juli, men för alla små och unga människor. Den känslan, ahh den är bäst. Kan sakna det så, att veta när allt luktar som godast ute, att man snart ska få vara ledig i tio veckor. Herrejesus, synd att man inte fattade hur bra man hade det då det begav sig. Genom stan och precis som förra året efter Stockholm Marathon, en märklig känsla att återigen springa på samma gator som vi precis sprang på.

För det är liksom inte samma gator. Det är som magisk mark man springer på när det är marathon; avspärrade gator och all publik. Som en annan värld fast ändå samma.

För idag var allt precis som vanligt igen. Och det var något så otroligt skönt med allt det vanliga. En helt vanlig dag med helt vanligt spring (om än väldigt långsamt). Precis som när jag var och handlade igår, en farbror hostade bland grönsakerna, och att då slippa springa i räserfart mot kassan trots att man inte handlat klart, det är rätt skönt. Man är lite lugnare såhär efter maran om man säger så. När jag kom fram till jobbet så köpte jag en helt vanlig kaffe och fick redogöra på caféet hur loppet gått. Det är roligt för hon som står där tycker verkligen till tusen procent att jag är spritt språngande galen med min löpning, och hon hymlar inte med det heller. Så jag berättade och hon ojade sig och skakade på huvudet.

Sen satt jag där i mitt vanliga omklädningsrum och drack mitt vanliga kaffe. Och tog en vanlig dusch. Därefter gick jag upp till mitt vanliga kontor och vanliga jobbkompisar men här tog det vanliga slut. För så många kramar och grattis jag fick, det var inte klokt! Och Eva på jobbet hade i lördags sprungit in på Stadion för att fånga mig på slutspurten och såhär såg det visst ut:

Jag gillar särskilt sista bilden när jag inser att jag kan klara sub 2:56. Imorgon fortsätter det vanliga livet igen. Vi hörs då!

Mitt Stockholm Marathon 2013.

Godmorgon alla bloggläsare. En natts sömn och jag ska försöka summera gårdagens lopp. Först av allt: ett marathon är ett marathon. Inte förrän man sprungit ett så förstår man till fullo vad det innebär; hur långt det är, att man får slita för varje minut, för varje sekund! Att mycket kan hända på en så lång sträcka. Därför så kan jag nästan bli rörd bara av tanken på alla som sprang igår, som har gett sig fasen på att komma runt de 42 195 metrarna. Det är stort! Hur som helst, såhär var min lördag:

Jag sov bra på natten. Kors i taket. Vaknade först vid halv fem men kände mig inte stressad, jag var redan utvilad. Och just för att jag inte stressade upp mig lyckades jag somna om och sov ända till klockan sju. Då gick jag upp, drack kaffe och åt mina fattiga riddare. Jag hade förberett allt fix redan på fredagkvällen, det enda som återstod var att blanda energidryck. Jag skulle få vätskelangning genom Spårvägen så jag hade noga märkt upp alla flaskor.

Sen gick timmarna och det blev dags att ge sig av. Fick skjuts till Ropsten, tog t-banan till Gärdet och gick därifrån upp mot Stadion. Känslan att gå mitt på en avstängd Lidingöväg, den älskar jag. Minns den så väl sen mitt första marathon förra året.

Promenerade upp till Spårvägens klubblokal men var lite tidig. Hängde utanför i skuggan ett tag och lyssnade på bästa låten.

Och sen ner i underjorden och lämna alla flaskor. Träffade Kent Claesson och ett till gäng Spårvägare som skulle langa flaskorna. Fick äntligen träffa Anders Szalkai som ju också skulle kuta. Sen gick vi tillsammans upp mot Stadion där jag gick runt som en osalig ande en stund. Träffade duktiga Kari, så kul att träffa alla på riktigt som man annars bara sett på bloggar! I alla fall, sen började jag värma upp. Det doftade tigerbalsam i hela Lill-Jansskogen. Tio minuter före start gick jag ut på Lidingövägen. En mäktig känsla att få stå allra längst fram bland alla fantastiska löpare! Pang! Vi var iväg. Jag sprang på rätt fort i början och tänkte att jag skulle sänka tempot efter första kilometern. Men det kändes så bra i benen så jag låg kvar i ett lite högre tempo än jag tänkt mig. Jag har förstått nu senare att många tyckte det var för varmt men jag måste säga att det inte fanns något att klaga på. Lite kvavt men ändå, perfekta förutsättningar. Första milen bara försvann. Men så har jag känt på mina tidigare maror också, den är nästan som en uppvärmning. Ändå från start fick jag så många fina hejjarop, från bloggläsare, från kompisar och jobbkompisar. Önskar att jag hade kunnat vinka och le till alla, men det är svårt när man är fokuserad. I alla fall, varenda rop hjälpte mig att ta nästa steg! När Olle släppte av mig där vid Rosten på morgonen så sa han till mig att titta på vårt jobbhus när jag sprang förbi på Torsgatan. Så när jag passerade kikade jag upp mot huset. Hann inte riktigt se det helt där och då men såhär fint hade Olle gjort tillsammans med Stefan och Lennart på jobbet:

TOVE! Jäklans vad fint! Kände mig stark och pigg första varvet. Insåg att jag lite för högt i fart men ville inte sakta ner då jag ändå kände mig kraftfull. Valhallavägen fram där jag såg braiga kompisar och mina föräldrar, och sen ut mot Djurgården. Jag tänkte inte så mycket på hur jag låg placeringsmässigt. När jag springer så springer jag, orkar inte fokusera på andra men jag fick viss info från publiken ibland. Varvet ute på Djurgården tycker jag är det tuffaste. Dels för att det inte är lika publiktätt men det är också lite lömskt kuperat och just att man där i början springer ut mot Djurgården för att sedan korsa Gärdesfältet för att sedan springa i riktning mot stan och sen vända tillbaka ut mot Djurgården. Det är något mentalt jobbigt över det och kanske var det därför mina ben plötsligt kändes lite trötta. Blev omsprungen av en tjej här men kämpade vidare och försökte hålla tempot. Skön känsla sen när man sen når Skansen och Gröna Lund, tillbaka i verkligheten! Hörde en rolig finskbrytande kvinna som ropade till mig: ”Heja 151! Heja Sverige! Heja kvinnor!”. Måste annars ha varit långt inne i min egna värld för jag missade helt mina föräldrar två gånger, som åkt runt hit och dit för att hejja på mig. Strandvägen igen. Mer än halva loppet avklarat och dessutom skön känsla att veta att det är sista gången vi passerar här, det är liksom enda fördelen med en tvåvarvsbana. Och jo, vätskelangningen! Den fungerade helt perfekt! Otroligt skönt att inte behöva bry sig om alla vätskekontroller, även om jag ibland drack där också, utan veta att man får det man vill ha. Dessutom bra pepp och också lite info om placering från Kent. Framme vid Dramaten passerar jag en tjej. OK, vidare. Nu springer vi längs Söder Mälarstrand och vädret har ändrats i takt med att kilometrarna gått, det har mulnat på och vi har fått små regndroppar på oss vilket bara var skönt. Jag hällde även vatten över mig på många vätskekontroller och sprang genom duscharna som fanns. På Söder Mälarstrand passerar jag ännu en tjej. Dags för Västebron en sista gång. Kämpar uppför bron. Benen självklart inte lika pigga nu men känslan av att vi börjar närma oss slutet infinner sig, och den ger energi. Konstigt när man springer såhär långt. Det är ju många minuter som man kutar men ändå tänkte jag inte en enda gång på tiden, man är så fokuserad på stegen, banan, och känslan att tiden bara rinner iväg. När jag återigen passerar Olle, barnen och syrran med familj utan vårt kontor, då känner jag dock att jag är väldigt trött. En annan trötthet än jag kände förra året då varken Torsgatan eller Odengatan kändes särskilt tuffa. Men det gjorde de i år på sista varvet. Tur jag fick så mycket hejjarop här som gav kraft! Kämpa, kämpa. Jag fick lock för ena örat halvvägs i loppet och det satt kvar hela vägen vilket var så irriterande för jag hörde mina andetag och flåsande ännu högre – liksom som ett eko i örat! Hej från ännu fler vänner och inte långt kvar nu men ack så jobbigt! På Sturegatan passerar jag ännu en tjej och nu, nu handlar det bara om ren jävla vilja. Där och då kommer jag att tänka på alla morgnar, kvällar, nätter, luncher – alla timmar då jag sprungit senaste året och det gav mig den där sista kraften. Ser Stadion men vet sen förra året att det ändå är en bit kvar. In på Stadion och sen ett halvt varv. Gaah, ger allt jag har och nu ser jag den stora klockan. Jag har ju redan förstått att jag kommer klara mitt mål att komma under tre timmar men nu inser jag att jag har chans att komma under 2:56 – jag spurtar! JAAAAAAAA! 2:55:59! Jag är glad men också väldigt trött. Pustar ut en stund, pratar med Kent och Szalkai, dricker en massa och blir plötsligt så illamående. Lägger mig ner och pustar ut och efter en bra stund känner jag mig bättre. Kram till Kari som gjorde ett fantastiskt lopp. Hade tänkt vänta på Stadion och heja på alla andra som jag gärna hade velat träffa men jag vill bara hem till familjen nu. Får först underbar massage på benen och när jag sen bytt om och kommer ut igen, då öser regnet ner. Men skit i det. Jag traskar mot Gärdet där Olle hämtar upp mig. Då ser jag ut såhär:

Vi åker hem. Det trillar in så många fina sms, mail, kommentarer på bloggen och facebook och det är lite som att alla har förstått – utom jag. Men efter en låååååång dusch hemma i ensamhet så känner jag mig plötsligt så glad. 14:e plats av alla! 8:a på SM (men 9:e bästa svenska då en inte var med i SM). Vilken dag! Efter någon timme då åker jag med mitt bästa gäng in till stan och såhär ser de ut:

Precis som förra året så åt vi marathonmiddag på Nero.

Ahh, kött och jag önskade att jag var sugen på rödvin men det var jag inte så det blir alkoholfri öl som vanligt. Uma hittade en scen och bjöd oss på dansshow.

Och vi åt glass.

Sen var vi nöjda och glada och åkte hem i bilen – det blev ingen springtur hem om jag säger så.

I natt sov jag väldigt skönt. Och vaknade och mådde bra. Tror faktiskt att jag drack rätt bra under loppet, kände inte den där bakiskänslan som jag fick dagen efter Kungsholmen Runt. Så fort jag vaknade smög jag upp och gav mig ut på en kort återhämtningsjogg.

Vi måste klippa syrénbusken idag för nu når man verkligen inte brevlådan, och jag syns inte på bilderna. Var tvungen att hålla upp hela busken. Sen joggade jag ner mot Kyrkviken på stela ben. Sakta, sakta blev de mjukare.

Kände sån frid. Sån skön känsla av att ha klarat av något och kunna blicka framåt. Jag fick en liten Höganäskanna när jag kom i mål. Jag klippte av några syréner och satte i den. Så.

Jag hoppas jag får en stund här framöver och kan svara på alla fantastiska kommentarer på bloggen. De är som värsta presenten. Och grattis till alla er som tog er igenom loppet, och till alla er som inte orkade hela vägen också. Det där med att resan är målet, det tycker jag stämmer rätt bra. Men ändå, det där jäkla målet i sig, det är inte illa det heller. Hej då!

Stockholm Marathon 2013: 2:55:59!

Det räcker inte med att lägga upp denna kyssamedalj-bilden, det finns så mycket mer att säga om dagens lopp. Men jag hinner inte riktigt nu för jag stod i duschen i en halvtimme när jag kom hem och nu ska vi ut och fira på restaurang. Men bara kort: att komma totalt på en 14:e plats bland kvinnorna, att bli 9:nde bästa svenska och komma 8:a i SM. Det är jag så jäklans glad över. Men som vanligt tar det att tag att smälta och låta alla känslor komma in (ut?) ur kroppen. Och hörrni, alla ni som hejjade på mig – det var helt fantastiskt! Till och med så att Mikaela Kemppi (som kom 6:a i SM) kommenterade det när vi sprang Valhallavägen fram på väg ut mot Djurgården. Det var så galet mycket pepp från er! Tusen tack. Jag är en rätt gråtmild person men när jag springer lyckas inte ens jag med att grina – annars hade jag definitivt gjort det idag. Så fint var det med all er hjälp. Och hela min familj med Olle och barnen och syster och man och deras barn och mina fina föräldrar. Nä, nu slutar jag för annars blir det gråt och vi ska faktiskt på restaurang och jag har precis tagit mascara. Jag berättar lite mer sen, förmodligen blir det imorgon. Och grattis alla ni som sprang och fixade maran! Det är mäktigt.

Kungsholmen Runt! 1:23:51!

Känslan efter ett lyckat lopp, finns det något bättre? Det jag älskar är att den där känslan inte kan köpas för pengar utan man måste prestera och leverera för att få uppleva den. Idag fick jag det. Sprang halvmaran Kungsholmen Runt på 1:23:51 vilket betyder att jag slog mitt gamla pb med 6 minuter och 8 sekunder. Tycker nästan lite synd om mig själv, mitt gamla jag. Men såhär var det:

Jag vaknade till en så himla fin morgon. Kunde knappt tro det var sant. Ljummet i luften och sol. Dessutom hade jag sovit bra. Inte alls vaknat och oroat mig. Det ska jag försöka ta med mig framåt. Att slappna av. Finns ju ändå inget man kan göra där på natten. I alla fall så klev jag upp och gjorde… fattiga riddare!

Är det loppdags så får man lyxa till det med färska jordgubbar.

För just till loppet så vore det ju synd att få hepatit, det har ju varit ett jäkla tjat om frysta bär.

I alla fall så åt jag två och en halv riddare. Sen fixade jag matsäck till hejarklacken.

Och sen hängde jag lite i solen.

Och herregud, sen blev det plötsligt dags att åka! På med kläderna!

I bilen lyssnade jag självklart på:

Sen släppte hejarklacken av mig i Rålambshovsparken. Och där såg det ut som det gör på lopp.

Sen dags att gå på toa.

Där träffade jag Staffan! Ja inte på toan men i kön. Och sen var det ungefär 40 minuter kvar till start. Jag lämnade in min väska och överdragskläder och värmde upp i 3 km. Smet in på toan igen, fick låna det snälla caféets toa för att slippa köa. Dags att ställa sig i fållan! Jag hade lyxen att vara topp seedad vilket innebar att jag fick ställa mig framför första startgruppen. En minut kvar… pang! Och där var vi iväg! Lennart fångade oss på bild.

Lätt att dras med i tempot i början men efter ett tag så la jag ig i min planerade fart. Eller, planerade och planerade. Jag visste faktiskt inte riktigt hur jag skulle lägga mig utan gick på känslan – och lite förnuft. Efter en kort stund kom Staffan ifatt mig och vi sprang tillsammans en bra bit. Mycket trevligt och skönt att hålla tempot tillsammans. Kilometer efter kilometer gick. Kom in i en bra känsla av att det flyter på och man inte reflekterar så mycket över hur långt man sprungit utan bara maler på. Men så fina hejarop jag fick både här och där av er kära bloggläsare! Ni ska veta hur mycket kraft jag fick av det. Och mina snälla jobbkompisar! Och massa andra ansikten jag kände igen! Och sist men inte minst: hejaropen från min egen hejarklack som stod vid Kungsholms Strand. I alla fall. Vi sprang. Ganska snabbt låg jag som andra dam men hade ingen aning om hur nära de bakom mig låg. Tänkte överhuvudtaget inte på det heller utan utgick bara från mig själv och mina egna ben. Jag vet inte när det var, för jag har typ tappat minnet, men efter en ganska lång stund så släppte Staffan mig och jag sprang vidare själv. Kämpade på i backarna och tackade himlen för att vädret var så bra, solen var snäll och inte mycket till vind. Tre km kvar. Funktionärerna upplyste mig hela tiden om att jag vara andra dam. Två km kvar. Bara ett ge järnet! Till sist var det bara det där lilla varvet i Rålambshovsparken kvar. Där fångade Lennart mig återigen på några bilder.

Och plötsligt i mål på en andraplats! 1:23:51! När jag kollade på tiden nu när jag kom hem insåg jag att jag gjorde ett otroligt jämnt lopp, snittempo 3:59 min/km på första tio och 3:58 min/km på sista halvan.

Babblade lite med en massa trevliga människor och sen, sen drog jag till bilen och min hejarklack som skrek GRRRRRAAATTISSS!!! något vansinnigt högt när jag öppnade bildörren. Bättre blir det inte. En banan och en macka senare var vi hemma. Stretch, dusch och sen kaffe. Självklart spatserandes i den nya jackan. Kanske kommer jag sova i den i natt. Vi får se.

Men de här shortsen. De är rätt märkliga alltså. Kan informera er om att jag inte går runt med dem på stan, var inte oroliga. Hur som, vilken bra dag! Hoppas ni andra som sprang är glada. Nu längtar jag till Stockholm Marathon.

Klart slut.

Premiärmilen 39:04!

Alltså. Jag är så glad. Igår kväll hade jag feber, inte mycket men tillräckligt för att tro att en start idag förmodligen inte skulle bli av. Var så hängig och seg i skallen. Sms:ade med Pekka som sa det som jag redan visste: känner du dig pigg så spring, annars hoppa över det. Ställde in mig på ett DNS. Men så vaknade jag på morgonen och mådde som vanligt! Halleluja! Träningen har inte riktigt gått som på räls sista veckan, det har varit tungt och jag har väl haft någon skit i kroppen. Men så länge jag mår bra, tänkte jag, så ska jag ge järnet.

Till frukost åt jag såklart fattiga riddare. Så jäklans gott. Sen gjorde jag varm choklad och mackor till min lilla hejarklack. Viktigt att sköta om dem väl så att de fortsätter hänga med mig på loppen och heja.

Sen gick jag runt och gjorde jag vet inte vad men var sådär allmänt irriterad och otrevlig. Jag är ledsen men det är så jag är innan lopp. Egentligen vill jag helst gå in i någon slags bubbla och vara ensam men nu gick jag runt och gastade om att alla måste gå och kissa innan vi åker och ta fram overallerna och ja, ni fattar. Till sist var det äntligen dags att åka. Såhär såg jag ut då:

I bilen var jag DJ och spelade några goda små stycken.

Det var ju inte så långt att åka så vi var strax framme. Jag hade ju gastat om att det var så bråttom men nu var vi såklart alldeles för tidiga (när jag ska flyga vill jag helst vara tre timmar i förväg på flygplatsen). Jag fick sitta och trycka i bilen en stund men sen höll alla på att svettas ihjäl i sina overaller så jag fick lov att stiga ur – och hejarklacken åkte vidare för att parkera på ett annat ställe. Jaha, då var man på plats. Vad molnigt det blev plötsligt.

Jag kan bli lite folkskygg i såna här sammanhang. Så jag klev upp på kullen och stod där och huttrade en stund.

Sen gick jag lite fram och tillbaka, gick och kissade och sen tog jag av mig jackan och satte på mig nummerlappen. Därefter träffade jag Staffan och hans kompis Tobias i verkligheten – väldans trevligt! Sen lämnade jag in mina prylar och startade uppvärmningen. Sprang 3 km, benen kändes bra och borta var den där hängiga känslan som förföljt mig hela veckan. Fick hopp om att kunna göra ett bra lopp ändå. Sen var det dags att ställa sig vid starten och där träffade jag nu Leif som hade shorts. Det är lite kul att träffa människor på riktigt som man annars bara ser i bloggformat. Jaja, vi babblade lite och sen, sen var det dags för START!

Jag pinnade på. Första kilometern gick på 3:44. Det kändes bra. Jag kan inte riktigt säga så mycket om loppet. Jag sprang och förvånades över att jag ändå höll en ganska hög fart utan att bli trött. Ibland fick jag mjölksyrakänning men då släppte jag aningen på farten. Jag missade klockan vid 5 km, men om jag nu kunde lita på min Garmin så förstod jag att jag än så länge hade sub40 inom räckhåll. Min lilla hejarklack stod vid 1 km och således på sista varvningen vid 6 km – så bra med hejarop! Sista två kilometrarna kämpade jag järnet, ahh nu var det rätt jobbigt alltså. När jag närmade mig målet hörde jag någon ropa ”Heja Tove!” – tack! Precis vad jag behövde där vid spurten! Såg nu klockan, herrejesus, insåg att jag var nära sub39! Kämpade på men missade det med fyra sekunder! Men hallå! Så jäkla nöjd med loppet! Med tiden! Med att må bra! Hade loppet varit igår så hade jag inte ens kunnat starta. Vid mål träffade jag en massa fler trevliga människor, både som jag känner sen tidigare och nya, varav några som visst läser min blogg. Sen gick jag och hämtade mina pryttlar och gick till min lilla hejarklack. De var väldigt intresserade av min medalj.

I bilen kikade jag på detta och såg att jag sprungit in på en 14:e plats av damerna.

Sen åt jag en macka i bilen. Åkte hem och bytte till torr tröja och tights. Och sen drog jag ut igen!

För det var så fint ute; solen hade kommit fram, och jag var så glad att jag var tvungen att få fira det med lite distans. Kände av vaderna efter loppet men så fort jag började springa i en skön takt så kände jag hur kroppen mjukades upp. Sprang in mot stan. Kroppen kändes både pigg och trött i en märklig blandning. Genom Värtan och ut på Djurgården. Vid Djurgårdskanalen var det riktig vår och folk satt och åt glass och hade jag haft stålar med mig hade jag lätt köpt en där och då.

Det var så varmt att jag fick stoppa ner jättevantarna i jackan. Vände efter 10 km och sprang samma väg tillbaka.

När jag stannade klockan på 20 km utanför huset var jag nöjd.

Totalt 20 km. Tog det precis lagom med tanke på milen där innan.

Och sen drack jag blåbärssoppa. Ojoj, så gott det var.

Därefter: glass i stora lass. Har ni inte ätit Häagen-Dazs ”Mint leaves & Chocolate”? Då är det dags att ni gör det. Satt där och åt och tittade på min fina medalj.

ÄNTLIGEN SUB40! 39:04! Jag är faktiskt väldigt glad. Tack och hej.

Laddar!

Kroppen känns ta mig sjutton inte riktigt hundra. Sonen har feber och är skruttig. Själv känner jag mig lite småhängig… eller är det bara inbillning? Men vad sjutton, imorgon kl 11:30 mår jag prima. Så är det bara. Idag har jag i alla fall:

1. Gjort apelsinjuice med massa ingefära i för att mota krasselheten i grind.

2. Bytt lakan i sängen. Det gör jag alltid dagen innan ett lopp.

3. Varit på klassträff med dottern och grillat korv. Hela jag luktade majbrasa när jag gick därifrån.

4. Köpt världens finaste godisägg. Så fina att jag först inte villa äta upp dem. Sen gjorde jag det. Kan dock informera om att de gula var skitäckliga, köp inte dem!

5. Joggat fem lätta km inklusive några stegringslopp.

6. Tvättat håret och tagit i massa rosa balsam.

7. Målat naglarna gröna.

8. Inhandlat och druckit ett rött te som smakar bland annat ingefära. Schas förkylning/inbillning eller vad det nu är.

9. Lagt fram morgondagens springkläder! Synd att det inte är lite varmare, annars hade jag kunnat tänka mig att låta mina vita ben kuta i shorts. Nu blir det långa tights. I övrigt tar jag nog långärmad tröja i ull. Armvärmare under. Kanske t-shirt över det hela. Och så vantar. Men nä, jag kan inte köra boxarvantarna när det är lopp. Jag får förfrysa fingrarna i fingervantar. Allra helst vill jag ha mina Christianiavantar, de där gröna på bilden. Jag tänker mig att hårda människor som bor i Christiania i Köpenhamn har såna på sig när de står och gnider händerna över en öppen eld. Kanske att jag tar dem och ett par fingervantar under. Hårband, självklart. Adios på fötterna. Så. Tror jag.

10. Och så har jag läst om min förra Premiärmil. Det gillar jag med bloggen, att det funkar som en dagbok för mig själv.

Jaja hörrni, nu smäller det snart. Vi hörs efter loppet. Förmodligen lite senare på kvällen, jag ska försöka klämma lite distans efter loppet om jag mår bra. LYCKA TILL ALLA SOM SKA KUTA! VI SES DÄR!

2013.

Imorse anmälde jag mig till lite lopp 2013. Konstigt med årtal, det har liksom känts hela det här året som att det är 2013. Men nu blir det alltså 2013 på riktigt om inte så länge. Om allt går bra med kroppen, och det ska det såklart, så är det lite samma upplägg som förra året som gäller. Chockar kroppen med Premiärmilen där i mars för att sedan beta av Kungsholmen Runt innan Stockholm Marathon. Göteborgsvarvet har jag funderat på men tycker det ligger för nära Stockholm Marathon. Sen i september blir det Berlin! Vettisjutton, kanske blir det något mer. Jag får se. Så länge stretchar jag foten.

P.S. Idag på lunchen hittade jag ett nytt pistonginköpsställe. Berättade om min enorma pistongkärlek för tjejen i kassan men tror inte riktigt hon hängde med på det hela. Nu är jag otroligt snäll som avslöjar stället för er men jag tänker samtidigt att om vi blir fel pistongätare så kommer godisaffärerna förstå att det lönar sig att saluföra pistonger. Nu kommer det: de finns i godisaffären nere i Hötorgets tunnelbana. Bland lakritsen. Bildbevis:

3:a på Visby Halvmarathon! 1:29:59! Jippi!

Ja herrejösses! Jag hamnade på prispallen idag. Och jag slog mitt halvmararekord med 1 minut och 22 sekunder. Det finns en del att säga om loppet men jag får försöka fatta mig kort då jag gör det här inlägget från bilen eftersom jag inte har något internet hemma i huset. Termometern visade 30 grader när vi kom fram till Visby. Man kan ju helt ärligt säga att man var rätt sugen på att stanna kvar på stranden idag istället för att dra på sig tävlingskläderna, jobba upp ett tävlingspepp, och köra bil i en timme. Men Olle och barnen skjutsade mig till Visby så det var trevligt. Kom dit alldeles för tidigt eftersom jag är så nervös av mig och ville vara där och hämta nummerlappen så fort det gick. Och ja, det var typ bara jag där.

Jag gick runt där på området och funderade lite på mina kläder. Valde till slut sportlinnet och mina gula shorts. Drack lite vatten, snackade lite med en trevlig tjej från Gotland och en tjej från Schweiz som såg snabb ut.

Men tiden gick och sen var det uppvärmning i värmen. Jag sprang runt för mig själv och kunde inte fatta hur jag skulle få upp mitt pepp, kände mig så seg. Den här gången hade jag bestämt mig för att stå långt fram vid starten och så blev det. Såg Gabriella Samuelsson som ju är en snabb en. Och ja, sen gick starten! Hade tänkt försöka hålla tiden 4:12 från starten och se hur det kändes. Loppet är tre varv. Kändes bra till en början och jag sprang på lite för fort. Saktade ner och kom in i 4:12-lunken. Jag hade försökt ta reda på lite om banan innan i omklädningsrummet och de flesta sa att banan inte var så kuperad. Och det stämde men den hade några grymt sega sträckor som sluttade förrädiskt uppåt så en lätt bana är det inte. Efter första varvet kände jag mig rätt seg. Det var ju inte heller så många som sprang så man fick inte energin man kan få av andra, det tycker jag kan vara rätt peppande; att kunna springa förbi andra. Men några killar sprang jag om där efter en mil så det kändes bra. Hon Samuelsson och den där schweiziska tjejen hade kutat iväg och jag misstänkte att var 3:e tjej men jag tänkte att snart kommer jag ju bli omsprungen. Men jag kutade på, blev lite överraskad då jag plötsligt i marken såg någon som skrivit ROCKNROLL BABY. Haha, såg ut som gammalt klotter så det var ju nog inte till mig men ändå, lustigt! Och ja, jag sprang på. Det var tungt, tungt. Inget gratis överhuvudtaget, tog en kilometer i taget. Sprang om en kille som var så trevligt och sa att jag disponerade loppet bra och höll jämnt tempo. Olle och barnen dök upp i bilen och tjoade på mig när jag kommit lite mer än halvvägs. Solen sken, rejäl motvind på sina håll, jag och asfalten och Garmin. Äntligen inne på sista varvet. Nu jävlar. Jag hade en dröm om sub 1:30 men började tvivla rejält pga den sega lutningen och värmen. Sista kilometern sförsökte jag spurtade allt jag kunde men benen var så trötta. Jag försökte mentalisera hur jag tränat och harvat längs havet på sista tiden och försökte få kraft från det, bara lite kvar nu, kämpa kämpa.! Och ja! Jag kom 3:a! På tiden 1:29:59! Haha, en sekund! Jag klarade det, och detta i en hemsk värme och på en bana som kändes tuff stundtals. Såhär var mina kilometertider: 4:06/4:09/4:11/4:08/4:17/4:26/4:10/4:15/4:12/4:16/4:08/4:26/4:334:18/4:23/4:10/4:14/4:08/4:24/4:26/4:07. Galet att hämna på prispallen! Jag är så glad!

Här står vi! Tror Gabriella sprang på ca 1:28.30 eller ngt (kan ej hitta resultaten på nätet än och jag minns inte exakt vad hon sa men jag återkommer om det) och den schweiziska tjejen ca 26 sekunder efter det.

Och här står topp-tre-killarna. Nu ska jag hem och duscha och dricka en massa och äta godis. Yeay! Och jo, du tjejen som också sprang i värmen idag och som ropade rocknrollrunning till mig – tack! Jag var så galet trött då och hann inte svara men hoppas det gick bra för dig idag!

Väder och kläder.

Just nu säger SMHI att det ska vara 28 grader i Visby imorgon när jag ska kuta halvmaran. 28 grader, det är rätt varmt alltså. Det syns också ett litet moln med solen bakom, jag får hoppas att det där molnet dyker upp. Det här är i alla fall vad jag tänkt att ha på mig. Om det är sådär varmt, och nummerlappen får plats, så kör jag nog bara sportlinnet. Och så mina Nike Lunaracer. Ja, och så tights eller shorts också såklart, haha.

Onsdag fm: 18 km minnen.

Sov dåligt i natt. Vände och vred på mig och så mörkrädda barn som traskade fram och tillbaka mellan sängarna. Var lite trött när jag vaknade men bestämde mig ändå för att gå upp. Det har blivit till en sån rutin att vara uppe med tuppen och jag mår bra av det. Idag distans på schemat. Benen kändes lite trötta och jag lät dem bestämma farten, ca 4:53-tempo i halvdisigt väder. Benen kutade på men ingen lätt känsla i kroppen idag. Men ändå: mitt i lunken så var det som att jag plötsligt såg mig själv utifrån, hur jag sprang runt i allt det här vackra och jag fick en sån impuls att ta in allt det fina, att inte bara springa här och ta det för givet. Klättrade upp på miniraukarna och försökte fylla hela minnet med havet, raukarna, luften, stigarna, stenarna, temperaturen, fåglarna, kaninerna. 18 km.

Jo, sms:ade med Pekka igår för att höra vad han tyckte om veckan och halvmaran till helgen. Jag vill ju som sagt helst inte anpassa min träning till loppet dvs dra ner på mängden och intensiteten och har snudd på känt mig osäker på om jag ens ska springa i och med det. Pekka tyckte jag kunde springa men se loppet som träning. Det låter ju bra…men vad betyder det egentligen tänkte jag sen? Jo, det betyder att jag till och med idag kör på utan tankar på halvmaran. Men imorgon och fredag lättar jag lite på trycket för att kroppen inte ska vara för trött. Och ja, sen springer jag och håller tummarna för en bra tid och att kroppen orkar. Hur som helst så blir det 21 km bra träning och kul att det händer något.