Chin-ups

20140602-20140608: Berlin, inställd gotlandsresa, pizza, krasselmaja, chin-ups-comeback och Tom Tits!

Berlin Dagarna efter ett marathon är alltid rätt märkliga. Det är som att tiden förändras. Redan efter ett par dagar känns det som att loppet var för en månad sen. Minst. När folk frågar en hur det gick så är det knappt att jag fattar vad de syftar på. Kanske är det för att man plötsligt slappnar av och för en stund blir som en vanlig människa – och att tanken på att man i relativt hög fart sprungit 42km med ens känns ganska avlägsen, ja snudd på omöjlig? Hur som helst så var inte helgen slut efter mitt marathon. På söndageftermiddagen var det ju dags för Febe att kuta. Och som hon kutade! Hon sprang 2310 meter på 10:22 och kom därmed på en 7:e plats i sin åldersklass och en 125:e plats totalt sett. Hon var trött men glad efteråt, ja ungefär så som man brukar känna efter ett marathon.

Minimaran Ruben sket i att springa. Han satsade istället helt och hållet på att få en kram av Isabellah (inklusive autograf).

Minimaran Efter detta så var helgen fortfarande inte slut. Nä för då packade Olle och jag väskorna, sa hej då till barnen och deras farmor och sen for vi iväg till Berlin. Vi skulle nämligen dit på två dagars workshop med resten av kreatörerna från vår byrå. Jag var riktigt trött när vi ganska sent kom fram till hotellet.

Berlin söndag Så den här skylten passade ju bra.

Berlin söndag Så det gjorde vi, checkade in alltså. Men innan jag fick sova så blev det en drink i baren. Ok då. Jag är en mes. Den var alkoholfri.

Berlin söndag Sen var det som att jag gick i sömnen till vårt rum.

Berlin söndag Vaknade av väckarklockan på måndagmorgonen. Insåg att vi hade utsikt utsikt ner mot Zoo och aporna från vårt fönster.

Måndag Jag hade såklart ställt klockan för att hinna med en springtur innan jobbdagen började.

Måndag Måndag Dagen till ära fick jag sällskap av Lennart! Man ser på benen vem som har sprungit mest… Dock ska jag tilläga att Lennart är riktigt snabb även om han har bleka ben.

Måndag Det var en galet fin morgon. Jag hade varnat Lennart för att han skulle få springa med norra Europas stelaste människa men det verkade ok med honom. Vi gav oss in i Tiergarten. Jag älskar denna park! ÄLSKAR, hör ni det?!

Måndag Det var på rätt stela ben jag tog mig fram och det fick räcka med en kort tur. Sen fick vi skynda oss att duscha för att hinna med frukosten. Stressen man känner när man får sån här god frukost, hur ska man hinna smaka allt? Det är omöjligt!

Måndag Ville man ha honung så fanns det förresten här:

Måndag Jaha, sen satt vi där hela gänget och mumsade i morgonsolen. Sämre kunde man ha det.

Måndag Därefter var det jobb hela dagen. Massa bra och intressanta diskussioner och jag insåg att det är en lyx att ha så roliga arbetskompisar. På vägen hem så hann vi förbi KaDeWe. Där köpte jag ingefärsgodis.

Måndag Sen svidade jag om till kvällen.

Måndag Och så gav vi oss ut i Berlinkvällen.

Måndag

Ska erkänna att jag var oerhört trött när jag vaknade på tisdagen efter alldeles för lite sömn och med ett relativt nysprunget marathon innanför västen. Men är man i Berlin så kan man inte ligga och lata sig, var bara tvungen att få springa i Tiergarten en sista gång. Lennart hängde med igen!

Tisdag Idag blev det en lite längre tur. Benen var mycket piggare än dagen innan men vi tog det ändå väldigt lugnt, det är det enda rätta efter ett marathon, om man nu ens springer (och det gör man ju om man är jag). Insåg för övrigt att det är ganska trevligt att springa ihop med någon, det är så sällan jag gör det. Vi snackade lopp, träning, mat och allt sånt jag inte så ofta har någon att snacka med det om. Och medan vi lufsade runt där på alla gångvägar som går hit och dit genom parken så började jag längta efter september och Berlin Marathon. Här står vi efter springet. Men visst har Lennarts ben blivit lite brunare?

Tisdag Dagen fortsatte sen med diskussioner och roliga gruppövningar. Här håller vi t ex på att bygga en Rube Goldberg-maskin. Vet ni inte vad det är? Kolla här och njut samtidigt av denna fantastiska låt.

Tisdag Kan informera om att alla fyra grupperna fick sina maskiner att funka. Helt otroligt proffsigt av oss. Mitt lag kom dessutom på en delad förstaplats! Fråga mig inte hur det gick till. Sent på tisdagkvällen åkte vi hem igen. Trötta men glada, och fullproppade av massa bra tankar.

Onsdagen invigde jag med en croissant. De har nämligen till min stora glädje börjat med det på Violon Dingue.

Onsdag Efter jobbet var jag hos naprapat-Johan och fick behandling samt lite nya övningar att roa mig med. Förhoppningen är att jag under sommaren ska lyckas med att bygga upp kroppen igen. Det är faktiskt rent förfärligt vad svag jag är i mina höfter så nu ska de få vad de förtjänar. Jag har insett att en hel del av de mil jag kutat nog snarare brutit ner min kropp istället för att bygga upp den. Tänkte ändra på det här framåt men det är inget man gör i en handvändning. Dels handlar det om att våga vila, våga trappa ner och till en början fokusera på rörlighet och styrka. Det kan hända att det gör att resultaten blir lidande inledningsvis men vill jag vidare och framåt på sikt (och det vill jag!) så har jag nog inget val. Det krävs en omstart av min kropp och nu har jag bestämt mig för att trycka på play. Det känns både läskigt och spännande. Har pratat en hel del med Kent i Spårvägen om detta, som har varit bra att bolla lite med. Jag sprang hur som helst hem från naprapatbesöket och benen började kännas ganska normala.

Onsdag På torsdagen klev jag upp, ner i shortsen och ut i garaget. Inte för en lång cykeltur utan bara för att bli varm innan det var dags för rörlighet och styrka. Jag fick börja med att gräva fram cykeln. Den var nämligen helt igenmurad av returpapper som vi bara slängt ut i garaget.

Torsdag Vissa är på träningsläger i fjärran länder, det här var min trevliga utsikt från sadeln.

Torsdag Sprang gjorde jag efter jobbet.

Torsdag Ut mot Djurgården där jag snurrade runt en kortis.

Torsdag Träffade den här stackaren. Kan inte låta bli att tycka det är så vackert med döda fåglar.

Torsdag 15 km senare var jag hemma.

Torsdag Då var jag duktig och körde magstyrka.

Torsdag Joahan har gett mig en ny övning som går ut på att man ligger på en hård baseball och masserar mot punkter i ljumsken. Rent fruktansvärt faktiskt. Men förutom att det plågeri så är det inte heller helt lätt att få tag på en superhård boll (tennisboll duger alltså inte, alldeles för mjuk). Blev riktigt uppåt då jag kom på att vi har en rund marmorboll hemma, som vi använder till absolut ingenting. Den har nu blivit ett tortyr-redskap!

Torsdag Jag var som tokig så efter magstyrka och tortyren blev det även chin-ups. Ska göra det minst varannan dag här framåt. Inte bara bra för armarna utan också för magen. Varannan gång kommer jag göra chin-ups och varannan gång blir det pull-ups. Åh hej!

Torsdag Efter detta var jag tvungen att gå runt i färgglada kläder för att muntra upp mig lite.

Torsdag Vi skulle nämligen åkt till Gotland på kvällen men pga massa jobb så var vi tvungen att ställa in det och stanna i stan. Det var lite trist för vi alla hade längtat så efter landet. Men som tur är är det snart sommarlov.

På fredagen var det nationaldag och ledigt. Jag hade dock rossel och sjukdomsvibb i halsen när jag vaknade och vågade inte chansa på att springa. Istället firade vi dagen med en pizza till lunch. Det var små musslor och stark chili på min. Gaaah vad gott. Åt upp varenda smula.

Fredag Ursäkta min vänstra stortånagel här, den har helt gått bananas. Men det jag vill visa är inte den utan dessa små bruna sandaler.

Söndag Jag är lite nöjd för jag anser att jag gjort ett kap, hittade dem nämligen på Zaras barnavdelning. Det ni. Så. Nu tittar vi inte mer på den där nageln utan går vidare. Jo, jag var ju lite rosslig och kände mig småförkyld så idén var att istället för att springa passa på att gå till Friskis & Svettis och testa att köra lite crosstrainer. Tänker ju att jag framåt ska bli bättre på att köra alternativträning när benen är trötta men jag har aldrig någonsin stått på en crosstrainer så detta skulle bli premiären, dock en lugn sådan. Ville också uppdatera mig på läget på Friskis för att eventuellt skaffa kort där igen. Bytte om och traskade iväg.

Fredag Här är förresten ett fint hus nära där jag bor, det får mig att tänka på Köpenhamn.

Fredag Jag gick där i solen och kände mig plötsligt så vanlig. Som en vanlig människa som är på väg till gymmet för att träna lite, lyfta lite. I vanliga fall känner jag mig inte alls vanlig för det är inte vanligt att springa så mycket som jag gör, det är inte vanligt att rehabba så mycket som jag gör, det är inte vanligt att tortera sig själv med marmorbollar så mycket som jag gör. Det var rätt skönt att känna sig vanlig en liten stund. Men när jag väl var framme vid Friskis så stängde de precis, mitt framför näsan på mig! Sicken downer. Jag som hade försökt kolla öppettiderna, men uppenbarligen hade jag kikat fel. Det var bara att traska hem igen. Som en vanlig människa.

Fredag Det blev alltså ingen nationaldagscrosstrainer och det kanske var lika bra för kroppen var lite seg. Men inte seg nog för att slippa rörlighet och styrka.

Fredag Därefter skulle Olle träna. När han skulle springa iväg ner mot Grönsta så insåg jag att det nog är hans tur att köpa lite löparkläder.

Fredag På kvällen gjorde jag lite olika röror, som t ex den här med mango, avocado, lime och chili.

Fredag Och så grillade vi lax.

Fredag Efter detta så sluktade jag ett glas hett vatten inklusive honung och jättemycket riven ingefära, typ halva koppen. Trots detta så var halsen ändå inte med på noterna när jag vaknade på lördagen. Men jag tänkte, är det någon gång jag ska vila så är det nu. Istället bakade jag kakor.

Lördag Och vi kollade på när Ruben hade fotbollsmatch. Eller, alla kollade inte så noga.

Lördag Framåt kvällen så var det i alla fall dags att göra sånt som funkar trots att halsen kivas. Först ut var chin-ups. Jag har inte gjort chins på väldigt länge, ja inte förrän jag nu här i dagarna satt igång med det igen. Jag ska erkänna att jag tänkt att det kanske inte är bra att bygga en massa armmuskler när man ska bli snabb i löparskorna. Nu skiter jag i det. Dels för att jag gillar att vara stark och kunna hänga och slänga som en annan apa, dels för att det som sagt är bra för magen. Sen behöver man ju inte köra lika hårt som jag gjorde förut. Då brukade jag göra totalt 100 stycken varannan dag, uppdelat i serier. I alla fall, när jag gör chins så har jag en slags märklig känsla eller drömbild i skallen. Jag tänker att jag är en gammal gubbe (inga frågor, tack) som varje dag när han kliver upp river av ett gäng chins. Han är sådär senig och tärd och har massa ringar på fingrarna och rätt långt hår. Han är alltså stenhård! Så ok, jag tänker alltså att jag är han (inga frågor sa jag!). För att komma in i stämningen så körde jag i mina jeansshorts för det är det är sånt gubben i skallen har på sig, och samtidigt lyssnade jag på denna. Dock är det synd att man tappar styrkan så fort, gubbe eller ej. Det blev serien 7+7+6.

Lördag Därefter fortsatte jag med magstyrka, rörlighet och övrig styrka. Det är en massa övningar, totalt 24 stycken så detta tar sin lilla tid. Med chinsen inräknat så höll jag på i 1,5 timme med olika band, bollar och allmänt plågeri. Bara att hoppas att det ger något.

Söndag. Vaknade och svalde. Halsen lite bättre men fortfarande en sjukdomskänsla dvs inget spring. Så skönt att slippa blir stressad över det, det blir jag alltid annars när jag har en massa pass som jag missar. Nu tänker jag istället att det kanske rentav är bra för kroppen. Så istället packade vi ihop oss på momangen efter frukosten och brände iväg till Tom Tits i Södertälje. Jag gillar de där orden ovanför huvudena. Man skulle kunna byta ut ordet ”leka” mot ”springa”.

Söndag Vi har varit här flera gånger förut men aldrig på sommaren. Det är bra annars också men nu var det ju helt otroligt bra! Vi hade hur roligt som helst.

Söndag Söndag Den här vindmaskinen (som inte syns på bilden utan bara effekten av den) fick mig att tänka på Stockholm Marathon 2012.

Söndag Barnen var inne i en vattenbubbla.

Söndag Och jag passade på att göra lite stretchövningar. Det ser dock bättre ut när Galen Rupp gör det.

Söndag Jag blev dock lite glad när jag bad Olle testa den här grejen som jag absolut inte gör perfekt, jag vet.

Söndag Men han gjorde den ännu sämre! Äntligen var jag lite bättre än någon på rörlighet. I övrigt så gillade jag de här blomkrukorna.

Söndag Och containrar älskar jag alltid.

Söndag Vi åt matsäck som vi hade med oss och efter flera timmar åkte vi hemåt. På vägen svängde vi förbi Ikea och slog till på två såna här röda.

Söndag Jag skulles vilja påstå att dessa stolar är Ikeas bästa produkt någonsin. Hade hoppats på att halsen skulle vara redo för spring på eftermiddagen när jag kom hem, men nej. Däremot är den redo för samma program som igår så nu blir det chin-ups, magstyrka, rörlighet och styrka. Och imorgon, då bara måste det bli löpning. Jag är laddad som aldrig förr för vägen framåt nu när jag har rebootat mig själv.

Söndag Ajöss, vi hörs!

20140421-20140427: Reptiler, sol, Guldäggsfest, naprapat – och ett impulshalvmarathon!

Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Och gröt.

Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Som vanligt gröt därefter.

På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

20140414-20140420: Garagecykling, tillbaka i löparskorna, Biltema-hoj, jordnötssås, Gotland och 39 jordsnurr!

Om förra veckan var lite deppig så har den här veckan varit mycket bättre. Min häl bråkade inledningsvis och fortfarande har jag inte kunnat träna som vanligt. Men det har ändå gått åt rätt håll vilket jag är oändligt tacksam för. Jag har försökt koppla bort att Stockholm Marathon inte ligger så långt bort i tiden, det är bara stressande att tänka på, och istället har jag fokuserat på att få fotjäkeln bra. Sen att det är trist, och definitivt kommer få konsekvenser för loppet, att jag inte kunnat träna som jag borde här i april, ja sånt är livet. Just nu är jag bara glad om jag kommer kunna springa Stockholmsmaran men det känns lovande i och med att foten blivit bättre. Men jag tar inte ut något i förskott, man blir ödmjuk på ett helt annat sätt när man blir skadad. Innan jag börjar rabbla veckan så är det några saker jag vill snacka om.

1. Hannibal, ”Köttis”, har dött. Jag talar om vår köttätande växt. Hans levnadsmånad var mellan 16 mars och 14 april. Ja, det är ju inte ens en månad, stackaren. (Nu struntar vi i att han föddes innan vi köpte honom på Plantagen). Vår familj är därmed bevisat värdelös på att ta hand om växter. Jag trodde det bara var jag och Olle men nej, vi är lika kassa hela bunten.

2. Vi har köpt en radio.

Eller en transistorradio som Olle envisas med att kalla den. ”Sätter du på transistorn, Tove?” Det är hur som helst väldigt trevligt. Vi slår på den på morgnarna och kvällarna och lite här och där och låter P1 mala på i bakgrunden. Nu bävar vi dock för att Febe ska upptäcka Rix Megapol eller någon liknande kanal. Det är ju det gammeldagsa vi vill åt.

3. Jag har börjat använda mina formgjutna inlägg.

Jag har två stycken: ett basic-par (till vänster) som är rätt klumpiga och så ett par fräsigare räser-par som är tunnare och lättare (till höger). Jag brukar dra fram dem när något krånglar i kroppen och jag tycker faktiskt de fungerar bra då, som lite extra stöd och hjälp. Nu när foten bråkat har jag lagt i dem i dojorna och tycker att det har hjälpt. Ska bli bättre på att ha dem på mina långpass framöver.

4. På tal om mina formgjutna inlägg så kommer de från Runner´s Store. Där jag för övrigt köpte ett par solglasögon i veckan. De kommer från X-Kross. Jag är mycket nöjd med dessa även om jag ser ut som en jättefluga i dem.

5. En helt annan sak jag gillar är obskyra tuggummigubbar likt detta par som jag stötte ihop med i veckan.

Man hittar dem oftast styvmoderligt placerade i närheten av entrén till mataffärer. Lyckas man upptäcka dem blir man dock alltid lite glad.

6. Till sist slänger jag helt sonika fram ett bra… handdukstips! Det var ni inte beredda på. Men det kan ju vara så att någon av er behöver en ny handduk efter att ni kutat. Knata i så fall iväg till Zara Home. Där hittade jag de här två små, men fina, handdukarna.

Sådär, då är ni uppvärmda inför min vecka. Pang!

Måndagen började i garaget. Det kändes rätt motigt att börja veckan där istället för att ge mig ut i friska luften. Men när jag väl satt där på cykeln så insåg jag tre grejer. För det första att kroppen tycker det är rätt skönt att cykla på morgonen. Det är liksom lite snällare och mjukare. För det andra är det lättare att lyssna på snack-poddar när man cyklar, i alla fall tycker jag det. Och för det tredje att det är lätt att få upp pulsen på cykel. Så det var ju bra och positivt tänkt av mig. Synd bara att man blir så överdrivet svettig.

Efter detta så blev det magstyrka. Rak- och sidoplanka, raka och sneda sit-ups, danish specials och ball bridge. Ali verkar inte alls bry sig om sin mage.

På lunchen, på väg tillbaka från ett möte, åkte jag och Olle förbi Biltema. Grejen var att vi skulle åka till Gotland över påsk och det fanns inte en chans att få plats med motionscykeln i bilen. Jag ville nämligen inte montera ner den för jag vet att jag aldrig skulle lyckas få ihop joxet igen. Dessutom var tanken på att inte få motionera utomhus på Gotland fruktansvärd. Så fruktansvärd att jag bestämt mig för att köpa en mountainbike att fräsa runt på, utifall att det inte skulle funka att springa med foten. När jag la fram detta förslag till Olle så blev han lite arg, han såg inte alls det briljanta i det. Han tyckte istället det var lite väl hetsigt och impulsivt och absolut, han hade såklart helt rätt. Nu ska det dock tiläggas att Olle inte bestämmer enväldigt över vår ekonomi. Men det gör (tyvärr) inte jag heller. Och det har ju blivit en del löparskor, klockor, löparresor, naprapatbesök etc osv de senaste två åren. Jag ligger liksom inte på plus där om man säger så. Men ändå. Jag var tvungen att fixa en cykel, det bara var så. Jag kollade på Blocket, men hittade inget. Och nu var det ju bråttom, på onsdag skulle det bära av! Olle sa till sist: Biltema. Köp den där i så fall. Jag vet, jag vet. Ni proffscyklister gapskrattar nu men förstå mig (och Olle!): jag hoppades ju innerst inne att jag aldrig ens skulle behöva använda cykeln. Då kan man inte köpa en hoj för 10 000 kr, inte heller för 5000 kr. Så jag åkte helt enkelt till Biltema och Olle var snäll och hängde med mig även om han tyckte hela upptåget i grunden var en usel och överilad idé. Väl på plats blev jag osäker på tumstorleken så jag ringde min löparkollega Micke, som också är en jätteduktig cyklist. Jag försökte mörka var jag befann mig men fick till slut erkänna att jag ringde från… ehh… nja, inte riktigt en cykelbutik… ehh… Biltema. Japp, jag ska köpa en cykel här på Biltema, jajamen, så är det. Han höll på att börja grina och kunde inte tro sina öron, bad att jag skulle vänta lite så skulle han hjälpa mig att leta upp något mycket bättre till samma pris, gammal cyklist som han är. Men nix, det var akutläge och hojen skulle köpas bums, så mot hans inrådan blev jag därmed ägare till en Biltema-hoj. Han har sagt att han på inget vis tar ansvar för min säkerhet.

På kvällen var planen att test en kort jogg. Jag ville ha mjukt underlag och sprang ner till Lidingöloppet utan att nudda asfalt en enda gång på vägen. Kan sett intressant ut.

Jag tog 4-kilometersslingan, den kändes lagom som en test. Det var ändå rätt ok medan jag sprang, trots att jag haltade lite.

Men efteråt. Då gjorde det riktigt ont i hälen och jag linkade hemåt. Aj.

Tisdag, men det kändes som måndag, för starten var identisk.

På med Värvet och upp på cykeln. Idag lyssnade jag på Bröderna Luuk medan jag trampade mig svettig.

Därefter återigen magstyrka och sen iväg till jobbet. Samma visa även på kvällen. Lite lätt spring.

Än en gång ner till Lidingöloppet.

Känslan var ungefär densamma; det gick att springa men det var ansträngande, fast ändå utan att göra riktigt ont. Förrän jag stannade. Men ganska snabbt försvann det onda igen.

Avslutade kvällen med chin-ups, serien blev rätt så modest 8+6+6.

Tur man inte har problem med rutiner för på onsdagsmorgonen var det samma visa. I med linserna, på med träningskläderna och ner i garaget och trampa, trampa.

Magstyrka, dusch och sen t-banan till jobbet. Längesen jag åkte tunnelbana.

Gillar förresten vår nya fina neonskylt på jobbet.

På lunchen var det slut på daltandet och dags att återigen låta foten smaka asfalt. Ner till omklädningsrummet.

Av med alla halsband.

Egentligen skulle jag vilja springa med alla smycken, det känns tomt utan dem, men de väger ändå en del. När jag blir riktigt gammal och skiter i tiderna, då! Ut i det underbara vädret. Det blev en vanlig lunchrunda, inget rasande tempo, för det vågade jag mig inte på. Förbi Pampas Marina, vidare längs vattnet och sen tillbaka igen.

Faktiskt så tyckte jag att foten var lite bättre, men det var knappt så att jag vågade tänka det. Absolut inte i sin vanliga form men lite, lite, lite bättre. Kanske. Förhoppningsvis.

På kvällen var det dags att ta färjan till Gotland. Men först gjorde jag kycklingspett och hemmagjord jordnötssås.

Allvarligt. Såsen. Den blev riktigt bra, som på restaurang! Trots att jag glömde ha i både citronen och saltet.

Jag gjorde efter det här receptet för alla er jordnötssåsälskare (Obs! Jag hoppade helt över vattnet. Med flit alltså.). Sen drog vi, och Biltemahojen i sin stora låda, till färjan.

Skärtorsdag och jag vaknade efter endast fyra timmars sömn i vår säng på Gotland. Det finns inget bättre, att vakna på Gotland alltså, jag hade gärna sovit några fler timmar. Men å andra sidan, tre små fantastiska människor slår John Blund med hästlängder. Solen sken.

Min pappa stod redo med verktygslådan och skruvade ihop cykeln till mig. Här har ni honom, min egen materialare.

Jag trampade genast iväg på en liten sväng. Jag är ju definitivt inget cykelproffs men jag tyckte verkligen inte att cykeln var så pjåkig. Det var lika vackert som vanligt.

Sen drog vi alla ner till stenstranden. Där kunde man slumra en stund.

Efter lunchen åkte vi till Prästgården. Där var det väldigt påskigt.

Alla barn fick leta efter ägg i trädgården.

Hittade man alla färgerna fick man ett eget ägg.

Efter detta så var det dags att springa. Idag var min plan att testa en lite längre tur på 15 km.

Ner längs vattnet. Jag höll på att spricka av lycka. Att. Kunna. Springa. Just. Här.

Upp på vägen en bit och det kändes som sommar att springa på de här vägarna igen. Jag har sprungit in så mycket sommarminnen i dem, både jobbiga och härliga sådana.

Tillbaka hemma. Jag inspekterade trädet som fallit i stormen.

Foten kändes som tur var bättre än trädet såg ut, och jag började våga hoppas på riktigt att den var på bättringsvägen.

Långfredag. Jag vågade mig ännu inte på två pass så vi började återigen dagen på stenstranden. Men på eftermiddagen drog jag på mig springkläderna.

Var lite nervös för planen var att testa lite fart med foten. Ner till havet där jag började med att värma upp. Första dagarna på Gotland slås jag alltid av hur knöggligt och svårsprunget det är på vissa bitar längs vattnet, sen vänjer man sig vid det och tycker inte det är några konstigheter alls.

Jag satte av i full fart. Eller nja, det var ganska rejäl motvind och dessutom var jag livrädd för att vricka en fot, så jag sprang nog lite mesigt av den anledningen också. Pausade en minut på mitten för att stämma av med foten. Men den var tyst som muren så jag tolkade det som ett ok och sprang vidare. Nu lite lättare utan motvinden. Klar!

Avslutade med lång nedjogg. Det var verkligen inte var mitt bästa pass någonsin, kroppen kändes rätt skev och stel när jag ökade farten men ändå, jag gnäller inte så länge det går åt rätt håll. Innan vi åkte trodde jag ju knappt jag skulle kunna springa ett endaste steg på Gotland, och då spelar sekunder hit och dit inte längre någon roll. På kvällen bjöd syrran på japanska snacks som hon köpt när hon och Nils var i Tokyo. Det går nästan inte att slakta såna här fina förpackningar men det gjorde vi ändå.

Och sen var det lördag och påskafton. Och min födelsedag! 39 jordsnurr hade jag plötsligt snurrat upp i. Jag hade önskat mig att få springa direkt när jag vaknade så det fick jag. Både för familjen och foten.

Åh herregud. Vilken morgon. Vilken födelsedagsmorgon. Det var som sommar ute fastän jag bara är ett simpelt aprilbarn.

10 km och sen hem till firande av mig själv. Det såg nästan ut som att jag kom till Thailand med alla fina blommor. Och de fina korten får jag spara och titta på någon dag då jag känner mig värdelös.

Sen fortsatte härligheterna på stranden. Det sprangs ruskigt fort.

Och Febe och Ruben badade!

På lunchen drog vi hela gänget till Hamra Krog och åt världens godaste olivbröd och jordärtskockssoppa. Finns icke bilder på detta då jag hade fullt upp med att vräka i mig maten pga massiv hunger.

Senare på eftermiddagen var det dags för ett andra pass för första gången på länge.

Det blev ytterligare ett distanspass, ett progressivt sådant, mer än så vågade jag mig inte på. Dubbla pass var bara det en utmaning för foten. Och jaaaa! Det funkade. Var lite trött i foten på kvällen men jag hade inte ont eller så. Vi avslutade kvällen med brakmiddag som min mamma fixat. Bäst var ramslökmajonnäsen som vi fick till lammet. Det hade visat sig att vår trädgård var full av just ramslök, som för övrigt smakar som en blandning av gräslök och vitlök, så detta hade hon plockat och gjort en mästerlig majonnäs av. Själv bjöd jag på tårta efter maten. När jag la mig på kudden på kvällen så konstaterade jag att detta kan ha varit min bästa födelsedag någonsin: Firande med hela familjen, 2 x spring, ett älskat Gotland, roliga presenter, världens bästa väder och god lunch och god middag. Så lyckat det kan bli.

Söndag och hemfärd. Men innan dess var det dags för långpass. Klev upp vid sextiden och tryckte i mig ett par mackor, gick och la mig igen och sen gav jag mig iväg vid halv åtta.

Shorts och t-shirt. Snälla, låt det fortsätta såhär. Jag kan omöjligt dra på mig långa tights igen förrän tidigast i oktober, benen har nämligen vant sig vid den här glassiga tillvaron nu. Vågade inte riktigt på mig ett mastodontpass ännu utan bestämde mig för att 30 km var lagom och bra. Jag tog min vanliga långrunda men vände tillbaka halvvägs istället för att runda hela Hoburgen. Den här rundan är väldans vacker, underlaget är otroligt varierande så det blir aldrig långtråkigt. Ett parti springer man genom skogen och på vägen tillbaka, när jag skuttade fram över stenar och rötter likt en annan hare, så tänkte jag precis på just det, att det gäller att hålla tungan rätt i mun när man till vardags är en äkta asfaltsnötare – och precis då snubblade jag såklart över en jäkla jätterot. Föll hårt pladask framåt, men måste haft någon beskyddare med mig i skogen för jag klarade mig utan en skråma. Ändå blev jag riktigt förbannad och svor högt ett flertal gånger innan jag rände vidare. Det är för övrigt väldigt skönt att svära högt i skogen, man borde göra det oftare. Totalt 30 km. Foten verkade acceptera även detta, dock måste jag ta tag i min högra höft för den har länge känts trött och tenderar att ”släpa efter” när jag springer långt. Om den var i skick tror jag det skulle gå fortare. Nog om det tråkiga. På eftermiddagen blev det glass i Visby hamn.

Jag körde hasselnöt och den gammeldagsa smaken romrussin. Men så är jag 39 år också, kom ihåg det.

Och nu sitter vi på färjan på väg hem till det vanliga livet. Jag håller tummarna för att foten fortsätter vara på glatt humör framåt.

Hoppas ni inte somnade av alla bilder och ord. Ajöss, vi hörs!

20140407-20140413: Skumgummijakt, inställt halvmarathon, en guldcykel och garagecykling.

Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

Det gjorde inte vi.

Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

Väldigt tjusiga blev de.

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

Pistage.

Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!

Stappel och spring i fredens tecken!

Regnsmatter mot fönstret (och på väckarklockan) väckte mig på morgonen. Herregud så sövande ljud i kombination med skön säng, fönster på glänt och svalt täcke. Tog mig till sist upp ur sängen och på med linser och kläder. Kände direkt att benen var tunga och trötta efter gårdagen så jag möblerade om dagens pass i huvudet och klev ut genom dörren.

Sprang lugnt. Kände mig som en stel gammal gumma som stapplade fram på mina nyvaknade ben. Tills jag kom till det här gamla trädet som måste känna sig ännu äldre än jag.

Åh, härligt med regn. Tänkte just på alla träden och buskarna som måste bli så glada. Luften var sådär frisk och ny och hade det inte varit för mina sega ben så hade jag gärna kört mitt jobbiga pass där och då. Gillar att omringa det jobbiga med kasst väder, det sporrar mig alltid mer än värme och härligheter som oftare får något i min hjärna att börja ifrågasätta varför jag springer istället för att ligger och läser en bok. Stappel, stappel. Hej hästar, här kommer en gammal gumma förstår ni, var inte rädda.

Totalt 10 km. Sen ville jag dra mitt strå till stacken för en fredligare värld, och tog på mig fredsskjorta efter duschen.

Jag älskar den även om det finns mycket effektivare sätt för att uppnå fred. Har varit sugen på att i klassisk hippiestil göra en fredstatatuering på armen men det lär aldrig bli av, skjortan får räcka så länge. Jag kanske gör tatueringen när jag fyller 80. Således jobbade jag hela dagen i fredens tecken. Fick mycket gjort idag kan jag informera om. Efter jobbet hade mina ben fått vila länge nog så när jag kom hem var det bara att byta om. Till min stora glädje mulnade det till sig precis då och det kom ett par regndroppar.

Men tyvärr blev det bara några fjuttiga droppar och jag fick nöja mig med en solig inramning av passet. Efter uppvärmningen körde jag mina spänsthopp och därefter var det då till slut dags att sätta fullt fräs ut mot Hustegaholm. Tjong! Förbi några promenixare, några hundar, rakt fram, uppför lilla backen, parera en cykel, förbi parkeringen och vidare! Sen vända tillbaka – andra halvan alltid skönast, mindre än hälften kvar! Varmt! Lite kvar, lite till! Piiiip. Och så känslan efter. När man flåsar ut. Sträckte ut mig på en bänk, var riktigt trött men kände mig i alla fall inte längre som en stapplande gumma. Den där känslan efteråt är bra mycket härligare än känslan precis innan man sätter igång, det kan vi väl alla skriva under på? Sprang några kilometer som avslutning. Totalt 11 km. Kom hem. Var var Olle? Ute och sprang! Vet inte vad som flugit i honom den här veckan. Själv drog jag fram jättebollen. Har slarvat lite med magstyrkan men nu var det dags. Bland annat blev det detta:

Och sen. Sen var det dags för nya magrullen!

Men herrejösses. Sicken grej. Ganska jobbigt om man säger så. Inget för dig som är rädd för att magen ska spricka på mitten. Jag fick köra på knä och då anser jag mig ändå ha rätt stark mage.

Men jag återkommer! Ska fasiken lära mig detta. I vredesmod över den nesliga knäövningen svingade jag mig upp i chin-upsstången och gjorde 2×10 chins.

Så. Sen kunde jag duscha och här sitter jag nu och äter och gör inlägg samtidigt. Hej då!

En söndag gjord av långpass, mage och chins!

Igår kväll satte jag ingen väckarklocka på ringning. Vetskapen om att få sova och låta kroppen bestämma själv gjorde att jag kände mig utvilad när jag vaknade. Trots att jag inte sovit längre än vanligt – men däremot vaknat och somnat om på ett skönt slummeraktigt vis. Jag och Uma gick upp och åt gröt och ett par timmar senare dags att ge mig av på veckans långpass.

Men vad det blåste! Stundtals svårt att hålla tempot pga blåsten och jag tackade för att det inte var något fartpass jag skulle genomföra. Dock stor skillnad i benen idag jämfört med förra helgen, då jag för första gången vågade mig på det första (kortare) långpasset efter Stockholm Marathon. Idag var benen piggare och kändes ”vanliga”. Tanken var ett aningen längre pass, men ändå inte fullt så långt som jag brukar köra. Efter de tre marathon som jag hittills sprungit så har jag alltid omedelbart varit sugen på att springa ett till. Även sugen på att börja träna inför det. Men ändå så är det något i huvudet som behöver lite vila, som behöver få komma ur det där nötandet om än bara för ett par veckor. Och då menar jag just vad gäller långpassen för i övrigt så känns milen bara bra, både för mitt huvud och min kropp. Så: jag kör inte fyra mil pang bom såhär nära inpå maran, det får vänta ytterligare en eller ett par veckor. Idag gick turen in till stan, ut på Djurgården där jag rundade Biskopsudden för att sedan vända tillbaka och ta ytterligare en sväng i Kaknästornetkrokarna. Största skillnaden nu jämfört med tiden innan Stockholm Marathon är avsaknaden av alla Team Stockholm Marathon-grupper. Idag såg jag bara en, annars brukar de vara precis överallt. I övrigt så kändes det bra, saknade bara dricka. För jag orkade inte släpa på vatten idag men jag ångrade mig så smått, för det blev rätt varmt på slutet. Totalt 31 km i 4:37 min/km. Gjorde jordgubbssmoothie när jag kom hem.

Och stretchade. Alltså, denna årstid. Att man kan ligga såhär och stretcha utomhus, fasiken jag älskar det!

Notera gamträdet i bakgrunden. Det är vårt körsbärsträd, eller tja, före detta körsbärsträd. Olle skulle beskära det och efter det är det sig inte likt. Inte ett enda blad har vuxit ut och körsbär får vi nog köpa i affären. Efter dusch så gjorde jag chin-ups.

3×10 stycken chins blev det. Och sen magövningar utomhus.

I övrigt så har jag fått äran att färga dotterns hår, från ljust till brunt. Vi blev riktigt nöjda med resultatet.

Och här kommer slutligen dagens reklam:

Frutti från glassbilen. Helt beroendeframkallande. Jag springer till och med ut på gatan fortare än barnen när jag hör den där jäkla melodin. Tur att jag åker till Gotland på avvänjning om några veckor, där finns ingen glassbil. I övrigt så har jag bokat flygbiljett till Berlin Marathon i september. När alla kommer till Lidingö för att kuta Lidingöloppet så pyser jag därifrån. Yeay!

Chin-ups-expresskurs i fem enkla steg!

1. Köp en chin-upsstång.

2. Sätt upp den så att du passerar den ofta.

3. Se till att stången sitter ordentligt.

4. Nu börjar den riktiga kursen.

Gör chin-ups.

Varannan dag.

Du gör så många du orkar på raken.

Sen vilar du i ca en minut och sen gör du några till.

Spelar ingen roll vad du har på dig, alla kläder passar för att göra chins.

Spelar ingen roll vad du tänkte göra, några chins hinner du alltid med.

Det är alltså bara att gör´t.

5. Klart.

P.S. För er som inte kan göra en endaste chins så gör såhär: Kliv upp på en stol och häng dig i stången. Sänk dig sedan ned sakta, sakta så att du får hålla emot. På så sätt övar du upp armstyrkan så att du så småningom kan dra dig upp istället. Detta skall också göras varannan dag.

Chiiiiiins! Och tigerkaka!

Efter middagen drog jag fram gymbollen. Körde magstyrka: sit-ups (sneda och raka), ball bridge, danish specials, rumplyft och en del annat jox som känns som att magen kan behöva få smaka på. Sen gjorde jag chins.

20 stycken totalt. För inte längesen körde jag ofta 60-100 stycken men som sagt, har dragit ner på det hela lite inför maran. Dock tycker jag det är en grym övning för oss löpare för man får både stark mage och rygg av att hänga i stången. Och! Inte minst: man känner sig tuff. Särskilt om man lyssnar till denna medan. Förutom att hänga och slänga så har jag bakat en tigerkaka. Det drar nämligen ihop sig för klassresa för äldsta dottern. De ska sluta trean och börja fyran. Det är stort! Och bra för på det viset fick jag även användning för vår fina 4-form.

Adjö.

Chins i natten!

Ni kanske undrar om jag lagt av med mina chins? Såklart jag inte har. Men jag kör inte lika hårt längre. Har lättat upp chinsträningen lite inför vårens lopp, för det känns lite tungt att släpa på en Starke Adolf-kropp när man ska springa 42 km. Ikväll körde jag totalt 30 stycken i set om 10. Och sen gjorde jag en massa magövningar för just magen har jag slarvat med senaste veckan. Fy skäms. Magen kan man aldrig träna för mycket. God afton.

Styrka och tigerkaka!

Nej. Jag säger nej. Nej nej nej. Nu får det räcka. Idag blev sonen sjuk. Hur många olika sjukor kan man ha på en säsong i en familj? Kan hända att vår familj kommer med i Guiness Rekordbok inom kort. Man får vara glad om man själv håller sig frisk. Till och med söndag SKA jag hålla mig frisk, så är det bara. För att övertyga kroppen om att den inte på något vis ska inbilla sig att gå och bli sjuk så blev det chin-ups och hemmastyrka.

Körde 10+10+10 chins enligt chins light-programmet som jag nu gått över till. Sen sit-ups, raka och sneda. Ball bridge och Danish Special. Och lite annat som jag hann med innan sonen kraxade och ville att jag skulle ligga och hålla om honom. Såklart jag gjorde det. Det går ju inte att hålla på och värja sig mot bacillusker när man är förälder, inte sina egna barns bacillusker. Jag tror tvärtom på att omfamna det. Ali var också gossugen.

I övrigt så bakade jag och Uma tigerkaka idag när vi kom hem. Den bästa kakan som finns. Vi tog dessutom fram 4-årsformen. Obs! Om ett par år behöver jag bara köpa till en nolla så kan jag ha den på mitt kalas.

Kakan är snart slut. Och då ska ni veta att den är gjord på dubbel sats smet. Nää vad nu, känner jag lite ont i halsen? Nä. Det är nog bara inbillning. Får sova bort det. Hej.