En händelserik vecka. Men kanske viktigaste av allt: jag kommer i mina jeans igen. Min höft har varit så svullen, ett tag såg jag ut som Kim Kardashian (på ena sidan). Märkligt hur humöret kan höjas så av ett par jeans. Eller väldigt normalt. Blir ju en symbol för att man är tillbaka i den riktiga tillvaron. Mjukisbyxornas tid är härmed över.

Jag promenerar utomhus tre gånger om dagen nu. Först innan jag börjar jobba, sen på lunchen och sen på eftermiddagen/kvällen. Börjar få upp bra fart nu. Inomhus testar jag att gå med bara en krycka men så fort jag märker att det blir haltande använder jag båda.

På torsdagen får jag skjuts av mina föräldrar ut till Löwenströmska. Det är dags att ta bort stygnen! Gillar att vara tillbaka här. Det känns tryggt. Har haft en 100% positiv upplevelse, alltifrån första besöket till operationen. Dessutom är sjukhuset ovanligt snyggt.

Sköterskan som tar bort stygnen säger att det ser fint ut, inga tecken på infektion och att jag är lindrigt svullen jämfört med hur det kan se ut. När jag kikar på ärret blir jag förvånad över hur prydligt det är. Jag får en tejp över som ska sitta till söndag. Sen kan jag äntligen duscha som vanligt. (Vi måste sparat en massa el under de här veckorna, när jag inte kunnat duscha som jag brukar.) Jag får en röntgenbild av min nya höft. Det här pappret ska jag har med mig när jag flyger framöver då jag kommer pipa i säkerhetskontrollen(!). Overkligt när jag tittar på bilden. Att det där är inuti mig.

Efter sjukhuset äter vi lunch på Rosendals Trädgård. Skönt för ögonen att se något vackert, känner mig svältfödd på visuella intryck.

På fredagen träffar jag äntligen sjukgymnasten. Det första hon konstaterar när jag reser mig upp från soffan i väntrummet är att jag inte belastar kryckorna ordentligt utan istället höften, som inte är redo för det än. Bakläxa direkt. Jag säger det som jag skrev i början, att jag fått upp en ganska bra fart när jag promenerar. Det imponerar inte. Hon säger att jag ska se mina promenader som ”walking meditation”. Motsatsen till powerwalk kan man säga. Gör om, gör rätt. Sen får jag visa hur jag gör övningarna jag fick direkt efter operationen. Även här blir det några omtag. Jag fuskar (Obs! Omedvetet.) genom att använda ryggen på flera övningar, istället för höftböjaren och baksida lår. Så det blir att korrigera i en vecka innan det är dags att ses igen. Blir påmind om att det kommer vara ministeg framåt. Och ibland bakåt.

På helgen skjutsar Olle in mig i stan. Vi tar en kaffe. Glor på folk, eller jag glor mest på hundar. Känns fint att vara en del av staden igen. Har saknat den.

Och så är det söndag och äntligen dags att ta bort tejpbiten över ärret. Såhär ser jag ut:

Just det, tröjan i början. Jag hittade den på 2nd hand en månad innan operationen. Köpte den och tänkte att den ska jag ha på mig när allt är klart, som en påminnelse om målet (Nä, inte ett marathon. Men ändå.).

Hej då, vi ses om en vecka, och tack till er som följer med mig på denna krokiga resa. Det är fint att ha er med.