Under 2022 börjar min höftproblematik ta sig in alltmer i det vanliga livet. Till en början handlade det mest om sport, vad jag kunde eller inte kunde göra. Nu börjar det bli knepigt med andra grejer, som t ex en så enkel sak som att sitta bakpå en moppe! Mitt höft är för stel. Saken är att man är så bra på att anpassa sig, så man hittar små lösningar som får saker att funka, fastän de egentligen inte funkar. Som att jag lyfter in ena benet med armen när jag ska sätta mig på passagerarplatsen i bilen, eller att jag alltid står på tå på mitt dåliga ben, för att komma upp i samma höjd som det andra. Jag har hållit på med det där ett tag nu men haltandet gör att jag börjar få ont i ryggen, och trots att jag på många vis är i mitt livs bästa form, så känns det som att jag samtidigt är i min sämsta. Jag har ingen värk men börjar sova sämre för det är svårt att hitta ett skönt att ligga på.

De magiska orden.

I september 2022 får jag remiss för röntgen på Sophiahemmet. Tillbaka där allt började. Röntgen visar på ökad artros, formförändringar i leden och tillplattat ledhuvud. Det finns i princip inget brosk kvar, det är ben mot ben.

Efter det här träffar jag två olika ortopeder. Jag har redan förstått att ett beslutet om en sån här operation i min ålder (en ungdom i dessa sammanhang) inte är en självklarhet för höften behöver hålla länge. Och i och med att min höft ser lite speciell ut, känns det ännu viktigare att få två bedömningar.

Mina två ortopedträffar är med drygt en månads mellanrum. Efter mitt första besök känner jag fortfarande en stor osäkerhet och ännu fler frågor dyker upp. Den andra ortopeden jag träffar heter Per Gedin och jobbar på Löwenströmska i Upplands Väsby. Listan med frågor är lång nu.

Per visar sig vara otroligt pedagogisk. Jag börjar med att berätta allt, en snabbversion från början till slutet. Sen berättar han ingående hur en operation går till, men på människovis dvs så att en person utan läkarutbildning hänger med. Han berättar också att han använder sig av en teknik som kallas ”Spaire” vilket innebär att man behåller viktig muskulatur. Detta minskar risken för luxation (att höften går ur led) och gör dessutom att man har väldigt få restriktioner kring vad man får och inte får göra direkt efter operationen.

Jag har ställt många frågor under tiden, men nu frågar jag honom den viktigaste. Hur han skulle gjort om det var hans höft. Operation eller inte? Istället för att svara på min fråga, frågar han mig tillbaka, om jag tycker tanken på att behöva byta höften när jag 70 år istället för 75 känns jobbig? Det är där jag landar i beslutet. Att få tillbaka ett mer fungerande liv nu, fem år tidigare, känns mer värt jämfört med att dra ut på det för att fördröja en framtida andra operation med några år. Båda ortopederna har nämligen konstaterat att jag inte kommer ha kvar min höft i många år till, vilket de ju trodde för sju år sen att jag skulle. Jag får också veta att jag kommer att få en ocementerad höft vilket underlättar om operationen behöver göras om längre fram.

Men det är sen han säger det. Att jag kommer kunna kunna springa igen. Inte på hård asfalt och maratonsträckor men på elljusspår och mjuka underlag. Vid det här laget har jag sedan länge förlikat mig med att jag aldrig kommer kunna ta ett enda springsteg igen. Det är det ortopederna sagt till mig. Jag kan inte tro det är sant. Jag frågar om det verkligen är sant, men Per säger att forskning på materialen man använder nuförtiden inte visar att löpning på mjukt underlag och på måttlig nivå (alltså inte 20 mil i veckan, hehe) skulle orsaka mer slitage än annat.

Där och då bestämmer mig för att göra operationen på Löwenströmska. Jag får en operationstid direkt: två månader fram i tiden. Det enda jag ska göra tills vi ses igen är att hålla mig frisk och träna på. Kör hemåt med lyckorus. Tårar! Så mycket känslor men allra mest glad över att ha landat i ett beslut efter mycket våndor. Vågskålen har tippat över.

Sista nedräkningen.

Drygt fyra veckor kvar till operationen och en oro smyger sig på mer och mer. Jag har så blandade känslor! En del av mig vill bara ha det gjort, en annan del känner en slags sorg över att vara här, över att behöva byta ut den del av mig själv. Kanske är det en fysisk separationsångest? Får fråga min psykologkompis om det finns nåt som heter så. Men jag känner också en rädsla över själva operationen, för jag vet att det kommer sågas och hamras. Jag har ännu inte tittat på en riktig film på hur en höftoperation går till, men jag har tittat på alla illustrerade filmer jag kan hitta. Jag har även slutat dricka alkohol sedan mitten av december. Lite överkurs att sluta så tidigt men jag vill göra allt jag kan för att vara i min bästa fysiska form. Jag tränar på som vanligt dvs mer eller mindre varje dag.

Ett par veckor innan operationen träffar jag en sjukgymnast. Hon säger gång på gång att jag måste börja förbereda mig mentalt redan nu på att jag inte får forcera saker och ting efter operationen, att det måste få ta tid. Hon frågar om jag gillar att läsa eller se på film. Ja det gör jag ju, men… Vi bokar en tid att ses tre veckor efter operationen.

Oron inför operationen mattas sakta av och de två sista veckorna är jag faktiskt bara orolig över att bli sjuk, eller råka skära mig när jag lagar mat. – för då kan operationen ställas in. Det är väldigt viktigt att ha en hel ”hudkostym” när man opereras, man ska varken ha finnar, nageltrång eller små sår på kroppen. Hjälp. När man börjar fundera på sånt så inser man att man nästan alltid har något sår eller finne. Så nu är jag extremt försiktig när jag hackar lök, jag har aldrig hackat så långsamt! Men såklart råkar Kuba riva mig på axeln fyra dagar innan operationen! Det blir dock aldrig ett ytligt sår även om det där rivmärket grämer mig.

Dagen innan operationen tar jag ett antigentest hemma. Det visar negativt. Man ska fota av det och visa bilden vid inskrivningen dagen efter.

Jag tar en sista promenad på kvällen innan operationen och åker sen hem till mina föräldrar där jag ska sova. Det är jätteviktigt att allt är rent så min mamma har städat hela huset och bäddat om en säng åt mig. Jag tvättar mig med bakteriedödande Descutan på kvällen innan jag lägger mig. Två gånger hårtvätt, två gånger kroppstvätt enligt anvisningen från sjukhuset. Sen ner i sängen. Har aldrig känt mig så ren tidigare, men heller aldrig så torr i ansiktet då man inte får smörja in sig med något. Efter kl 24.00 får jag varken äta eller dricka.

Operationen.

Så vaknar jag den 25 januari, operationsdagen. Jag har sovit så skönt, närmare nio timmar. Bättre än på länge. Nätterna veckan innan har varit fyllda av vilda drömmar men nu är det som att kroppen och huvudet ställt in siktet på målet. Nu ska detta göras. Punkt slut.

Kl 10.00 ska jag vara på sjukhuset. Min pappa skjutsar mig. Vi är tidiga så vi hinner ta en kaffe innan. Eller han gör det, jag får ju inte dricka. Vi åker upp till avdelningen, säger hej då och jag blir visad till mitt rum.

Efter en stund säger sköterskan till mig att det är dags att tvätta mig en sista gång med Descutan (om jag var torr i ansiktet innan så var det bara uppvärmningen). Därefter är det sjukhuskläder på och sen krypa ner i sängen. Jag får dropp med lite bedövning men känner knappt av den.

Vid halv ett kommer två sköterskor och rullar ned mig till operationen. Narkosläkaren är en 65-årig kvinna med en otrolig energi. Hon berättar allt om sin irakiska familj och jag försöker hänga med så gott jag kan, för nu börjar jag bli lite mjuk i skallen. Det grejas med mig, och sen får jag ryggbedövning. Minns att jag känner en sån tacksamhet över att alla pysslar och donar med mig, och jag gråter en skvätt. När jag inte kan känna mina ben längre rullas jag in i operationssalen. En sköterska berättar att hon kommer hissa upp mitt ben för att kunna rengöra ordentligt. Bra. Är det något jag är extremt orolig för så är det nämligen att få en infektion. En man står vid en dator och jag ser den senaste röntgenbilden av min höft på skärmen. Sen får jag en syrgasmask lätt placerad över min näsa och mun och de säger att jag snart kommer somna. Och det gör jag.

Jag vaknar upp till att jag rullas mot uppvakningssalen, tror vi är i hissen när jag öppnar ögonen. Märkligt. Det är som att tiden bara försvunnit men ändå inte. Jag har ljudminnen från operationen. Jag hörde hur det bakandes hårt med en hammare, ungefär som att grannen renoverade och jag var halvvägs på väg ur en dröm. Jag minns även ljudet av en såg men inte lika tydligt (lika skönt det, jag föredrar hammare framför såg). Min operation tog exakt 74 minuter, lite längre än vanligt för min höften är ju lite extra knepig, och jag tappade 2 dl blod vilket anses vara helt normalt.

Det är när jag ligger här på uppvaket som jag för första gången googlar upp en video som visar hur en riktig höftoperation ser ut och går till. Det är också här jag tar de första stegen på min nya höft. Tio stycken blir det ungefär, sen håller jag på att svimma och får lägga mig och dricka saft igen. Det är också när jag ligger här som jag tänker att det vore kul att starta upp bloggen igen.