Vaknade och kände mig inte tung i skallen längre. Springa? var såklart min första tanke. Tog tempen. Ingen feber. Det har jag i för sig inte haft på hela veckan men känt mig som att jag har det. Halsen? Inte ont, lite hostig men känns mest som en kvarleva. Men för säkerhets skull tänkte jag att jag extrapeppar kroppen först.

Jag och Uma gjorde juice.

 Och så åt vi frukost.

 Sen bytte jag lakan tillsammans med Ali. Bästa sättet att få bort sjukdomskänslan hemma, att bädda om.

 Och så borstade jag tänderna i duschen och tvättade håret. Att borsta tänderna i duschen gör mig alltid extra pigg, ingen aning om varför.

 Jaha. Och sen! Sen tog jag på mig springkläder. Äntligen!

 Tänkte att jag springer en liten kortis. Men när jag började springa kändes det så fruktansvärt skönt. Blev förvånad över den lätta känslan. Sprang mot Elfvik och höll 4:55-tempo.

 Det var som att kroppen äntligen vaknade till liv, musklerna vädrade morgonluft igen.

 Grått och höstblött, men så fruktansvärt skönt. Ibland sprang benen på av sig själv men jag försökte ta det lugnt och hålla samma tempo så gott som hela vägen, och ingen spurt i backarna. Vill ju inte locka tillbaka förkylningen. Tack för dessa 10 km, de behövde jag.