Var riktigt laddad när jag gav mig iväg på ett tröskelpass imorse. Kanske därför att vi hade pizzeria hemma hos oss igår kväll. Vi hackade och la upp alla tillbehör på fina fat som att vi vore värsta TV-kockarna. Det var sen det svåra började, när vi skulle göra pizzorna sådär tunna som proffsen gör. Herrejesus, det var ju fullkomligt omöjligt: vi prövade med mer mjöl, med att kavla ut pizzan direkt på plåten, med att göra minipizzor. Till slut bestämde vi oss för att det fick bli Pizza Hut-style på det hela istället och då var det roligt igen. Godast var nog grisen och prosten på bilden ovan. Kort och gott så var jag trött men extremt koldhydratladdad när jag gav mig iväg imorse.

Gårdagens jämngrå himmel var som bortblåst på morgonen och solen tittade fram bakom några få moln som var kvar. Värmde upp, som vanligt rätt stel i kroppen när jag precis vaknat. En muskel i mitt högra lår är lurig just på morgonen men det brukar släppa efter sådär 2 km. Egentligen inte helt optimalt att köra de här passen så tidigt men då jag vill hinna med dubbla pass krävs det att det ena passet görs direkt på morgonen. Och det känns bäst att ta det jobbigaste först och sen låta det andra bli i den takt som kroppen orkar och känner för. Körde igång efter mina hopp. Kände mig på hugget efter gårdagens vila (och grispizza). For fram över de vita stenarna. Lustigt när man ska springa fort; så fort tankarna far iväg till något annat än just det man gör, dvs springer fort, så sänker man automatiskt tempot. Så det är 20 minuters fullt fokus på ben, fötter och vägen jag springer. Hoppas och tror att jag fått snits på tröskelpassen vid det här laget, det är ju lite av en konst att känns hur man ska ligga för att inte samla på sig mjölksyra men ändå röra sig på gränsen. Efteråt lite pustande och några kilometers nedjogg.

 

Ali, man måste faktiskt stretcha efteråt.

Idag är det späckat schema så jag smög upp tidigt, drog på mig tigerlinnet för extra pepp, racerskorna och sprang iväg. Uppvärmning till vanliga starten. Kändes lite tomt utan Nils. Jag som alltid varit lite skraj för att springa med andra har lärt mig att det är kul att springa ihop – i alla fall med någon som är lika bra eller bättre. Gjorde mina spänsthopp och tryckte igång klockan. Piip! Tänk alla gånger man satt fart efter det där pipet – jag önskar jag hade alla gånger inspelade, då hade jag satt ihop en fin liten film av det, lagt på någon stämningsfull musik och visat släkten på julafton. Katterna kanske skulle titta med mig i alla fall. Idag fick jag kämpa. 20 intensiva tröskelminuter och sen lugn nedjogg och hem till frukost.

Den här vägen. För alltid förknippad med mina tröskelpass. Nu blir det nog bara två till på den innan vi åker hem i nästa vecka.

Att komma hem till vårt hus i morgonsolen, helt slut i kroppen och veta att jag ska smyga in och väcka alla. Kan vara något av det bästa jag vet.

Den här väggen finns på Hamra Krog. Där åt vi jättegod mat igår.

 

Idag upp tidigt för att köra sista tröskelpasset med Nils innan de åker hem. Sen får jag harva vidare med tröskeln själv. Jag mesade under uppvärmningen och sa saker som att ”idag kommer jag nog känna av mjölksyran fort då benen förmodligen är trötta efter halvmaran och två senaste dagarnas 57 km”. Ni vet, när man liksom vill förvarna om att man nog inte kommer vara så bra. Men vi körde våra spänsthopp och sen drog vi iväg. Var beredd på monumental trötthet men tvärtom så tyckte jag det kändes lite lättare idag. Full spurt förbi morgonmysiga pensionärer. Vägen vi springer är lite lurig, mestadels flack förutom ett par små backar men däremot mycket lösa stenar. Gäller att passa sig så ingen fot vrickas. Förbi raukarna, hamnen och sen en bit rak asfalt. Titt på klockan och vändning. Här brukar Nils få till ett litet försprång men inte idag. Sida vid sida flåsade vi samma väg tillbaka. Förbi samma morgonmysiga pensionärer som såg ut att undra vad som stod på. Flås flås. Framme! Trötta men nöjda efter titt på klockan: snittfart 4:56/km. Och klockan bara 07.05. Hela dagen kvar!

T som i tisdag och tröskelpass. Nils har haft det alldeles för lugnt medan jag var sjuk, haha. Nu var det bara att hoppa upp tidigt. Uppvärmning och spänsthopp och ja, sen fanns det tyvärr inget mer att göra än att köra igång tröskelpasset- piip! Vi spurtade längs havet, knallblå himmel. Vi brukar springa 10 minuter åt ena hållet, sen vända och ta samma väg tillbaka. Så lustigt, jag tycker alltid jag känns lite starkare precis innan vi vänder men sen just när vi vänt tycker jag alltid Nils känns starkast – som att det är vädersträcket som spelar in. Han sprang iväg ca 15 meter framför mig, nesligt! Men det viktiga är ju att anpassa tröskelpasset till sin egen kropp och mjölksyragräns så det känns verkligen kul att det ändå funkar att köra tillsammans. Kändes ok idag men jag tycker det märks att man varit sjuk några dagar, fast egentligen är det nog mer mentalt för tiderna var precis som sist. Nu t som i te. Och tidning.