Tröskelpass

20140331-20140406: Tempo, en kär vän och Dagens Industri. Plus en skithäl, en skithöft och ett havererat långpass!

Askrikehamnen Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Måndag Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Måndag Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Måndag Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Måndag Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

Måndag När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Måndag Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Måndag Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Måndag Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Måndag Jag hängde vid vattnet en stund.

MåndagMåndag Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Tisdag P1280033 Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Tisdag Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

Onsdag För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

OnsdagOnsdag Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

Onsdag På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Onsdag Ojoj. Maten! Så himla gott.

Onsdag Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Onsdag Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Onsdag Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Onsdag Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Onsdag Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Onsdag Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

På torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Torsdag Men på kvällen fick jag springa.

Torsdag Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

TorsdagTorsdag Sen var det slut på torsdagen.

På fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Fredag Det var det ultimata fredagsvädret!

Fredag Precis här satte jag igång att plåga mig.

Fredag Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Fredag Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

Fredag När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

Fredag På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

FredagFredag På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

LördagLördag Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Lördag Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Lördag Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Lördag Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Söndag Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Söndag Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

SöndagSöndag Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

Söndag När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

SöndagSöndag Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Söndag Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Söndag Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

20140324-20140330: Fotografering, jordgubbar, Pekka, t-shirt, fart och femmilasöndag!

Lidingöbron Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Måndag Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Måndag Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Måndag Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Måndag Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Tisdag Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Tisdag Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Tisdag Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

Tisdag På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Onsdag Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Onsdag Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Onsdag Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Onsdag Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Onsdag  Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Onsdag Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Torsdag Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Torsdag Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdag Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Torsdag Utan såhär.

Torsdag När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Fredag Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

FredagFredagFredag En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Fredag Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

Fredag På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Lördag Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Lördag Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Lördag Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Lördag Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Söndag Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Söndag Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Söndag Det här gänget var såklart med.

Söndag Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Söndag Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Söndag Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Söndag Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

20140317-20140323: Många mil, många tankar, mycket snö och gatkritor.

Brygga Då var en schizofren vecka till ända. Detta velande mellan vinter och vår är inte bra för oss löpare, inte för våra löparhjärtan som kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen. Minst en gång i timmen tvingas man pumpa in information från både Smhi, yr.no och klart.se för att kunna planera sina pass. Jag vill inte påstå att det är vädrets fel men de senaste veckorna har jag till och från funderat på min träning, om jag verkligen ska göra det här på det här viset. Det är inte så att jag är trött på själva löpningen i sig, den älskar jag, men ibland kan jag längta efter att springa utan att ha loppen där. Bara springa, när och hur jag vill. Jag skulle förmodligen springa en hel del ändå, säkert ofta två pass om dagen, kanske fyra, vad vet jag. Men ibland skulle jag inte det. Det finns ju absolut ingenting som hindrar mig från att göra precis som jag känner för här och nu, jag är ju ändå bara en medelålders motionär som springer för att det är kul, vid sidan om mitt övriga liv. Men jag funkar inte riktigt så, jag. Jag är antingen på eller av och har jag lopp planerade i framtiden så blir det lätt att det blir extra allt. Kanske har tankarna dykt upp för att det varit mycket på jobbet och ännu lite svårare än vanligt att få till träningen den senaste tiden – vilket jag i för sig ändå har fått. Jag har snudd på tränat på bättre, men dygnet har ju bara ett antal timmar och sånt där med vila och återhämtning har det inte blivit värst mycket av. Men det är svårt för samtidigt är loppen fantastiska när man väl står där. Mina minnen från främst Berlin och Sevilla, de är bland de mäktigaste minnen jag har; att ha kämpat för något, stå där bland alla människor på startlinjen och sen tillsammans med hela drösen ta sig genom staden på starka ben. Ah, det är magiskt. Magiskt! Absolut, man kan springa lopp utan att träna som en dåre. Det gör ju de flesta människor. Men mig intresserar det inte. Ska jag springa vill jag springa bra. Annars kan jag lika gärna springa för mig själv, jag behöver inte loppen som morot för att röra på mig. Så går mina tankar just nu. Kanske blir det en paus med loppen längre fram, vi får se. Men tillbaka till schizovädret. Det hela började där på måndagen. Då vaknade jag och det var alldeles vitt ute.

MåndagMåndag Jag sprang ut mot Hustegaholm med låtar som Bjällerklang och Se det snöar! virvlandes i huvudet. Jag kunde omöjligt fatta att jag bara för tolv timmar sen sprang exakt här, men i rena rama vårvädret! Men jag var i alla fall först med att göra fotspår i snön. Det är sånt man får räkna som en seger dagar som dessa. Och visst, det var vackert. Men ändå så oändligt tröttsamt med snön. Väldigt tröttsamt.

Måndag En sak hände dock: jag träffade räven igen! Jag hann inte slita upp kameran denna gång men det var en märklig känsla att våra vägar återigen korsades på exakt samma ställe.

Måndag Förutom att jag är trött på att se snö så är jag dessutom så urbota trött på alla mina springjackor. Men jag har liksom ingen lust att köpa någon ny för det är ju ingen idé när våren är på väg. Men när jag sprang där i snön så övervägde jag om jag kanske inte borde göra det ändå för våren kändes som den hade vänt i dörren.

På lunchen hade vädret tagit sig samman. En hel del snö hade försvunnit, i alla fall inne i stan. Men jag vill nog ändå påstå att måndagens lunchmil var ett av de tråkigaste passen någonsin. Fråga mig inte varför, ibland bara är det då. Det gick inte dåligt, det var inget som var fel. Det var bara grått, trist och meningslöst.

Måndag Jag hade försökt muntra upp tillvaron med färgglada kläder men inte hjälpte det.

Måndag Någon hade dessutom jobbat hårt med att tvätta bort klottret nere vid Norrbackagatan. Och visst är det rätt att man inte ska klottra, såklart man inte ska det. Men ändå. Det var finare innan. Nu såg det bara skitigt ut.

Måndag När jag kom upp till jobbet efter duschen så var det plötsligt snöstorm utanför glashuset. Igen. Dock muntrades jag upp av att Olle kom hem från USA sent på kvällen. Väldans trevligt. Och jag fick en sån fin present!

Måndag Jahapp, det var måndagen. På tisdagen var det återigen en annan känsla ute.

Tisdag Så vackert det kan bli. Nu när det blivit så ljust på morgnarna så händer det allt oftare att jag inte springer genom stan till jobbet på morgonen, utan istället springer närmare naturen, och sen hem för att duscha. För det är något med lugnet här ute som jag älskar, men det är ofta svårt på vintern när det är så mörkt, och inte heller lika charmigt då man håller på att snubbla i mörkret. Men idag var det ljust och fint och här kommer nu en hel radda löparromantik i bilder.

TisdagTisdagTisdagTisdag Den där räven verkar för övrigt vara en rutinräv för jag såg den återigen där på morgonkvisten. Man känner lätt igen den för hen har en svans som är som en dammvippa, liksom helt kal med en boll på slutet. Hen kanske också har gjort en undercut-frisyr som jag? Räven och jag fick hur som helt en riktigt fridfull morgon. På lunchen var det inte fullt lika fridfullt. Då var det nämligen dags för tröskelpass. Pass som jag vet kommer bli jobbiga, ja de går jag ofta och smågrämer mig för i förväg. Så även idag. Men jag bytte om och gav mig av.

Tisdag Och det var tur för det blev ett av mina bästa pass på länge! Det var jobbigt men känslan var bra och ni vet passen där man känner att det går åt rätt håll – hur lycklig blir man inte? Jag hade tänkt springa lite längre men magen började mullra så jag fick sakta ner aningen tidigare än tänkt. Men jag joggade ändå tillbaka mot kontoret riktigt uppåt. Tänk så glad man kan bli av lite spring när det väl är över. Men dagen var inte slut där. Det blev nämligen ett tredje pass! Det hör till ovanligheterna för min del. Men idag blev det så. När jag hade jobbat klart bytte jag om från grått…

Tisdag … till gult.

Tisdag Fortfarande ljust ute!

P1270614  Men sen var det slutsprunget för den dagen, jag lovar.

Tisdag Godmorgon och onsdag!

Onsdag Sprang en sväng längs vattnet.

Onsdag Egentligen hade jag bara planerat ett hederligt distanspass men sen var det som att något drog mig bort mot backen vid elverket.

Onsdag Och plötsligt sprang jag backintervaller istället. Idag hade jag inte sällskap av räven men av en svart katt som morgontrött glodde på mig varje gång jag kom nerjoggandes. Här sitter katten och glor.

Onsdag Det blev lite av ett backpass-light för det var ju egentligen inte enligt plan. Men saken är att mina senaste veckor varit väldigt olöparvänliga, åtminstone väldigt svåra att planera. Så jag tänkte det var bra att fånga chansen eftersom jag inte riktigt visste hur resten av veckan skulle bli.

Onsdag Sen sprang jag hem till familjen och frukosten. Därefter blev det en lång dag instängd i ett mörkt rum för att klippa film. När jag till sist kom hem var det kolsvart ute. Men kritvitt på marken.

Onsdag Fastän det förmodligen hade varit rätt skönt att lägga sig i soffan så kände jag att jag behövde komma ut, kände mig galen av att knappt ha fått frisk luft på hela dagen. Men jösses så mycket snö det var! Det snöade rejält, den piskade mig i ansiktet och efter ett par kilometer var jag alldeles bortdomnad i kinderna. Man kan lugnt säga att jag fick min dos av frisk luft.

OnsdagOnsdag Jag somnade gott den kvällen. På torsdagmorgonen var det fortfarande vitt.

Torsdag Det var så vitt att jag var tvungen att lyfta på de tunga grenarna som hängde ner, för att kunna ta mitt vanliga brevlådekort. Hej.

Torsdag Sen gav jag mig av. Nu hade plogbilarna varit framme.

Torsdag Jag sprang in mot stan och förbi Husarviken. Vitt och vackert.

Fredag Sen sprang jag hem igen.

Torsdag Återigen en lång filmdag, instängd i ett mörkt rum. Satt ner så gott som hela dagen. Just det har jag nästan blivit allergisk mot, att sitta ner för länge, känner mig som ett djur i bur. Så även om det var sent när jag kom hem så gav jag mig ändå ut.

Torsdag Pga mörkret fick jag göra om planen. Visst kunde jag sprungit på bandet i garaget men som jag sagt förut så är det något med det som jag inte fixar för tillfället. Tristessen, harvandet. Det går inte just nu. Jag har fått smak för våren och efter det har jag inte kunnat förmå mig själv att kliva upp på bandet. Och nu var det ju faktiskt frisk luft jag behövde så bara tanken på att springa på bandet inomhus gav mig panik. Det fick återigen bli backintervaller. Rev av ett riktigt bra pass i mörkret.

Torsdag Sen joggade jag hem och åt indisk hämtmat och la mig. På fredagen var våren tillbaka. Schizofrent!

Fredag Såhär glad ser man ut då:

Fredag Kroppen var rätt seg där på morgonen så det blev en kortare jogg och därefter en vanlig dag på jobbet. Dessutom med fantastiskt väder ute.

Måndag På lunchen promenerade vi ut i vårvärmen och jag åt en gammal favorit: gravad lax med dillstuvad potatis.

Fredag Och drack kaffe.

Fredag Sen var det dags att sätta sig i ett filmrum igen. På vägen dit bytte jag om i bilen för planen var att springa hem efteråt, men jag visste inte hur byta-om-möjligheterna var dit vi skulle så lika bra att ha det överstökat. Och ska man ändå sitta och trycka i ett kolsvart filmrum så spelar det ju ingen roll vad man har på sig.

Fredag När vi var klara för dagen så hade klockan blivit halv sex och jag befann mig på söder.

Fredag Var lite sugen på att gå in på Beyond Retro men jag hade inga pengar i ryggan så jag hoppade det och kutade istället hem genom stan.

Fredag Det blev en fin fredagstur och himlen var alldeles rosablå när jag stannade på vår gata.

FredagFredag Avslutade veckan med öl och ostbågar.

På lördagen gick jag upp ganska tidigt och åt frukost. Vid niotiden gav jag mig av på ett tröskelpass.

Lördag Idag kändes det inte lika lätt som på tisdagen. Men dels var det ganska blåsigt, dels aningen mer kuperat och sen är det bara så att jag ofta springer bättre senare på dagen. Men vad mer kan man göra än kämpa och flåsa på? Efter detta så åkte vi hela familjen in till stan för att äta lunch på vårt favoritställe.

Lördag Jag åt spaghetti och det var så jäklans mysigt att vara tillsammans hela gänget. Första helgen på länge som ingen var bortrest eller sjuk.

LördagLördag Vi åkte hem och det ritades på trottoaren.

LördagLördag Efter skjuts till träningar så blev det ett andra pass för mig.

Lördag Trodde kroppen skulle vara rätt seg men den kändes faktiskt helt ok, ibland blir man förvånad. Jag tog en sväng ut mot Hustegaholm. Vädret var det bästa man kunde tänka sig, det blåste ljumma vindar och kvittrades bland buskar och träd. Inte mycket att säga egentligen utan det var helt enkelt en trevlig vårtur. Och att få kuta endast i en långärmad tröja, utan jacka, det är fint det.

Lördag Efter detta så försökte jag trimma min frilla, ja min rakning där på sidorna.

Lördag Det gick sådär. Kan i för sig bero på att jag försökte fota samtidigt. Men det stoppade mig inte från att därefter avverka både Ruben och Uma, så nu har vi alla tre samma frisyr. Lördagen avslutades på bästa vis hemma hos syrran där det var dubbelfödelsedagskalas, en 8-åring och en 40-åring!

Lördag På söndagen, ja idag, vaknade jag av att regnet smattrade mot fönstret. Men så länge det inte är snö inblandat så gör det mig ingenting. Jag gick upp då klockan visade sex, åt en macka, lite Keso och drack en kaffe. Vid sju stod jag redo utanför dörren.

Söndag Ännu ett tidigt långpass för att få ihop resten av dagen. Jag hade tänkt springa en stadstur men kroppen ville annat. Den ville snurra runt kors och tvärs ute på Lidingö så jag lydde. Började med att springa ut till Elfvik och tillbaka. Därefter sprang jag längs Kyrkviken på andra sidan, förbi Ekholmsnäs och vidare ut. Vände tillbaka efter ett tag och sen styrde jag benen mot Stockby där jag snurrade runt några varv på en slinga. Avslutade med en andra sväng förbi Ekholmsnäs innan jag vände hemåt och stoppade klockan på 36 km utanför dörren. De senaste två veckorna har jag kört dubbelpass även på söndagen och har landat på en rejäl söndagsmängd. Detsamma kommer det bli idag för snart ska jag åka till jobbet och sen springer jag hem. Det lustiga är att benen inte alls har känts trötta på eftermiddagspassen utan har kunnat springa på ganska bra. Hur som helst så landar den här veckan på 19 mil. Det är bra. Jag var riktigt hungrig när jag kom hem så jag gjorde Fattiga riddare på direkten. Mmm.

Söndag I övrigt så är det två grejer:

1. Gotland. Jag längtar dit. Mina föräldrar var där i veckan och sms:ade några bilder. Så vackert att jag spricker. Snart så.

GotlandMåndagGotland

2. Premiärmilen. Det blir ingen sån för mig i år tyvärr. Jag får inte ihop min träning på det sätt jag vill nästa vecka om jag ska springa loppet. Så jag hoppar det. Det är lite synd för det hade varit kul, det är alltid roligt att mäta sig själv mot föregående år. Jag tror det hade gått bra. Men jag får hitta något annat millopp om det känns alltför tomt. Men till alla er som ska springa: lycka till! Det här året slipper ni (förhoppningsvis) snö och is. Vi hörs om en vecka!

20140310-20140316: Filminspelning, rävträff, köttätande växt, backar och ganska glada ben.

Tisdag  En sån här vecka kan man inte gnälla så värst mycket. Ja inte på vädret i alla fall. Det har ju varit som en marsdröm för både löpare och vanliga människor. Min vecka startade med två dagars filminspelning. Filminspelning=mycket osäkert när och hur man kan få till springet. Så där på måndagen såg jag till att kuta på morgonen och därmed ha dagens pass avbockat och klart.

Måndag Jag skulle köra backintervaller men jag såg till att värma upp kroppen så det inte skulle bli värsta rivstarten för den.

Måndag Ibland tänker jag att om jag är såhär stel nuförtiden på morgonen, hur ska det då vara om 25 år?! Eller så är det då som jag sadlat om och blivit en yogi som går runt i mjukisbyxor och är helt vig och mjuk i kroppen. Man vet aldrig med livet. I alla fall så fräste jag på där i backen och det var skönt för det var knappt några bilar ute. Jag vägrar nämligen springa på gångvägen och detta kan ju tyckas märkligt för bilister i och med att det just går en gångväg precis intill vägen. Men enligt mig har den inte riktigt lika bra lutning som den vanliga vägen, och därmed så kutar jag på vägen till bilarnas förtret.

Måndag Sen joggade jag hemåt och kände mig allmänt självgod som man gör efter ett gott dagsverke. Och sen var det helt enkelt dags för filminspelning. Vi skulle hålla till på en herrans massa olika ställen, både utomhus och inomhus. Men jag kan säga som såhär: man har aldrig någonsin svettats på en filminspelning. Ska man vara ute och spela in film så är det lika bra att dra på sig långkalsingar och hela konkarongen. Då var det ju extra bra att jag hade köpt världens största stickade tröja för hundra spänn i Sevilla. Den åkte på.

Måndag Och vinterskorna!

Måndag Såhär såg jag ut när vi hängde runt på landet. och trots alla kläder så, ja precis, frös jag. Damn!

Måndag Vi höll på ända till mörkret föll.

Måndag På tisdagen var jag uppe tidigt. Och ahh så trött jag var. Jag hade sovit helt kasst under natten, fråga mig inte varför.

Tisdag Men det fantastiska vädret och rådjuren som jag mötte gjorde mig på bättre humör. Och att benen dessutom kändes pigga och inte sådär galet morgonstela, det gjorde mig ännu gladare. Mötte som vanligt mannen som jag möter exakt varje morgon då jag springer en viss rutt. Han har bra klipp i steget trots den tidiga timmen.

TisdagTisdag Därefter fortsatte filmsinspelningen, idag var det bara inomhus så jag kunde lämna långkalsipporna och vinterskorna hemma. När dagen var slut åkte vi hemåt. Jag hade sett till att byta om till löparkläder på inspelningen och kunde därmed hoppa av mitt i stan för att springa hem sista biten.

Tisdag Så redo man kan bli en tisdagkväll! Dessutom fullproppad med smågodis och kakor från filminspelningen.

Tisdag Återigen fick jag springa med pigga ben. Nänä, ingen räserfart men ni ska veta hur det känts under hösten. Varje pass har jag fått kämpa, till och med på distanspassen. Jag vågar inte hoppas att det har vänt men blir lycklig de gånger det känns lätt. Hemma!

Tisdag Hej onsdag.

Onsdag Jag sprang in mot stan och Lill-Jansskogen där på onsdagen, det var återigen dags för backintervaller. Den här veckan har jag fått ändra om en del i mitt schema pga filminspelningen och massa annat. För det är ju som så att jobbar man heltid, och framförallt har ett jobb som innefattar andra människor och idéarbete, som verkligen inte alltid går att schemalägga, ja då går inte allt att kontrollera, hur mycket man än försöker. Men istället för att stressa upp sig över att man inte följer schemat till punkt och pricka så tänker jag att så länge jag tröttar ut mig så är det nog ok. Så det gjorde jag där i Lill-Jansskogen. Jag hade sällskap av ett miliary training-gäng som på gräsmattorna bredvid kånkade runt på bårliknande grejer hit och dit.

Onsdag Färdig med backen och iväg mot jobbet!

Onsdag Jag hade som vanligt ägg med mig men istället för att trycka in dem i munnen ett efter ett nere i omklädningsrummet så piffade jag till det hela något oerhört uppe i köket istället. Jag gjorde äggmackor och jag hade även med mig en avocado. Förutom detta så bjöd jobbet på massa god frukt. Olle blev förbannad när han såg min tallrik för det var så himla piffigt och dant. Jag är redo att hålla med honom. Man blir fasiken arg när man ser detta:

Onsdag På lunchen var det jag som smet ner i underjorden och bytte om igen. Jag rev av en mil och sen fortsatte jag knega.

Onsdag På kvällen gick jag och klippte mig för första gången på… jag minns inte ens.

Dom När jag kom hem såg varken Olle eller barnen att jag klippt mig. Samma sak var det på jobbet dagen efter. Men så är det när man har trollhår. Och då hade jag ändå tagit i och gjort en repris av mitt hår som jag hade i London 2003 dvs en undercut på båda sidorna (ja i för sig med den stora skillnaden att hela håret var superkort då, jag var typ helt snaggad på den tiden). Sorry för detta frisyrsnack men här kommer bilden och sen inte ord mer om den saken, jag lovar:

Onsdag Hemma hade jag fått ett paket. En oerhört trevlig inbjudan till Helsingborg Marathon!

Onsdag Det går av stapeln för första gången den 13 september. Men nu är det ju så att jag ska springa Berlin Marathon bara två veckor senare så tyvärr blir det inget Helsingborg för mig i år. Men kolla in den fina hemsidan, man blev sugen.

På torsdagmorgonen åkte Olle till LA. Buhu. Och jag, jag startade morgonen med en kanelbulle. Ibland bara måste man det.

Torsdag På lunchen var det dags för tröskelpass.

Torsdag Det var soligt och helt fantastiskt fint längs vattnet. Men lika jobbigt för det! Skönt efteråt när det var över. På kvällen förhandlade jag med barnen och kunde ge mig ut en timme innan solen försvann.

Torsdag Sprang en sväng i Lidingöloppsskogen.

Torsdag Och sen ner mot Kyrkviken och tennisbanorna.

Torsdag Benen var rätt trötta men fint var det i alla fall.

Torsdag Och sen förstår ni, sen klämde jag det sista avsnittet av True Detective.

Torsdag Har ni inte sett detta mästerverk så gör ni det snarast, ok?! Jag har aldrig tidigare gillat Matthew Mcconaughey men i denna film, ja herrejisses så bra han är.

Fredag och ut i morgonen.

Fredag När jag kom springandes ute vid Hustegaholm så kom plötsligt en räv spatserandes. Ett par meter framför mig korsade den stigen, vände på huvudet och såg rakt på mig. Jag stannade. Räven stannade. Glodde på varandra. Väntade. Jag försökte smyga upp kameran men räven kanske trodde det var en pickadoll för då satte den fart och jag lyckades bara fånga den i flykt. Jag har ringat in bildbeviset åt er.

Fredag Såna där encounters med naturen, det är det bästa jag vet. Sen hem till frukost! Kan informera om att tidningen bara är med för syns skull, hinner aldrig läsa den i veckan.

Fredag På lunchen drog jag på mig ett par nya Adizero Boston.

Fredag Och gav mig ut i vårvädret. Jag hade hört att det skulle bli skitväder till helgen så det gällde att passa på. Sprang längs Kungsholms Strand.

FredagFredag Och sen en bit längs Norr Mälarstrand. Folk var som tokiga i solen, det åts glass och gottades något oerhört.

Fredag Men jag är likadan själv, man blir ju som galen av vårsolen när man är bosatt på svensk mark året runt.

Fredag Därefter var det bara att ge sig ner i underjorden och duscha.

Fredag På fredagkvällen hade barnen beställt Steak frites för det hade de ätit när de var i Paris med sin farmor. Så för första gången i mitt liv köpte jag hem såna här färdiga pommes frites, värmde dem och sen sa jag Voilà mes enfants!

Fredag Men hallå! När jag vaknade på lördagen, vad hade hänt med våren? Med solen? Med gottandet? Det regnade och snöade och blåste jättemycket. En bedrövlig syn var det. Gav mig av tidigt för att vara tillbaka till frukosten. Som sagt, när en förälder är borta så gäller det att planera. Då får man göra avkall på att ligga och mysa under täcket för att få ihop löpartillvaron.

Lördag Det var inte det minsta fint ute utan ett riktigt eländesväder. Inte ens hundägarna syntes till.

Lördag Jag intalade mig själv, och midsommarstången, att snart är det vår på riktigt.

Lördag När jag ser det här bandet på trädet så blir jag alltid så sugen på att rita på ett par ögon och göra om det till ett Karate Kid-träd. Kanske tar jag med mig ett par tuschpennor i fickan någon dag.

Lördag Sen blev det gottemajafrukost med risgrynsgröt. Är det som december utomhus så kan man ju lika gärna passa på att käka tomtegröt.

Lördag Sen åkte vi till Naturhistoriska Muséet. Men eftersom vi var för tidiga så gick vi in på Plantagen medan vi väntade på att muséet skulle öppna portarna. Det ledde till att Ruben köpte en köttätande växt. Han är döpt till Hannibal.

Köttis Och vi köpte även ett bonsaiträd som vi döpt till Gunnar.

Gunnar Varför vi skaffade ett bonsaiträd kan man verkligen fråga sig. När man läser på så inser man ju att dessa, till synes oskyldiga små träd, kräver pyssel och omvårdnad likt ett spädbarn! Vad har vi gett oss in på? Vi får helt enkelt se hur det går för Gunnar, det kan hända att han inte blir så gammal. Efter inköpen så blev det Naturhistoriska.

Lördag Utställningen om kroppen gillade vi.

LördagLördag När vi kom hem somnade jag i soffan. Det var så skönt. Det var så fruktansvärt skönt. Jag ville inte alls gå upp. Jag ville inte alls gå ut och plåga mig i löpardojorna. Jag var nära att lägga ner löpningen för gott, jag skämtar inte. Ändå tog jag mig samman. Tänkte att jag tar en sväng och vägrar skallen och kroppen så kan jag ju bara springa hem igen.

Lördag Himlen var blå och det kändes som en helt annan årstid än det gjort i morgonslasket. Men fasiken, vinden. Vinden! Den var tyvärr fortfarande lika stark som den varit på morgonpasset. Där på morgonen hade jag varit helt säker på att eftermiddagspasset skulle behöva äga rum på löpbandet, men så länge vädret ändå är såhär pass bra så har jag enormt svårt att motivera mig till att springa i garaget. Jag är trött på bandet. Jag vill inte se det på ett halvår, minst. Så passet skulle ske utomhus, så var det bara. Dock med lite ändrat upplägg då jag insåg att det skulle bli svårt med rejäl fart. Efter att ha kört spänsthopp så blev det lång backe och kanske var det min lilla slummer i soffan som gjorde det, för benen kändes riktigt med på noterna. Fart och kraft. Sånt gillar vi, då är det kul att springa. Jag sprang hem nöjd och glad och 14 km rikare.

Och så var det då plötsligt den 16 mars och söndag och dags för långpass. I och med att Olle fortfarande var på andra sidan jordklotet så fick jag precis som förra helgen ge mig av tidigt och utan frukost i magen. Detta för att vara tillbaka hemma hos barnen så tidigt som möjligt.

Söndag Sån vacker morgon vi fick här i Stockholm idag. Och var man som jag uppe i ottan så fick man ha den alldeles för sig själv. Jag sprang in mot stan. Började med en sväng längs Husarviken och Stora Skuggan för att sedan vända tillbaka, återigen passera Ropsten, springa genom Värtan och sen ut till Djurgården. Kameran hade jag lämnat hemma och istället tagit med mig musik till öronen. Just nu gillar jag att lyssna på den här låten. Och den här också. Förresten, lustigt det här med att äta innan långpass, jag brukar alltid göra det när jag ska springa mer än sådär 20-22 km. Men nu när jag senaste gångerna kört ett par ordentliga pass utan mat i magen så inser jag att det är rätt skönt att springa iväg helt utan frukost. Just att slippa vänta på att maten ska smälta hit och dit. Det verkar mest vara en vanesak, när vi var i Mexiko förra julen så körde jag alltid långpassen på fastande mage. Som sagt, det var vackert ute. Det enda jag tycker det kunde varit mindre av var vinden, den var rejält jobbig på sina ställen. Efter drygt 3 mil var jag tillbaka hemma. Då hade Olles mamma kommit på besök. Jag åt en sen frukost och inte så långt därefter blev det lunch. Jag försöker äta blodpudding minst en gång i veckan för mina järnvärdens skull. Jag har (tror jag) bestämt mig för att det får vara slut med järntabletter nu. Jag vill att min kropp ska fixa det på egen hand. Om det sen innebär att jag inte kommer kunna springa lika fort, då kanske det får vara så. Vad gäller denna kombo med ett ägg till så känns det kanske sådär när jag ser det såhär på bild.

Söndag Efter lunchen gjorde jag en sån här.

Söndag Så nu har vi hängt i solen i trädgården, druckit kaffe och ätit tigerkaka och jag har sagt ”Åh vad skönt” ca varannan minut.

Söndag Tja, denna vecka blev riktigt fin, inte bara löpmässigt utan på en massa fronter. Att barnen och jag haft det bra när vi varit ensamma, att de varit så duktiga och vi har hjälpts åt. Att alla varit friska och glada. Att solen skinit på oss. Då kan man inte begära så mycket mer. Det skulle i så fall vara en kaffe och en till bit tigerkaka. Och det är ju lätt ordnat. Och att Olle kommer hem och de gör han ju snart. Lite senare blir det ytterligare ett distanspass och veckan kommer landa på drygt 17 mil. Det var det hela. Vi hörs!

20140303-20140309: Guldäggsjury, tillbaka i spåret, vårskor och dammsugarjakt!

Lördag Av någon anledning blir jag lika förvånad varje vecka när det är mycket att stå i. Det kommer liksom som en chock. Varje vecka! Det är rätt knasigt. Men förmodligen är det någon slags överlevnadsinstinkt, för om man alltid i förväg visste hur det skulle bli, ja då skulle det kunna hända att man bara la sig ner helt sonika på marken och inte reste sig upp igen pga maximal stress. Hur som helst så var det här, förutom mycket att stå i på alla fronter, veckan då jag kryade på mig och åter kunde springa. Och det var tur för när jag inte får springa så blir jag bara som en blek kopia av mig själv, det kanske inte märks, jag hoppas inte det, men det är så det känns inuti mig. Men men, nu tar vi en sak i sänder. För på måndagen kunde jag faktiskt inte springa än. Då var jag fortfarande hängig, rösten krasslig och jag la istället all min energi på att starta upp juryarbetet för Guldägget 2014. Det hela ägde rum i det här stålbygget:

Måndag Och jag kan ju såklart inte skvallra och hålla på här som ni ju förstår, för allt är ju så himla hemligt och ska avslöjas på en gala i slutet av april, men jag kan i alla fall säga att det var tre fantastiska dagar på Stockholm Waterfront. Jag har lyxen att till vardags vara omgiven av en massa fantastiska jobbkompisar men trots detta är det något visst med att träffa smarta typer från andra byråer. Otroligt uppfriskande att höra andras tankar och liksom känna att ens jobbvärld blir ännu lite större… och liksom rymligare. Men sen sörrni, sen kom tisdagen. Och jag kände så fort jag slog upp ögonen, att nu är jag frisk! Drog på mig kläderna och gav mig ut i morgonen. Var dock lite orolig för att jag inte skulle komma ihåg hur man gjorde när man sprang. Det var ändå sex hela dagar sen. Hur var det nu igen?

Tisdag Men jag kan informera om att det gick ok. Jag liksom lyfte den ena foten efter den andra och fortsatte göra så och då liksom förflyttade jag mig framåt. Efter ett tag gick det av sig självt utan att jag behövde tänka, men jag tog det ändå lugnt där på första turen efter brakförkylningen.

Tisdag Efter dusch och gröt begav jag mig återigen till Guldäggsarbetet. Jag har haft lite logistiska utmaningar den här veckan eftersom jag nu inte hade min egna lilla gulliga packåsna (Olle) som i vanliga fall hjälper mig med väskor och grejer eftersom vi jobbar på samma ställe. Men nu kunde jag till exempel inte ha någon jacka på mig eftersom den inte skulle få plats i ryggsäcken när dagen var slut och jag skulle springa hem. Som tur var fick jag skjuts till Centralen så jag behövde bara gå i t-shirt genom tunnelbanan. Kändes dock ändå lite väl utmanande såhär precis när man blivit frisk efter en förkylning. Köpte en kaffe och blev påmind om att det var semmeltisdag, ja den äkta alltså. För det är ju inte precis så att man (jag) väntat med att äta semlor tills nu.

Tisdag Sen jury:ade vi vidare för hela slanten!

Tisdag När det var slut för dagen bytte jag om. Jag gillar att byta om på nya ställen, eller rättare sagt, att springa från nya ställen. Det är alltid en så skön känsla att inte kunna exakt varenda trottoar, krökning, lutning eller byggarbete längs vägen hem.

Tisdag Speciell känsla att springa genom city på kvällen, aldrig känner man sig så hurtig som då när man ränner förbi folk på väg mot bio eller kostymgubbar och gummor på väg hem från jobbet. Efter en mil var jag på förortsmark igen.

Tisdag På onsdagmorgonen var jag återigen redo för spring. Och nu hade jag lite bråttom för vi hade för ovanlighetens skull försovit oss hela gänget. Detta för att vi alla flyttat runt till olika rum under natten och till sist så låg varken jag eller Olle kvar i vår säng och hörde väckarklockan. Dessutom var den inställd på fågelkvitter så jag vaknade så skönt av att det började ljusna rejält och det kvittrade så trevligt… gaah! Upp på direkten och iväg!

Onsdag Återigen in mot stan. Gatlamporna släcktes kl 06.27.

OnsdagOnsdag Sen blev det ett ägg i omklädningsrummet innan jag gav mig av till det andra äggets sista jurydag.

Onsdag När dagen var slut och jag stod ombytt och redo så kändes det lite tomt att det hela var över. Juryarbetet alltså. Men sånt är livet, allt har ett slut. Snyft.

Onsdag Ännu en springtur genom ett kvällsstockholm.

Onsdag När jag kutade genom Värtan tänkte jag att det var en ovanligt händelselös springtur, men det skulle jag inte tänkt, för just då for en råttjäkel ut framför mina fötter! Man hen hade bråttom så det hela var över på några sekunder. Efter Lidingbron fick jag desto trevligare sällskap då jag blev omsprungen av Fredrik Kronander, vi gjorde sällskap en bit. Han är snabb han och jag märkte att mitt flås inte riktigt var igång efter förkylningen.

Onsdag Hemma!

Onsdag Jaha, så vaknade jag då till en torsdag.

Torsdag Och oooooh, den här morgonen. Så fruktansvärt vacker att det gjorde lite ont i mig.

Torsdag Gatlamporna släcktes redan 06.10 idag och jag insåg att våren, ja nu är den här. I alla fall vårljuset.

TorsdagTorsdag Drack kaffe och duschade med denna som jag ju babblat om förut.

Torsdag Tänkte bara att en varning är på sin plats vad gäller den här duschkrämen. För det är ju nämligen pepparmint och därmed bör ni inte använda den till de såkallade intimare regionerna.  OK???!!! Vänliga hälsningar från en som vet. På torsdagskvällen hann jag med ett pass på hemmamark innan det var dags att lägga barnen.

Torsdag Hade egentligen tänkt köra ett fartpass där på torsdagen men då lunchen försvann till annat och mörkret nu hade lagt sig, så ändrade jag om planerna till ett backpass istället. Snabbdojor på såklart.

Torsdag Insåg att det här var första hårda passet efter både Sevilla och sjukan. Det var inte förrän nu som det kändes ok att köra på lite hårdare för trots att jag mått bra i flera dagar så hade en envis hosta hängt kvar. Men nu satte jag fart i backen och åh, det var både skönt och obehagligt på samma gång. Det är det som är det märkliga med hård löpning, att man kan älska och hata det samtidigt.

Torsdag Körde lite kortare än vanligt för att inte utmana ödet. Sen sprang jag förbi skolan där jag ställde mig och stretchade och glodde lite.

Torsdag Fredag! Upp och hoppa!

Fredag Ännu en fin morgon fick jag serverad. Jag sa tack och sprang.

FredagFredag Hej stan.

FredagFredag Eftersom veckan varit lite ovanlig så var det nu dags för hederligarutiner igen! Kort och gott: kaffe inklusive planka och nyheter.

Fredag Sen muntrade jag upp mig med grön ögonskugga.

Fredag Sen rullade fredagen på med massa fredagsjobb. Till lunch åt jag på Brickan. Brickans ingång ser väldig oansenlig ut måste jag säga.

Fredag Nu ska jag också passa på att göra en rättelse för stället heter ju egentligen inte Brickan. Det heter Torsgatan 21. Men alla kallar det ju för Brickan och det är för övrigt ett mycket bättre namn, det hör ju vem som helst. Men det jag ville berätta är att de alltid har tre olika rätter samt dagens soppa plus stor salladsbuffé. Perfekt för hungriga löpare samt övriga hungriga människor. Nog om Brickan. När dagen var slut gav jag mig ner i katakomberna och bytte om. Från svart.

Fredag Till rosa.

Fredag Gav mig av mot Lidingö. Efter att ha sprungit mycket genom stan hela veckan så hade jag nu arbetat upp såna Elfvikscravings så jag var tvungen att ta mig en förlängd springtur dit ut.

Fredag Den här fina vägen ger mig alltid ro.

Fredag Och huset på den här lilla ön känns alltid så lockande, särskilt på fredagar. Att bara säga ajöss och pysa iväg från allt och alla.

Fredag Fast i för sig, söndagens långpass skulle bli krångligt där.

Fredag Jag gjorde solen sällskap när den gick ner och sen sprang jag hem till barn och godis. Lite extra nöjd då jag hade hittat mitt favoritgodis tidigare på dagen för det hittar man vanligtvis annars bara i obskyra kiosker i små hålor.

Fredag Det enda tråkiga var att Olle hade åkt till Norrland och skulle vara borta hela helgen. Men då bestämde jag och Ruben oss för att anordna räkfrossa. Vi åt fruktansvärt mycket räkor.

Fredag När man är ensam hemma med barnen krävs det ännu mer springplanering än vanligt. Så när jag vaknade av ljuset på lördagmorgonen så gav jag mig av bums innan resten av gänget hade vaknat till liv. Det var knappt så att jag själv hade gjort det.

Lördag Morgonen var så fin att det nästan kändes som fusk att ha den för sig själv. Men å andra sidan, något tack ska man väl ha för att man går upp tidigt och ränner.

Lördag Men helt ensam var jag inte, jag såg ett rådjur som skuttade över vägen med sin vita rumpa och sen en annan löpare som såg lika förvånad ut som jag över att se någon annan vara ute och skutta så tidig på en lördag.

Lördag I Ekholmsnäsbacken var det inte mycket snö kvar. Och jag som är fullkomligt ointresserad av vintersport blev naturligtvis mycket glad över denna syn. Schas snön!

Lördag Sen kom jag hem till mitt nyvakna gäng och vi åt frukost. Solen lyste in och vi körde italiensk stil med Nutellamackor och fick man spara en liten stund i en burk till senare i livet, så hade jag gärna sparat denna. Det här gänget var också glada över solen.

Lördag Olle hörde av sig från Norrland, där blåste det 40 sekundmeter, haha stackaren. Sen blev det tandborstning, påklädning och full sprutt in till stan.

Lördag Klockan tio i tio hängde vi på låset till Stadium. Det var dags att fixa vårskor och rutinerad som man är ser man till att vara ute i god tid. Då kan man nämligen haffa personalen så fort de låst upp ytterdörren. Så det gjorde vi. Otroligt effektivt det hela, klockan 10.20 promenixade vi därifrån, alla tre barnen med fina gympaskor på fötterna. Dagens stora uppgift var dock kvar: köpa en ny dammsugare. Gaaaaaah. Måste vara den tråkigaste utgiften som överhuvudtaget existerar, men tyvärr var det nödvändigt. Vi traskade till Mediamarkt och jag försökte höra vad säljaren sa medan barnen kivades högljutt om att spela på något dataspel. Men så är det när man fixar dammsugare solo med tre ungar i släptåg. Till sist hade jag i alla fall lyckats höra vad säljaren sa och vi lämnade affären med en dammsugare. Sen var det Clas Ohlsson-ärenden och en massa annat jox. När vi till slut satte oss i bilen var vi helt slut, och jag började redan gräma mig inför eftermiddagens fartpass. Ni vet när man känner sig energilös och vet att något väntar som definitivt kräver energi. Kom hem, drack kaffe och försökte vila. Men det gick inte, jag var ju tvungen att skruva ihop dammsugaren och provdammsuga lite. Och sen var det allt annat som man behöver fixa hemma efter en intensiv jobbvecka. Så det var med viss ångest jag till sist gav mig av på dagens andra pass, redan helt slut. Dags för spänst och tröskel!

Lördag Vädret gick inte att klaga på, det var verkligen helt fantastiskt. Jag började resonera med mig själv om jag inte skulle springa lite distans bara? Ja, bara lite trevlig distans utan krav? Men nä. Tröskelpass var det ju. Ganska lång uppvärmning för att trötta ut den där negativa rösten inom mig, spänsthopp – och sen iväg! Dock hade jag bestämt mig för att köra ett lite kortare pass än vanligt då jag ännu får sån hosta efter passen, och jag delade upp detta i två block. Ut mot Hustegaholm! Stundtals rätt blåsigt men annars tyckte jag att känslan var relativt god. Det stod en klunga folk i spåret som jag hörde ropa ”Det är ju som Lidingöloppet! Heja! Heja!” Hann inte tacka för jag hade fullt upp med att andas men kan tänka mig att det var fullt ös i löparspåret i det fina vädret. Som sagt, känslan var rätt god med tanke på att det bara var två veckor sen jag sprang ett marathon och varit sjuk en vecka däremellan. Jag har ännu en bit kvar till att känna mig i riktigt god form men man får tänka att det är början av mars och hålla tummarna för att man blir bättre och inte sämre. Men framförallt var jag nöjd över att ha genomfört passet. Joggade hem, lagade mat, skjutsade fram och tillbaka till fotbollsträning och sen till sist kunde jag pusta ut i soffan med hela ligan framför Melodifestivalen. Jag hejade på Yohio. Det hjälpte dock honom inte.

Som sagt, lite klurigt att springa mycket när det bara är en förälder hemma. Så idag när det var dags för långpass hade jag återigen bestämt mig för att stiga upp tidigt och riva av passet innan dagen började. Klockan sju gav jag mig av utan frukost i magen.

Söndag Jag sprang in mot stan och ut på Djurgården. Där på grusvägen såg jag en ensam ballerinasko ligga och jag funderade ett tag på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam doja. Annars var det bara jag och några morgonpigga löpare ute, det är ju inte förrän runt tiotiden som löparlemmeltågen erövrar Djurgården. I öronen hade jag Anders Szalkai och Petra Månström i Maratonpodden och jag hann även lyssna på avsnittet med Jonas Colting. Lite ovant att ha snack medan jag springer, oftast har jag ingenting eller kanske musik men detta funkade ok det med. Det var ett kortare långpass på schemat så jag snurrade runt där ute och vände sen tillbaka mot Lidingö. I Värtan såg jag en halvdrucken Coronaflaska på trottoaren och jag tänkte en stund på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam ölflaska. På Lidingöbron mötte jag Emil och Daniel och sen var jag hemma.

Söndag Riktigt skönt att komma hem och få äta frukost i lugn och ro. Vi hade fått dubbla kulturdelar idag, tänkte att det måste varit någon som verkligen tyckte att jag behövde läsa kulturdelen, så jag lydde order. Men jag läste bara en av dem. Och jajamen, ni ser rätt, en chokladcroissant!

Söndag Det är inte färdigsprunget för idag dock. Tanken är att klämma ytterligare ett pass senare, ett ännu lite kortare långpass, sådär så att jag landar på en riktigt bra dagsdos. I så fall landar veckans springnota på drygt 15 mil och det känns bra med tanke på krassel och annat. Nästa vecka blir även den en utmaning med filminspelning och annat. Men som sagt, ingen idé att fundera på det så mycket, bättre att bara ge sig in i veckan med full kraft, då brukar det lösa sig.

Lördag Jag måste även lägga in de här fina teckningarna som jag fick av Ruben.

Av Ruben Det är jag och Olle. Jag gillar extra mycket alla tänderna samt min röda näsa. Hej då!

20130120-20130126: Tuffar på, sover kasst, springer med ny klocka, ser dinosaurier, gör salamipizza och springer ett söndagsmarathon.

Vinter Det här med återhämtning tycker jag är en utmaning. I alla fall om man har heltidsjobb och barn. Det är inte så lätt att skapa det perfekta träningsupplägget med den perfekta vilan mellan passen. Jag skulle vilja påstå att det är jäkligt svårt. Ännu svårare är det för att jag är en människa som gillar att ha en plan. En plan som man följer. Det är jag rätt bra på. Men ibland när livet ändras, vilket tenderar att hända så gott som varje dag, ja då är jag sämre på att ändra planen utifrån det. T ex om något dyker upp på jobbet så flyttar jag bara passet och gör det antingen tidigare eller senare. Då kan det bli så tokigt att för många hårda pass hamnar för tätt. Ibland funkar det ändå, oftast gör det ju det. Men ibland blir det för hårt för kroppen att bara stapla pass på varandra, och det kanske hade varit bättre att ändra lite på planen. Jag försöker bli bättre på att lyssna på kroppen när jag håller på och staplar. Det svåra är ju att kroppen inte kan prata vilket gör den så sablans svårlyssnad ibland. Och då kan det istället bli så att jag lägger orden i munnen på den ”Äsch, det är bara att bita ihop och spinga på – och fort ska det gå!”. I längden är det nog inte alltid så bra och tro´t om ni vill, men lite bättre har jag blivit på att tolka de små signalerna. Som det här med sömnen. Den här veckan började jag nämligen sova kasst. Det gör jag emellanåt och det har absolut inte alltid att göra med träningen utan kan handla om fullmåne och annat jox. Men ibland har det med träningen att göra, och istället för att ignorera det så har jag börja fatta att jag kanske inte blir bättre utan sämre (HJÄLP!) av att bara köra på exakt enligt planen i det läget. Planen som liksom inte alltid rimmar med hur verkligheten ser ut. Då kanske det är värt att göra om ett hårt pass till ett distanspass och istället se till att det finns bra krafter till nästa hårda pass? Annars riskerar det ju att bli två halvdana pass. Nu låter det här kanske som självklarheter för alla er kloka och sansade läsare men jag kan informera om att det inte är det för mig. Jag är rätt osansad i vissa lägen. Men just när det går upp för mig att ett pass kan göra mig sämre istället för bättre, ja då kan till och med jag öppna öronen. Detta skall dock ej förväxlas med när man bara känner sig lite allmänt trött och har småskavanker för så är det ju exakt jämt och bara att köra på. Hepp, då är det dags att kika på veckan. Här kommer den: Min vecka 5. År 2014. Nu är det allt bra spännande va?!

Måndagen blev ett tidigt distanspass. Ingen vidare fart i benen men ändå skönt att mjuka upp dem en aning. När man som jag så gott som alltid springer på morgonen så blir passet nästan som att borsta tänderna. Eller ta deodorant. Man liksom bara gör det.

Måndag Mer sprunget blev det inte den dagen, däremot åt jag en god wrap härifrån.

Måndag Men som vanligt blev jag inte mätt. Jag måste säga att detta är ett av mina största vardagsproblem i tillvaron, att hitta lunchställen där jag blir mätt.

På tisdagmorgonen var benen glada. Ja i alla fall så glada som ett par 38-åriga ben kan vara vid halv sex på morgonen, om de dessutom sitter på en människa som springer en hel del. De var i alla fall så pass glada att de kutade en extrasväng innan vi hamnade utanför jobbet.

TisdagTisdag Nyheten för dagen var att jag hade ägg med mig i ryggsäcken. Tre stycken. Och ja. De var kokta.

Tisdag Så dem åt jag där i omklädningsrummet. Bara tryckte in dem i munnen ett efter ett. Gissar att det måste sett rätt märkligt ut det hela där jag stod i trosor, sportlinne och strumpor och åt tre ägg på raken i ett omklädningsrum. Men gott var det. På kvällen var det dags för löpband.

Tisdag Ah, det är en sån lyx att ha det hemma. Förra året var det rätt krångligt för mig. Kent i Spårvägen var snäll och lät mig springa på deras band trots att jag då ännu inte blivit medlem i klubben och det var superbra jämfört med att hänga på Friskis där man max får springa 20 minuter (alltså, på den tiden hinner man ju knappt värma upp). Men i och med att andra i klubben såklart använde banden och att jag dessutom behövde ta mig till klubblokalen, så var det svårt att hitta tider som funkade för mig. Det bekymret slipper jag nu och det är så väldigt lyxigt. Sen är det tyvärr lika jobbigt att springa fastän man har bandet i garaget. Synd! Jag körde hur som helst ett tröskelpass och svettig blev jag sannerligen. Helt sjukt faktiskt att det kan komma så mycket svett. På nedjoggen kom stegen i perfekt takt med den här och livet kändes komplett i några minuter. Sen var det tack och god natt.

Tisdag På onsdagen var det på med ryggan och ge sig av.

Onsdag Trots att det ännu var mörkt så fick jag hopp om våren, de små minuterna varje dag gör skillnad. Såg himlen sakta sakta ljusna och bli rosa och jag insåg att det nog kommer bli vår ändå till slut. Även om det just nu känns som en omöjlighet.

OnsdagOnsdag I kön för att köpa min obligatoriska kaffe så fick jag en mösskomplimang av en tjej som inte tidigare sett en mössa med tofshål.

Onsdag Jag minns själv hur jäkla glad jag blev första gången då jag upptäckte denna fenomenala uppfinning  Oerhört bra grej för alla killar och tjejer med långt hår. Alternativt om man blir väldigt varm om sin näsa. På lunchen var jag på Runner´s Store och hämtade ut en ny klocka pga strul med min gamla. Ah! Äntligen! En 620:a!

Onsdag När jag sen på kvällen skulle köra ett tempopass på bandet var jag såklart sugen på att använda den för det sägs att den funkar helt ok på löpband. Men ändå kändes det ovärdigt för klockan. En sådan här fin sak måste ju få premiärmäta riktiga löpsteg – utomhus. Så den fick vänta. Vad gäller passet var det rätt tungt. Mycket för att jag började kuta sent. När det kommer till jobbiga pass så är det bara så att jag gillar att ha dem avklarade – och sen gotta mig i den härliga känslan, som uppstår först efteråt, hela dagen. Men vad göra? Bara att byta om och köra igång. En sak som är bra med just löpband är att man kan hålla farten bättre. Eller såklart kan man sänka farten om man känner för det men man tenderar ju att hänga med i tempot. Fick två bra låtar där på slutspurten, de kändes som de var skapta enkom för mig och mitt tempopass. Eller vad säger ni om när Blur gastar ”Are you ready??!” i den här liveversionen? Då kan man ju inte säga nej, jag är inte redo. Eller ”Start med up” med Rolling Stones? Då är det bara att pinna på för livet! Olle dök upp och tog ett suddigt kort på mig.

Onsdag Jag hittade en gammal oäppnad Lokaflaska bland bråtet i garaget när jag var klar. Ibland är det bra att ha ett ostädat och tumultartat garage, vad som helst kan dyka upp, på gott och ont.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och var så evinnerligt trött. Hade sovit helt kasst. När klockan ringde vinglade jag ändå upp i mörkret, satte i linser, borstade tänderna och drog på mig löparkläderna. Dock såg det här mer lockande ut…

Torsdag … än det här.

Torsdag Men när jag väl gav mig av var det helt ok. Den nya klockan på armen muntrade ju upp det hela något oerhört. Nysnön på marken gjorde det däremot inte. Efter 18 km parkerade jag utanför jobbet. Det är ändå en riktigt bra grej att springa, att man inte behöver leta parkeringsplats!

Torsdag Sen satt jag där i omklädningsrummet och beundrade klockan och drack kaffe. Den är så lätt och känns modern med alla ljud och känslan i knapptryckningarna.

Torsdag Synd bara att den inte verkar visa bättre kilometertider än det gamla, det borde ju ingå i köpet kan man tycka. Sen blev det inget mer spring den dagen för jag var så förståndig och lyssnade på kroppen. Och om jag tolkade den rätt så bad den om lite vila. Ok då. Lite, svarade jag.

Sen vaknade jag till en fredag och äntligen hade jag fått mig en god natts sömn. Ingen oro utan bara lugn och ro. Jag använde den här appen när jag skulle somna där på torsdagskvällen.

Torsdag Den har funkat förr när jag kommit in i dåliga sovperioder. Ni vet när man inte kan somna fast man är jättetrött. Och så stressar man upp sig över att man inte kan somna när man är så trött och så blir det bara värre, och när man till sist somnar så sover man kasst. Men det var som sagt med en skön och utsövd känsla jag gav mig av på en morgontur på fredagen.

Fredag Borta vid Lidingöloppsstarten såg det ut såhär.

Fredag Jag gillar förresten den här skylten. Har alltid tyckt den är gullig på något vis.

Fredag På vägen hem hälsade jag på änderna. De verkade fredagsglada men blev så besvikna när jag drog fram en kamera istället för Skogaholmslimpa ur fickan. Förlåt.

Fredag Sen blev det jobb för hela slanten. När mörkret lagt sig var det dags för ett tempopass i garaget. Totalt blev det 24 km med upp- och nedjoggen och däremellan plågade jag mig själv bäst jag kunde. Först lyssnade jag på Värvet som alltid är intessant men efter 10 km gick det inte längre. Det går fasiken inte att ösa på när folk sitter och småsnackar om ditt och datt, hur bra snack det än är. Nä, det blev Foster the people istället. Yeay!

Fredag Sen väntade en lyxig avslutning på fredagen för vi var bjudna på middag hos mina föräldrar. Vi var bara en liten trio som åkte dit för Olle och Uma hade tagit tåget till Göteborg. Som min syrra så observant påpekade så hade jag råkat ta på  mig en kosackinspirerad klädsel kvällen till ära. Synd dock att jag är så dålig på att göra djupa knäböj och därmed inte kunde bjuda familjen på en fin dans.

Fredag Västen köpte jag för övrigt när jag var på en fotografering i Indien. Jag köpte även världens finaste fårskinnsjacka. Jag skulle vilja påstå att det var den finaste jackan jag någonsin sett, ja ni förstår. Problemet var bara att ärmarna på jackan plötsligt trillade av en dag när jag mallig gick runt med jackan hemma i Stockholm. Precis, poff, de föll av. Det såg helt sjukt ut. De visade sig nämligen att ärmarna bara var pålimmade! Typ som att jag skulle tagit Karlssons klister och klistrat lite. Haha, så galet. Dessutom så hade jag börjat få en märklig klåda på hela kroppen och svårt att andas. Jackan var förmodligen full av kemikalier. Jag stoppade kvarlevorna i frysen några dagar, tänkte det kunde bli en fin väst av jackan istället. Men nej. Nysandet och klådan fortsatte så det var bara att säga ajöss till den. Mycket synd. Tur att kosackvästen var av bättre kvalitet men jag drömmer fortfarande om att hitta en lika perfekt (och billig) jacka en vacker dag. Nog om detta och tillbaka till middagen. Vi fick så god mat, trerätters på en simpel fredag! Glömde fota själva huvudrätten men kolla här vad jag fick i övrigt:

FredagFredag Den kvällen somnade jag på stört helt proppmätt. På lördagen rev jag av ett längre distanspass på morgonen. Jag var sugen på att springa ute på Lidingö men då jag såg att gångvägen mot stan var plogad så blev valet lätt. Genom konsttunneln…

LördagLördagLördag … och vidare in mot stan. Sprang runt borta i Stora Skuggan och sen tillbaka hemåt.

LördagLördag Ett riktigt skönt pass på 18 km. Det kändes lite som att möta en kär gammal vän, fastän jag sprang helt själv. Men det var liksom som att kroppen var med på noterna och när man haft det lite segt, ja då är den känslan en av de bättre som finns. Därefter åkte jag och min lilla trio in till stan och gick på 3D-bio. För vi hade nämligen inte sett den här:

LördagLördagLördag Den var riktigt bra och märkligt nog tyckte man att dinosaurier var gulliga när man gick ut från bion. Fråga mig inte hur det gick till. Sen drog vi hem och gjorde… PIZZA!

LördagLördag Jag pepprade min med vitlök. Försöker äta minst 3 klyftor vitlök per dag. Tur man kör långpassen på söndagar på egen hand.

Lördag Kan säga såhär: jag blev oerhört nöjd med min pizzainsats. Samma var det med barnen så det var ett riktigt självgott gäng som satt där vid matbordet.

Söndag Med en sån pizza i magen kan man inte göra annat än att studsa upp ur sängen på söndagmorgonen för att springa långpass! Kolla in mitt nya pannband från H&M för 79 pix som jag slog till på. Jag gillar deras OS-kollektion, har köpt både tights och linnen men de får vänta till bättre väder.

Söndag Idag blev det den långa stadsturen. Började med att springa in till stan och sen gav jag mig ut på Djurgården där jag hoppade till när jag plötsligt blev omsprungen av denna trevliga prick. Var nästan sugen på att försöka hänga med honom en bit men i och med att min plan var ett progressivt långpass så hade det varit dumt att göra exakt det motsatta. Men jag blev ändå lite uppåt av hejet för i övrigt var det väldigt lugnt ute på Djurgården. Inte för att det gör mig något, det är ju bland det vackraste jag vet att springa där utan alla promenixare och stavisar i farten. Underlaget var dock rätt bedrövligt ute på Djurgården men jag tog ändå en aningen förlängd tur och väl tillbaka på stadens gångvägar igen gick det bättre. Idag gjorde jag tvärtom mot vad jag brukar och tog min söderrunda åt motsatt håll dvs jag började med Söder Mälarstrand för att sedan ta mig runt hipsterland, komma fram borta vid Danvikstull och sedan avsluta med Stadsgårdsleden och vanliga rutten hem till Lidingö igen. Men herregud, vädret idag. Regn och snö i motvind kors och tvärs. Men ändå var det helt ok, vet inte om det hänt något med ljuset men jag sprang runt med vårvibbar i mig. Dessutom så var benen på gott humör och jag kände mig faktiskt riktigt kraftfull stundtals! Kanske tack vare att jag la tempopasset på fredagskvällen istället för på lördagen. Stannade klockan på 42,2 km och kunde konstatera att jag sprungit ett eget marathon i skitvädret. Veckan summeras därmed till prick 180 km. Det blev juice och järn när jag kom hem.

Söndag Tänk att jag fått springa en hel vecka utan några som helst känningar i vare sig knän eller höfter. Det känns ju fantastiskt. Nu väntar dock den vanliga söndagsrehabben för i samma sekund jag skrev detta så kände jag såklart lite i det jäkla skitknät. Men vadsjutton, det fixar sig. Hörrni, snart är det vår! HÅLL UT! Hej då.

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Ali Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

Måndag

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Måndag Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

Måndag På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Måndag Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Måndag Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Måndag Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

MåndagMåndag Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Måndag Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Tisdag Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

Tisdag På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Tisdag Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Onsdag Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Onsdag Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Onsdag Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Onsdag Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

TorsdagTorsdag Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Torsdag Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Torsdag Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Fredag Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Fredag Och jag åt råbiff till lunch.

Fredag När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Fredag Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Fredag Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Fredag Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Lördag Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Lördag Och titta på en massa fint.

LördagLördag Håll i er, det blir ännu snyggare!

LördagLördagLördag På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Lördag Och annat intressant.

Lördag Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

Lördag På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Söndag Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Söndag Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

70-tal Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

Måndag In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

70-tal Sådärja. Vi ses och hörs!

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Tulpaner Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Måndag Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Tisdag Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Tisdag Efter jobbet svidade jag om igen.

Tisdag När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Tisdag Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdag Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Onsdag Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Onsdag Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

Onsdag När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Onsdag Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Onsdag Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

Onsdag De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

Torsdag När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Fredag Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

Fredag I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Fredag Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

Fredag När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

Fredag … till springjacka.

Fredag Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Fredag Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Lördag Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Lördag Och quinoasallad till lunch.

Lördag Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Lördag Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Lördag Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av.

Söndag Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Söndag Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Söndag Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Söndag Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Söndag Ajöss.

20130106-20130112: Kroppen krackelerar, tar sig samman och springer i snö!

Januarisnö Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

Måndag På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Måndag Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

Måndag På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

MåndagMåndag Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Måndag Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

TisdagTisdag Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Tisdag Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

TisdagTisdag En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Torsdag Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

TorsdagTorsdag Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

Torsdag I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Torsdag Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Torsdag Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fredag Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Lördag Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Fredag Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Fredag Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Fredag Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Lördag Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Lördag Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Lördag Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Lördag Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

LördagLördag Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Lördag Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Lördag Och vi sa hej till snälla hästar.

LördagLördag Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Söndag Runt halv nio gav jag mig av.

Söndag Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Grön Mat Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Örhängen Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

20131230-20140105: Avslutar och påbörjar ett år, vilar och härdar på Gotland!

Gotland Varje vecka består ju av sju dagar. Trots det kan vissa veckor kännas längre, som att de hade nio dagar istället för sju, 216 timmar istället för 168. Den här veckan har känts så. Men kanske var det bara för att jag fick lite välbehövlig ro i kroppen. Måndagen startade tidigt, alldeles för tidigt för att vara jullov. Men ska man till Gotland med båt och vill hinna klämma ett distanspass innan, ja då är det bara att pallra sig upp när klockan ringer.

Måndag Min taxirumpa, som ju alltså är något trassel med den där piriformismuskeln i höger skinka, gjorde sig dessvärre rejält påmind. Kanske var det för att jag tvingade den att arbeta sådär pangbom mitt i julledigheten, rakt från sängen och allt. Hur som helst så härdade jag och efter några kilometer kändes det aningen bättre.

Måndag Sprang i mörkret och funderade på exakt ingenting. När jag kom hem packades barn och katter in i bilen och sen bar det iväg mot Nynäshamn genom ett veckert morgonstockholm. Vi lyssnade på den här överjävligt bra låten. Hade i för sig passat ännu bättre om vi var på väg till Skåne.

MåndagMåndag För att inte besvära taxirumpan ytterligare med det som den gillar minst, nämligen att sitta, så promenerade jag runt en sväng medan vi stod och väntade på att få köra ombord på färjan.

Måndag Det blåste rejält och jag insåg att det förmodligen blåste ännu mer på Gotland. Därmed hade jag packat lite fel springgrejer. Bara en enda ylletröja och inga fodrade tights. Otroligt oproffsigt men förmodligen var det för att när jag tänker på Gotland så tänker jag sommarlov. Linne och korta tights. Och så packar jag fel för säsongen. På båten var det som väntat blåsigt. Men en fantastiskt blå himmel.

MåndagMåndagMåndag Innan vi körde ner mot huset så tvingades vi stanna till på Team Sportia där jag köpte ett underställ. Vi var framme vid huset precis då mörkret föll. Mina föräldrar och syrra med familj var redan där och huset lyste sådär mysigt. Egentligen hade jag gärna tagit en till springtur även om det egentligen inte var planen. Men ute var det helt komplett becksvart i och med att det inte finns någon gatubelysning på flera mils håll och ingen stad som lyser upp. Och taxirumpan ville hellre vila (dock ej sittandes) så så fick det bli. Innan vi skulle somna sa Olle att det är lite trist att man hör motorvägen så bra. För en sekund höll jag med, innan jag insåg att han skojade och att vi faktiskt var på landet. Och det var havets brus som lät. Ahh.

Tisdag Jag sov så underbart skönt. Vaknade till en tisdag, årets sista dag, och till lugn och ro och minnen jag lämnat efter mig sen sommaren.

Tisdag Katterna var också nöjda med att vara på landet, Alis och Kubas låtsaskusin Selma var också på plats.

Tisdag I trädgården låg stockar från träden som välte av stormen i höstas. Inte konstigt att det här ihåliga trädet inte stod pall.

Tisdag Vi började dagen med en promenad. Landskapet är förrädiskt likt sin sommarskrud och vore det inte för barnens överdragsbyxor och den starka vinden, så kunde man nästan blivit lurad.

TisdagTisdag Men som sagt, vinden var stark och klantigt nog tog vi fel håll och fick streta fram i motvind. Vi fick sätta oss och ta en paus.

Tisdag Pandan var så trött, så trött.

Tisdag Den fick gena hem över åkern med Olle. Men vi andra slet vidare i motvinden. Jag drog lite marathonklyshor för att peppa barnen, ja ni vet snack om att kämpa, ha pennben, vägen är målet och annat käckt skitsnack. Men de köpte inte upplägget utan det hela slutade med att Ruben bara satte sig ner och vägrade ta ett steg till. Till slut fick vi med honom och gnetade vidare hemåt.

Tisdag Hur som helst så var det fruktansvärt vackert i det grå.

Tisdag Nu hade det ju varit mysigt att slå sig till ro i soffan när man kom hem. Men icke. Det var bara att dra på sig understället och ge sig ut på dagens pass. Dessutom förlängt då jag insett att jag kommer få göra så de här gotlandsdagarna i och med mörkret, Jo, jag äger en pannlampa men tycker inte jag får upp samma fart när jag springer i mörker. Och fart var det dags för.

Tisdag Jag värmde upp. Försökte planera hur jag skulle springa för att inte drabbas av den enorma motvinden men gav upp. Lika bra att ta tjuren vid hornen så jag startade passet i motvind. Herrejesus! Som att springa mot en cementvägg! Nu funkade knappt marathonklyshorna på mig själv men jag lyckades kämpa på med vinden som min värsta fiende. Förutom vinden så envisades min mage med att låta som en kluckande vattendunk. Fattar inte varför det blir så ibland, det enda jag druckit på morgonen var en kopp kaffe och lite mjölk till gröten. Så känslan när jag fick vända och springa i lä, åh så härlig den var! Och samtidigt slutade magen klucka, den tyckte väl att jag pinats nog. När jag var klar la jag mig mitt på vägen.

Tisdag Älskar att göra det men i stan är det ofta svårt. Folk brukar glo och undra hur det är fatt om man lägger sig raklång vid Djurgårdskanalen eller varför inte på Odengatan. Men här var det lugnt. Kanske för att det bara var jag ute.

Tisdag Och en kvarglömd sommarboll.

Tisdag Tiden på passet blev inte den bästa men har man stridit mot en megavind så har man. Känslan var jobbig så det gav nog ändå, tänker jag. Sen blev det en lång nedjogg som jag avslutade borta vid raukarna.

TisdagTisdag Känslorna i mig just där och då, jag skulle inte sålt dem för ens en miljon. Sen gav jag mig av hemåt och därefter var eftermiddagen fylld av ståhej inför kvällen och vi hann även med släktfirande av Uma i förskott. Sen åt vi god nyårsmiddag och sköt upp raketer. Men bäst av allt var facklorna som vi traskade runt med på tomten.

TisdagTisdag Kändes som vi var någon slags sekt när vi satte dem i ring. Och det kanske man är förresten.

Tisdag Vaknade till onsdag och ett nytt år. 2014! Ett snyggt årtal. Jag hade satt klockan på ringning men fick återvända till sängen både två och tre gånger då jag insåg att det var för mörkt, och jag var osugen på pannlampespring. Ville starta året med ljus. Istället åt jag frukost och beslöt mig för att tjonga ihop passen till ett kortare långpass. Så fick det bli.

Onsdag Gav mig av. Även idag blåste det men idag gjorde det mig inte lika mycket. Jag njöt av det varierande underlaget: asfalt, grus, sand, stenar, mossa och gräs. Fötterna fick jobba på och jag minns farten jag höll i somras på underlaget, nu är jag en bit därifrån – inte pga konditionen utan pga rädslan att vricka fötterna. Jag fastnade med blicken i havet som var sådär skrämmande och lockande på samma gång. Vad jag älskar denna ö! Jag var rätt trött av blåsten när jag kom hem men lyckades ändå ta mig samman och inleda det nya året med ett rehab-pass. Har man sett till att det finns hantlar och grejer på landet så känner man sig ju tvingad att använda dem. Bra knep.

Onsdag Sen var det torsdag och dags för hemfärd. Hade gärna stannat längre men det får bli en annan gång. Jag hann i alla fall med ett bra pass innan det var dags att ge sig av.

Torsdag Jag var klokare den här dagen. Värmde upp i motvinden men vände sedan och sprang uppe på asfaltsvägen rakt åt ena hållet för att få upp farten. Det gick bättre. Men det var jobbigt! Men tanken är väl inte att man ska vara i sin absoluta toppform just exakt nu va? Jag svischade förbi husen som jag känner från sommaren. En och en annan bil körde förbi mig men jag hade så gott som hela vägen för mig själv vilket var lyxigt och skönt för fötterna som kunde springa där det var platt och slapp hålla till på de sluttande sidorna. Piiiip! Klar! Pustade ut mot några fällda träd och därefter var det bara att vända om 360 grader och ge sig av hemåt i motvinden, som man bäddar får man ligga.

Sen blev det bilfärd och därefter några timmars färja. Jag fick skäll av Uma som satt bakom mig: Du borstar aldrig håret. Ditt hår är alldeles skrynkligt! Hon har helt rätt ska det tilläggas.

Jahapp, tillbaka i förorten. jag gick upp tidigt på fredagmorgonen men var riktigt trött. Hade nämligen drömt så mycket märkligt hela natten. Men jag ville drämma av ett distanspass innan familjen vaknade så jag masade mig upp och ut.

Fredag Men åhh, den där jäkla piriformisen! Så irriterande! Den är som värst just på morgonen men som tur är försvinner känslan nästan helt efter några kilometer. Men där i början varken känns det eller ser så kul ut, tror jag. 16 km senare var jag hemma igen. Efter dusch och frukost var det marsch in till stan för att fixa de sista presenterna till Uma. Jag hittade även ett mobilskal till mig på rean, 10 spänn på H&M! Jag älskar såna här gummiskal.

Fredag När jag kom hem bytte jag om för dagens andra pass. Precis när jag skulle ge mig av kom Febe springandes! Kolla farten!

FredagFredag Även om det var oerhört grått så var det i alla fall bättre än svart. Och man kan glädja sig åt att det gråa blir fint på bild.

FredagFredag Ut mot Långängen och sen tillbaka, rundade Kyrkviken och därefter ut till Hustegaholm. Grått, tyst och fint. Hann hem precis innan det blev mörkt. Mina ben kändes aningen stela och trötta efter dagens 30 km så jag var snäll och foamrollade dem. Tog till och med fram min ”marathon-stick” som jag inte använt på ett tag. Sen slappade jag resten av kvällen.

På lördagen fick jag återigen slå ihop två pass till ett för att få till dagens spring.

Lördag Började med en lång uppjogg. Därefter blev det spänsthopp och tröskelpass. Avslutade det hela med 9 km distans. Jag är inne i en lite märklig period. Känner mig både i form och inte på ett konstigt vis. Kanske att kroppen är lite ovan vid den successivt ökade mängden. Jag drog ändå ner lite efter Berlin, ja för att vara jag, och kanske är det så att kroppen ännu inte riktigt anpassat sig. Och sen är det den där priformis som krånglar. Men det är bara att härda vidare!

Söndagen startade med födelsedagsfirande av Uma – äntligen fem år!

Söndag Efter att ha sjungit, spelat spel och smält pannkaksfrukosten så gav jag mig ut på veckans långpass.

Söndag Hade vatten med mig idag. Funkar egentligen bra utan när det inte är varmt ute, men tycker ändå man får lite extra energi av att dricka när man springer fyra mil. Men så grått det var ute!

Söndag Är kluven till den här vintern. Man älskar ju något vansinnigt att det är barmark, men måste det vara så grått och mörkt hela tiden? Det är ju fördelen med snö, att det bli ljusare. Men ska jag välja så tar jag ändå lätt barmarken och det grå. Framme vid Lidingöbron försvann bron in i dimman. Och jag med. Var nämligen sugen på att se mig om i stan så det blev stadsrundan. Genom Värtan där jag alltid prickar in Talinnfärjans ankomst och således får kryssa mig fram mellan alla turister. Vidare ut på Djurgården där jag tar en sväng. Och alla andra också för den delen, alltid fullt av löpare och Team Stockholm Marathon-grupper. Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, runt hela Söder och sen tillbaka vid Skeppsbron. Återigen Strandvägen och sen tillbaka genom Värtan som nu var helt dött efter att turisterna hittat sina bussar och försvunnit till sina hotell. Sista biten hem och så tjong! 40 km i progressivt tempo. Hem till smoothie!

Söndag Kylskåpet var dessvärre helt tomt så efter smoothien blev det kanske historiens tråkigaste lunch bestående av en tomat, hur mycket bönor som helst och ett ägg. Inga kryddor, ingen finess. Orkade inte. Säkert näringsrikt och det var ett rejält lass. Men som sagt, väldigt trist. Sen blev det plockepinn med Uma för hela slanten. Bra att jag kunde skylla på att jag var lite stel efter långpasset. Men alltså! Denna lilla fantastiska femåring. Skulle vilja frysa henne här och nu.

Söndag Eller nä, ändå inte. För det har man ju lärt sig vid det här laget: varje år är det bästa och roligaste med de här figurerna. Och det är roligare att se framåt än bakåt och tänka att man ska få hänga med dem i en herrans massa fantastiska år.

Sist två saker jag är nöjd med:

Söndag 1. De här nya tekopporna som jag fick av Olle. Så bra med lock! Jag är nämligen beroende av grönt te, som jag nyligen har bytt ut till rött för att somna bättre, och kokar flera koppar varje kväll. Då är det bra med lock så att det inte kallnar.

Söndag 2. Den senaste boken jag läst. Otroligt bra, sträckläste den. (Ja förutom när jag glömde den på Gotland. Som tur var fick jag den levererad en dag senare av mina föräldrar). Det är som titeln anger en roman om kärlek. Boken handlar om poeten Ester som blir förälskad i konstnären Hugo, och redan från start är Ester i underläge och Hugo i överläge. Stundtals sitter man bara och skakar på huvudet och säger nejnejnej för sig själv för det är aningen plågsamt vad hoppet gör med människan. Det fina tycker jag är att författaren Lena Andersson är helt fenomenal på att sätta ord på känslor och sortera upp dem. Under julen läste jag även denna bok. Har ni inte läst den redan så gör det. Ok, det var allt för denna vecka. Vad gäller löpningen så blev det exakt 18 mil. Nu blir det massage av vaderna och rehab. Och lite magstyrka. Hej då!