Hade ställt klockan tidigt. Lite segt men sånt är livet när det är mycket som ska hinnas med. När jag kom ner för trappan så såg jag att Febe hade skrivit på ett av de nya väggklisterarken. Haha, otroligt tydligt och bra Kom ihåg-budskap:

 Sen käkade jag frukost och gick och la mig en stund igen. Jag var så trött. När jag till slut masade mig upp funderade jag nästa på att skjuta på passet till eftermiddagen. Men när klurade lite på det, så insåg jag att det inte skulle hinnas med senare. Bara att ge sig av! Jag tog fram ett par nya Adios, som jag ska springa Berlin Marathon i, för att muntra upp mig.

 De kan behöva mjukas upp ett par rundor innan de ska leverera på allvar. Trots dessa underbara ting på fötterna, så kände jag mig fortfarande så trött. Obs! Jag låtsasgäspar inte på bilden!

 När man ska springa ett mastigt pass, så vill man ju gärna ha den där extra energin. Jag kör nästan alltid mina tuffare helgpass direkt på morgonen, och i och med att jag vill äta frukost innan, så blir det ofta att gå upp väldigt tidigt. Det är egentligen inte optimalt. Tror jag skulle få ut ännu mer av passen om jag sov längre och sprang senare på dagen. Men som sagt, har man familj och tre barn så kan man inte springa när som helst. Värmde upp i den 15-gradiga morgonen. Lite mindre kvavt i luften men ännu inte riktigt höstklart. När jag var uppvärmd och så redo jag kunde bli, ökade jag farten och satte av in mot stan. Jag kände genast att jag fick jobba mer än vanligt för att hålla tempot. Redan från start tyckte jag att jag hade en mer ansträngd andning än vanligtvis. Dessutom så kluckade det något fruktansvärt i magen, som om jag hade druckit flera liter vatten! Fast jag bara hade druckit ett ynka glas O´Boy. Jag insåg att jag hade kutat iväg för tidigt, bara två timmar efter att jag ätit frukost och det är egentligen för lite för mig, i alla fall när jag ska springa fort. När jag tog första korta vilan efter 10 km så kändes benen ovanligt trötta men jag hade i alla fall hållit farten bra. Ute på Djurgården var det väldigt tomt, som att hela stan var hemma och laddade för Stockholm Halvmarathon. Jag sprang vidare men beslöt mig för att inte pressa på alltför mycket utan istället hålla ett konstant bra tempo och lägga upp passet med några små justeringar. Såhär sprang jag: 10 km + 6 km + 4 km + 5 km. 1-2 minuters vila mellan blocken. Kluckandet försvann i magen efter en stund men benen segade hela vägen. Avslutade med ett par kilometer nedjogg så totalt landade passet på 29 km. Tiderna var helt ok men inte sådär som när jag sprang mitt härliga tempopass i veckan. Men, men. Så kan det gå när man är trött och har ätit för nära inpå. När jag kom hem stoppade jag ner yoghurt, färska jordgubbar, lite honung och kokos i glassmaskinen, så att jag kunde äta en sån här när jag hade duschat och stretchat.

 Sen fick vi besök av Olles syster så vi åkte till Millesgården hela bunten. Där har de en utställning med illustratören Mats Gustafson.

 Vi kikade bara superkort, jag ska gå tillbaka själv någon dag men jag hann se dessa påsar och fick såna galna ungdomsminnen av den här Impuls-påsen som han gjort logotypen till.

 På Millesgården var det lika vackert som vanligt. Jag har lagt upp en massa bilder därifrån tidigare men det kan inte hjälpas, här kommer det fler!

 Det är verkligen som en oas där. Det enda dåliga just idag, var alla trappor för mitt knä. Jag känner inte av knät förutom på ett irriterande vis just i trappor uppför. Och det är en del trappor där om man säger så.

 Sen gick vi på caféet och barnen hittade några blad som var helt makalöst mjuka. Vi konstaterade att de kändes precis som Alis och Kubas öron så Ruben och Uma transformerades till katter. Vet dock inte varför de såg så ledsna ut för katterna hade fått kakor och saft och hela rasket.

 Sen åkte vi hemåt och precis när jag satte igång med att göra saffrans- och honungsglass (som jag fått en beställning på) så gick starten för Stockholm Halvmarathon.

 Nästa år får jag se, då kanske jag kutar det jag med, beror på vilka lopp jag ska springa i övrigt. Men i år kändes det rätt att bida min tid, särskilt nu när höft och knä inte varit på toppenhumör sista veckorna. De har dock inte blivit värre och när jag sprang idag kände jag ingenting. Hur som helst, hoppas alla ni som sprang blev nöjda och glada! Ni kan åtminstone inte klaga på vädret! Ajöss.

Satte klockan på ringning imorse för att hinna med allt. Åt frukost i ensamhet i dimman. Oj, det där lät vemodigt. Det var det inte. Tvärtom! Jag åt mackor och drack O´Boy och läste tidningen i godan ro. När jag hade ätit klart så startade jag upp glassbaren. Mina föräldrar skulle komma på middag på kvällen och jag ville såklart bjuda på glass. Jag har ju snackat så mycket om maskinen så nu var det så att säga upp till bevis. Tre smaker var planen. Först ut var hasselnötsglassen.

 När det kändes som att O´Boyen och mackorna landat ordentligt i magen gav jag mig ut i dimman.

 Luften var klibbig. Jag värmde upp och sen dags för helgens tempopass bestående av 10+10+5 km. Höften stökar fortfarande för mig så jag kände mig rätt stel till en början. Jag sprang vanliga temporundan in mot stan och insåg att det var Tjejmilen-dagen när jag kom fram till Gärdet. Tur att jag hade gett mig av tidigt för redan vid halv tio var det rätt mycket pådrag vid fältet. Jag har inte haft som plan att springa loppet, jag har aldrig sprungit Tjejmilen, men här i veckan fick jag frågan om jag inte skulle göra det ändå? Men nej. Även om det hade varit ett bra tempopass så hade jag gått miste om gårdagens hårda tröskel samt dagens mer mastiga tempopass. Stämningen var dock trevlig där vid Gärdet men jag kunde inte låta bli att bli arg när jag såg att en ”Nail Bar” var uppställd, alltså ett ställe där man fixar sina naglar. Alltså. Jag gillar att måla naglarna, absolut, och det är väl inget konstigt med det. Men varför, varför, ska det finnas en nagelbar på ett tjejlopp? Jag blir galen på det. Kan man inte bara måla naglarna hemma om man känner för det? Varför ska det vara en massa utseendeprylar så fort några tjejer ska kuta? Visst, man kan tycka att det bara är lite trevligt sådär men själv tycker jag det är dinosauriekänsla på det. Eldade upp mig där jag sprang i fullt fräs ut mot Djurgården. Efter 10 km en kort joggpaus och sen iväg igen. Förutom att höften gjorde mig stel, så kände jag av gårdagens tröskel i benen. Pressade inte på till max men höll ett bra tempo utifrån dagsformen. Kent från Spårvägen hejade på mig när jag kom rännande tillbaka längs Djurgårdskanalen. Någon dag ska jag nog allt vara med och köra intervaller med dem. När jag återigen passerade Gärdet var det fullt av tjejer på väg från tunnelbanan och nu när Nagelbars-ilskan hade lagt sig, så blev jag nästan sugen på att kuta. Men jag rände istället vidare mot Lidingö. Kort paus innan sista femman. Tjong! Där var passet klart! Pust, pust. Det kändes fint att ha genomfört ännu ett mastigt tempopass. Totalt 28,5 km. Förlåt höften, för kanske var det inte exakt det du var sugen på. Tillbaka hemma fortsatte jobbet i glassbaren. Nu gjorde jag choklad- och citronglass. Sen var det bara att käka och duscha fort innan vi skulle iväg till kompisar.

 Anna är min allra äldsta vän och hon och hennes Linus är värsta klättrarna. De har två små barn som får hänga med dem när de klättrar, och som har egna små klätterskor! Olle och jag är så imponerade av deras alla klätterresor, pryttlar – och armmuskler! Vad jag dock inte visste, är att de även är bra trädgårdsmästare. Alltså, kolla på den här zucchinin!

 Jag stoppade in min hand för att ni skulle se hur stor den är. Helt galet! Och så har de fint litet växthus med nordens godaste tomater, som dessvärre vår familj råkade käka upp för dem.

 Och bara rent allmänt en mysig trädgård med massa frukt.

 Efter denna trädgårdsrunda, som fick mig att inse att jag definitivt är världens sämsta trädgårdsmästare, så drack vi kaffe och åt en jäklans god toscakaka och annat gött.

 Det var mitt första kaffe för dagen så jag drack fruktansvärt många koppar. Det kan också ha varit 70-talskopparna för kaffet blev liksom ännu godare av dem. Happ. Så var den eftermiddagen slut.

 Hem för att bjuda föräldrarna på middag och ha en kompis till barnen på övernattning. Och nu, nu ska jag stretcha min höft. Ajöss alla.

Att bli bjuden på middag och dessutom  få en present av de man blir bjuden av, det hör inte till vanligheterna. Men det hände mig igår! Fick den här av boken av snälla Magnus och Annika.

 Låg och  gottade mig med den innan jag somnade igår kväll. Ja den korta stunden jag kunde hålla ögonen öppna vill säga. Det fönstret är nämligen oerhört kort nuförtiden. Sen sov jag men vaknade på natten av ett galet regn mot vårt takfönster. Kunde knappt somna om, så mycket lät det. Men när jag sen vaknade igen var det lördag, sol och ledigt. Från jobbet, inte från löpningen. Ett rejält pass väntade mig. Gick upp och åt havregrynsgröt. Efter detta var jag riktigt laddad med energi, särskilt med tanke på att jag på gårdagkvällens middag klämde två hamburgare och en massa andra goda grejer. Allt fick smälta och sen var det så dags.

 Uppjogg och sen tempopass. Fick två glada små tillrop längs vägen och det blir man ju alltid glad av. På Gärdet var det full sprutt med fixandet inför morgondagens Tough Viking. Jag har förstått att många gillar såna här machoprylar, själv är jag helt ointresserad av den typen av tävlingar – även om jag skrytigt måste säga att jag tror jag skulle vara ganska bra på det. Men herregud, sånt är ju väldigt lätt att säga när man sitter vid en dator och inte ska vara med imorgon. Faktiskt oerhört irriterande att säga just så. Förlåt. Vid Djurgårdskanalen var det en hel del folk som kutade intervaller. Mitt eget pass bestod av 10+20 km. Kort joggvila mellan blocken och därefter sprang jag längst ut till Djurgården för att sedan vända tillbaka mot Lidingö. Lite duggregn och mycket bra springväder idag. Kanske liiiite för mycket vind. Det hoppas jag att jag slipper i Berlin, vinden alltså. Min dröm är att vädret ska vara precis, exakt, identiskt som förra året när jag sprang: klarblå himmel, sol och till en början lite drag i kylan (loppet startar 09:00). Minns att jag tvekade om jag skulle kuta i kort linne där på morgonen men bestämde mig till slut för det och det var verkligen… perfekt. Jaja, nog om det. Jag kutade på bra idag och kände mig rätt stark, i alla fall med tanke på att denna vecka ändå kommer landa på rätt många mil. Stegrande fart på andra blocket. Om jag ska vara sträng mot mig själv så hade jag nog velat komma ner ännu lite till i fart. Men något ska jag väl ha för mig den här sista månaden innan Berlin! Totalt 33,5 km. När jag kom hem så käkade jag lunch och sen åkte vi in till stan.

 Vi hade grejer att fixa. Det värsta med att skaffa något nytt är att det ofta leder det till att man måste köpa ytterligare något nytt för att det där första kräver det osv etc. Så har det blivit med glassmaskinen. En av mina favoritsmaker är nämligen hasselnöt men det här hackandet av nötter stup i kvarten tar på krafterna, så nu behövde jag alltså en ”hackare”. Vi drog till Mediamarkt och hittade denna lilla pryl:

 Jag körde omedelbart igång den när jag kom hem. Och när jag stod där och såg hur nötterna blev till små bitar på nolltid kunde jag bara inte fatta hur jag kunnat leva utan den! Vi har en mixer men den är inte alls såhär bra på smågrejer som nötter men den här… ahh. Jag är så nöjd och rätt billig var den också och det var ju tur för glassmaskinen var det inte.

 Men nu avslutar jag lördagen med detta:

 Och vadmassage. Och film. Och godis. Hej.

 Jajamensan, i radhuset var allt som vanligt denna lördagmorgon. Kaffe och gröt men enda skillnaden idag var att jag sov lika länge som alla andra, så jag fick trevligt frukostsällskap. Lite senare var det dags för ett sånt där pass som man kan gå och ha ångest inför flera dagar innan det väl är dags. Så därför hade jag bestämt mig för att förtränga det hela in i det sista, och det funkade faktiskt bra. Men när jag stod där och pussade Ali så insåg jag plötsligt: Jävlar! Dags för rejält tempopass! 20+10 km!

 På fötterna hade jag självklart nya pjucken.

 Ali fick en sista puss och sen var det bara att masa sig iväg. Värmde upp längs Kyrkviken och sen upp på gångvägen som går till Ropsten. Tjong iväg! Det är psykiskt rätt utmanande att springa de här passen, i alla fall precis sådär i början när det är så långt kvar. In mot stan och förbi Värtan. Ut på Djurgården och vet i sjutton vad det var på gång men det var en massa folk med fiskespön längs hela Djurgårdskanalen. Och de där spöna stack ut hur som helst så två gånger fick jag i sista sekund hoppa över spön som stack ut på promenadvägen. Tog mig längst ut på Djurgården och vände sen tillbaka. Benen kämpade på bra, de har ju fått några rejäla pass i veckan. Jag hade även pratat med Pekka om att inte ta ut mig fullständigt den här veckan, men jag tyckte att jag kom in i ett bra och lagom tempo. Kort ståvila efter 20 km, stretchade benen lite, nollställde klockan och sen var det dags att kuta vidare. Tillbaka på Lidingö fick jag ta en kort extrasväng ut mot Hustegaholm för att slutligen stanna klockan på 10 km. Nedjogg på det så totalt blev det 33,5 km. Höll exakt samma tempo på båda blocken, 4:09 min/km, vilket kändes bra. Hem till iskaffe!

 Sen hade jag tänkt att slappa lite men så blev det inte. Vi behövde nämligen fixa bänkpapper och suddigum och mat och bilen var på fotbollsträning… så det var bara att ta fram cykeln. Och eftersom vi hade bråttom så hann vi inte med att Uma, som precis lärt sig cykla, skulle cykla själv. Hon fick sitta bakpå min cykel och hon är inte precis någon bebis längre. Puuh. Tramp, tramp. Men hemvägen var ändå värst.

 För under den där basilikan ligger en stor vattenmelon. Glassbaren har nämligen mottagit en vattenmelonsorbetbeställning. Tramp, tramp. Här är han förresten, vattenmelonen i egen hög person.

 När vi kom hem igen var bilen tillbaka så då hoppade vi in i den och åkte på födelsedagskalas.

 Min syster har fyra (!) barn och det betyder en hel del fina födelsedagar att fira. Att min syrra är världsmästare på tårtor och efterrätter gör det hela väldigt trevligt för oss firare.

 Ojoj, bara att tacka och ta emot. Efter denna utmärkta eftermiddag drog vi hem och nu var det dags att ta itu med vattenmelonen. Kan inte med ord beskriva hur frustrerande det var att pilla ut varenda kärna ur den. Kändes mycket bra att sedan få hacka sönder den med en Global-kniv! Och senare ikväll kan i alla fall glassbaren servera vattenmelonsorbet. Klart slut från mig.

P.S. Skorna? De var sköna! Kan inte riktigt beskriva skillnaden mot mina vanliga Adios. Lika men ändå inte. Får be att återkomma när jag kutat mer.