Stockholm Marathon

20140526-20140601: Obligatorisk bacillskräck, kolhydrattömning och Stockholm Marathon på 2:58:21!

Lördag Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!

Det var måndag. På lunchen bytte jag om och gav mig av på en mil i solen. Jag kände mig stark och glad och det var varmt och skönt.

Måndag När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.

Måndag Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.

Tisdag Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.

Onsdag Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.

Onsdag Onsdag Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .

Onsdag Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.

Onsdag Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på Nytorget 6.

Torsdag Detta åt jag.

Torsdag När vi kom hem joggade jag en kort sväng.

Torsdag Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.

Torsdag Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.

Torsdag Torsdag På kvällen blev det spaghetti carbonara.

På fredagen var det så grått och regnigt det kan bli. Kanske var det det som gjort att jag sovit så bra. Somnade klockan 22.30 på kvällen och vaknade 08.15! Helt otroligt vilken supersömn. Skönt för nu visste jag att jag hade två nätters bra sömn innanför västen ifall sista natten skulle bli orolig. När regnet lugnat sig efter lunchen så blev det en kort jogg.

Fredag Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.

Fredag Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.

Fredag Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.

Fredag Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.

Fredag Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.

Vaknade glad på lördagen. Äntligen dags! Exakt vad kroppen skulle fixa tidsmässigt hade jag ingen aning om och kanske var det just det som gjorde att jag kunde gå in i det hela på ett annat vis, inte ångestfyllt utan bara glädjefyllt. Jag skulle göra mitt bästa helt enkelt, springa smart och hålla tummarna för att det räckte åtminstone en bit. Jag åt fattiga riddare, fyllde flaskorna med vatten och sportdryck, bytte om och sen var det dags att ge mig av till Spårvägens klubblokal för att lämna av flaskorna. Olle skjutsade mig en bit. Här står jag med mina flaskor och ser glad ut.

Lördag Promerade Lidingövägen fram. Öde.

Lördag Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; Karima och Mikaela. Lite snack och sen var det dags att ge sig ut på Lidingövägen. Åh denna känsla! Denna fantastiska känsla som Lidingövägen fylls av en gång om året. Jag älskar den. Sprang lite fram och tillbaka för att inte stelna till i duggregnet. Och sen kl 12.00 så var vi iväg! Hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnt i början. Det var svårt men det gick. Nu i efterhand så inser jag att jag kanske tog det lite väl lugnt (eftersom min klocka alltid ljuger för mig). Men det var nog ändå klokt. Men hallå, måste säga det nu på direkten: Hejaropen jag fick! Ändå från start till mål. Från kompisar och bloggläsare. Så fruktansvärt fint, önskar att jag hunnit tacka er alla medan jag sprang. Försökte vifta till tack och göra tummen upp men det var inte alltid jag hann. Hur som helst, jag hörde er alla! Tack. Ni anar inte vilken lyx det är med så mycket hejande, det enda luriga är att man nästan inbillar sig att man leder loppet! Men ok, loppet då. Första milen går alltid i ett nafs, så även idag. Minns faktiskt inte mycket av den. Lennart tog ett kort på mig här på Norr Mälarstrand.

Lördag Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så Staffan som gjorde ett grymt lopp! Och Tobias! Ja jag hejade på en massa fler innan jag drog in i omklädningsrummet. Fick hjälp att ta ett kort på Karima, mig och Mikaela. Klick!

Lördag Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.

Lördag Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!

Idag, söndag, vaknade jag klockan 04.50 och kunde inte somna om. Så jag drog på mig springkläderna och gav mig ut i den fantastiska morgonen.

Söndag Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.

Söndag Söndag Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.

Söndag Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.

Fredag So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.

Tillbaka till vanligheten!

Först av allt: TACK för alla dessa fantastiska kommentarer. Jag är helt överväldigad. Önskar att jag hann svara på alla, och jag hade ju tänkt göra det. Men det är något med den här tiden på året när man har tre barn. Det är klassfester och avslutningar till höger och vänster och man ska baka kakor och köpa grillkorv och pannkakor och lägga pengar i kuvert till frökenpresenter – och tiden räcker inte riktigt till. Så det får bli ett masstack. Så: TACK!

Men idag hörrni, då började dagen med en återhämtningsjogg in till stan.

Lugnt och fint sprang jag med musik i öronen mot jobbet. På Lidingöbron hade 229 cyklister trampat sig in mot stan och luften var ljummen. Hela naturen säger att det snart är dags för sommarlov, ja inte för oss gamlingar som knegar vidare en bit in i juli, men för alla små och unga människor. Den känslan, ahh den är bäst. Kan sakna det så, att veta när allt luktar som godast ute, att man snart ska få vara ledig i tio veckor. Herrejesus, synd att man inte fattade hur bra man hade det då det begav sig. Genom stan och precis som förra året efter Stockholm Marathon, en märklig känsla att återigen springa på samma gator som vi precis sprang på.

För det är liksom inte samma gator. Det är som magisk mark man springer på när det är marathon; avspärrade gator och all publik. Som en annan värld fast ändå samma.

För idag var allt precis som vanligt igen. Och det var något så otroligt skönt med allt det vanliga. En helt vanlig dag med helt vanligt spring (om än väldigt långsamt). Precis som när jag var och handlade igår, en farbror hostade bland grönsakerna, och att då slippa springa i räserfart mot kassan trots att man inte handlat klart, det är rätt skönt. Man är lite lugnare såhär efter maran om man säger så. När jag kom fram till jobbet så köpte jag en helt vanlig kaffe och fick redogöra på caféet hur loppet gått. Det är roligt för hon som står där tycker verkligen till tusen procent att jag är spritt språngande galen med min löpning, och hon hymlar inte med det heller. Så jag berättade och hon ojade sig och skakade på huvudet.

Sen satt jag där i mitt vanliga omklädningsrum och drack mitt vanliga kaffe. Och tog en vanlig dusch. Därefter gick jag upp till mitt vanliga kontor och vanliga jobbkompisar men här tog det vanliga slut. För så många kramar och grattis jag fick, det var inte klokt! Och Eva på jobbet hade i lördags sprungit in på Stadion för att fånga mig på slutspurten och såhär såg det visst ut:

Jag gillar särskilt sista bilden när jag inser att jag kan klara sub 2:56. Imorgon fortsätter det vanliga livet igen. Vi hörs då!

Mitt Stockholm Marathon 2013.

Godmorgon alla bloggläsare. En natts sömn och jag ska försöka summera gårdagens lopp. Först av allt: ett marathon är ett marathon. Inte förrän man sprungit ett så förstår man till fullo vad det innebär; hur långt det är, att man får slita för varje minut, för varje sekund! Att mycket kan hända på en så lång sträcka. Därför så kan jag nästan bli rörd bara av tanken på alla som sprang igår, som har gett sig fasen på att komma runt de 42 195 metrarna. Det är stort! Hur som helst, såhär var min lördag:

Jag sov bra på natten. Kors i taket. Vaknade först vid halv fem men kände mig inte stressad, jag var redan utvilad. Och just för att jag inte stressade upp mig lyckades jag somna om och sov ända till klockan sju. Då gick jag upp, drack kaffe och åt mina fattiga riddare. Jag hade förberett allt fix redan på fredagkvällen, det enda som återstod var att blanda energidryck. Jag skulle få vätskelangning genom Spårvägen så jag hade noga märkt upp alla flaskor.

Sen gick timmarna och det blev dags att ge sig av. Fick skjuts till Ropsten, tog t-banan till Gärdet och gick därifrån upp mot Stadion. Känslan att gå mitt på en avstängd Lidingöväg, den älskar jag. Minns den så väl sen mitt första marathon förra året.

Promenerade upp till Spårvägens klubblokal men var lite tidig. Hängde utanför i skuggan ett tag och lyssnade på bästa låten.

Och sen ner i underjorden och lämna alla flaskor. Träffade Kent Claesson och ett till gäng Spårvägare som skulle langa flaskorna. Fick äntligen träffa Anders Szalkai som ju också skulle kuta. Sen gick vi tillsammans upp mot Stadion där jag gick runt som en osalig ande en stund. Träffade duktiga Kari, så kul att träffa alla på riktigt som man annars bara sett på bloggar! I alla fall, sen började jag värma upp. Det doftade tigerbalsam i hela Lill-Jansskogen. Tio minuter före start gick jag ut på Lidingövägen. En mäktig känsla att få stå allra längst fram bland alla fantastiska löpare! Pang! Vi var iväg. Jag sprang på rätt fort i början och tänkte att jag skulle sänka tempot efter första kilometern. Men det kändes så bra i benen så jag låg kvar i ett lite högre tempo än jag tänkt mig. Jag har förstått nu senare att många tyckte det var för varmt men jag måste säga att det inte fanns något att klaga på. Lite kvavt men ändå, perfekta förutsättningar. Första milen bara försvann. Men så har jag känt på mina tidigare maror också, den är nästan som en uppvärmning. Ändå från start fick jag så många fina hejjarop, från bloggläsare, från kompisar och jobbkompisar. Önskar att jag hade kunnat vinka och le till alla, men det är svårt när man är fokuserad. I alla fall, varenda rop hjälpte mig att ta nästa steg! När Olle släppte av mig där vid Rosten på morgonen så sa han till mig att titta på vårt jobbhus när jag sprang förbi på Torsgatan. Så när jag passerade kikade jag upp mot huset. Hann inte riktigt se det helt där och då men såhär fint hade Olle gjort tillsammans med Stefan och Lennart på jobbet:

TOVE! Jäklans vad fint! Kände mig stark och pigg första varvet. Insåg att jag lite för högt i fart men ville inte sakta ner då jag ändå kände mig kraftfull. Valhallavägen fram där jag såg braiga kompisar och mina föräldrar, och sen ut mot Djurgården. Jag tänkte inte så mycket på hur jag låg placeringsmässigt. När jag springer så springer jag, orkar inte fokusera på andra men jag fick viss info från publiken ibland. Varvet ute på Djurgården tycker jag är det tuffaste. Dels för att det inte är lika publiktätt men det är också lite lömskt kuperat och just att man där i början springer ut mot Djurgården för att sedan korsa Gärdesfältet för att sedan springa i riktning mot stan och sen vända tillbaka ut mot Djurgården. Det är något mentalt jobbigt över det och kanske var det därför mina ben plötsligt kändes lite trötta. Blev omsprungen av en tjej här men kämpade vidare och försökte hålla tempot. Skön känsla sen när man sen når Skansen och Gröna Lund, tillbaka i verkligheten! Hörde en rolig finskbrytande kvinna som ropade till mig: ”Heja 151! Heja Sverige! Heja kvinnor!”. Måste annars ha varit långt inne i min egna värld för jag missade helt mina föräldrar två gånger, som åkt runt hit och dit för att hejja på mig. Strandvägen igen. Mer än halva loppet avklarat och dessutom skön känsla att veta att det är sista gången vi passerar här, det är liksom enda fördelen med en tvåvarvsbana. Och jo, vätskelangningen! Den fungerade helt perfekt! Otroligt skönt att inte behöva bry sig om alla vätskekontroller, även om jag ibland drack där också, utan veta att man får det man vill ha. Dessutom bra pepp och också lite info om placering från Kent. Framme vid Dramaten passerar jag en tjej. OK, vidare. Nu springer vi längs Söder Mälarstrand och vädret har ändrats i takt med att kilometrarna gått, det har mulnat på och vi har fått små regndroppar på oss vilket bara var skönt. Jag hällde även vatten över mig på många vätskekontroller och sprang genom duscharna som fanns. På Söder Mälarstrand passerar jag ännu en tjej. Dags för Västebron en sista gång. Kämpar uppför bron. Benen självklart inte lika pigga nu men känslan av att vi börjar närma oss slutet infinner sig, och den ger energi. Konstigt när man springer såhär långt. Det är ju många minuter som man kutar men ändå tänkte jag inte en enda gång på tiden, man är så fokuserad på stegen, banan, och känslan att tiden bara rinner iväg. När jag återigen passerar Olle, barnen och syrran med familj utan vårt kontor, då känner jag dock att jag är väldigt trött. En annan trötthet än jag kände förra året då varken Torsgatan eller Odengatan kändes särskilt tuffa. Men det gjorde de i år på sista varvet. Tur jag fick så mycket hejjarop här som gav kraft! Kämpa, kämpa. Jag fick lock för ena örat halvvägs i loppet och det satt kvar hela vägen vilket var så irriterande för jag hörde mina andetag och flåsande ännu högre – liksom som ett eko i örat! Hej från ännu fler vänner och inte långt kvar nu men ack så jobbigt! På Sturegatan passerar jag ännu en tjej och nu, nu handlar det bara om ren jävla vilja. Där och då kommer jag att tänka på alla morgnar, kvällar, nätter, luncher – alla timmar då jag sprungit senaste året och det gav mig den där sista kraften. Ser Stadion men vet sen förra året att det ändå är en bit kvar. In på Stadion och sen ett halvt varv. Gaah, ger allt jag har och nu ser jag den stora klockan. Jag har ju redan förstått att jag kommer klara mitt mål att komma under tre timmar men nu inser jag att jag har chans att komma under 2:56 – jag spurtar! JAAAAAAAA! 2:55:59! Jag är glad men också väldigt trött. Pustar ut en stund, pratar med Kent och Szalkai, dricker en massa och blir plötsligt så illamående. Lägger mig ner och pustar ut och efter en bra stund känner jag mig bättre. Kram till Kari som gjorde ett fantastiskt lopp. Hade tänkt vänta på Stadion och heja på alla andra som jag gärna hade velat träffa men jag vill bara hem till familjen nu. Får först underbar massage på benen och när jag sen bytt om och kommer ut igen, då öser regnet ner. Men skit i det. Jag traskar mot Gärdet där Olle hämtar upp mig. Då ser jag ut såhär:

Vi åker hem. Det trillar in så många fina sms, mail, kommentarer på bloggen och facebook och det är lite som att alla har förstått – utom jag. Men efter en låååååång dusch hemma i ensamhet så känner jag mig plötsligt så glad. 14:e plats av alla! 8:a på SM (men 9:e bästa svenska då en inte var med i SM). Vilken dag! Efter någon timme då åker jag med mitt bästa gäng in till stan och såhär ser de ut:

Precis som förra året så åt vi marathonmiddag på Nero.

Ahh, kött och jag önskade att jag var sugen på rödvin men det var jag inte så det blir alkoholfri öl som vanligt. Uma hittade en scen och bjöd oss på dansshow.

Och vi åt glass.

Sen var vi nöjda och glada och åkte hem i bilen – det blev ingen springtur hem om jag säger så.

I natt sov jag väldigt skönt. Och vaknade och mådde bra. Tror faktiskt att jag drack rätt bra under loppet, kände inte den där bakiskänslan som jag fick dagen efter Kungsholmen Runt. Så fort jag vaknade smög jag upp och gav mig ut på en kort återhämtningsjogg.

Vi måste klippa syrénbusken idag för nu når man verkligen inte brevlådan, och jag syns inte på bilderna. Var tvungen att hålla upp hela busken. Sen joggade jag ner mot Kyrkviken på stela ben. Sakta, sakta blev de mjukare.

Kände sån frid. Sån skön känsla av att ha klarat av något och kunna blicka framåt. Jag fick en liten Höganäskanna när jag kom i mål. Jag klippte av några syréner och satte i den. Så.

Jag hoppas jag får en stund här framöver och kan svara på alla fantastiska kommentarer på bloggen. De är som värsta presenten. Och grattis till alla er som tog er igenom loppet, och till alla er som inte orkade hela vägen också. Det där med att resan är målet, det tycker jag stämmer rätt bra. Men ändå, det där jäkla målet i sig, det är inte illa det heller. Hej då!

Stockholm Marathon 2013: 2:55:59!

Det räcker inte med att lägga upp denna kyssamedalj-bilden, det finns så mycket mer att säga om dagens lopp. Men jag hinner inte riktigt nu för jag stod i duschen i en halvtimme när jag kom hem och nu ska vi ut och fira på restaurang. Men bara kort: att komma totalt på en 14:e plats bland kvinnorna, att bli 9:nde bästa svenska och komma 8:a i SM. Det är jag så jäklans glad över. Men som vanligt tar det att tag att smälta och låta alla känslor komma in (ut?) ur kroppen. Och hörrni, alla ni som hejjade på mig – det var helt fantastiskt! Till och med så att Mikaela Kemppi (som kom 6:a i SM) kommenterade det när vi sprang Valhallavägen fram på väg ut mot Djurgården. Det var så galet mycket pepp från er! Tusen tack. Jag är en rätt gråtmild person men när jag springer lyckas inte ens jag med att grina – annars hade jag definitivt gjort det idag. Så fint var det med all er hjälp. Och hela min familj med Olle och barnen och syster och man och deras barn och mina fina föräldrar. Nä, nu slutar jag för annars blir det gråt och vi ska faktiskt på restaurang och jag har precis tagit mascara. Jag berättar lite mer sen, förmodligen blir det imorgon. Och grattis alla ni som sprang och fixade maran! Det är mäktigt.