Alltså. Jag är så glad. Igår kväll hade jag feber, inte mycket men tillräckligt för att tro att en start idag förmodligen inte skulle bli av. Var så hängig och seg i skallen. Sms:ade med Pekka som sa det som jag redan visste: känner du dig pigg så spring, annars hoppa över det. Ställde in mig på ett DNS. Men så vaknade jag på morgonen och mådde som vanligt! Halleluja! Träningen har inte riktigt gått som på räls sista veckan, det har varit tungt och jag har väl haft någon skit i kroppen. Men så länge jag mår bra, tänkte jag, så ska jag ge järnet.

 Till frukost åt jag såklart fattiga riddare. Så jäklans gott. Sen gjorde jag varm choklad och mackor till min lilla hejarklack. Viktigt att sköta om dem väl så att de fortsätter hänga med mig på loppen och heja.

 Sen gick jag runt och gjorde jag vet inte vad men var sådär allmänt irriterad och otrevlig. Jag är ledsen men det är så jag är innan lopp. Egentligen vill jag helst gå in i någon slags bubbla och vara ensam men nu gick jag runt och gastade om att alla måste gå och kissa innan vi åker och ta fram overallerna och ja, ni fattar. Till sist var det äntligen dags att åka. Såhär såg jag ut då:

 I bilen var jag DJ och spelade några goda små stycken.

 Det var ju inte så långt att åka så vi var strax framme. Jag hade ju gastat om att det var så bråttom men nu var vi såklart alldeles för tidiga (när jag ska flyga vill jag helst vara tre timmar i förväg på flygplatsen). Jag fick sitta och trycka i bilen en stund men sen höll alla på att svettas ihjäl i sina overaller så jag fick lov att stiga ur – och hejarklacken åkte vidare för att parkera på ett annat ställe. Jaha, då var man på plats. Vad molnigt det blev plötsligt.

 Jag kan bli lite folkskygg i såna här sammanhang. Så jag klev upp på kullen och stod där och huttrade en stund.

 Sen gick jag lite fram och tillbaka, gick och kissade och sen tog jag av mig jackan och satte på mig nummerlappen. Därefter träffade jag Staffan och hans kompis Tobias i verkligheten – väldans trevligt! Sen lämnade jag in mina prylar och startade uppvärmningen. Sprang 3 km, benen kändes bra och borta var den där hängiga känslan som förföljt mig hela veckan. Fick hopp om att kunna göra ett bra lopp ändå. Sen var det dags att ställa sig vid starten och där träffade jag nu Leif som hade shorts. Det är lite kul att träffa människor på riktigt som man annars bara ser i bloggformat. Jaja, vi babblade lite och sen, sen var det dags för START!

Jag pinnade på. Första kilometern gick på 3:44. Det kändes bra. Jag kan inte riktigt säga så mycket om loppet. Jag sprang och förvånades över att jag ändå höll en ganska hög fart utan att bli trött. Ibland fick jag mjölksyrakänning men då släppte jag aningen på farten. Jag missade klockan vid 5 km, men om jag nu kunde lita på min Garmin så förstod jag att jag än så länge hade sub40 inom räckhåll. Min lilla hejarklack stod vid 1 km och således på sista varvningen vid 6 km – så bra med hejarop! Sista två kilometrarna kämpade jag järnet, ahh nu var det rätt jobbigt alltså. När jag närmade mig målet hörde jag någon ropa ”Heja Tove!” – tack! Precis vad jag behövde där vid spurten! Såg nu klockan, herrejesus,  insåg att jag var nära sub39! Kämpade på men missade det med fyra sekunder! Men hallå! Så jäkla nöjd med loppet! Med tiden! Med att må bra! Hade loppet varit igår så hade jag inte ens kunnat starta. Vid mål träffade jag en massa fler trevliga människor, både som jag känner sen tidigare och nya, varav några som visst läser min blogg. Sen gick jag och hämtade mina pryttlar och gick till min lilla hejarklack. De var väldigt intresserade av min medalj.

 I bilen kikade jag på detta och såg att jag sprungit in på en 14:e plats av damerna.

 Sen åt jag en macka i bilen. Åkte hem och bytte till torr tröja och tights. Och sen drog jag ut igen!

 För det var så fint ute; solen hade kommit fram, och jag var så glad att jag var tvungen att få fira det med lite distans. Kände av vaderna efter loppet men så fort jag började springa i en skön takt så kände jag hur kroppen mjukades upp. Sprang in mot stan. Kroppen kändes både pigg och trött i en märklig blandning. Genom Värtan och ut på Djurgården. Vid Djurgårdskanalen var det riktig vår och folk satt och åt glass och hade jag haft stålar med mig hade jag lätt köpt en där och då.

 Det var så varmt att jag fick stoppa ner jättevantarna i jackan. Vände efter 10 km och sprang samma väg tillbaka.

 När jag stannade klockan på 20 km utanför huset var jag nöjd.

 Totalt 20 km. Tog det precis lagom med tanke på milen där innan.

 Och sen drack jag blåbärssoppa. Ojoj, så gott det var.

 Därefter: glass i stora lass. Har ni inte ätit Häagen-Dazs ”Mint leaves & Chocolate”? Då är det dags att ni gör det. Satt där och åt och tittade på min fina medalj.

 ÄNTLIGEN SUB40! 39:04! Jag är faktiskt väldigt glad. Tack och hej.