plankan

20140407-20140413: Skumgummijakt, inställt halvmarathon, en guldcykel och garagecykling.

Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

Det gjorde inte vi.

Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

Väldigt tjusiga blev de.

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

Pistage.

Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!

20140331-20140406: Tempo, en kär vän och Dagens Industri. Plus en skithäl, en skithöft och ett havererat långpass!

Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Jag hängde vid vattnet en stund.

Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Ojoj. Maten! Så himla gott.

Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

På torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Men på kvällen fick jag springa.

Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

Sen var det slut på torsdagen.

På fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Det var det ultimata fredagsvädret!

Precis här satte jag igång att plåga mig.

Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

20140324-20140330: Fotografering, jordgubbar, Pekka, t-shirt, fart och femmilasöndag!

Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Utan såhär.

När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Det här gänget var såklart med.

Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

20140317-20140323: Många mil, många tankar, mycket snö och gatkritor.

Då var en schizofren vecka till ända. Detta velande mellan vinter och vår är inte bra för oss löpare, inte för våra löparhjärtan som kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen. Minst en gång i timmen tvingas man pumpa in information från både Smhi, yr.no och klart.se för att kunna planera sina pass. Jag vill inte påstå att det är vädrets fel men de senaste veckorna har jag till och från funderat på min träning, om jag verkligen ska göra det här på det här viset. Det är inte så att jag är trött på själva löpningen i sig, den älskar jag, men ibland kan jag längta efter att springa utan att ha loppen där. Bara springa, när och hur jag vill. Jag skulle förmodligen springa en hel del ändå, säkert ofta två pass om dagen, kanske fyra, vad vet jag. Men ibland skulle jag inte det. Det finns ju absolut ingenting som hindrar mig från att göra precis som jag känner för här och nu, jag är ju ändå bara en medelålders motionär som springer för att det är kul, vid sidan om mitt övriga liv. Men jag funkar inte riktigt så, jag. Jag är antingen på eller av och har jag lopp planerade i framtiden så blir det lätt att det blir extra allt. Kanske har tankarna dykt upp för att det varit mycket på jobbet och ännu lite svårare än vanligt att få till träningen den senaste tiden – vilket jag i för sig ändå har fått. Jag har snudd på tränat på bättre, men dygnet har ju bara ett antal timmar och sånt där med vila och återhämtning har det inte blivit värst mycket av. Men det är svårt för samtidigt är loppen fantastiska när man väl står där. Mina minnen från främst Berlin och Sevilla, de är bland de mäktigaste minnen jag har; att ha kämpat för något, stå där bland alla människor på startlinjen och sen tillsammans med hela drösen ta sig genom staden på starka ben. Ah, det är magiskt. Magiskt! Absolut, man kan springa lopp utan att träna som en dåre. Det gör ju de flesta människor. Men mig intresserar det inte. Ska jag springa vill jag springa bra. Annars kan jag lika gärna springa för mig själv, jag behöver inte loppen som morot för att röra på mig. Så går mina tankar just nu. Kanske blir det en paus med loppen längre fram, vi får se. Men tillbaka till schizovädret. Det hela började där på måndagen. Då vaknade jag och det var alldeles vitt ute.

Jag sprang ut mot Hustegaholm med låtar som Bjällerklang och Se det snöar! virvlandes i huvudet. Jag kunde omöjligt fatta att jag bara för tolv timmar sen sprang exakt här, men i rena rama vårvädret! Men jag var i alla fall först med att göra fotspår i snön. Det är sånt man får räkna som en seger dagar som dessa. Och visst, det var vackert. Men ändå så oändligt tröttsamt med snön. Väldigt tröttsamt.

En sak hände dock: jag träffade räven igen! Jag hann inte slita upp kameran denna gång men det var en märklig känsla att våra vägar återigen korsades på exakt samma ställe.

Förutom att jag är trött på att se snö så är jag dessutom så urbota trött på alla mina springjackor. Men jag har liksom ingen lust att köpa någon ny för det är ju ingen idé när våren är på väg. Men när jag sprang där i snön så övervägde jag om jag kanske inte borde göra det ändå för våren kändes som den hade vänt i dörren.

På lunchen hade vädret tagit sig samman. En hel del snö hade försvunnit, i alla fall inne i stan. Men jag vill nog ändå påstå att måndagens lunchmil var ett av de tråkigaste passen någonsin. Fråga mig inte varför, ibland bara är det då. Det gick inte dåligt, det var inget som var fel. Det var bara grått, trist och meningslöst.

Jag hade försökt muntra upp tillvaron med färgglada kläder men inte hjälpte det.

Någon hade dessutom jobbat hårt med att tvätta bort klottret nere vid Norrbackagatan. Och visst är det rätt att man inte ska klottra, såklart man inte ska det. Men ändå. Det var finare innan. Nu såg det bara skitigt ut.

När jag kom upp till jobbet efter duschen så var det plötsligt snöstorm utanför glashuset. Igen. Dock muntrades jag upp av att Olle kom hem från USA sent på kvällen. Väldans trevligt. Och jag fick en sån fin present!

Jahapp, det var måndagen. På tisdagen var det återigen en annan känsla ute.

Så vackert det kan bli. Nu när det blivit så ljust på morgnarna så händer det allt oftare att jag inte springer genom stan till jobbet på morgonen, utan istället springer närmare naturen, och sen hem för att duscha. För det är något med lugnet här ute som jag älskar, men det är ofta svårt på vintern när det är så mörkt, och inte heller lika charmigt då man håller på att snubbla i mörkret. Men idag var det ljust och fint och här kommer nu en hel radda löparromantik i bilder.

Den där räven verkar för övrigt vara en rutinräv för jag såg den återigen där på morgonkvisten. Man känner lätt igen den för hen har en svans som är som en dammvippa, liksom helt kal med en boll på slutet. Hen kanske också har gjort en undercut-frisyr som jag? Räven och jag fick hur som helt en riktigt fridfull morgon. På lunchen var det inte fullt lika fridfullt. Då var det nämligen dags för tröskelpass. Pass som jag vet kommer bli jobbiga, ja de går jag ofta och smågrämer mig för i förväg. Så även idag. Men jag bytte om och gav mig av.

Och det var tur för det blev ett av mina bästa pass på länge! Det var jobbigt men känslan var bra och ni vet passen där man känner att det går åt rätt håll – hur lycklig blir man inte? Jag hade tänkt springa lite längre men magen började mullra så jag fick sakta ner aningen tidigare än tänkt. Men jag joggade ändå tillbaka mot kontoret riktigt uppåt. Tänk så glad man kan bli av lite spring när det väl är över. Men dagen var inte slut där. Det blev nämligen ett tredje pass! Det hör till ovanligheterna för min del. Men idag blev det så. När jag hade jobbat klart bytte jag om från grått…

… till gult.

Fortfarande ljust ute!

Men sen var det slutsprunget för den dagen, jag lovar.

Godmorgon och onsdag!

Sprang en sväng längs vattnet.

Egentligen hade jag bara planerat ett hederligt distanspass men sen var det som att något drog mig bort mot backen vid elverket.

Och plötsligt sprang jag backintervaller istället. Idag hade jag inte sällskap av räven men av en svart katt som morgontrött glodde på mig varje gång jag kom nerjoggandes. Här sitter katten och glor.

Det blev lite av ett backpass-light för det var ju egentligen inte enligt plan. Men saken är att mina senaste veckor varit väldigt olöparvänliga, åtminstone väldigt svåra att planera. Så jag tänkte det var bra att fånga chansen eftersom jag inte riktigt visste hur resten av veckan skulle bli.

Sen sprang jag hem till familjen och frukosten. Därefter blev det en lång dag instängd i ett mörkt rum för att klippa film. När jag till sist kom hem var det kolsvart ute. Men kritvitt på marken.

Fastän det förmodligen hade varit rätt skönt att lägga sig i soffan så kände jag att jag behövde komma ut, kände mig galen av att knappt ha fått frisk luft på hela dagen. Men jösses så mycket snö det var! Det snöade rejält, den piskade mig i ansiktet och efter ett par kilometer var jag alldeles bortdomnad i kinderna. Man kan lugnt säga att jag fick min dos av frisk luft.

Jag somnade gott den kvällen. På torsdagmorgonen var det fortfarande vitt.

Det var så vitt att jag var tvungen att lyfta på de tunga grenarna som hängde ner, för att kunna ta mitt vanliga brevlådekort. Hej.

Sen gav jag mig av. Nu hade plogbilarna varit framme.

Jag sprang in mot stan och förbi Husarviken. Vitt och vackert.

Sen sprang jag hem igen.

Återigen en lång filmdag, instängd i ett mörkt rum. Satt ner så gott som hela dagen. Just det har jag nästan blivit allergisk mot, att sitta ner för länge, känner mig som ett djur i bur. Så även om det var sent när jag kom hem så gav jag mig ändå ut.

Pga mörkret fick jag göra om planen. Visst kunde jag sprungit på bandet i garaget men som jag sagt förut så är det något med det som jag inte fixar för tillfället. Tristessen, harvandet. Det går inte just nu. Jag har fått smak för våren och efter det har jag inte kunnat förmå mig själv att kliva upp på bandet. Och nu var det ju faktiskt frisk luft jag behövde så bara tanken på att springa på bandet inomhus gav mig panik. Det fick återigen bli backintervaller. Rev av ett riktigt bra pass i mörkret.

Sen joggade jag hem och åt indisk hämtmat och la mig. På fredagen var våren tillbaka. Schizofrent!

Såhär glad ser man ut då:

Kroppen var rätt seg där på morgonen så det blev en kortare jogg och därefter en vanlig dag på jobbet. Dessutom med fantastiskt väder ute.

På lunchen promenerade vi ut i vårvärmen och jag åt en gammal favorit: gravad lax med dillstuvad potatis.

Och drack kaffe.

Sen var det dags att sätta sig i ett filmrum igen. På vägen dit bytte jag om i bilen för planen var att springa hem efteråt, men jag visste inte hur byta-om-möjligheterna var dit vi skulle så lika bra att ha det överstökat. Och ska man ändå sitta och trycka i ett kolsvart filmrum så spelar det ju ingen roll vad man har på sig.

När vi var klara för dagen så hade klockan blivit halv sex och jag befann mig på söder.

Var lite sugen på att gå in på Beyond Retro men jag hade inga pengar i ryggan så jag hoppade det och kutade istället hem genom stan.

Det blev en fin fredagstur och himlen var alldeles rosablå när jag stannade på vår gata.

Avslutade veckan med öl och ostbågar.

På lördagen gick jag upp ganska tidigt och åt frukost. Vid niotiden gav jag mig av på ett tröskelpass.

Idag kändes det inte lika lätt som på tisdagen. Men dels var det ganska blåsigt, dels aningen mer kuperat och sen är det bara så att jag ofta springer bättre senare på dagen. Men vad mer kan man göra än kämpa och flåsa på? Efter detta så åkte vi hela familjen in till stan för att äta lunch på vårt favoritställe.

Jag åt spaghetti och det var så jäklans mysigt att vara tillsammans hela gänget. Första helgen på länge som ingen var bortrest eller sjuk.

Vi åkte hem och det ritades på trottoaren.

Efter skjuts till träningar så blev det ett andra pass för mig.

Trodde kroppen skulle vara rätt seg men den kändes faktiskt helt ok, ibland blir man förvånad. Jag tog en sväng ut mot Hustegaholm. Vädret var det bästa man kunde tänka sig, det blåste ljumma vindar och kvittrades bland buskar och träd. Inte mycket att säga egentligen utan det var helt enkelt en trevlig vårtur. Och att få kuta endast i en långärmad tröja, utan jacka, det är fint det.

Efter detta så försökte jag trimma min frilla, ja min rakning där på sidorna.

Det gick sådär. Kan i för sig bero på att jag försökte fota samtidigt. Men det stoppade mig inte från att därefter avverka både Ruben och Uma, så nu har vi alla tre samma frisyr. Lördagen avslutades på bästa vis hemma hos syrran där det var dubbelfödelsedagskalas, en 8-åring och en 40-åring!

På söndagen, ja idag, vaknade jag av att regnet smattrade mot fönstret. Men så länge det inte är snö inblandat så gör det mig ingenting. Jag gick upp då klockan visade sex, åt en macka, lite Keso och drack en kaffe. Vid sju stod jag redo utanför dörren.

Ännu ett tidigt långpass för att få ihop resten av dagen. Jag hade tänkt springa en stadstur men kroppen ville annat. Den ville snurra runt kors och tvärs ute på Lidingö så jag lydde. Började med att springa ut till Elfvik och tillbaka. Därefter sprang jag längs Kyrkviken på andra sidan, förbi Ekholmsnäs och vidare ut. Vände tillbaka efter ett tag och sen styrde jag benen mot Stockby där jag snurrade runt några varv på en slinga. Avslutade med en andra sväng förbi Ekholmsnäs innan jag vände hemåt och stoppade klockan på 36 km utanför dörren. De senaste två veckorna har jag kört dubbelpass även på söndagen och har landat på en rejäl söndagsmängd. Detsamma kommer det bli idag för snart ska jag åka till jobbet och sen springer jag hem. Det lustiga är att benen inte alls har känts trötta på eftermiddagspassen utan har kunnat springa på ganska bra. Hur som helst så landar den här veckan på 19 mil. Det är bra. Jag var riktigt hungrig när jag kom hem så jag gjorde Fattiga riddare på direkten. Mmm.

I övrigt så är det två grejer:

1. Gotland. Jag längtar dit. Mina föräldrar var där i veckan och sms:ade några bilder. Så vackert att jag spricker. Snart så.

2. Premiärmilen. Det blir ingen sån för mig i år tyvärr. Jag får inte ihop min träning på det sätt jag vill nästa vecka om jag ska springa loppet. Så jag hoppar det. Det är lite synd för det hade varit kul, det är alltid roligt att mäta sig själv mot föregående år. Jag tror det hade gått bra. Men jag får hitta något annat millopp om det känns alltför tomt. Men till alla er som ska springa: lycka till! Det här året slipper ni (förhoppningsvis) snö och is. Vi hörs om en vecka!

20140303-20140309: Guldäggsjury, tillbaka i spåret, vårskor och dammsugarjakt!

Av någon anledning blir jag lika förvånad varje vecka när det är mycket att stå i. Det kommer liksom som en chock. Varje vecka! Det är rätt knasigt. Men förmodligen är det någon slags överlevnadsinstinkt, för om man alltid i förväg visste hur det skulle bli, ja då skulle det kunna hända att man bara la sig ner helt sonika på marken och inte reste sig upp igen pga maximal stress. Hur som helst så var det här, förutom mycket att stå i på alla fronter, veckan då jag kryade på mig och åter kunde springa. Och det var tur för när jag inte får springa så blir jag bara som en blek kopia av mig själv, det kanske inte märks, jag hoppas inte det, men det är så det känns inuti mig. Men men, nu tar vi en sak i sänder. För på måndagen kunde jag faktiskt inte springa än. Då var jag fortfarande hängig, rösten krasslig och jag la istället all min energi på att starta upp juryarbetet för Guldägget 2014. Det hela ägde rum i det här stålbygget:

Och jag kan ju såklart inte skvallra och hålla på här som ni ju förstår, för allt är ju så himla hemligt och ska avslöjas på en gala i slutet av april, men jag kan i alla fall säga att det var tre fantastiska dagar på Stockholm Waterfront. Jag har lyxen att till vardags vara omgiven av en massa fantastiska jobbkompisar men trots detta är det något visst med att träffa smarta typer från andra byråer. Otroligt uppfriskande att höra andras tankar och liksom känna att ens jobbvärld blir ännu lite större… och liksom rymligare. Men sen sörrni, sen kom tisdagen. Och jag kände så fort jag slog upp ögonen, att nu är jag frisk! Drog på mig kläderna och gav mig ut i morgonen. Var dock lite orolig för att jag inte skulle komma ihåg hur man gjorde när man sprang. Det var ändå sex hela dagar sen. Hur var det nu igen?

Men jag kan informera om att det gick ok. Jag liksom lyfte den ena foten efter den andra och fortsatte göra så och då liksom förflyttade jag mig framåt. Efter ett tag gick det av sig självt utan att jag behövde tänka, men jag tog det ändå lugnt där på första turen efter brakförkylningen.

Efter dusch och gröt begav jag mig återigen till Guldäggsarbetet. Jag har haft lite logistiska utmaningar den här veckan eftersom jag nu inte hade min egna lilla gulliga packåsna (Olle) som i vanliga fall hjälper mig med väskor och grejer eftersom vi jobbar på samma ställe. Men nu kunde jag till exempel inte ha någon jacka på mig eftersom den inte skulle få plats i ryggsäcken när dagen var slut och jag skulle springa hem. Som tur var fick jag skjuts till Centralen så jag behövde bara gå i t-shirt genom tunnelbanan. Kändes dock ändå lite väl utmanande såhär precis när man blivit frisk efter en förkylning. Köpte en kaffe och blev påmind om att det var semmeltisdag, ja den äkta alltså. För det är ju inte precis så att man (jag) väntat med att äta semlor tills nu.

Sen jury:ade vi vidare för hela slanten!

När det var slut för dagen bytte jag om. Jag gillar att byta om på nya ställen, eller rättare sagt, att springa från nya ställen. Det är alltid en så skön känsla att inte kunna exakt varenda trottoar, krökning, lutning eller byggarbete längs vägen hem.

Speciell känsla att springa genom city på kvällen, aldrig känner man sig så hurtig som då när man ränner förbi folk på väg mot bio eller kostymgubbar och gummor på väg hem från jobbet. Efter en mil var jag på förortsmark igen.

På onsdagmorgonen var jag återigen redo för spring. Och nu hade jag lite bråttom för vi hade för ovanlighetens skull försovit oss hela gänget. Detta för att vi alla flyttat runt till olika rum under natten och till sist så låg varken jag eller Olle kvar i vår säng och hörde väckarklockan. Dessutom var den inställd på fågelkvitter så jag vaknade så skönt av att det började ljusna rejält och det kvittrade så trevligt… gaah! Upp på direkten och iväg!

Återigen in mot stan. Gatlamporna släcktes kl 06.27.

Sen blev det ett ägg i omklädningsrummet innan jag gav mig av till det andra äggets sista jurydag.

När dagen var slut och jag stod ombytt och redo så kändes det lite tomt att det hela var över. Juryarbetet alltså. Men sånt är livet, allt har ett slut. Snyft.

Ännu en springtur genom ett kvällsstockholm.

När jag kutade genom Värtan tänkte jag att det var en ovanligt händelselös springtur, men det skulle jag inte tänkt, för just då for en råttjäkel ut framför mina fötter! Man hen hade bråttom så det hela var över på några sekunder. Efter Lidingbron fick jag desto trevligare sällskap då jag blev omsprungen av Fredrik Kronander, vi gjorde sällskap en bit. Han är snabb han och jag märkte att mitt flås inte riktigt var igång efter förkylningen.

Hemma!

Jaha, så vaknade jag då till en torsdag.

Och oooooh, den här morgonen. Så fruktansvärt vacker att det gjorde lite ont i mig.

Gatlamporna släcktes redan 06.10 idag och jag insåg att våren, ja nu är den här. I alla fall vårljuset.

Drack kaffe och duschade med denna som jag ju babblat om förut.

Tänkte bara att en varning är på sin plats vad gäller den här duschkrämen. För det är ju nämligen pepparmint och därmed bör ni inte använda den till de såkallade intimare regionerna. OK???!!! Vänliga hälsningar från en som vet. På torsdagskvällen hann jag med ett pass på hemmamark innan det var dags att lägga barnen.

Hade egentligen tänkt köra ett fartpass där på torsdagen men då lunchen försvann till annat och mörkret nu hade lagt sig, så ändrade jag om planerna till ett backpass istället. Snabbdojor på såklart.

Insåg att det här var första hårda passet efter både Sevilla och sjukan. Det var inte förrän nu som det kändes ok att köra på lite hårdare för trots att jag mått bra i flera dagar så hade en envis hosta hängt kvar. Men nu satte jag fart i backen och åh, det var både skönt och obehagligt på samma gång. Det är det som är det märkliga med hård löpning, att man kan älska och hata det samtidigt.

Körde lite kortare än vanligt för att inte utmana ödet. Sen sprang jag förbi skolan där jag ställde mig och stretchade och glodde lite.

Fredag! Upp och hoppa!

Ännu en fin morgon fick jag serverad. Jag sa tack och sprang.

Hej stan.

Eftersom veckan varit lite ovanlig så var det nu dags för hederligarutiner igen! Kort och gott: kaffe inklusive planka och nyheter.

Sen muntrade jag upp mig med grön ögonskugga.

Sen rullade fredagen på med massa fredagsjobb. Till lunch åt jag på Brickan. Brickans ingång ser väldig oansenlig ut måste jag säga.

Nu ska jag också passa på att göra en rättelse för stället heter ju egentligen inte Brickan. Det heter Torsgatan 21. Men alla kallar det ju för Brickan och det är för övrigt ett mycket bättre namn, det hör ju vem som helst. Men det jag ville berätta är att de alltid har tre olika rätter samt dagens soppa plus stor salladsbuffé. Perfekt för hungriga löpare samt övriga hungriga människor. Nog om Brickan. När dagen var slut gav jag mig ner i katakomberna och bytte om. Från svart.

Till rosa.

Gav mig av mot Lidingö. Efter att ha sprungit mycket genom stan hela veckan så hade jag nu arbetat upp såna Elfvikscravings så jag var tvungen att ta mig en förlängd springtur dit ut.

Den här fina vägen ger mig alltid ro.

Och huset på den här lilla ön känns alltid så lockande, särskilt på fredagar. Att bara säga ajöss och pysa iväg från allt och alla.

Fast i för sig, söndagens långpass skulle bli krångligt där.

Jag gjorde solen sällskap när den gick ner och sen sprang jag hem till barn och godis. Lite extra nöjd då jag hade hittat mitt favoritgodis tidigare på dagen för det hittar man vanligtvis annars bara i obskyra kiosker i små hålor.

Det enda tråkiga var att Olle hade åkt till Norrland och skulle vara borta hela helgen. Men då bestämde jag och Ruben oss för att anordna räkfrossa. Vi åt fruktansvärt mycket räkor.

När man är ensam hemma med barnen krävs det ännu mer springplanering än vanligt. Så när jag vaknade av ljuset på lördagmorgonen så gav jag mig av bums innan resten av gänget hade vaknat till liv. Det var knappt så att jag själv hade gjort det.

Morgonen var så fin att det nästan kändes som fusk att ha den för sig själv. Men å andra sidan, något tack ska man väl ha för att man går upp tidigt och ränner.

Men helt ensam var jag inte, jag såg ett rådjur som skuttade över vägen med sin vita rumpa och sen en annan löpare som såg lika förvånad ut som jag över att se någon annan vara ute och skutta så tidig på en lördag.

I Ekholmsnäsbacken var det inte mycket snö kvar. Och jag som är fullkomligt ointresserad av vintersport blev naturligtvis mycket glad över denna syn. Schas snön!

Sen kom jag hem till mitt nyvakna gäng och vi åt frukost. Solen lyste in och vi körde italiensk stil med Nutellamackor och fick man spara en liten stund i en burk till senare i livet, så hade jag gärna sparat denna. Det här gänget var också glada över solen.

Olle hörde av sig från Norrland, där blåste det 40 sekundmeter, haha stackaren. Sen blev det tandborstning, påklädning och full sprutt in till stan.

Klockan tio i tio hängde vi på låset till Stadium. Det var dags att fixa vårskor och rutinerad som man är ser man till att vara ute i god tid. Då kan man nämligen haffa personalen så fort de låst upp ytterdörren. Så det gjorde vi. Otroligt effektivt det hela, klockan 10.20 promenixade vi därifrån, alla tre barnen med fina gympaskor på fötterna. Dagens stora uppgift var dock kvar: köpa en ny dammsugare. Gaaaaaah. Måste vara den tråkigaste utgiften som överhuvudtaget existerar, men tyvärr var det nödvändigt. Vi traskade till Mediamarkt och jag försökte höra vad säljaren sa medan barnen kivades högljutt om att spela på något dataspel. Men så är det när man fixar dammsugare solo med tre ungar i släptåg. Till sist hade jag i alla fall lyckats höra vad säljaren sa och vi lämnade affären med en dammsugare. Sen var det Clas Ohlsson-ärenden och en massa annat jox. När vi till slut satte oss i bilen var vi helt slut, och jag började redan gräma mig inför eftermiddagens fartpass. Ni vet när man känner sig energilös och vet att något väntar som definitivt kräver energi. Kom hem, drack kaffe och försökte vila. Men det gick inte, jag var ju tvungen att skruva ihop dammsugaren och provdammsuga lite. Och sen var det allt annat som man behöver fixa hemma efter en intensiv jobbvecka. Så det var med viss ångest jag till sist gav mig av på dagens andra pass, redan helt slut. Dags för spänst och tröskel!

Vädret gick inte att klaga på, det var verkligen helt fantastiskt. Jag började resonera med mig själv om jag inte skulle springa lite distans bara? Ja, bara lite trevlig distans utan krav? Men nä. Tröskelpass var det ju. Ganska lång uppvärmning för att trötta ut den där negativa rösten inom mig, spänsthopp – och sen iväg! Dock hade jag bestämt mig för att köra ett lite kortare pass än vanligt då jag ännu får sån hosta efter passen, och jag delade upp detta i två block. Ut mot Hustegaholm! Stundtals rätt blåsigt men annars tyckte jag att känslan var relativt god. Det stod en klunga folk i spåret som jag hörde ropa ”Det är ju som Lidingöloppet! Heja! Heja!” Hann inte tacka för jag hade fullt upp med att andas men kan tänka mig att det var fullt ös i löparspåret i det fina vädret. Som sagt, känslan var rätt god med tanke på att det bara var två veckor sen jag sprang ett marathon och varit sjuk en vecka däremellan. Jag har ännu en bit kvar till att känna mig i riktigt god form men man får tänka att det är början av mars och hålla tummarna för att man blir bättre och inte sämre. Men framförallt var jag nöjd över att ha genomfört passet. Joggade hem, lagade mat, skjutsade fram och tillbaka till fotbollsträning och sen till sist kunde jag pusta ut i soffan med hela ligan framför Melodifestivalen. Jag hejade på Yohio. Det hjälpte dock honom inte.

Som sagt, lite klurigt att springa mycket när det bara är en förälder hemma. Så idag när det var dags för långpass hade jag återigen bestämt mig för att stiga upp tidigt och riva av passet innan dagen började. Klockan sju gav jag mig av utan frukost i magen.

Jag sprang in mot stan och ut på Djurgården. Där på grusvägen såg jag en ensam ballerinasko ligga och jag funderade ett tag på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam doja. Annars var det bara jag och några morgonpigga löpare ute, det är ju inte förrän runt tiotiden som löparlemmeltågen erövrar Djurgården. I öronen hade jag Anders Szalkai och Petra Månström i Maratonpodden och jag hann även lyssna på avsnittet med Jonas Colting. Lite ovant att ha snack medan jag springer, oftast har jag ingenting eller kanske musik men detta funkade ok det med. Det var ett kortare långpass på schemat så jag snurrade runt där ute och vände sen tillbaka mot Lidingö. I Värtan såg jag en halvdrucken Coronaflaska på trottoaren och jag tänkte en stund på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam ölflaska. På Lidingöbron mötte jag Emil och Daniel och sen var jag hemma.

Riktigt skönt att komma hem och få äta frukost i lugn och ro. Vi hade fått dubbla kulturdelar idag, tänkte att det måste varit någon som verkligen tyckte att jag behövde läsa kulturdelen, så jag lydde order. Men jag läste bara en av dem. Och jajamen, ni ser rätt, en chokladcroissant!

Det är inte färdigsprunget för idag dock. Tanken är att klämma ytterligare ett pass senare, ett ännu lite kortare långpass, sådär så att jag landar på en riktigt bra dagsdos. I så fall landar veckans springnota på drygt 15 mil och det känns bra med tanke på krassel och annat. Nästa vecka blir även den en utmaning med filminspelning och annat. Men som sagt, ingen idé att fundera på det så mycket, bättre att bara ge sig in i veckan med full kraft, då brukar det lösa sig.

Jag måste även lägga in de här fina teckningarna som jag fick av Ruben.

Det är jag och Olle. Jag gillar extra mycket alla tänderna samt min röda näsa. Hej då!

20140210-20140216: Utomhustempo, lite mer järn och födelsedagsfiranden!

Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

På onsdagen blev det morgonspring.

Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Sen hemåt i den regniga kvällen.

Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Kaffe? Ja tack.

Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Som vanligt Boston på fötterna.

Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Men till slut kom jag fram.

Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

… till min gamla vanliga reflexjacka.

På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Hallongrottor? Jomenvisst.

Eller varför inte kladdkaka? Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20130120-20130126: Tuffar på, sover kasst, springer med ny klocka, ser dinosaurier, gör salamipizza och springer ett söndagsmarathon.

Det här med återhämtning tycker jag är en utmaning. I alla fall om man har heltidsjobb och barn. Det är inte så lätt att skapa det perfekta träningsupplägget med den perfekta vilan mellan passen. Jag skulle vilja påstå att det är jäkligt svårt. Ännu svårare är det för att jag är en människa som gillar att ha en plan. En plan som man följer. Det är jag rätt bra på. Men ibland när livet ändras, vilket tenderar att hända så gott som varje dag, ja då är jag sämre på att ändra planen utifrån det. T ex om något dyker upp på jobbet så flyttar jag bara passet och gör det antingen tidigare eller senare. Då kan det bli så tokigt att för många hårda pass hamnar för tätt. Ibland funkar det ändå, oftast gör det ju det. Men ibland blir det för hårt för kroppen att bara stapla pass på varandra, och det kanske hade varit bättre att ändra lite på planen. Jag försöker bli bättre på att lyssna på kroppen när jag håller på och staplar. Det svåra är ju att kroppen inte kan prata vilket gör den så sablans svårlyssnad ibland. Och då kan det istället bli så att jag lägger orden i munnen på den ”Äsch, det är bara att bita ihop och spinga på – och fort ska det gå!”. I längden är det nog inte alltid så bra och tro´t om ni vill, men lite bättre har jag blivit på att tolka de små signalerna. Som det här med sömnen. Den här veckan började jag nämligen sova kasst. Det gör jag emellanåt och det har absolut inte alltid att göra med träningen utan kan handla om fullmåne och annat jox. Men ibland har det med träningen att göra, och istället för att ignorera det så har jag börja fatta att jag kanske inte blir bättre utan sämre (HJÄLP!) av att bara köra på exakt enligt planen i det läget. Planen som liksom inte alltid rimmar med hur verkligheten ser ut. Då kanske det är värt att göra om ett hårt pass till ett distanspass och istället se till att det finns bra krafter till nästa hårda pass? Annars riskerar det ju att bli två halvdana pass. Nu låter det här kanske som självklarheter för alla er kloka och sansade läsare men jag kan informera om att det inte är det för mig. Jag är rätt osansad i vissa lägen. Men just när det går upp för mig att ett pass kan göra mig sämre istället för bättre, ja då kan till och med jag öppna öronen. Detta skall dock ej förväxlas med när man bara känner sig lite allmänt trött och har småskavanker för så är det ju exakt jämt och bara att köra på. Hepp, då är det dags att kika på veckan. Här kommer den: Min vecka 5. År 2014. Nu är det allt bra spännande va?!

Måndagen blev ett tidigt distanspass. Ingen vidare fart i benen men ändå skönt att mjuka upp dem en aning. När man som jag så gott som alltid springer på morgonen så blir passet nästan som att borsta tänderna. Eller ta deodorant. Man liksom bara gör det.

Mer sprunget blev det inte den dagen, däremot åt jag en god wrap härifrån.

Men som vanligt blev jag inte mätt. Jag måste säga att detta är ett av mina största vardagsproblem i tillvaron, att hitta lunchställen där jag blir mätt.

På tisdagmorgonen var benen glada. Ja i alla fall så glada som ett par 38-åriga ben kan vara vid halv sex på morgonen, om de dessutom sitter på en människa som springer en hel del. De var i alla fall så pass glada att de kutade en extrasväng innan vi hamnade utanför jobbet.

Nyheten för dagen var att jag hade ägg med mig i ryggsäcken. Tre stycken. Och ja. De var kokta.

Så dem åt jag där i omklädningsrummet. Bara tryckte in dem i munnen ett efter ett. Gissar att det måste sett rätt märkligt ut det hela där jag stod i trosor, sportlinne och strumpor och åt tre ägg på raken i ett omklädningsrum. Men gott var det. På kvällen var det dags för löpband.

Ah, det är en sån lyx att ha det hemma. Förra året var det rätt krångligt för mig. Kent i Spårvägen var snäll och lät mig springa på deras band trots att jag då ännu inte blivit medlem i klubben och det var superbra jämfört med att hänga på Friskis där man max får springa 20 minuter (alltså, på den tiden hinner man ju knappt värma upp). Men i och med att andra i klubben såklart använde banden och att jag dessutom behövde ta mig till klubblokalen, så var det svårt att hitta tider som funkade för mig. Det bekymret slipper jag nu och det är så väldigt lyxigt. Sen är det tyvärr lika jobbigt att springa fastän man har bandet i garaget. Synd! Jag körde hur som helst ett tröskelpass och svettig blev jag sannerligen. Helt sjukt faktiskt att det kan komma så mycket svett. På nedjoggen kom stegen i perfekt takt med den här och livet kändes komplett i några minuter. Sen var det tack och god natt.

På onsdagen var det på med ryggan och ge sig av.

Trots att det ännu var mörkt så fick jag hopp om våren, de små minuterna varje dag gör skillnad. Såg himlen sakta sakta ljusna och bli rosa och jag insåg att det nog kommer bli vår ändå till slut. Även om det just nu känns som en omöjlighet.

I kön för att köpa min obligatoriska kaffe så fick jag en mösskomplimang av en tjej som inte tidigare sett en mössa med tofshål.

Jag minns själv hur jäkla glad jag blev första gången då jag upptäckte denna fenomenala uppfinning Oerhört bra grej för alla killar och tjejer med långt hår. Alternativt om man blir väldigt varm om sin näsa. På lunchen var jag på Runner´s Store och hämtade ut en ny klocka pga strul med min gamla. Ah! Äntligen! En 620:a!

När jag sen på kvällen skulle köra ett tempopass på bandet var jag såklart sugen på att använda den för det sägs att den funkar helt ok på löpband. Men ändå kändes det ovärdigt för klockan. En sådan här fin sak måste ju få premiärmäta riktiga löpsteg – utomhus. Så den fick vänta. Vad gäller passet var det rätt tungt. Mycket för att jag började kuta sent. När det kommer till jobbiga pass så är det bara så att jag gillar att ha dem avklarade – och sen gotta mig i den härliga känslan, som uppstår först efteråt, hela dagen. Men vad göra? Bara att byta om och köra igång. En sak som är bra med just löpband är att man kan hålla farten bättre. Eller såklart kan man sänka farten om man känner för det men man tenderar ju att hänga med i tempot. Fick två bra låtar där på slutspurten, de kändes som de var skapta enkom för mig och mitt tempopass. Eller vad säger ni om när Blur gastar ”Are you ready??!” i den här liveversionen? Då kan man ju inte säga nej, jag är inte redo. Eller ”Start med up” med Rolling Stones? Då är det bara att pinna på för livet! Olle dök upp och tog ett suddigt kort på mig.

Jag hittade en gammal oäppnad Lokaflaska bland bråtet i garaget när jag var klar. Ibland är det bra att ha ett ostädat och tumultartat garage, vad som helst kan dyka upp, på gott och ont.

På torsdagen vaknade jag och var så evinnerligt trött. Hade sovit helt kasst. När klockan ringde vinglade jag ändå upp i mörkret, satte i linser, borstade tänderna och drog på mig löparkläderna. Dock såg det här mer lockande ut…

… än det här.

Men när jag väl gav mig av var det helt ok. Den nya klockan på armen muntrade ju upp det hela något oerhört. Nysnön på marken gjorde det däremot inte. Efter 18 km parkerade jag utanför jobbet. Det är ändå en riktigt bra grej att springa, att man inte behöver leta parkeringsplats!

Sen satt jag där i omklädningsrummet och beundrade klockan och drack kaffe. Den är så lätt och känns modern med alla ljud och känslan i knapptryckningarna.

Synd bara att den inte verkar visa bättre kilometertider än det gamla, det borde ju ingå i köpet kan man tycka. Sen blev det inget mer spring den dagen för jag var så förståndig och lyssnade på kroppen. Och om jag tolkade den rätt så bad den om lite vila. Ok då. Lite, svarade jag.

Sen vaknade jag till en fredag och äntligen hade jag fått mig en god natts sömn. Ingen oro utan bara lugn och ro. Jag använde den här appen när jag skulle somna där på torsdagskvällen.

Den har funkat förr när jag kommit in i dåliga sovperioder. Ni vet när man inte kan somna fast man är jättetrött. Och så stressar man upp sig över att man inte kan somna när man är så trött och så blir det bara värre, och när man till sist somnar så sover man kasst. Men det var som sagt med en skön och utsövd känsla jag gav mig av på en morgontur på fredagen.

Borta vid Lidingöloppsstarten såg det ut såhär.

Jag gillar förresten den här skylten. Har alltid tyckt den är gullig på något vis.

På vägen hem hälsade jag på änderna. De verkade fredagsglada men blev så besvikna när jag drog fram en kamera istället för Skogaholmslimpa ur fickan. Förlåt.

Sen blev det jobb för hela slanten. När mörkret lagt sig var det dags för ett tempopass i garaget. Totalt blev det 24 km med upp- och nedjoggen och däremellan plågade jag mig själv bäst jag kunde. Först lyssnade jag på Värvet som alltid är intessant men efter 10 km gick det inte längre. Det går fasiken inte att ösa på när folk sitter och småsnackar om ditt och datt, hur bra snack det än är. Nä, det blev Foster the people istället. Yeay!

Sen väntade en lyxig avslutning på fredagen för vi var bjudna på middag hos mina föräldrar. Vi var bara en liten trio som åkte dit för Olle och Uma hade tagit tåget till Göteborg. Som min syrra så observant påpekade så hade jag råkat ta på mig en kosackinspirerad klädsel kvällen till ära. Synd dock att jag är så dålig på att göra djupa knäböj och därmed inte kunde bjuda familjen på en fin dans.

Västen köpte jag för övrigt när jag var på en fotografering i Indien. Jag köpte även världens finaste fårskinnsjacka. Jag skulle vilja påstå att det var den finaste jackan jag någonsin sett, ja ni förstår. Problemet var bara att ärmarna på jackan plötsligt trillade av en dag när jag mallig gick runt med jackan hemma i Stockholm. Precis, poff, de föll av. Det såg helt sjukt ut. De visade sig nämligen att ärmarna bara var pålimmade! Typ som att jag skulle tagit Karlssons klister och klistrat lite. Haha, så galet. Dessutom så hade jag börjat få en märklig klåda på hela kroppen och svårt att andas. Jackan var förmodligen full av kemikalier. Jag stoppade kvarlevorna i frysen några dagar, tänkte det kunde bli en fin väst av jackan istället. Men nej. Nysandet och klådan fortsatte så det var bara att säga ajöss till den. Mycket synd. Tur att kosackvästen var av bättre kvalitet men jag drömmer fortfarande om att hitta en lika perfekt (och billig) jacka en vacker dag. Nog om detta och tillbaka till middagen. Vi fick så god mat, trerätters på en simpel fredag! Glömde fota själva huvudrätten men kolla här vad jag fick i övrigt:

Den kvällen somnade jag på stört helt proppmätt. På lördagen rev jag av ett längre distanspass på morgonen. Jag var sugen på att springa ute på Lidingö men då jag såg att gångvägen mot stan var plogad så blev valet lätt. Genom konsttunneln…

… och vidare in mot stan. Sprang runt borta i Stora Skuggan och sen tillbaka hemåt.

Ett riktigt skönt pass på 18 km. Det kändes lite som att möta en kär gammal vän, fastän jag sprang helt själv. Men det var liksom som att kroppen var med på noterna och när man haft det lite segt, ja då är den känslan en av de bättre som finns. Därefter åkte jag och min lilla trio in till stan och gick på 3D-bio. För vi hade nämligen inte sett den här:

Den var riktigt bra och märkligt nog tyckte man att dinosaurier var gulliga när man gick ut från bion. Fråga mig inte hur det gick till. Sen drog vi hem och gjorde… PIZZA!

Jag pepprade min med vitlök. Försöker äta minst 3 klyftor vitlök per dag. Tur man kör långpassen på söndagar på egen hand.

Kan säga såhär: jag blev oerhört nöjd med min pizzainsats. Samma var det med barnen så det var ett riktigt självgott gäng som satt där vid matbordet.

Med en sån pizza i magen kan man inte göra annat än att studsa upp ur sängen på söndagmorgonen för att springa långpass! Kolla in mitt nya pannband från H&M för 79 pix som jag slog till på. Jag gillar deras OS-kollektion, har köpt både tights och linnen men de får vänta till bättre väder.

Idag blev det den långa stadsturen. Började med att springa in till stan och sen gav jag mig ut på Djurgården där jag hoppade till när jag plötsligt blev omsprungen av denna trevliga prick. Var nästan sugen på att försöka hänga med honom en bit men i och med att min plan var ett progressivt långpass så hade det varit dumt att göra exakt det motsatta. Men jag blev ändå lite uppåt av hejet för i övrigt var det väldigt lugnt ute på Djurgården. Inte för att det gör mig något, det är ju bland det vackraste jag vet att springa där utan alla promenixare och stavisar i farten. Underlaget var dock rätt bedrövligt ute på Djurgården men jag tog ändå en aningen förlängd tur och väl tillbaka på stadens gångvägar igen gick det bättre. Idag gjorde jag tvärtom mot vad jag brukar och tog min söderrunda åt motsatt håll dvs jag började med Söder Mälarstrand för att sedan ta mig runt hipsterland, komma fram borta vid Danvikstull och sedan avsluta med Stadsgårdsleden och vanliga rutten hem till Lidingö igen. Men herregud, vädret idag. Regn och snö i motvind kors och tvärs. Men ändå var det helt ok, vet inte om det hänt något med ljuset men jag sprang runt med vårvibbar i mig. Dessutom så var benen på gott humör och jag kände mig faktiskt riktigt kraftfull stundtals! Kanske tack vare att jag la tempopasset på fredagskvällen istället för på lördagen. Stannade klockan på 42,2 km och kunde konstatera att jag sprungit ett eget marathon i skitvädret. Veckan summeras därmed till prick 180 km. Det blev juice och järn när jag kom hem.

Tänk att jag fått springa en hel vecka utan några som helst känningar i vare sig knän eller höfter. Det känns ju fantastiskt. Nu väntar dock den vanliga söndagsrehabben för i samma sekund jag skrev detta så kände jag såklart lite i det jäkla skitknät. Men vadsjutton, det fixar sig. Hörrni, snart är det vår! HÅLL UT! Hej då.

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Och jag åt råbiff till lunch.

När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Och titta på en massa fint.

Håll i er, det blir ännu snyggare!

På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Och annat intressant.

Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

Sådärja. Vi ses och hörs!

20131216-20131222: Kräkis, skoinventering, boktips, marsipan och en fullspäckad söndag!

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar. Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

Och sen blev det Paolo Roversi.

Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Sen var det dags för Jill Greenberg.

Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Här är Uma och en isbjörn.

Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Sen åkte gänget hem.

Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Hej.