Jaa! Berlin Marathon 2013 är bokat! Bokningen öppnade kl 12.00 idag och 12.02 hade jag säkrat min startplats. Danke schön. Tyvärr är läget som så att jag kommer inte springa New York Marathon 2012. Nu är det definitivt bestämt. Min fot pallar det inte och även om jag kanske, kanske hade kunnat plåga den genom loppet så är jag inte en sån person som vill springa bara för att. Jag vill springa bra, känna mig frisk och förberedd, och jag har ju inte fått träna på ett tag. Många frågar om det inte är fruktansvärt att jag har chansen att springa NY men inte kan ta den. Svaret är nej. Det är såklart jättetråkigt men mitt fokus har flyttats från loppet till att rent allmänt kunna springa bra igen. Och mitt stora mål för hösten var just Berlin, det var det som jag bestämde mig för att satsa på långt innan NY ens dök upp. Och som jag sagt förr, jag är så lycklig och tacksam över att det blev ett sånt fruktansvärt roligt lopp där jag, trots ont i foten, lyckades springa på en bra tid. New York finns kvar. Nu är min förhoppning att få igång foten inom en snar framtid för att kunna springa Stockholm Marathon och sen Berlin igen. Jag är lyckligast i världen om jag får till det. Das war es.

 Den här fina bilden fick jag från Lasse igår. Han körde inlinesloppet i Berlin på lördagen och sen knäppte han den här mäktiga bilden vid Marathonstarten på söndagen. Tänk att jag stod där bland alla människor! Det känns otroligt mäktigt. Annars håller minnena från loppet på att sjunka in, plötsligt dyker små fragment upp; något man såg eller kände. Det var också fint att komma hem, fick hur mycket pussar och kramar som helst från barnen – de är mina bästa peppare!

Denna vecka kommer jag ta det lite lugnt. Kommer bli en del pass men bara lätt distans. Passar bra då jag också behöver vila min fot. Den fick sig ju en kyss i helgen om man säger så. Men som jag skrev innan loppet så tror jag ändå den är på bättringsvägen och den känns ändå helt ok efter omständigheterna, ja i alla fall om man jämför med hur den kändes för ca tre veckor sen. I nästa vecka ska jag träffa Pekka och prata om upplägget framåt. New York Marathon är ju redan om en månad! Jag har inte ägnat det ens en sekunds tanke, förrän nu. Kunde inte fokusera på två lopp samtidigt utan först var det fokus på Berlin. Nu kan jag öppna upp huvudet för New York. Ska bli helt grymt att springa det. Jag får sån mersmak efter loppen, det kändes likadant efter Stockholm också. Egentligen ligger inte NYCM helt optimalt i tiden, kroppen hade behövt vila lite längre. Hade tänkt att köra det lite lättare men jag får se hur det känns här framöver; hur kroppen mår, om jag håller mig frisk, om foten pallar… men om allt är bra, ja då ska jag försöka ge järnet. Kommer nog inte springa på samma tid som i Berlin utan får se Stockholm Marathon som mitt nästa större mål. Men när jag tänker på NY, att jag ska stå bland alla människor igen och få kuta, långt och förhoppningsvis ganska fort, då blir jag alldeles lycklig.