Lätt distans

20140217-20140223: Laddar, får en egen boxare… och springer Sevilla Marathon på 2:54:39!

Sevilla Ja herregud, vilken vecka! Från ett snöigt Stockholm till ett soligt Sevilla. Ja precis, jag drog till Spanien. Och idag kutade jag Sevilla marathon! Jag har varit lite hemlig med detta men vem har sagt att man måste berätta allt bara för att man har en blogg? Inte jag i alla fall. Jag anmälde mig redan i höstas till Sevilla för att ha ett kul träningslopp men pga den sega känslan jag dragits med, har jag inte riktigt vetat hur jag ska göra. Men så var det ju det där med träningslopp, det var ju liksom hela grejen. Så jag bestämde mig: det är klart att jag ska springa! Om inte annat så är det skönare att kuta 42 195 meter i shorts än fordrade tights. Ni får ursäkta men jag drar ändå av hela veckan innan vi landar i Sevilla.

Måndag På måndagen sprang jag en mil på lunchen. Jag passade på att testa mina nya Adios som skulle få följa med till Spanien.

Måndag Jag hittade ett öga på marken. Måste säga att det var väldigt observant av mig.

Måndag Skorna kändes för övrigt bra, mina fötter har aldrig gnällt över ett par nya Adios. Dessutom var det ju blå himmel ute så det fanns inget att klaga på.

Måndag Där på måndagen startade jag även upp min juicefestival för att hålla mig frisk. Har nog aldrig varit så omgiven av host och nys och skit som denna vecka så det var bara att hälla i ett kilo ingefära i varje glas juice.

Måndag På tisdagmorgonen körde jag ett tempopass. Morgonen gick inte av för hackor.

TisdagTisdagTisdag Farten var väl sådär men jag hoppades att det berodde på den tidiga timman. Just då kändes tanken på att springa ett helt marathon – fort – ganska långt bort. Men man ska aldrig tänka för mycket på sånt tidiga morgnar, det har jag lärt mig. På kvällen gjorde jag laxburgare och detta var första gången jag fick dem att hålla ihop så det hela var väldigt lyckat. Jag frågade Olle säkert sju gånger om det inte var gott (fast att han redan sagt det). Bara för att få ännu mer beröm.

Tisdag Ledsen men måste även sticka in detta:

Tisdag Har ni inte ätit den här chokladen så går ni genast och köper den. Såvida ni hittar den vill säga. Jag har nämligen bunkrat upp ett lager.

På onsdagen åt jag en vanlig frukost och sen började jag med kolhydrattömning dvs inga kolhydrater under hela dagen. Det kan låta lätt som en plätt men när man väl kör igång så inser man hur mycket kolhydrater man ändå äter under en dag. I alla fall jag. På lunchen bytte jag om och gav mig ut.

Onsdag Ner till Kungsholms Strand där jag för ovanlighetens skull sprang korta intervaller.

Onsdag En äldre man gick förbi när jag precis stod och pustade ut och frågade om jag körde 70/20. ”Det gjorde vi alltid förr” sa han och vi kunde konstatera att inte mycket hade hänt sen dess – förutom att man numera har lycramaterial på sig medan man springer.

Onsdag Sen ringde skolan och meddelade att Ruben hade trillat och landat rätt på ögonbrynet när de åkte skridskor. Aj. Aj. Aj. Det var ok med honom men ögat hade börjat svullna upp. När jag kom hem hade jag fått mig en egen lite boxare.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och det var jul igen.

Torsdag Jädra onödigt kan man tycka. Men samtidigt ganska så vackert.

TorsdagTorsdag Det ska erkännas att jag gottade mig lite eftersom jag visste att jag snart hur som helst skulle flyga ifrån snön. Passande nog var det en lätt mil på schemat, den avslutande fasen i kolhydrattömningen. Stackars fotbollsmålet som trott att det blivit vår, och nu detta.

Torsdag Sen hem och äntligen äta hederliga kolhydrater igen!

TorsdagTorsdag Under natten hade boxaren blivit värre.

Torsdag Torsdagen gick och så var det fredag och avresedag – men inte förrän på eftermiddagen. Jag packade ner racekläderna. När man ska springa på utländsk mark så kan man kosta på sig att vara lite Sverige-ig. Så jag bestämde mig för det här linnet från H&M:s OS-kollektion.

Fredag Och sen jobbade jag och det kändes helt overkligt att jag skulle åka iväg efter lunch. Bara sådär! Men iväg kom jag. På Arlanda gick jag in på toan och drog på mig stödstrumporna. Jag flyger ingenstans längre utan dem på mig, det gäller att vara rädd om ben och fötter när man ska plåga dem i 42 km. Kolla vad proffsigt, jag hade tagit på mig jeans med blixtlås så det bara var att dra på strumporna!

Fredag Sen åt jag en hamburgare och satt och stressade upp mig över att jag skulle ha så ont om tid att byta flyg i Barcelona. Jag googlade som en tok och lyckades i alla fall ta reda på att det förmodligen var samma terminal.

Fredag Och det var det som tur var. Och tur var det för det var precis att jag hann och jag tackade gudarna för att jag bara hade handbaggage. Så kort och gott så gick resan som på räls och plötsligt var jag i Spanien, incheckad och klar och uppe på mitt hotellrum. Rutinerat tog jag ett kort på rummet innan jag hann stöka till det.

Fredag Och badrummet.

Fredag Det fanns allt en löpare kunde önska sig. Till och med en bidé.

Fredag Men jag kan bara inte få in i mitt huvud vem som vill använda i en bidé? Jag menar, ett kallt fotbad kunde vara något men vem vill ha sina fötter där… när någon haft sin stjärt där? Och vem vill ha sin stjärt där? Sånt man hinner fundera på när man är ensam på ett hotellrum. Hur som helst så sov jag skönt. Det var helt perfekt konsistens på kudden, sånt är jag väldigt känslig för. Visst, jag sov lite ryckigt men slumrade ändå om så till slut hade jag nog skrapat ihop sju timmars sömn. Jag gick upp när det började ljusna ute och gav mig iväg på en morgonjogg i parken nära hotellet.

LördagLördagLördagLördag Jag joggade runt, njöt av utomlandsdoften, apelsinträden och och jag gjorde några fartökningar i min ensamhet. Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade på spanska och då, då kom det: lyckoruset. Och det var ett annat slags rus än det vanliga, liksom större. Jag kände att hur loppet än går så är det ju det här som är grejen: åka iväg och bara springa. Strunt i tiden (nåja) och bara springa. Inte ladda som tusan och berätta för alla, utan bara springa i min ensamhet. Ledsen men efter den här känslan kan det hända att jag aldrig någonsin mer i förväg kommer berätta vad för lopp jag planerar att springa.

Lördag Efter duschen blev det frukost. Oh så trevligt.

Lördag Jag borde inte lägga upp nästa bild eftersom barnan kanske läser. Och jag har ju sagt att det inte är någon märkvärdig resa alls och inget märkvärdigt hotell heller. Men nu har vi nog olika syn på vad som är ett märkvärdigt hotell. Hade de sett frukostens chokladfontän så hade de nog klassat hotellet annorlunda än jag. Förlåt.

Lördag Sen låste jag in löpardojorna i kassaskåpet och drog till mässan för att hämta ut nummerlappen.

LördagLördag Det hela gick fort och smidigt och jag såg bara massa spanska män som skulle springa. Men hallå, en annan grej. Jag vet inte vad det är med mig och packning. Jag hade ju sett på vädret att det var rätt varmt här nere och jag borde ju således tagit med en lämplig skinnjacka. Men nej då, jag hade istället en alldeles för varm leopardkappa med mig. Och eftersom den var just för varm fick jag lämna den på hotellrummet. Istället knatade jag nu runt i en munktröja. Som var för kall. Således tvingades jag (detta händer alltså varje gång jag reser söderut) köpa en stickad tröja. Som tur var hade Zara rea så jag hittade denna enorma tröja för 100 spänn. Tyckte jag såg lite spanskt bohemisk ut.

Lördag Sen promenixade jag runt i stan. Det var helt underbart. Extra bra var det att gå förbi den här kända katedralen där en lång kö av människor ringlade sig fram, för att få gå in. Men just att bara gå förbi och strunta i katedralen, kan vara en av de bästa känslorna som finns. Hej då…

Lördag Jag hade dock glömt packa ner vaselin att ha under armarna på loppet så det fick jag köpa. Inget Klövervaselin utan den spanska versionen som såg ut såhär.

Lördag Jag hittade ett café där jag slog mig ner och gottade mig i solen. Se så fridfull jag ser ut. Ingen kan se att huvudet är fullt av maratontankar.

Lördag Jag beställde en varm macka som var riktigt äcklig och sen blev jag rädd för att bränna mig i solen så jag gick vidare genom stan.

LördagLördagLördag Jag köpte några små presenter till barnen (hur nu de ska få plats i handbaggaget) och en nyckelring till mig själv (som definitivt kommer få plats).

Lördag Sen var jag bara tvungen att sätta mig ner igen och njuta av sommaren.

LördagLördag Och precis då ringde Febe. Och jag blev tvungen att säga som det var: Ja. Jag sitter på en utomhusservering. Ja. Det är så varmt att man kan ha t-shirt i solen. Ja. Jag sitter bara och gottar mig med en kaffe och bok, gör inget vettigt alls. Ja. Staden är vacker. Ja, ja, ja. Men hon var som vanligt snäll och lovade mig, trots denna orättvisa, att hålla tummarna för mig på söndagmorgonen. Just dagen före ett lopp, den är alltid svår. Vad man ska äta, vad man ska göra? Det är t ex lätt hänt att man går för mycket om man är utomlands. När jag lämnade caféet och plötsligt kände att fötterna började bli trötta av alla steg och sol, då ställde jag om till snigelfart. Därmed tog det ett tag innan jag närmade mig hotellet. Myrsteg över bron. Där vid floden var det full aktivitet.

LördagLördagSöndag Sen var jag framme. Nu såg jag lite bättre hur hotellet såg ut.

Lördag Uppe på rummet öppnade jag påsen från nummerlappsutdelningen. Otroligt generöst, man hade fått både linne och shorts!

Lördag Sen la jag mig på sängen, vilade fötterna och testade mina nya ”Ray Bans” som jag köpt på stan för fem euro. Kändes bra.

Lördag Sen prövade jag morgondagens outfit.

Lördag Jaha, sen var det bara att vila och vänta på att hotellet skulle öppna sin maratonmiddag. Det skedde inte förrän kl 20.30 – på tok för sent för mig! Jag åt därmed i rask takt och sprang sedan upp till rummet medan spanjorerna mumsade vidare i lugn och ro. Jag sov helt ok och när jag öppnade ögonen så var det då äntligen maratondagen. En så overklig känsla. Jag visste verkligen inte hur loppet skulle gå. Som jag skrev inledningsvis så har vintern varit tung. Ändå sedan Berlin har det varit tungt pga mina blod- och järnvärden. Men jag har kämpat på så gott jag kunnat men det har varit svårt då återhämtningen inte varit vad den brukar, och därmed har jag fått ta det aningen lugnare. Och ni vet hur det är, vissa pass vill man gärna genomföra innan ett marathon – och alla har ”sina” såna pass. Har man det så har man liksom något slags självförtroende där under nummerlappen. Den här gången hade jag inte gjort det. Visst har jag genomfört hårda pass men nästan alla fartpassen har varit på band och dessutom har jag inte kört så långa tempopass som jag brukar, kraften har inte riktigt funnits där. Viljan har inte saknats utan det har varit tydligt att kroppen verkligen velat annat. För att fatta mig kort: det kändes spännande när jag slog upp ögonen där imorse. Man kan väl säga att det kändes ungefär som det här utropstecknet, som jag upptäckte i gatan när jag tog en kvällspromenad igår kväll för att reka vägen till starten.

Söndag Jag klev upp kvart över fem och hängde på låset till frukosten som öppnade för alla löpare kl 06.00. Drack kaffe och juice och åt mackor och croissanter. Strax efter sju började jag traska till Olympiaarenen i morgonmörkret.

Söndag Det var där man skulle lämna in kläderna (och senare förhoppningsvis går i mål). Jag var tidigt på plats. Sån är jag.

Söndag Jag hann med att spana in själva arenan.

Söndag Oj så mycket män det var runt omkring mig. Glada spanska män som tog gruppfoton och smorde in sig med tigerbalsam non stop. Det var rätt kyligt ute så jag behöll överdragskläderna på så långt som möjligt men när jag väl slet av dem och började hacka tänder bestämde jag mig för att springa med armvärmare. Det var ca 10 minuters promenad bort till själva starten. Jag joggade dit men var rätt dåligt uppvärmd när jag klev in i fållan för löpare mellan 2:45-3:00. Jag kutade runt där inne så gott det gick för att hålla värmen men nu började solen värma (redan!) så kroppen började kännas skön. Det var enormt pepp av speakern, tyvärr fattade jag inte ett jota. Starten gick och ganska snabbt kom jag in i rätt takt, ja vad som nu var rätt takt?! För det hade jag ju ingen aning om. Bestämde mig för att ligga runt 4:05-fart och lyckades få en plats i en jämn bra klunga. Solen sken på oss och man kände att det skulle bli varmt. Men där och då var temperaturen perfekt. Stundtals lite motvind men inget att orda om. Banan påminde mig faktiskt stundtals om Berlin, de stora breda gatorna och på en hel del ställen bra med publik. Jag kände att det nog var aningen till att spänna bågen med 4:05-tempo men varför inte? Första milen gick bra. Sen var vi uppe i 15 km och det är alltid så skönt. Jag älskar faktiskt just 15 km-markeringen, en tredjedel avverkad! Då passade jag på att dricka halva energidrickan jag hade i min fula midjeväska. Överallt hörde man Venga! Vamos! Och var man tjej som jag (tant?) så fick man dessutom höra vackra ord av påhejande tjejer som t ex Fiona! Fint va? La chica! Ett tag sprang vi över kullerstenar. Det gillade jag inte och som tur var var det inte långvarigt. Så gott som hela loppet är det fyra killar som jag hela tiden håller på koll på. Ena stunden ligger jag före dem, i nästa är de före mig. Vi springer väldigt jämt. Undet hela loppet ser jag endast två tjejer och dem passerar jag. Vid 27 km tappar jag plötsligt modet och säkert lite fart. Tankar på att bryta dyker upp men mitt kloka jag hånskrattar åt förslaget. Bryta ett träningslopp? Som faktiskt går bra? Varför det? Mitt dumma jag svarar att någon gång ska man väl få bryta? Bara kliva av och gå hem genom stan. Jag tystar dem bägge och bestämmer att jag ska ha den där jäkla medaljen. Såklart. Loppet flyter på och vid 32,5 km uppstår en mäktig känsla för då rundar man Plaza de Espana och vi får enorm påhejning av publiken. Bara en mil kvar nu. Som att springa hemifrån och till jobbet! Jag springer på så bra jag kan och även om jag tappar en del fart jämfört med första halvan så passerar jag ändå en hel del killar. Härligt Tove! Vi sprang genom stan nu, precis där jag gick igår. Över bron till ”min” sida och sista fyra kilometerna gick förbi mitt hotell och sen genom parken. Två kvar. Käääämpa! Jag sprang om den ena killen som hållit jämnt tempo med mig men som lämnade mig runt 32 km. Kändes bra. En kilometer kvar! Framme vid stadion sprang man liksom in i arenan underifrån och kom ut på banan som en jävla superstjärna! Peppen var total! Jag hann tänka att stadion var så skruttigt fin innan jag såg klockan och jaa, kämpa, jag skulle ta mig tusen in under 2:55! I mål! Fick massa fina ord av handskakningar av snälla killar som jag skymtat genom loppet. Sen fick vi medalj, vatten, apelsiner och massa annat. Jag pustade ut och njöt av känslan en stund i gräset. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen spatserade jag hemåt.

SöndagSöndag Ja men hittar man såna här fina väggar är det väl klart att man måste ta ett till kort på sig själv?!

Söndag Nu var det extra skönt att hotellet låg nära. Berömde de här rackarna medan jag gick.

Söndag Särskilt högerbenet för det fick kämpa på slutet. Det är något sattyg med det och liksom släpar efter när jag blir trött. Får väl ta tag i det. Kom in på rummet. Olle ringde så fort jag satte på telefonen och mina föräldrar hade sms:at att jag kom sexa! Flott. Tiden blev 2:54:39 och det känns faktiskt underbart att än en gång springa sub 2:55. Känner mig så tacksam med tanke på hur allt har känts. Så tungt, så tungt. Duschade länge och sen blev det genast en promenad tillbaka in till stan. Jag var hungrig och bestämde mig för…

Söndag … just det, tapas! De rekommenderade mig att börja med två stycken så jag beställde tre. Glömde fota den sista som var godast. Misstaget var dock att jag råkade ta tre rätter som alla var friterade.

SöndagSöndag Sen haltade jag vidare genom stan på ett typiskt postmarathonvis. Efter en kaffe i solen så kände jag att jag kanske borde gå tillbaka. Passade dock på att gå in i en liten kinesisk mataffär och köpte godis och konstiga små grejer till barnen. Jag vet inte men jag är inte alls säker på att Ruben kommer bli glad för den här… termometern?

Söndag Tur jag var vid mina sinnens fulla bruk igår och köpte några fler små saker. Jag passade på att gå ner till floden. Där verkar man gilla att fiska och klottra.

SöndagSöndag Och nu kära läsare sitter jag här på sängen och trycker på Publicera inlägg. Efter detta mastodontinlägg och mastodontdag ska jag ta itu med en bok och följande:

Söndag Obs! Medaljen inte är gjord av choklad utan av äkta billig metall. Nu säger jag ajöss från Spanien, imorgon bär det av hemåt igen. Vad som händer framöver vet jag inte riktigt, ska smälta och tänka. Hoppas ni alla mår bra!

Söndag P.S. På tal om denna lilla fot så såg jag ingen barfotalöpare under hela loppet. Man brukar ju alltid se minst en sådan på varje marathon, oftast är det en kille i långt hår och fladdriga trekvartsbyxor av linnematerial. Däremot så hörde jag klapprande steg bakom mig precis i början av loppet. Japp, en kille i typ Spartacus-sandaler som förmodligen blivit inspirerad av Born to Run. Jag la på ett kol och sen hörde jag inte klapprandet mer. Hej.

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Vinter Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Vete Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Måndag Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Måndag Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Måndag Men till slut kom jag fram.

Måndag Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

Måndag

… till min gamla vanliga reflexjacka.

Måndag På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

Måndag På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

Måndag För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Tisdag Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

TisdagTisdagTisdag Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Tisdag Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Tisdag Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Tisdag Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Onsdag Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

OnsdagOnsdag När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

Onsdag När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Onsdag Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Torsdag Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Fredag Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

TisdagFredag Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Fredag Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Fredag Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Fredag Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Fredag Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Fredag Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Fredag Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

Lördag På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

LördagLördag Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

Lördag När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

LördagLördag Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Lördag Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Lördag Hallongrottor? Jomenvisst.

Lördag Eller varför inte kladdkaka? Lördag Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

Lördag På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Lördag Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Söndag Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Söndag Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Söndag Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20130120-20130126: Tuffar på, sover kasst, springer med ny klocka, ser dinosaurier, gör salamipizza och springer ett söndagsmarathon.

Vinter Det här med återhämtning tycker jag är en utmaning. I alla fall om man har heltidsjobb och barn. Det är inte så lätt att skapa det perfekta träningsupplägget med den perfekta vilan mellan passen. Jag skulle vilja påstå att det är jäkligt svårt. Ännu svårare är det för att jag är en människa som gillar att ha en plan. En plan som man följer. Det är jag rätt bra på. Men ibland när livet ändras, vilket tenderar att hända så gott som varje dag, ja då är jag sämre på att ändra planen utifrån det. T ex om något dyker upp på jobbet så flyttar jag bara passet och gör det antingen tidigare eller senare. Då kan det bli så tokigt att för många hårda pass hamnar för tätt. Ibland funkar det ändå, oftast gör det ju det. Men ibland blir det för hårt för kroppen att bara stapla pass på varandra, och det kanske hade varit bättre att ändra lite på planen. Jag försöker bli bättre på att lyssna på kroppen när jag håller på och staplar. Det svåra är ju att kroppen inte kan prata vilket gör den så sablans svårlyssnad ibland. Och då kan det istället bli så att jag lägger orden i munnen på den ”Äsch, det är bara att bita ihop och spinga på – och fort ska det gå!”. I längden är det nog inte alltid så bra och tro´t om ni vill, men lite bättre har jag blivit på att tolka de små signalerna. Som det här med sömnen. Den här veckan började jag nämligen sova kasst. Det gör jag emellanåt och det har absolut inte alltid att göra med träningen utan kan handla om fullmåne och annat jox. Men ibland har det med träningen att göra, och istället för att ignorera det så har jag börja fatta att jag kanske inte blir bättre utan sämre (HJÄLP!) av att bara köra på exakt enligt planen i det läget. Planen som liksom inte alltid rimmar med hur verkligheten ser ut. Då kanske det är värt att göra om ett hårt pass till ett distanspass och istället se till att det finns bra krafter till nästa hårda pass? Annars riskerar det ju att bli två halvdana pass. Nu låter det här kanske som självklarheter för alla er kloka och sansade läsare men jag kan informera om att det inte är det för mig. Jag är rätt osansad i vissa lägen. Men just när det går upp för mig att ett pass kan göra mig sämre istället för bättre, ja då kan till och med jag öppna öronen. Detta skall dock ej förväxlas med när man bara känner sig lite allmänt trött och har småskavanker för så är det ju exakt jämt och bara att köra på. Hepp, då är det dags att kika på veckan. Här kommer den: Min vecka 5. År 2014. Nu är det allt bra spännande va?!

Måndagen blev ett tidigt distanspass. Ingen vidare fart i benen men ändå skönt att mjuka upp dem en aning. När man som jag så gott som alltid springer på morgonen så blir passet nästan som att borsta tänderna. Eller ta deodorant. Man liksom bara gör det.

Måndag Mer sprunget blev det inte den dagen, däremot åt jag en god wrap härifrån.

Måndag Men som vanligt blev jag inte mätt. Jag måste säga att detta är ett av mina största vardagsproblem i tillvaron, att hitta lunchställen där jag blir mätt.

På tisdagmorgonen var benen glada. Ja i alla fall så glada som ett par 38-åriga ben kan vara vid halv sex på morgonen, om de dessutom sitter på en människa som springer en hel del. De var i alla fall så pass glada att de kutade en extrasväng innan vi hamnade utanför jobbet.

TisdagTisdag Nyheten för dagen var att jag hade ägg med mig i ryggsäcken. Tre stycken. Och ja. De var kokta.

Tisdag Så dem åt jag där i omklädningsrummet. Bara tryckte in dem i munnen ett efter ett. Gissar att det måste sett rätt märkligt ut det hela där jag stod i trosor, sportlinne och strumpor och åt tre ägg på raken i ett omklädningsrum. Men gott var det. På kvällen var det dags för löpband.

Tisdag Ah, det är en sån lyx att ha det hemma. Förra året var det rätt krångligt för mig. Kent i Spårvägen var snäll och lät mig springa på deras band trots att jag då ännu inte blivit medlem i klubben och det var superbra jämfört med att hänga på Friskis där man max får springa 20 minuter (alltså, på den tiden hinner man ju knappt värma upp). Men i och med att andra i klubben såklart använde banden och att jag dessutom behövde ta mig till klubblokalen, så var det svårt att hitta tider som funkade för mig. Det bekymret slipper jag nu och det är så väldigt lyxigt. Sen är det tyvärr lika jobbigt att springa fastän man har bandet i garaget. Synd! Jag körde hur som helst ett tröskelpass och svettig blev jag sannerligen. Helt sjukt faktiskt att det kan komma så mycket svett. På nedjoggen kom stegen i perfekt takt med den här och livet kändes komplett i några minuter. Sen var det tack och god natt.

Tisdag På onsdagen var det på med ryggan och ge sig av.

Onsdag Trots att det ännu var mörkt så fick jag hopp om våren, de små minuterna varje dag gör skillnad. Såg himlen sakta sakta ljusna och bli rosa och jag insåg att det nog kommer bli vår ändå till slut. Även om det just nu känns som en omöjlighet.

OnsdagOnsdag I kön för att köpa min obligatoriska kaffe så fick jag en mösskomplimang av en tjej som inte tidigare sett en mössa med tofshål.

Onsdag Jag minns själv hur jäkla glad jag blev första gången då jag upptäckte denna fenomenala uppfinning  Oerhört bra grej för alla killar och tjejer med långt hår. Alternativt om man blir väldigt varm om sin näsa. På lunchen var jag på Runner´s Store och hämtade ut en ny klocka pga strul med min gamla. Ah! Äntligen! En 620:a!

Onsdag När jag sen på kvällen skulle köra ett tempopass på bandet var jag såklart sugen på att använda den för det sägs att den funkar helt ok på löpband. Men ändå kändes det ovärdigt för klockan. En sådan här fin sak måste ju få premiärmäta riktiga löpsteg – utomhus. Så den fick vänta. Vad gäller passet var det rätt tungt. Mycket för att jag började kuta sent. När det kommer till jobbiga pass så är det bara så att jag gillar att ha dem avklarade – och sen gotta mig i den härliga känslan, som uppstår först efteråt, hela dagen. Men vad göra? Bara att byta om och köra igång. En sak som är bra med just löpband är att man kan hålla farten bättre. Eller såklart kan man sänka farten om man känner för det men man tenderar ju att hänga med i tempot. Fick två bra låtar där på slutspurten, de kändes som de var skapta enkom för mig och mitt tempopass. Eller vad säger ni om när Blur gastar ”Are you ready??!” i den här liveversionen? Då kan man ju inte säga nej, jag är inte redo. Eller ”Start med up” med Rolling Stones? Då är det bara att pinna på för livet! Olle dök upp och tog ett suddigt kort på mig.

Onsdag Jag hittade en gammal oäppnad Lokaflaska bland bråtet i garaget när jag var klar. Ibland är det bra att ha ett ostädat och tumultartat garage, vad som helst kan dyka upp, på gott och ont.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och var så evinnerligt trött. Hade sovit helt kasst. När klockan ringde vinglade jag ändå upp i mörkret, satte i linser, borstade tänderna och drog på mig löparkläderna. Dock såg det här mer lockande ut…

Torsdag … än det här.

Torsdag Men när jag väl gav mig av var det helt ok. Den nya klockan på armen muntrade ju upp det hela något oerhört. Nysnön på marken gjorde det däremot inte. Efter 18 km parkerade jag utanför jobbet. Det är ändå en riktigt bra grej att springa, att man inte behöver leta parkeringsplats!

Torsdag Sen satt jag där i omklädningsrummet och beundrade klockan och drack kaffe. Den är så lätt och känns modern med alla ljud och känslan i knapptryckningarna.

Torsdag Synd bara att den inte verkar visa bättre kilometertider än det gamla, det borde ju ingå i köpet kan man tycka. Sen blev det inget mer spring den dagen för jag var så förståndig och lyssnade på kroppen. Och om jag tolkade den rätt så bad den om lite vila. Ok då. Lite, svarade jag.

Sen vaknade jag till en fredag och äntligen hade jag fått mig en god natts sömn. Ingen oro utan bara lugn och ro. Jag använde den här appen när jag skulle somna där på torsdagskvällen.

Torsdag Den har funkat förr när jag kommit in i dåliga sovperioder. Ni vet när man inte kan somna fast man är jättetrött. Och så stressar man upp sig över att man inte kan somna när man är så trött och så blir det bara värre, och när man till sist somnar så sover man kasst. Men det var som sagt med en skön och utsövd känsla jag gav mig av på en morgontur på fredagen.

Fredag Borta vid Lidingöloppsstarten såg det ut såhär.

Fredag Jag gillar förresten den här skylten. Har alltid tyckt den är gullig på något vis.

Fredag På vägen hem hälsade jag på änderna. De verkade fredagsglada men blev så besvikna när jag drog fram en kamera istället för Skogaholmslimpa ur fickan. Förlåt.

Fredag Sen blev det jobb för hela slanten. När mörkret lagt sig var det dags för ett tempopass i garaget. Totalt blev det 24 km med upp- och nedjoggen och däremellan plågade jag mig själv bäst jag kunde. Först lyssnade jag på Värvet som alltid är intessant men efter 10 km gick det inte längre. Det går fasiken inte att ösa på när folk sitter och småsnackar om ditt och datt, hur bra snack det än är. Nä, det blev Foster the people istället. Yeay!

Fredag Sen väntade en lyxig avslutning på fredagen för vi var bjudna på middag hos mina föräldrar. Vi var bara en liten trio som åkte dit för Olle och Uma hade tagit tåget till Göteborg. Som min syrra så observant påpekade så hade jag råkat ta på  mig en kosackinspirerad klädsel kvällen till ära. Synd dock att jag är så dålig på att göra djupa knäböj och därmed inte kunde bjuda familjen på en fin dans.

Fredag Västen köpte jag för övrigt när jag var på en fotografering i Indien. Jag köpte även världens finaste fårskinnsjacka. Jag skulle vilja påstå att det var den finaste jackan jag någonsin sett, ja ni förstår. Problemet var bara att ärmarna på jackan plötsligt trillade av en dag när jag mallig gick runt med jackan hemma i Stockholm. Precis, poff, de föll av. Det såg helt sjukt ut. De visade sig nämligen att ärmarna bara var pålimmade! Typ som att jag skulle tagit Karlssons klister och klistrat lite. Haha, så galet. Dessutom så hade jag börjat få en märklig klåda på hela kroppen och svårt att andas. Jackan var förmodligen full av kemikalier. Jag stoppade kvarlevorna i frysen några dagar, tänkte det kunde bli en fin väst av jackan istället. Men nej. Nysandet och klådan fortsatte så det var bara att säga ajöss till den. Mycket synd. Tur att kosackvästen var av bättre kvalitet men jag drömmer fortfarande om att hitta en lika perfekt (och billig) jacka en vacker dag. Nog om detta och tillbaka till middagen. Vi fick så god mat, trerätters på en simpel fredag! Glömde fota själva huvudrätten men kolla här vad jag fick i övrigt:

FredagFredag Den kvällen somnade jag på stört helt proppmätt. På lördagen rev jag av ett längre distanspass på morgonen. Jag var sugen på att springa ute på Lidingö men då jag såg att gångvägen mot stan var plogad så blev valet lätt. Genom konsttunneln…

LördagLördagLördag … och vidare in mot stan. Sprang runt borta i Stora Skuggan och sen tillbaka hemåt.

LördagLördag Ett riktigt skönt pass på 18 km. Det kändes lite som att möta en kär gammal vän, fastän jag sprang helt själv. Men det var liksom som att kroppen var med på noterna och när man haft det lite segt, ja då är den känslan en av de bättre som finns. Därefter åkte jag och min lilla trio in till stan och gick på 3D-bio. För vi hade nämligen inte sett den här:

LördagLördagLördag Den var riktigt bra och märkligt nog tyckte man att dinosaurier var gulliga när man gick ut från bion. Fråga mig inte hur det gick till. Sen drog vi hem och gjorde… PIZZA!

LördagLördag Jag pepprade min med vitlök. Försöker äta minst 3 klyftor vitlök per dag. Tur man kör långpassen på söndagar på egen hand.

Lördag Kan säga såhär: jag blev oerhört nöjd med min pizzainsats. Samma var det med barnen så det var ett riktigt självgott gäng som satt där vid matbordet.

Söndag Med en sån pizza i magen kan man inte göra annat än att studsa upp ur sängen på söndagmorgonen för att springa långpass! Kolla in mitt nya pannband från H&M för 79 pix som jag slog till på. Jag gillar deras OS-kollektion, har köpt både tights och linnen men de får vänta till bättre väder.

Söndag Idag blev det den långa stadsturen. Började med att springa in till stan och sen gav jag mig ut på Djurgården där jag hoppade till när jag plötsligt blev omsprungen av denna trevliga prick. Var nästan sugen på att försöka hänga med honom en bit men i och med att min plan var ett progressivt långpass så hade det varit dumt att göra exakt det motsatta. Men jag blev ändå lite uppåt av hejet för i övrigt var det väldigt lugnt ute på Djurgården. Inte för att det gör mig något, det är ju bland det vackraste jag vet att springa där utan alla promenixare och stavisar i farten. Underlaget var dock rätt bedrövligt ute på Djurgården men jag tog ändå en aningen förlängd tur och väl tillbaka på stadens gångvägar igen gick det bättre. Idag gjorde jag tvärtom mot vad jag brukar och tog min söderrunda åt motsatt håll dvs jag började med Söder Mälarstrand för att sedan ta mig runt hipsterland, komma fram borta vid Danvikstull och sedan avsluta med Stadsgårdsleden och vanliga rutten hem till Lidingö igen. Men herregud, vädret idag. Regn och snö i motvind kors och tvärs. Men ändå var det helt ok, vet inte om det hänt något med ljuset men jag sprang runt med vårvibbar i mig. Dessutom så var benen på gott humör och jag kände mig faktiskt riktigt kraftfull stundtals! Kanske tack vare att jag la tempopasset på fredagskvällen istället för på lördagen. Stannade klockan på 42,2 km och kunde konstatera att jag sprungit ett eget marathon i skitvädret. Veckan summeras därmed till prick 180 km. Det blev juice och järn när jag kom hem.

Söndag Tänk att jag fått springa en hel vecka utan några som helst känningar i vare sig knän eller höfter. Det känns ju fantastiskt. Nu väntar dock den vanliga söndagsrehabben för i samma sekund jag skrev detta så kände jag såklart lite i det jäkla skitknät. Men vadsjutton, det fixar sig. Hörrni, snart är det vår! HÅLL UT! Hej då.

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Ali Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

Måndag

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Måndag Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

Måndag På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Måndag Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Måndag Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Måndag Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

MåndagMåndag Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Måndag Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Tisdag Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

Tisdag På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Tisdag Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Onsdag Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Onsdag Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Onsdag Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Onsdag Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

TorsdagTorsdag Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Torsdag Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Torsdag Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Fredag Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Fredag Och jag åt råbiff till lunch.

Fredag När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Fredag Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Fredag Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Fredag Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Lördag Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Lördag Och titta på en massa fint.

LördagLördag Håll i er, det blir ännu snyggare!

LördagLördagLördag På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Lördag Och annat intressant.

Lördag Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

Lördag På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Söndag Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Söndag Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

70-tal Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

Måndag In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

70-tal Sådärja. Vi ses och hörs!

20130106-20130112: Kroppen krackelerar, tar sig samman och springer i snö!

Januarisnö Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

Måndag På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Måndag Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

Måndag På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

MåndagMåndag Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Måndag Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

TisdagTisdag Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Tisdag Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

TisdagTisdag En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Torsdag Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

TorsdagTorsdag Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

Torsdag I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Torsdag Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Torsdag Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fredag Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Lördag Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Fredag Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Fredag Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Fredag Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Lördag Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Lördag Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Lördag Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Lördag Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

LördagLördag Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Lördag Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Lördag Och vi sa hej till snälla hästar.

LördagLördag Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Söndag Runt halv nio gav jag mig av.

Söndag Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Grön Mat Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Örhängen Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

20131216-20131222: Kräkis, skoinventering, boktips, marsipan och en fullspäckad söndag!

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

MåndagMåndag Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

Tisdag I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Onsdag Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Onsdag Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Onsdag Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Torsdag Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Torsdag Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Torsdag Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Torsdag Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

FredagFredag Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Fredag Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Fredag Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Fredag Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Lördag Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Lördag Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Lördag Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om  Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar.  Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Lördag Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Lördag Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Lördag Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Söndag Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Söndag Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Söndag Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

SöndagSöndag Och sen blev det Paolo Roversi.

Söndag Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Söndag Sen var det dags för Jill Greenberg.

Söndag Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Söndag Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Söndag Här är Uma och en isbjörn.

Söndag Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Söndag Sen åkte gänget hem.

Söndag Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Söndag Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Söndag Hej.

Rosa början och rosa slut.

Torsdag Ut i mörkret och in mot stan. Stelheten i vänster lår helt borta vilket kändes skönt. Knät då? Att det inte blev sämre efter Berlin är jag faktiskt förvånad över, men mest bara tacksam såklart. Helt bra är det dock inte än, när jag trycker på utsidan av knät kan jag fortfarande känna en öm punkt och sitter jag på huk (vilket gjorde satans ont förut) så har jag också aningen känning av det. Men ändå mycket bättre. Hur som helst, jag tar det lugnt just nu. Inga raketfarter utan skön distans – för att jag klarar inte av att inte springa alls. Tänk om man var en sån som gillade att cykla. Eller simma. Eller åka rullskidor. Eller riktiga skidor. Eller skridskor. Eller rullskridskor? Eller dansa, brottas? Men det är man ju tyvärr inte. Så jag springer försiktigt och känner in kroppen. Idag en lite längre tur ut mot Norra Djurgården. Där hade dimman slagit läger och himlen var så vackert rosa.

TorsdagTorsdag Sedan styrde jag kosan mot jobbet. Som alltid Valhallagatan fram, förbi alla bussväntare. Känner mig alltid som en vinnare när jag springer förbi folk som väntar, men så är just väntan bland det värsta jag vet. Totalt 15 km. Kaffepaus.

Torsdag Och här ska ni få se, Sveriges stelaste människa försöker stretcha så gott hon kan. En rent ut sagt sorglig syn.

Torsdag Hela dagen satt jag sen och jobbade på ett annat kontor än det vanliga. Jag fick fisk till lunch. Intresseklubben, ni antecknar va?

Torsdag När jag skulle ge mig av hemåt så bytte jag om igen. Jag gillar att starta från ett nytt ställe. Idag mitt i city!

Torsdag Ibland gör jag tillvaron lite mer spännande genom att sätta upp min kamera på broar och sånt, det ni! Det gjorde jag idag när jag tog den här bilden på mig själv.

Torsdag Därefter sprang jag Regeringsgatan fram. Jag gillar den gatan! Genom Humlan och sen in bakom Sophiahemmet och vanliga rutten hem. Även nu lugnt men lite fortare än imorse. Vilken kväll! Jag var alldeles för varmt klädd, insåg jag, för det var ju snudd på att sommaren var tillbaka.

Torsdag Och ljuset! Det var ju sådär rosa igen.

TorsdagTorsdagTorsdag Totalt 10 km. Sen var jag så duktig för jag gick raka vägen in och körde rehab! (Applåder och jubel.) Jag satte fast en vikt på vänster vrist, stoppade en basketboll under låret och lyfte sen vänster vad så den blev rak och utsträckt. En herrans massa gånger. Jag spände fast ett gummiband i benet och drog och joxade. Och stretchade. Duktigt värre. Det var det. Ajöss.

Lite spring och lite mage.

Onsdag Det här är tiden på året då man tror att någon skämtar med en varje morgon. Haha, jättekul, vem har skojat nu då och satt klockan på tre mitt i natten? Tills man inser att ingen skojat. Alla ligger och sover. Det är kolsvart ute men inte alls mitt i natten utan dags att gå upp. Så jag gjorde helt enkelt det.

Onsdag Även idag en lugn tur. Spänningen i vänstra låret lite bättre idag, i övrigt kände jag mig precis som vanligt. Skulle helt ärligt kunna tänka mig att springa ett marathon i helgen! Det var dimmigt och spännande ute.

OnsdagOnsdag Och alldeles tomt och underbart. Förutom några hästar och jag.

OnsdagOnsdag De enda spåren jag såg av Lidingöloppet var en gammal Enervit som blivit tillplattad av tusentals löpare. Och några bajamajor.

Onsdag Totalt 10 km. Sen in til stan, jag åt frukost i all hast – utomhus!

Onsdag Sen var det slut på dagens spring men däremot är det dags för magstyrka. Ajöss!

Låt vardagen börja!

Tisdag Då var allt som vanlig igen. Nja, inte riktigt i och med att jag inte får springa på precis som vanligt. Lite lugnt måste kroppen och huvudet få ha det. Särskilt i och med problemet med knät, i för sig har knät varit förvånansvärt tyst efter maran. Det kanske gillade att kuta 42 km asfalt i bra temo? Imorse var det nollgradigt när jag tittade på termometern. Bara att dra på sig jättevantarna och behålla dem på i sisådär sex, sju månader. Men annars ska jag inte klaga. Den här tiden på året, i kombination med att ha fått springa ett helt fantastiskt lopp, det är fina grejer det. Jag sprang in mot jobbet. På Lidingöbron hade exakt 100 cyklister trampat in mot stan. Ah, det var så underbart att bara få springa. Utan någon stress eller plan eller mål, utan bara just springa.

Tisdag Fin morgon i stan. Den här skulpturen hade blivit påklädd av Unga Feminister. Säkert skönt i och med att det var rätt kallt ute.

Tisdag Själv fick jag en kaffe.

Tisdag Sen drog jag till omklädningsrummet och när jag öppnade dörren så blev jag helt överväldigad av vanligheten.  Av det där helt vanliga omklädningsrummet. Av den helt vanliga gamla högen med handdukar. Av det vanliga morgonspringet. Oh, vad jag gillar just allt det ändå. Kolla bara vilken underbar vanlighet:

Tisdag  I allt där vanliga lyssnade jag på en vanlig gammal favorit: Pulp!

Tisdag Annars kan jag uppmärksamma er alla på en sak som är lätt att missa. Just nu är nämligen det perfekta fönstret för oss som gillar västar. Västen är annars ett plagg som är rätt kasst. Antingen är det för varmt ute, så man går och svettas om ryggen. Eller så är det för kallt, och man går och fryser om armarna. Men just nu är det alltså perfekt, och tro mig när jag säger att vi endast har dagar på oss! Kanske bara timmar! För plötsligt slängs det där västfönstret igen och så är det vinterjacka som gäller. Så passa på nu, fram med alla västar. Jag spatserade själv runt i en väst idag och var väldigt nöjd.

Tisdag Ok. Det var allt. Fasiken vad sugen jag är på att springa lite mer. Men jag får vänta. Till imorgon. Hej.

Sista milen (och naprapatbesöket) på hemmaplan.

Torsdag Upp i mörkret för en sista mil på svensk mark. En lugn mil.

Torsdag Har jobbat sent så gott som varje kväll den här veckan, men trots detta kände jag mig pigg imorse. Jag tror det är tävlingsvibben som börjar vakna till liv så smått för herregud, nu längtar jag! Kan det inte vara söndag snart, åtminstone på lördag så kan det väl ändå vara söndag? Så länge fick jag i alla fall njuta av den här fina milen där det om ett par dagar kommer trampa fram tusentals människor. En liten favoritutsikt jag har är precis här.

Torsdag Men riktigt så långt når inte Lidingöloppslöparna, de svänger av ca en halv kilometer tidigare.

Torsdag Totalt 10 km. Intressant det här med färre kolhydrater, det gör mig faktiskt mindre sötsugen vilket är bra. Men jag skulle aldrig klara av sån där kost när man inte käkar det, jag älskar kolhydrater! Särskilt i gröt som jag åt när jag kom hem för då var dags att fylla på igen.

Torsdag Efter det fixade jag något slags orange hår. Tyckte det kunde vara marathonfärgen den här gången. Grått plus orange!

Torsdag Efter detta begav jag mig till naprapat-Niklas. Här, inklämt mellan ett café och en bio, håller han hus.

Torsdag Och kolla vad rejält klädd jag är! Så himla ordentlig, bara långkalsongerna som saknas.

Torsdag I alla fall så var det tredje och sista gången hos Niklas innan Berlin. Han blev väldigt uppåt när jag hoppade upp på britsen för idag var jag inte sned utan benen lika långa! Hans korrigering från förra gången hade alltså ”hållit” ända tills idag. Det var ett framsteg, förstod jag. Men så har jag ju inte sprungit så mycket de senaste dagarna heller vilket kan spela in. Därefter följde den vanliga behandlingen som känns… ja den känns väldigt mycket om man säger så. Lustigt hur olika smärta kan vara. Den här som jag nu utsätts för är liksom sådär molande, strålande – hemsk! Men ändå helt underbar för igår när jag sprang så kände jag mig så lätt, tror det har med denna tortyr att göra. Kort och gott: Niklas har gjort ett väldigt bra jobb med denna överstela kropp, så bra man kan på bara några futtiga dagar. Sen ni, sen åkte jag hem och jobbade hemifrån. Idag klarade jag bara inte av sitta i ett hav av host och nys och dessutom gick det utmärkt att vara modern och jobba via datorn.

Jag har även packat klart. I handbaggaget kommer söndagens utstyrslar ligga. Antingen kör jag geting-style, typ såhär. Gula linnet tar jag om det känns för kallt med kort.

Torsdag Eller så kör jag Spårvägen-style, även om det inte är ett måste på lopp utomlands. Samma här, långt linne om det är kyligt.

Torsdag Får se vad jag väljer. Även armvärmare är nedpackade samt ett par fula vantar som jag kan kasta iväg i farten om det är kallt vid starten. Förutom detta har en massa annat packats ner som toastbröd, snask och grönt lime-te. Och så det här joxet.

Torsdag Olle däremot, han har inte så mycket packning. Han ska ju bara vara turist och hejare. Men den här boken tyckte han passade resan.

Torsdag Nix, nu återstår en massa annat fix. Det är en del att styra upp när man ska lämna tre barn hemma (ja inte ensamma, med sin mormor och morfar, men ändå). Annars hoppas jag att vi hörs från Berlin, jag brukar kunna snoka upp lite internet. Däremot så brukar det inte alltid funka att svara på era kommentarer. Så tro inte att jag är otrevlig i så fall. Hej så länge!