Jaha ni. Då sitter man här med bara några timmar kvar på semestern. Imorgon börjar vardagen igen. Men det känns faktiskt bra, jag börjar nämligen tröttna på att endast klura över vilken glass jag ska välja samt att glida runt i shorts. Jag är även trött på att se andra i shorts! Tycker det är hög tid att vi alla drar på oss varsitt par jeans. Dock är det alltid lite vemodigt att inte få hänga med barnen non stop, det blir man ju bortskämd med när man är ledig. Och så är det vemodigt att inte vara kvar på Gotland. Jag saknar den där ön så fort bilen rullar av färjan i Nynäshamn. Men sånt är livet. Hur som helst så är jag väldigt nöjd med sommaren. Och nöjd med sommarens träning! Våren var, som jag redan tjatat en del om, rätt tung för mig. Träningen bet inte riktigt och jag fick problem med min höft. Men jag sprang på och liksom vande mig vid att halta och ha ont. Efter att ha haltat mig igenom Womens´ Helath Halvmarathon så insåg jag dock att jag var tvungen att ta itu med kroppen. Jag drog ner rejält på löpningen och började parallellt att rehabba. Det var en rätt seg period, särskilt i och med att Stockholm Marathon närmade sig med stormsteg. Men jag rehabbade på så gott jag kunde och sprang sen loppet på 2:58:21 – dock inte med den starka känsla som jag önskar att jag hade haft. När semestern sen började och jag kom ner till Gotland, så var det som att bitarna äntligen började falla på plats. Höften kändes lite bättre och jag hade både ork och vilja igen. Det gjorde mig riktigt satans glad kan jag säga! Jag ökade upp antalet mil per vecka men försökte vara noga med att hela tiden känna efter så att det inte bara blev ett ”milsamlande” som gjorde mer skada än nytta. Bortsett från att ha varit sjuk några dagar i början av semestern så fick jag fem riktigt bra träningsveckor. Jag är ännu inte riktigt i den form jag var för ett år sedan men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Mot slutet av denna vecka började tyvärr höften trilskas igen men jag hoppas jag kan hålla det under kontroll och träna på som planerat mot Berlin, som ju är mitt nästa mål. Efter Stockholm Marathon var jag faktiskt osäker på om det ens var rimligt att tro att jag skulle kunna springa Berlin. Nu känns det absolut rimligt men jag försöker se loppet på ett lustfyllt vis, ja mer som ett lopp på vägen. Att tro att jag ska persa känns bara dumt (även om hoppet alltid finns där såklart) för jag vet att jag har en bit kvar till den där riktigt starka känslan. Men sen vet man aldrig, det är ändå några veckor kvar och saker kan ändras och hoppet är det sista som lämnar människan och hela det där snacket. Jaja, vi lär återkomma till Berlin. Så länge river jag av min sista semestervecka. Måndagen började jag med en morgonjogg på gotländska stigar.
Det var så himlans fint ute. Fukten var dock tillbaka. Så fort man klev utanför dörren blev man klibbig.
När jag kom hem åt jag gröt. Fiberberikad havregrynsgröt med hallon, det är min melodi.
Sen blev det såklart stranden. Jag hade lyxat till det och köpt chokladbollar till alla! Gissa om jag blev populär.
Trots att det var varmt så rev jag av dagens andra distanspass runt lunch.
Det blev en bra runda där sista tredjedelen gick i riktigt bra fart. Men när jag väl stannade så var det som att jag inte hade kunnat kuta en endaste meter till, var bara tvungen att få kasta mig i havet på momangen.
Och det är just vad jag gör här.
Höll på att fastna för gott där i vattnet.
Till slut kom jag på att jag har en familj att ta hand om också, så då fick jag ruska av mig vattnet och jogga hemåt. Skylten var klar och uppsatt vid vägen.
Här kommer jag!
Hämtade upp hela gänget och cyklade tillbaka till stranden och la mig i blöt igen. Det var liksom där man hörde hemma en dag som denna.
Efter detta badande så blev det kärvare. Då påbörjade jag nämligen en rejäl storstädning av huset där jag dammsög varenda list och vrå. Det var ganska många lister och vrår, och väldigt varmt, så jag var helt slut på kvällen efter städningen i kombination med allt spring och bad. Till råga på allt så sov jag riktigt dåligt där på natten. Tror det berodde på att jag åt ett kilo vitlök till middag. På tisdagen var det hur som helst lite mulet på morgonen så jag städade vidare och passade sen på att springa ett tempopass på förmiddagen.
Passet bestod av en lång uppjogg följt av tempoblock på 5km + 7,5km + 2,5 km. Det var varmt och kvavt när jag rusade fram längs vägarna. Till en början kändes det lite tungt, men jag tycker alltid det är så första biten innan kroppen fattat att det är såhär det kommer vara nu. Sen när den väl insett att det bara är att acceptera läget så går det lättare. Lyckades hålla rätt bra fart och höjde farten successivt på varje block. Jag jämförde efteråt med ett liknande pass förra sommaren. Jag var lite starkare då men som första tempopass så fick det ändå klart godkänt. Sen fortsatte dagen som de flesta andra semesterdagar, nämligen på stranden.
När jag kom hem var dags för styrketräning. Det känns ju som att man hoppar jättehögt. Fattar inte hur det inte kan synas på bilderna, jag var ju flera meter upp i luften, jag lovar!
Och så blev det chin-ups.
Sen fick jag en teckning av Uma. Ni ser det ju självklart men det föreställer alltså en tiger. Jag gillar särskilt mönstret.
Nu var det onsdag. Redan innan morgonjoggen var jag helt färdig.
Sömnen hade nämligen återigen varit bristfällig. Först kunde jag omöjligt somna på tisdagkvällen för jag var hungrig. Till sist gick jag upp och åt några mackor. La mig igen och precis när jag skulle somna började det åska och blixtra. Barnen blev rädda och kom upp till vår säng och det var allmänt rörigt. Till sist låg jag och äldsta dottern kvar i vår säng. Hon somnade till sist men jag blev – återigen! – hungrig. Ignorerade det men magen kurrade och kurrade och vägrade sluta så till sist fick jag gå upp och äta lite till. Tillbaka till sängen – och så äntligen slockande jag. Det blev bara några få timmars sömn men fastän jag var trött där på morgonen så ville jag springa. Dagen efter skulle vi nämligen åka hem till Stockholm och jag ville inte missa mina sista fina turer.
Tillbaka hemma blev det mycket av den här varan. Kaffe alltså.
Sen tog vi en cykeltur till Holmhällar. Jag var nästan illamående av trötthet där jag satt på cykeln och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Det klättrades.
Och sen åt vi glass. Jag tryckte i mig en Tip Top och blev i alla fall lite piggare. Det var precis vad jag behövde bli inför dagens andra pass.
Det blev ett distanspass och dagen slutade på tre mil.
Torsdag och hemfärd.
När vi kommit till Stockholm och körde genom stan fick jag en märklig känsla av att livet bara varit på paus. Det var som att vi inte ens varit borta! Då är det bra att ha en blogg så att man har bildbevis att visa upp för sig själv på att man har varit det, bortrest alltså. Så fort vi hade packat upp drog jag på mig springkläderna.
Jag hade egentligen tänkt köra ett tröskelpass men benen var så tunga och trötta så jag bestämde mig för att skjuta på det till dagen efter. Det blev en distansrunda istället. Otroligt vilken skillnad det var på fukten här hemma! Även om det var varmt här också så var det inte i närheten av sådär fuktigt som på Gotland. Bara man tog ett löpsteg där så rann det svett längs magen. Lättare att andas här vilket var skönt. Sen sov jag så otroligt skönt på natten och vaknade till en fredag. Jag åt yoghurt till frukost.
Och vi gjorde äppeljuice på äpplen från trädgården.
Därefter var det så dags för det uppskjutna tröskelpasset.
Jag var ganska tidigt ute och hade vägarna för mig själv. Värmde upp och sen blev det fart fram och tillbaka länga Kyrkviken. Första repetitionerna gick tyngre än väntat men på sista kändes det bättre och jag avslutade med en god känsla. Och med att ta ett tjuvdopp från en privat brygga. Ha! Hem till iskaffe.
Och mangosmoothie.
Sen hade vi stadsärenden så det blev även en yoghurtglass i stan.
Febe hade fått nya springskor så när vi kom hem var vi såklart tvungna att provspringa dem. Eller, hon provsprang dem och jag fick hänga med i mina skor. Se så glada vi ser ut!
Vi sprang ner till Grönstaskogen.
Där luktade det skogigt och gott.
Efteråt blev det chin-ups för mig.
Jag kör numera nästan alltid 30 stycken.
På kvällen gjorde jag vitlöksbröd. Jag tycker det är så gott att göra det på såna där tacosbröd.
Tyvärr så kände jag av höften på kvällen och blev lite illa till mods. Kanske inte så konstigt i och med att jag sprungit en del mil de senaste veckorna men jag tycker ändå att jag tagit det försiktigt. Jag stretchade och höll tummarna för att det bara var något litet trams. På lördagen gick jag upp klockan fem för att äta frukost. Ibland är det så att jag undrar hur det är ställt i skallen på mig själv som gör sånt frivilligt sista helgen på ledigheten. Men saken var att jag ville köra långpasset redan på lördagen och jag hade sett att det skulle bli ganska varmt. Därför blev det som det blev och jag gav mig av hemifrån när klockan slog sju.
Hade en tanke om att först ränna runt på Lidingö och därefter sätta av in mot stan. Men det var så fint här ute så istället sprang jag till Koltorp där jag körde första milen på Lidingöloppsspåret. Därefter sprang jag ut till Elfvik och runt där en sväng innan jag vände tillbaka. Jag stannade kort ett par gånger för att stretcha höften och känna efter hur den mådde. Och faktiskt så gnällde den inte så jag kunde köra på som planerat. Som avslutning sprang jag raka spåret ner till Askrikehamnen där jag hoppade i vattnet som en annan triatlet (ja förutom att jag höll för näsan när jag hoppade i samt endast flöt runt i vattnet). Otroligt skönt. Totalt blev det 36,5 km. Det blev inte mitt snabbaste långpass då en hel del av kilometrarna var rätt kuperade och dessutom måste jag säga att benen föredrar att springa lite senare på dagen. Sen fick jag i alla fall en iskaffe.
Och vi drog återigen och badade. På ett vis är jag rejält trött på att bada nu, eller jag är framförallt trött på att packa den där jäkla badväskan. Men ändå så bara måste man när man vet att man snart sitter instängd på ett kontor igen.
Sen var jag duktig och styrketränade.
Om det inte vore för den satans höften hade jag nog haft svårt att motivera mig ibland för det finns roliga saker än att styrketräna. Men nu vet jag att jag måste för att kunna springa och hålla mig någorlunda hel. Sen blev det dock roligare för då var det dags för kräftkalas hos mina föräldrar!
Och det var inte bara kräftor som var på plats utan även min pappa som precis kommit hem från sin segling till de brittiska öarna.
Han seglade iväg samma dag som jag sprang Stockholm Marathon och det var ju ett tag sen nu så det var kul. Min mamma hade fixat så himla trevligt och gott.
Jag åt mest kräftor av alla, med Ruben hack i häl.
Och så fanns det Västebottenpaj och massa annat gott.
Somnade glad -och proppmätt. Idag, söndag, sov jag länge på morgonen vilket jag behövde. Nu på eftermiddagen var det nämligen dags för enkilometersintervaller.
För övrigt har jag nu helt släppt det här med att inte kuta i sportlinne här hemma. Förr tyckte jag det kändes lite fel, fråga mig inte varför. Men efter denna långa varma sommar har man ju gått och blivit någon slags naturmänniska som trivs i så lite kläder som möjligt och därmed kommer jag köra kort linne så länge det går. Punkt. Jaha, det blev i alla fall en lång uppvärmning och sen ut mot Hustegaholm där jag körde igång med intervallerna. Vädret var helt perfekt; halvsoligt med enstaka moln som gav skugga och temperaturen var precis lagom. Inget att skylla på med andra ord. Betade av första kilometern. Gaah, gick ju för långsamt! Helskotta. På det igen. Nästa gick enligt plan. Bra! Jag hade lite motvind åt ena hållet och därför gick intervallerna åt det hållet hela tiden aningen för långsamt. Å andra sidan gick de åt andra hållet lite för fort. Inser dock jag att jag skulle behöva få upp lite mer fart i benen men det verkar vara just fart som höften reagerar på så det är lite lurigt det hela. Med nedjogg så landade passet på 19 km och och veckans dos blev därmed 17 mil. Bra avslutning på semestern! Nu dags att packa jobbväskan inför morgondagen, stoppa undan shortsen och damma av jeansen. Och planera nästa veckas löpning. Det är ju lyxen med sommaren; att man hinner allt utan någon större planering. Ok hörrni, det var allt från mig. Hej då.
Slut på sommaren!
Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:
När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.
I nya Boston!
Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.
Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.
Sen blev det chin-ups.
Och lite olika hopp.
Och styrketräning med Ali.
Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till 
Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.
Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:
Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.
Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.
Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.
Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:
Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.
Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.
Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.
Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!
När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.
Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.
Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.
Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.
Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!
De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.
När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!
Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.
Vi åt Moules Frites.
Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.
Och så crêpe till efterrätt.
Sen tackade vi för oss.
Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.
Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.
Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.
Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.
Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.
Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.
Efter löpningen så hjulades det på stranden.
Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.
Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.
Varför duscha när man kan bada i havet?
Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.
Vi gick ner i en bunker och upp igen.
Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.
När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.
Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.
På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:
Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!
Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)
Sista spurten!
Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.
Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.
Avslutade med 30 chin-ups.
På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.
Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.
Sen gav jag mig i alla fall av.
Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!
Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.
Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.
Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.
När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:
Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.
Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.
Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!
Ajöss.
Ännu en vecka av löpning. Den här veckan ökade jag upp antalet mil. Inte till fjolårets mastodontmängder men mycket jämfört med hur våren sett ut för mig. Tror dock det blev aningen för mycket då kraften inte riktigt fanns på lördagens kvalitetspass men troligen var det en kombination av varmt väder, skruttig sömn och många mil i benen. Jag har dessutom sprungit på utländsk mark, dansk mark närmare bestämt. På söndagskvällen för precis en vecka sen drog nämligen vi hela familjen till Köpenhamn. Först ut var bil till flygplatsen i Visby.
Därifrån blev det flyg till Malmö med efterföljande flygbuss in till stan. Men hörrni, flygbussen. Sicket elände! Den tog evigheter och man höll på att få värmeslag på kuppen. I alla fall. Väl framme på Malmö Central så tog vi Öresundståget över bron.
Och vips (nåja) så var vi i Köpenhamn! Vi hade hyrt en lägenhet genom 
Gatan låg i ett område som heter Frederiksberg. Vi hittade vårt hus och nyckeln, och det var bra för nu var klockan ganska mycket och alla var trötta efter alla kommunikationer.
Fin utsikt från balkongen fick vi på köpet.
Vi kände oss hemmastadda på momangen, ja vi kunde rentav tänka oss att flytta in för gott. Också kul att bo i en riktigt lägenhet istället för på hotell. Det enda som inte var lika trevligt var sömnen natten mellan söndagen och måndagen. Åh det var varmt, väldigt varmt, och det gick bara inte att somna. Låg och skruvade på mig fram och tillbaka och lakanen blev bara varmare och varmare. Slocknade inte förrän framåt fyratiden, på tok för sent för mig. Trots detta vägrade jag ändra på morgonens springplaner men jösses så groggy jag var när klockan ringde där på måndagsmorgonen. Ut i Köpenhamn!
Jag sprang ner till sjöarna, dit var det exakt 700 meter enligt min Garmin och där har jag sprungit tidigare då vi varit i stan. De där små sjöarna är perfekta att springa runt (ja så många varv man vill) och det var många sportisar i farten på morgonkvisten.
Efter dagens löptur väckte jag mitt lilla gäng och vi drog till 
Bäst av allt var kanske ändå deras tandpetare med mintspets.
Fina blommor fanns det mittemot.
Sen var det dags för dagens utflykt: Tivoli! Där dracks det såna här sliskiga grejer:
Och åktes sånt här:
Tur att barnen har varandra så att Olle och jag bara kunde sitta kvar på fast mark. När man är på såna här nöjesparker så skulle jag säga att det blir ungefär 50/50 mellan åkattraktioner och sockerintag.
Vi var helt slut efter Tivolit och värmeböljan. Vi avslutade kvällen i våra kvarter, på Madklubben.
Sen ringde klockan och det var tisdag. Hade som tur var sovit lite bättre och hade åtminstone mer energi jämfört med måndagen. Dagen var full av planer så det var bara att riva av dagens pass i ottan.
Ner till sjöarna igen. Inte ett moln på himlen och redan riktigt varmt.
Idag blev det ett längre pass där jag först värmde upp ordentligt och sen körde tempovarv kring den sista sjön. Hade inga exakta tidsriktlinjer utan tävlade istället mot mig själv att varje nytt varv skulle gå snabbare än det föregående. På sista varvet sprang en dansk kille in precis framför mig och han kutade på rätt fort. Han harklade opch spottade non stop, och då menar jag non stop, så förutom att vilja springa om honom bara för att, så kände jag mig tvungen att göra det för att få lite lugn och ro från hans harklande. Sagt och gjort. Riktigt svettig när jag var klar.
Joggade hemåt.
Där på andra våningen med den öppna dörren bodde vi!
Sen hittade vi ett nytt frukostställe runt knuten.
Somliga tyckte att vi hade gått upp på tok för tidigt.
Men när de fick varsin milkshake så blev det nöjdare miner.
Ahh riktigt gott och trevligt var det. Det är något speciellt med semesterfrukostar. Särskilt när man rivit av ett bra pass innan.
På tisdagen var det dags för den andra utflykten, min favoritutflykt, nämligen ZOO! Det är så bra med Olle för han gillar också att gå på zoo så det brukar vi alltid göra när vi kommer till någon stad. Vi har varit flera gånger på Zoologisk Have men det är lika kul varje gång. Och ja, jag vet, kanske är det fel att gå på Zoo. Med tanke på djurens alltså, Köpenhamn kanske ju inte är deras favoritmiljö om man säger så. Men ändå kan jag inte låta bli, och det kanske är knasigt i och med att jag älskar djur. Hur som helst så såg vi såg en massa fina djur. T ex en isbjörn.
Och vackra tigrar!
Här var ett annat slags djur, en slags människokanin som var söt.
Giraffer såg vi.
Och trötta noshörningar.
Jag kände mig förresten ungefär som dem där i hettan, tur det finns massa skugga på Zoologisk Have. Efter detta besök var vi både hungriga och törstiga så då drog vi hit.
Vi åt en långlunch och det kändes lyxigt att ha så stora barn att man faktiskt kan sitta och äta lunch i lugn och ro. Hör och häpna, jag drack en riktig öl till maten (de hade för övrigt inte alkoholfri öl på ett enda ställe). Kvällen avrundades med glass där vi bodde.
Det var så varmt och fint och somrigt och härligt så man inte ville att kvällen någonsin skulle ta slut. Såhär nöjd gick jag runt och såg ut.
Men kvällen tog givetvis slut till sist och det blev onsdag. Upp och hoppa!
Ner till mina små sjöar för sista gången. Man kan inte påstå att det är kuperat. Tur jag inte tränar för Lidingöloppet eller EM-banan i Zürich.
Det finns en så fin liten brädsäng ute i vattnet där en svan hade gått och lagt sig. Blev sugen på att lägga mig bredvid.
Hur som helst så körde jag en repris av gårdagens pass med uppvärmning, några tempovarv runt sista sjön och så en lång nedjogg. Totalt 16 km. Återigen hem och väcka trötta gänget och dra ut dem på frukost. Idag satte vi oss här.
Det här var vår sista dag i Köpenhamn, vi skulle åka hemåt på eftermiddagen. Vi bestämde oss för att testa ett av Köpenhamns stadsbad. Vi bodde inte långt ifrån 
När vi närmade oss Fisketorvet kändes det först ganska avlägset att det skulle gå att bada här.
Men plötsligt stod vi där vid havsbassängen. Älskade inramningen med alla glashus runtomkring.
Vi konstaterade att det var rätt annorlunda jämfört med stränderna på Gotland.
Vi badade och badade.
Och badade.
Och badade.
Kolla in Olles Stålmannen-dykning!
Vi kunde inte haft en bättre avslutning på Köpenhamnsresan. Till sist var vi dock tvungna att ta bussen till stationen och göra hela resan igen, ja fast omvänt. Enda skillnaden var att jag la till löpning som sista färdmedel. Jag bytte nämligen om på parkeringen på Visby flygplats. Här ser ni mig i färd med att på ett rutinerat vis hala ner bikiniöverdelen.
Sen åkte jag med en bit, hoppade av drygt en mil hemifrån. Övriga gänget fortsatte i bilen.
Medan jag sprang hemåt i den vackra kvällen. Hade riktigt bra klipp i steget och höll bra tempo. Äntligen lite svalare!
Jag är typ salig inuti mig på den här bilden när jag precis stannat.
Torsdag! Dags för morgonjogg.
När jag kom hem hade Ali fångat en liten mus som jag fick plocka upp. Den var stendöd. Och väldigt söt. Kolla minen.
Vi badade i värmen och jag började redan bäva för dagens tröskelpass. Jag rev av ett gäng chin-ups efter stranden.
Har kommit på att det är det bästa sättet att göra chins på; de ska aldrig planeras utan just rivas av när man är i färd med att göra något annat. I detta fall skulle jag fylla på mat till katterna men så var stången där – och vips! Så hade jag gjort 30 chin-ups. (Obs! Ej på raken. Än.) Vi åt glass på Razzle Dazzle.
Och badade lite till.
Men så till sist var tiden kommen. Tröskelpasset. Gaaaah. Knöt skorna väääääldigt låååångsaaaamt.
Körde min långa uppjogg och sen blev det 3×3 km tröskel. Tyvärr hade jag inte Nils med mig idag utan fick harva på i min ensamhet på de torra grusvägarna. Ganska rejäl motvind åt ena hållet och fastän det var jobbigt så var det skönt med lite svalka. Frustade förbi några hus, de måste börja undra vad jag är för typ som nödvändigtvis alltid ska frusta utanför just deras hus som ligger så avlägset och fint. Jag får ropa till dem någon gång, att de har den bästa grusvägen och att det är därför jag hänger runt där. Jobbigt var det men tycker att jag fixade det rätt bra. Njöt av känslan efteråt när jag joggade hemåt och tog ett dopp på vägen. Det blev fredag och det blev återigen en morgonjogg.
Precis när jag skulle sätta av kom Nils ut genom dörren och skulle också ta en tur så vi gjorde sällskap.
Innan dagens andra pass blev det klädbeställning på Vamlingbolaget (jag är beroende av deras plysch som myskläder).
Och bad i hamnen. Här är det jag som hoppar. Som ni ser håller jag för näsan på ett mesigt vis, kommer aldrig sluta med det.
Uma gjorde sitt första hopp någonsin.
Sen blev det födelsedagsfix för syrran fyllde år.
Tårta!
Här sticker jag in en bild på Olle i sina ”stjärtbyxor”. Har inget med löpning alls att göra men värda att se, tycker jag.
Jaja, efter att tårtan smält någorlunda gav jag mig av på ett distanspass.
Det var sen eftermiddag och varmt. Stötte på två bekanta längs havet, det har aldrig hänt mig förr här nere, måste vara något slags rekord för ensamvargen.
Och så bad som efterrätt.
På lördagen gick jag upp för alla andra men idag blev det ingen morgonjogg utan istället rörlighet och styrka. Klockan var sju på morgonen så jag tänkte det skulle vara skönt att ligga i solen.
Men det var redan ruskigt varmt så det var bara att flytta till skuggan.
Jag kör min rörlighet varje dag och har även försökt hålla i styrketräningen även om den blev lite lidande i Köpenhamn. Idag var i alla fall planen någon form av tröskelpass men det var verkligen för varmt på dagen, så jag beslutade mig för att springa efter middagen istället. Men det var något med mig idag, kände mig helt trött och nere och kanske borde jag egentligen vilat helt. Trots det så masade jag mig ut vid halv nio medan barnen spelade fotboll. Idag hade jag Nils med mig.
Upplägget var uppjogg och sedan 1×3 km + 2×2 km + 2×1 km. Men näää. Mitt i första blocket var jag tvungen att stanna, redo att bryta. Grinade till och med en skvätt! Jorå, det gjorde jag. Kände mig så vek och trött på allt. Trots detta hann jag få upp kameran så här ser ni Nils när han säger att jag kanske borde jogga lite lugnt istället.
Men efter några sekunders frustration så fortsatte vi. Fast hjärnan var inte med mig alls, hela tiden tänkte jag att jag bryter efter nästa. Jag hängde dock med ända till enkilometersintervallerna och vi höll bra fart hela vägen. Det var helt enkelt hjärnan som inte tyckte det var kul och jag kände igen känslan som jag brottats med under våren och ju äntligen blivit av med! Tror att den krassa sömnen i Köpenhamn och så värmen ovanpå det blev lite för mycket i kombination med många mil. Och att torsdagens hårda pass hamnade lite för nära dagens. Så det kändes klokt, om än nesligt, att låta Nils springa vidare själv på de sista två. Själv joggade jag ner i skymningen.
Här står jag och är rätt besviken på mig själv, man gillar ju inte att inte fullfölja helt. Dock nöjd med att veta när jag ska bromsa.
Natten till idag, söndag, hade vi världens åskväder nere på södra Gotland. Det blixtrade och mullrade och återigen blev det skruttig sömn i och med att det lät som att åskan skulle slå ner i huset alternativt mitt huvud. Hade egentligen tänkt springa långpass runt sex på morgonen för att slippa hettan. Men då åskade det ännu och jag kände mig halvsugen på att springa runt Hoburgen i åskväder, dessutom tänkte jag att temperaturen nog förmodligen ändå skulle vara lägre idag, så jag somnade om ett par timmar. Sen åt jag frukost, tog det lugnt och bytte om till långpass framåt tiotiden. Laddade flaskorna med energidryck.
Var lite orolig att solen skulle dyka upp men än så länge var det skönt disigt.
Var lite kluven inför passet då det inte var så många timmar sedan det tunga tröskelpasset, men jag visste att det skulle bli varmare framåt eftermiddagen så jag ville inte vänta. Dessutom hade jag världens träningsvärk i skinkorna efter att ha kört Borsovhopp på lördagens styrkepass. Rörde mig förmodligen som en 90-åring där i början. Men åh, det var ändå en befrielse att slippa gassande sol, fast luften var i för sig otroligt fuktig så jag blev ändå rätt klibbig från start. Min tanke var att kuta 30 km men jag ändrade mig och tog den lite längre rundan nu när vädret ändå var ok. Sprang förbi en man som hejade och vi enades om att åskan och regnet hade gjort gott. Den här långa rundan jag kör här är rätt lurig. Första 17 kilometrarna är på väldigt varierande underlag så det gäller att fokusera och parera och stundtals är det svårt att hålla bra tempo. När man sedan är framme vid Sundre så kommer man äntligen ut på hederlig asfalt men nu följer å andra sidan fem kilometer som sluttar uppåt. Man tänker inte på det först men efter en stund undrar jag alltid varför jag är så trött och inser då att jag faktiskt sprungit i motlut en bra bit. Väl uppe på Hoburgen får man lite nedförsbacke och sen blir det några kilometers raksträcka innan man återigen får lite motlut, om än svagare än på ditvägen. Sista sex kilometrarna är platta och känns lätta. Eller nja, så lätt kändes det faktiskt inte idag. Skulle klassa passet som ganska tungt även om tempot var godkänt. Återigen, det var huvudet som ville annat. Typ ligga på en strand. Stannade klockan på 35 km och efter lunchen så var det dags att lyssna på huvudet och lägga sig just på stranden med fötterna i vädret (Bildinfo: nageln på vänster stortå är det nu ännu mindre kvar av, kommer eventuellt rycka loss den någon dag då jag är på humör).
Veckan summeras till 16 mil. Nu väntar två sista semesterveckor som jag ska vara rädd om. Nu gäller det att träna klokt och lagom mycket och allt det där låter ju så lätt men är faktiskt ganska svårt. I alla fall om man heter Tove Langseth. Vi får se hur det går. Fortsättning följer!
Hej hej (uttalas på danskt vis dvs haj haj).
Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…
Och passade på att dra till Visby i regnkläder.
Där åt vi som vanligt crêpes på det 
Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:
Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:
En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.
När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.
Jo! Jag köpte två grejer i Visby.
Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.
Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.
Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.
Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.
Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.
Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.
Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!
Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.
Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.
Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.
Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.
Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.
Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?
Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!
Sen hängde vi lite på Guldkaggen.
Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos
Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.
På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.
Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.
Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.
Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.
Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.
Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!
Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!
Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.
Sen var det dags för resten av barngänget.
Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.
Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.
Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!
Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!
Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.
Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:
Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!
När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!
Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.
Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.
Låt det aldrig bli höst!
Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.
Och rev av ett gäng chin-ups!
Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en 
Det finns nämligen en del att välja på.
Sen var det i alla fall dags för trolleriet!
Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.
Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.
Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.
Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.
Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.
Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!
Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:
När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.
Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.
Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.
Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.
Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.
Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.
Och sen badade vi igen.
Det var en sagolik eftermiddag.
Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.
Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.
Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.
Söndag!
Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.
Avslutade passet här.
När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.
Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!
Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.
Dagarna efter ett marathon är alltid rätt märkliga. Det är som att tiden förändras. Redan efter ett par dagar känns det som att loppet var för en månad sen. Minst. När folk frågar en hur det gick så är det knappt att jag fattar vad de syftar på. Kanske är det för att man plötsligt slappnar av och för en stund blir som en vanlig människa – och att tanken på att man i relativt hög fart sprungit 42km med ens känns ganska avlägsen, ja snudd på omöjlig? Hur som helst så var inte helgen slut efter mitt marathon. På söndageftermiddagen var det ju dags för Febe att kuta. Och som hon kutade! Hon sprang 2310 meter på 10:22 och kom därmed på en 7:e plats i sin åldersklass och en 125:e plats totalt sett. Hon var trött men glad efteråt, ja ungefär så som man brukar känna efter ett marathon.
Ruben sket i att springa. Han satsade istället helt och hållet på att få en kram av Isabellah (inklusive autograf).
Efter detta så var helgen fortfarande inte slut. Nä för då packade Olle och jag väskorna, sa hej då till barnen och deras farmor och sen for vi iväg till Berlin. Vi skulle nämligen dit på två dagars workshop med resten av kreatörerna från vår byrå. Jag var riktigt trött när vi ganska sent kom fram till hotellet.
Så den här skylten passade ju bra.
Så det gjorde vi, checkade in alltså. Men innan jag fick sova så blev det en drink i baren. Ok då. Jag är en mes. Den var alkoholfri.
Sen var det som att jag gick i sömnen till vårt rum.
Vaknade av väckarklockan på måndagmorgonen. Insåg att vi hade utsikt utsikt ner mot Zoo och aporna från vårt fönster.
Jag hade såklart ställt klockan för att hinna med en springtur innan jobbdagen började.
Dagen till ära fick jag sällskap av Lennart! Man ser på benen vem som har sprungit mest… Dock ska jag tilläga att Lennart är riktigt snabb även om han har bleka ben.
Det var en galet fin morgon. Jag hade varnat Lennart för att han skulle få springa med norra Europas stelaste människa men det verkade ok med honom. Vi gav oss in i Tiergarten. Jag älskar denna park! ÄLSKAR, hör ni det?!
Det var på rätt stela ben jag tog mig fram och det fick räcka med en kort tur. Sen fick vi skynda oss att duscha för att hinna med frukosten. Stressen man känner när man får sån här god frukost, hur ska man hinna smaka allt? Det är omöjligt!
Ville man ha honung så fanns det förresten här:
Jaha, sen satt vi där hela gänget och mumsade i morgonsolen. Sämre kunde man ha det.
Därefter var det jobb hela dagen. Massa bra och intressanta diskussioner och jag insåg att det är en lyx att ha så roliga arbetskompisar. På vägen hem så hann vi förbi KaDeWe. Där köpte jag ingefärsgodis.
Sen svidade jag om till kvällen.
Och så gav vi oss ut i Berlinkvällen.
Idag blev det en lite längre tur. Benen var mycket piggare än dagen innan men vi tog det ändå väldigt lugnt, det är det enda rätta efter ett marathon, om man nu ens springer (och det gör man ju om man är jag). Insåg för övrigt att det är ganska trevligt att springa ihop med någon, det är så sällan jag gör det. Vi snackade lopp, träning, mat och allt sånt jag inte så ofta har någon att snacka med det om. Och medan vi lufsade runt där på alla gångvägar som går hit och dit genom parken så började jag längta efter september och Berlin Marathon. Här står vi efter springet. Men visst har Lennarts ben blivit lite brunare?
Dagen fortsatte sen med diskussioner och roliga gruppövningar. Här håller vi t ex på att bygga en Rube Goldberg-maskin. Vet ni inte vad det är? Kolla här och njut samtidigt av 
Kan informera om att alla fyra grupperna fick sina maskiner att funka. Helt otroligt proffsigt av oss. Mitt lag kom dessutom på en delad förstaplats! Fråga mig inte hur det gick till. Sent på tisdagkvällen åkte vi hem igen. Trötta men glada, och fullproppade av massa bra tankar.
Efter jobbet var jag hos naprapat-Johan och fick behandling samt lite nya övningar att roa mig med. Förhoppningen är att jag under sommaren ska lyckas med att bygga upp kroppen igen. Det är faktiskt rent förfärligt vad svag jag är i mina höfter så nu ska de få vad de förtjänar. Jag har insett att en hel del av de mil jag kutat nog snarare brutit ner min kropp istället för att bygga upp den. Tänkte ändra på det här framåt men det är inget man gör i en handvändning. Dels handlar det om att våga vila, våga trappa ner och till en början fokusera på rörlighet och styrka. Det kan hända att det gör att resultaten blir lidande inledningsvis men vill jag vidare och framåt på sikt (och det vill jag!) så har jag nog inget val. Det krävs en omstart av min kropp och nu har jag bestämt mig för att trycka på play. Det känns både läskigt och spännande. Har pratat en hel del med Kent i Spårvägen om detta, som har varit bra att bolla lite med. Jag sprang hur som helst hem från naprapatbesöket och benen började kännas ganska normala.
På torsdagen klev jag upp, ner i shortsen och ut i garaget. Inte för en lång cykeltur utan bara för att bli varm innan det var dags för rörlighet och styrka. Jag fick börja med att gräva fram cykeln. Den var nämligen helt igenmurad av returpapper som vi bara slängt ut i garaget.
Vissa är på träningsläger i fjärran länder, det här var min trevliga utsikt från sadeln.
Sprang gjorde jag efter jobbet.
Ut mot Djurgården där jag snurrade runt en kortis.
Träffade den här stackaren. Kan inte låta bli att tycka det är så vackert med döda fåglar.
15 km senare var jag hemma.
Då var jag duktig och körde magstyrka.
Joahan har gett mig en ny övning som går ut på att man ligger på en hård baseball och masserar mot punkter i ljumsken. Rent fruktansvärt faktiskt. Men förutom att det plågeri så är det inte heller helt lätt att få tag på en superhård boll (tennisboll duger alltså inte, alldeles för mjuk). Blev riktigt uppåt då jag kom på att vi har en rund marmorboll hemma, som vi använder till absolut ingenting. Den har nu blivit ett tortyr-redskap!
Jag var som tokig så efter magstyrka och tortyren blev det även chin-ups. Ska göra det minst varannan dag här framåt. Inte bara bra för armarna utan också för magen. Varannan gång kommer jag göra chin-ups och varannan gång blir det pull-ups. Åh hej!
Efter detta var jag tvungen att gå runt i färgglada kläder för att muntra upp mig lite.
Vi skulle nämligen åkt till Gotland på kvällen men pga massa jobb så var vi tvungen att ställa in det och stanna i stan. Det var lite trist för vi alla hade längtat så efter landet. Men som tur är är det snart sommarlov.
Ursäkta min vänstra stortånagel här, den har helt gått bananas. Men det jag vill visa är inte den utan dessa små bruna sandaler.
Jag är lite nöjd för jag anser att jag gjort ett kap, hittade dem nämligen på Zaras barnavdelning. Det ni. Så. Nu tittar vi inte mer på den där nageln utan går vidare. Jo, jag var ju lite rosslig och kände mig småförkyld så idén var att istället för att springa passa på att gå till Friskis & Svettis och testa att köra lite crosstrainer. Tänker ju att jag framåt ska bli bättre på att köra alternativträning när benen är trötta men jag har aldrig någonsin stått på en crosstrainer så detta skulle bli premiären, dock en lugn sådan. Ville också uppdatera mig på läget på Friskis för att eventuellt skaffa kort där igen. Bytte om och traskade iväg.
Här är förresten ett fint hus nära där jag bor, det får mig att tänka på Köpenhamn.
Jag gick där i solen och kände mig plötsligt så vanlig. Som en vanlig människa som är på väg till gymmet för att träna lite, lyfta lite. I vanliga fall känner jag mig inte alls vanlig för det är inte vanligt att springa så mycket som jag gör, det är inte vanligt att rehabba så mycket som jag gör, det är inte vanligt att tortera sig själv med marmorbollar så mycket som jag gör. Det var rätt skönt att känna sig vanlig en liten stund. Men när jag väl var framme vid Friskis så stängde de precis, mitt framför näsan på mig! Sicken downer. Jag som hade försökt kolla öppettiderna, men uppenbarligen hade jag kikat fel. Det var bara att traska hem igen. Som en vanlig människa.
Det blev alltså ingen nationaldagscrosstrainer och det kanske var lika bra för kroppen var lite seg. Men inte seg nog för att slippa rörlighet och styrka.
Därefter skulle Olle träna. När han skulle springa iväg ner mot Grönsta så insåg jag att det nog är hans tur att köpa lite löparkläder.
På kvällen gjorde jag lite olika röror, som t ex den här med mango, avocado, lime och chili.
Och så grillade vi lax.
Efter detta så sluktade jag ett glas hett vatten inklusive honung och jättemycket riven ingefära, typ halva koppen. Trots detta så var halsen ändå inte med på noterna när jag vaknade på lördagen. Men jag tänkte, är det någon gång jag ska vila så är det nu. Istället bakade jag kakor.
Och vi kollade på när Ruben hade fotbollsmatch. Eller, alla kollade inte så noga.
Framåt kvällen så var det i alla fall dags att göra sånt som funkar trots att halsen kivas. Först ut var chin-ups. Jag har inte gjort chins på väldigt länge, ja inte förrän jag nu här i dagarna satt igång med det igen. Jag ska erkänna att jag tänkt att det kanske inte är bra att bygga en massa armmuskler när man ska bli snabb i löparskorna. Nu skiter jag i det. Dels för att jag gillar att vara stark och kunna hänga och slänga som en annan apa, dels för att det som sagt är bra för magen. Sen behöver man ju inte köra lika hårt som jag gjorde förut. Då brukade jag göra totalt 100 stycken varannan dag, uppdelat i serier. I alla fall, när jag gör chins så har jag en slags märklig känsla eller drömbild i skallen. Jag tänker att jag är en gammal gubbe (inga frågor, tack) som varje dag när han kliver upp river av ett gäng chins. Han är sådär senig och tärd och har massa ringar på fingrarna och rätt långt hår. Han är alltså stenhård! Så ok, jag tänker alltså att jag är han (inga frågor sa jag!). För att komma in i stämningen så körde jag i mina jeansshorts för det är det är sånt gubben i skallen har på sig, och samtidigt lyssnade jag på 
Därefter fortsatte jag med magstyrka, rörlighet och övrig styrka. Det är en massa övningar, totalt 24 stycken så detta tar sin lilla tid. Med chinsen inräknat så höll jag på i 1,5 timme med olika band, bollar och allmänt plågeri. Bara att hoppas att det ger något.
Vi har varit här flera gånger förut men aldrig på sommaren. Det är bra annars också men nu var det ju helt otroligt bra! Vi hade hur roligt som helst.
Den här vindmaskinen (som inte syns på bilden utan bara effekten av den) fick mig att tänka på Stockholm Marathon 2012.
Barnen var inne i en vattenbubbla.
Och jag passade på att göra lite stretchövningar. Det ser dock bättre ut när 
Jag blev dock lite glad när jag bad Olle testa den här grejen som jag absolut inte gör perfekt, jag vet.
Men han gjorde den ännu sämre! Äntligen var jag lite bättre än någon på rörlighet. I övrigt så gillade jag de här blomkrukorna.
Och containrar älskar jag alltid.
Vi åt matsäck som vi hade med oss och efter flera timmar åkte vi hemåt. På vägen svängde vi förbi Ikea och slog till på två såna här röda.
Jag skulles vilja påstå att dessa stolar är Ikeas bästa produkt någonsin. Hade hoppats på att halsen skulle vara redo för spring på eftermiddagen när jag kom hem, men nej. Däremot är den redo för samma program som igår så nu blir det chin-ups, magstyrka, rörlighet och styrka. Och imorgon, då bara måste det bli löpning. Jag är laddad som aldrig förr för vägen framåt nu när jag har rebootat mig själv.
Ajöss, vi hörs!
Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!
På det här stället äter man sånt här:
Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.
Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.
Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.
Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.
Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!
Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.
Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.
Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.
Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.
Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.
Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.
Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.
Sen var det slut på basketkvällen.
Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.
Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.
Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).
Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.
Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.
Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:
Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag 
Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.
Åt och somnade sen som en klubbad säl.
Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.
Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.
På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.
Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.
Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.
När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.
Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!
Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.
Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.
Jag började med kaffe.
Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.
Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.
Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.
Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.
Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.
Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.
Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.
Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.
Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.
Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.
Vidare genom det gröna, fina.
Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.
Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.
Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!
Hej då.
rocknrollrunning.se 