Med fattiga riddare i magen…

 … och fläta i håret…

 … var det bara att ge sig av på dagens långpass. Asfalten in mot stan. Förbi muséerna på Djurgården som ännu inte öppnat. Längs vattnet med solen i ansiktet. Benen lite trötta till en början men efter någon mil kändes det lättare. Och hallå, vädret var på min sida! Däremot får man akta sig för allt hundbajs som dyker upp nu när snön smälter. Tog min runda genom stan som blivit till en söndagsvana. Bävar dock alltid för den där biten vid koloniområdet längs Årstaviken, för det är så jädrans mycket folk där jämt. Folk verkar som tokiga i just den promenaden. Men det gick bra att ta sig fram där idag, promenerarna rättade sig efter högerregeln vilket jag tackar för. Ett problem dock, och det dök upp redan vid Stadsgården. Det var att jag kom att tänka på iskaffe. Då jag bara sprungit i 20 km. Och sen var det det enda jag kunde tänka på resten av turen. Iskaffe, iskaffe, iskaffe. Rätt tjatigt i 20 km. Idag var annars första dagen på året som jag svettades om händerna, tänk om jag kan lägga undan jättevantarna snart. Tillbaka på Lidingö och där visade klockan 40 km!

 Jag hade faktiskt tänkt ta det lite lugnare på långpasset idag men det måste varit tanken på det där iskaffet som gjorde att jag pinnade på och landade på en snittfart på 4:28 min/km. Snabbt in och ta fram alla grejer.

 Sen tog jag med mig kaffet och frysta körsbär ut i solen. Och katterna.

 Jösses vad fort jag drack den där kaffen. Var tvungen att göra en till som jag drack i duschen.

 Efter detta kaffeintag och lunch åkte vi till Millesgården och kollade på tavlor. Jag blev sugen på att springa i Normandie.

 Men det var faktiskt väldans fint i Sverige idag också.

 Au revoir!

Det ska erkännas: mina söndagsförmiddagar är ganska så identiska vecka till vecka. Då kan ju någon säga ”Men åh så trist och förutbestämt!” Men nej. Jag älskar det. Således steg jag upp och lagade Fattiga riddare till alla (frukosten varierar dock!), läste tidning, hängde med barnen och efter ett par timmar bytte jag om till löparkläder.

 I fickan hade jag min minivattenflaska med mig.

 Var egentligen sugen på att lämna den hemma och springa utan några pryttlar överhuvudtaget, särskilt då jag inte druckit en droppe de senaste långpassen. Men eftersom solen lyste så fick den följa med. Ja, sen sprang jag. In mot stan. Min vanliga stadsrunda. Vid Nybroviken lyste solen och det luktade avgaser och torr asfalt. Underbar lukt! När jag blundade kändes det som jag var i London, min favoritstad. Tyvärr kunde jag inte blunda så länge med risk för att springa in i något/någon. Ja, sen kutade jag vidare runt stan. Älskar känslan av att plöja stan till fots, allra bäst är det när man springer snabbare än bilarna. Jag vet att det pågår någon slags trailtrend men själv har jag blivit asfaltstok. Fast i för sig, när snön och isen försvunnit från Lidingöloppsspåret så vet jag att skogen kommer vara oemotståndlig. Men i alla fall, jag kutade på. Efter ett tag kom jag på idén att jag kanske skulle springa ett marsmarathon idag? Vädret var ju helt perfekt så varför inte. Jag hade planerat 40 km och kunde ju lika gärna springa lite till. Så jag gjorde det. Tillbaka i hemtrakterna fick jag snurra runt ett extra varv runt Kyrkviken och plötsligt hade jag kutat ett marathon! Och lite till.

 Kanske borde jag springa långsammare, jag vet inte. Jag låter benen välja och går på hur min andning känns. Och inte ett droppe vatten drack jag men det lär det bli ändring på när det blir varmare ute. Hemma blev det ett glas saft i solen. Vet inte varför jag ser så sur ut här men det kan vara för att jag säger åt Ruben att ta bort tummen från linsen.

 Sen blev det stretch, dusch och rosa hår.

 (Insåg när jag var på Melodifestivalgenrepet igår, att alla trodde jag var ett Yohio-fan med rosa håret.) Sen fick jag vara lite sjuksyster för stackars Olle är sjuk i det här finaste vädret. Och så åt jag lunch. Och sen! Sen blev det cykelpremiär. Uma och jag klädde på oss och cyklade till centrum, Uma bak på min cykel.

 Alltså, det gick ganska sakta. Jag är rätt kass på att cykla, tror jag. Men i för sig, benen hade ju faktiskt sprungit ett marathon. Ännu värre blev det på hemvägen med alla kassar.

 Men trevligt och väldigt vårigt var det i alla fall!

Jo men hörrni. Jag har glömt att berätta en grej. Ni vet ju att jag tog det där nya hålet i örat som liksom sitter… ja vad sjutton heter det? Kolla här på bilden, ni ser ringen? Där är alltså hålet.

 Alla ni som är helt ointresserade av detta område kan sluta läsa här. Ni andra kan se fram emot en öronnovell: Jo, här i veckan så kände jag att örat var ganska inflammerat och jag insåg att det kanske var dags att ge upp och ta ut örhänget. Det var dock oerhört svårt att få upp spännet så jag bad Febe med sina små fingrar att hjälpa mig. Ajaj, vi slet och drog och tjong! så fick vi loss det. Saken var bara att hon inte höll i bakstycket av örhänget, och jag hade inte hört att det åkt i golvet heller. Men vi trodde både att det nog gjort det. Efter en stund kliade det lite i örat så jag kliade. Då kände jag att det var något där inne i själva hörselgången och istället för att ta det lugnt så försökte jag med fingret få ut det… men det åkte bara längre in! Panik! Jag insåg ju att det var örhängets bakstycke. Jag gastade på Olle som försökte peta ut grejen med pincett men som tvingades ge upp då han var rädd att sticka mig i hjärnan. Nu var klockan över tio på kvällen, men då jag inte stod ut med att ha ett örhänge vandrandes genom min kropp ringde jag paniksamtal till min pappa, som jag klassar som en av världens händigaste män. Han satte sig i bilen direkt med sin lilla väska med precisionsverktyg och startade upp olika kirurgiska manövrer. Men: inte heller han fick ut örhänget! Jag fick sova med eländet (sov oerhört dåligt ska tilläggas). Som tur var lyckades jag innan jag la mig boka en tid hos husläkaren till dagen därpå, på nätet när man bokade fick man göra en kort beskrivning av sitt problem/bekymmer/åkomma. På morgonen sprang jag med örhänget som jag nu befarade hade åkt in i hjärnan. Men senare på eftermiddagen satt jag då i väntrummet hos läkaren. Efter att de ropat upp mig, så kunde inte läkaren hålla sig ”Åh, vi har väntat hela dagen på tjejen med örhänget i örat! Vi förstår inte, hur kom det in?!” Så jag fick visa var hålet satt och kände mig inte alls som en 37-åring utan typ som en 16-åring som utan föräldrarnas vetskap tagit ett konstigt hål på någon språkresa. Men! De fiskade ut den lilla pluppen. Sen tänkte jag att nu får det växa igen. Men haha, dagen efter stoppade jag ändå in den här tunna ringen. Och än så länge verkar örat tycka det är bra. La fin.

Vaknade av att det blåste. När jag klev upp mumlade Olle ”Det blir nog svårt för dig att springa i den här blåsten”. Gulligt att det första han tänker på är min löpning. Stekte fattiga riddare till hela gänget. Det har blivit en liten söndagsprocedur och min mage verkar tycka det är bra material för långpassen. I magen låg också pasta vongole som vi bjöd mina föräldrar på igår kväll. Ahh. Mycket lyckat om jag får säga det själv.

 Innan jag gav mig av hemifrån tog jag fram den här krämen (som är mer som en olja) som en snäll bloggläsare tipsade mig om.

 Smorde in ansiktet, tänkte det kunde vara bra mot vinden.

 Sen var jag redo för vädrets makter!

 Vädret var lite förrädiskt. Det såg ju soligt och härligt ut när man tittade ut genom fönstret. Men ute, ja där blåste det. På Lidingöbron kom vinden från sidan men det var ändå ok i den riktningen. Sen vanliga turen Värtan-över Gärdet (fick sånt bra pepprop från ett Team Stockholm Marathon-gäng som jag mötte, men hann inte ropa tillbaka…förlåt)-Djurgården (en jäkla vind när jag sprang förbi alla museum med Kaknästornet i ryggen)-Strandvägen-Skeppsbron-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen-Hornstulls Strand-Söder Mälarstrand-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan-och herrejesus, Lidingöbron! Vinden här var fullkomligt galen! Galen! Jag kämpade fram så fort jag kunde men fick typ andnöd och nästan lite svimningskänsla. Här gick farten ner till 4:53-tempo. Efter bron lugnade vinden ner sig och jag kunde återigen höja tempot, låg i marafart på slutet. Piip! 40 km! Snittfart 4:35 min/km, trots vinden som var riktigt rejäl på flera ställen.

 Tänkte på det när jag sprungit klart. Att ett marathonlopp är beroende av så mycket. Vädret till exempel, gud sån makt det har. Man kan ha tränat en massa för att nå sitt mål men om det sen är orkan när man ska kuta, jaa… då är det orkan i 42 195 meter. Och det är just det som både fascinerar och skrämmer mig med distansen, att det är sådär långt. Så mycket kan hända under själva loppet. Tja, man kan inte göra annat än försöka komma förberedd. Sen får man hålla tummarna. Stenhårt. Det är rätt spännande det hela!

Hemma blev det stretch och hallonsmoothie.

 Sen snabb dusch för hela gänget skulle in till stan.

 Och gå på Medelhavsmuseet.

 Olle är kanske bäst i norra Europa på att få en att tycka museum är kul. Ok museum som Moderna och Fotografiska, de gillar jag såklart. Men om någon hade sagt Medelhavsmuseet förr så hade klockorna stannat för mig. Men Olle är som en liten guide som berättar massa intressanta grejer för oss. Och det är väldans fint på Medelhavsmuseet, det är inrymt i ett gammalt bankpalats för er som inte visste det. Kolla taket!

 Däremot när jag ser de här tusenåriga gamla terracotta-figurerna, då blir jag alldeles matt. Tänk om någon sagt åt mig att jag var ensamt ansvarig för att tälja fram alla dessa. Sicken stress, då springer jag hellre tiotusentals marathon på raken.

 Puh!

Här är dagens 40 km i bilder. Ber om ursäkt för oskärpa och kladd på linsen pga fart och svett.

 Punkt.

 Drämde till med fattiga riddare till frukost. Tänker alltid på min farmor när jag äter det, hon gjorde det ofta till oss när vi var små. Men jag önskar jag kunde frågat henne nu exakt hur hon gjorde, för hennes var ju så mycket godare. Riddarna fick smälta i magen ett par timmar och sen var det dags att dra på sig löparkläderna. Idag lite tunnare vantar – skönt!

 Och sen drog jag iväg och ja, det blev den vanliga stadsrundan. Lidingöbron-Värtan-Djurgården (rätt halt och svårsprunget på sina håll)-Strandvägen-Skeppsbron (här var det stort fågelkalas i vattnet)-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen (och här började det snöa rejält)-Hornstulls Strand-Söder Mälarstrand-Skeppsbron-Strandvägen-Värtan-Lidingöbron- och sen var jag hemma och klockan visade prick 40 km. Snittfart 4:38 min/km.

 Skön känsla i kroppen idag, hade bra kraft sista två milen och låg i marathonfart i några kilometer. Hem till mangosmoothie!

 Finito!

Kvällen innan ett långpass, vad kan vara bättre att käka än hemgjord pizza? Särskilt om man har världens bästa recept på pizzadeg. Receptet fick jag av min snälla bloggläsare Jeanette i brevlådan en dag i somras. (Ja, efter att jag gjort pizza på Gotland som blev rätt misslyckad. Eller i alla fall inte tunn.)

 Först gjorde vi tomatsås.

 Och sen deg. När den jäst klart och vi började baka ut den, trodde jag knappt mina ögon. Den gick att kavla tunn OCH få upp utan att den gick sönder! Kände mig som värsta mästerkocken. Fast egentligen är jag ju rätt kass på matlagning vilket betyder att det verkligen är ett superrecept.

 Sen fick alla välja vad de ville ha på sina pizzor.

 Och så in i ugnen. Barnens pizzor såg ut såhär:

 Och min finns ingen bild på för jag var så galet hungrig när den var klar så jag kastade upp den på tallriken och åt upp den direkt. Fanns ingen tid för bloggfotande! Men jag gjorde ena halvan med tomatsås, mozzarella, salami och ruccolasallad över, andra halvan blev tomatsås, mozzarella, honung, valnötter och ruccolasallad över. Olle var borta så tyvärr fick han inte uppleva succépizzan. Men nog om det där. Den här bloggen handlar faktiskt om löpning.

Imorse vaknade jag pga söndagsplaner tidigt, fortfarande rätt mätt och belåten. Men jag gick upp och åt frukost och gick sen och la mig en stund till för att smälta maten. Efter ett par timmar klev jag upp igen och satte på mig löparkläderna. Dags för långpass!

 Lite velig kring vilken rutt i och med all snö. Stan brukar inte vara optimal i det här vädret men ändå… vart skulle jag annars ta vägen? Lidingöloppet är för snöigt just nu när man vill få upp lite fart, och jag vet inte, var inte sugen på förortens gångvägar. Så jag kutade som vanligt in mot stan. Vilken skillnad mot långpasset för en vecka sen. Då var staden full av promenad- och springsugna människor i solskenet. Jag såg i för sig fleraTeam Stockholm Marathon-grupper som kämpade på i det grå vädret, men annars rätt öde. Det blev samma runda som sist: Lidingöbron-Värtan-lång sväng på Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen-Hornstulls Strand-Söder Mälarstrand-Skeppsbron-Strandvägen-Värtan-Hemma!

 Ja, det blev en bra runda den här söndagen också. Totalt 40,5 km. Lite motigare än förra veckan pga snömodden men det var ok ändå. Många frågor mig om jag måste springa såhär långt. Ehh… nää. Jag måste ingenting. Men jag gillar mina långpass, och ju fler och längre jag springer, desto snabbare går liksom tiden när jag springer. Jag kände dock stundtals i höfterna att kroppen kutat en del i helgen. Får väl försöka mig på sån där stretch eller vad det heter ikväll. Men precis när jag kom hem blev det bara snabb pliktskyldig sådan för jag hade så bråttom. Allra först hävde jag en smoothie.

 Och sen duschade jag som en blixt, klädde på mig och sprang stelt upp till busshållplatsen. Jag skulle nämligen in till stan och bjuda syrran på en mycket försenad födelsedagsbrunch. Hundra år sen jag åkte tunnelbana.

 Och hundra år sen jag och syrran var ensamma. Ja, hennes bebis var med också vilket var trevligt. Vi promenerade från Östermalmstorg ut mot Skeppsholmen, bara ett par timmar sen jag sprang förbi på samma gator!

 På Skeppsholmen var det fint. Och brunchen var jäklans god. Den bästa personen att äta brunch tillsammans med är min syster. Hon älskar det! Och då blir ju allt mycket godare för en själv också. Jag tror jag åt av exakt allt som fanns. Ja sjutton vad mysigt vi hade. Länge sen jag gjorde något annat än sprang. Det är nog hälsosamt. Sen promenad tillbaka längs vattnet.

 Fina Stockholm. Bara lite sol på det här tack. Slut!

Vet inte om det var alla liter kolasås jag åt till glassen igår kväll, jordnötssmöret på frukostmackan, Olles spellista med bland annat den här låten (som det är omöjligt att inte springa i bra fart till) eller om det helt enkelt var dagens perfekta löparväder. Men idag fick jag till ett riktigt bra långpass där känslan var med mig hela vägen. Solen lyste så jag satte på mig solglasögon innan jag gav mig av. Och hörlurar. Såg enormt kittad ut!

 Stoppade ner en minivattenflaska i fickan och Dextrosol, ifall det skulle behövas.

 Och sen sprang jag. In mot stan. På Lidingöbron mötte jag två Team Stockholm Marathon-grupper som var på väg åt motsatt håll. Själv hade jag planerat samma runda som förra helgen med skillnaden att jag började med en längre sväng ute på Djurgården. Åh. det var så underbart ute! Ute på Djurgården såg jag ännu ett par till TSM-grupper. Svängde runt en bra bit ut och tog andra sidan längs kanalen tillbaka, sen blev det Strandvägen-Skeppbron-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen-Hornstulls Strand-Söder Mälarstrand (där jag skrämde liv  på en annan bloggare när jag hoppade på henne för att heja i farten)-Skeppsbron-Strandvägen (och här kom Olle och barnen åkandes i bilen efter att ha varit på Tekniska museet, trevligt med lite vinkande)-Värtan (här kom jag på att jag ju hade vatten i fickan så jag drack en klunk)-Lidingöbron-och sen: hemma! Totalt 40 km km i 4:39 min/km. Kände mig så lätt idag och fick in den där känslan av att kunna fortsätta för evigt. Men det gjorde jag inte. För jag kan ju inte springa HELA söndagen.

 Dextrosolen behövdes aldrig men jag har kommit på att det kan vara skönt att ha sånt där i fickan, mer som en liten trygghet eller pepp, om man skulle behöva det. Jaha, och vad gjorde jag sen då? Det vet ni ju redan:

 Precis. Smoothies!

 Det var dagens långpass. Tack för din medverkan, kroppen!

Åh hade sån trevlig kväll igår! Hade gärna sovit länge idag. Men. Det gick inte för jag behövde jobba på eftermiddagen. Så det var bara att stiga upp och göra frukost tidigt för att hinna smälta maten innan det planerade långpasset.

Men frukosten sen! Jag läser ju just nu Paula Radcliffs bok ” My story so far”. Eller, läser och läser. Jag har inte så mycket tid att läsa men då och då blir det några sidor innan jag däckar på kvällen. Häromdagen så beskrev hon i alla fall sina ”pre race-frukostar” som liten. Kolla här (ursäkta suddig bild, jag blir typ själv åksjuk av den):

 Jamen, hur gott låter inte det? Blev hur sugen som helst på hela rasket, inklusive en mormor som stod och pysslade i köket. Gjorde dock en annan variant av det hela; scrambled eggs och bacon, surdegsbröd (ej hembakat) med ost och salami, nötkaffe och färskpressad juice.

 Riktigt gott var det. Blev så mätt att jag var tvungen att pusta ut i sängen en stund. Men efter ett par timmar var det hög tid att ge sig ut på långpasset – för att hinna innan det var dags för söndagsjobb. Jag gjorde en fläta för att få lite pepp men som ni ser blev den rätt kass. Jag är värdelös på allt vad gäller flätor och avancerade sminkningar. Ojoj, var rätt omotiverad och seg. Och det var ju så grååååååått ute.

 Men kom igen! Nu springer vi! Och det gjorde jag. Fortfarande lite väl mätt men det gick bra. Exakt samma runda som förra söndagen: springspring kilometrarna fram till Lidingöbron, Värtan, Djurgården, lilla Djurgårdsbron, över på andra sidan, Strandvägen, Skeppsbron, Stadsgården förbi Viking Line-båtarna, Norra Hammarbyhamnen, under Skanstullsbron, Hornstulls Strand (tyckte jag skymtade Charlotte Karlsson?), Söder Mälarstrand (klockan visade exakt 24,24 km vid Münchenbryggeriet), Skeppsbron igen, Strandvägen, Värtan, Lidingöbron, sista biten spring – piip! Hemma. 36 km, snittfart 4:48 min/km. Konstigt det är ibland. Jag var ju så seg innan jag gav mig av men när jag väl sprang så kändes det så självklart. Den känslan älskar jag. Och det kändes som tiden gick fort.

 Som vanligt blev jag galet sugen på smoothie sista biten. Det är ofta det första jag gör när jag kommer hem, kan knappt prata med någon förrän mixern är igång. Idag hallonsmoothie som jag drack medan jag stretchade.

 Lunch i expressfart för att sedan ta tunnelbanan till jobbet.

 Kommunaltrafiken gör mig aningen folkskygg nuförtiden. Har absolut inget emot den, på många vis älskar jag tunnelbanan; glo på folk, tjuvlyssna på folk etc. Ja, bortsett från tiden precis innan ett lopp, klarar inte av folks host och nys då, då är jag extremt folkskygg. Och rent allmänt springer jag hellre än fraktas fram, men det kändes lite väl att springa till jobbet efter mina 36 km.

 Köpte kaffe och hälsojuice med massa jox i, hör bara: mango, banan, spenat, spirulina… ok? God var den hur som helst, slank ner på tre sekunder då jag fick enorm törst efter mitt långpass. Nu: jobba! Vi hörs!

 Jag gillar söndagsmorgnar. Särskilt såna här fina. Vi gjorde en brasa.

 Framförallt är söndagsmorgnar lite lyxiga för då tar jag det lugnt på morgonen, äter frukost och läser tidningen innan jag springer.

 Ungefär detta äter jag varje söndag, ja ni har ju sett bilden förr om man säger så. Plus två mackor. Olle var så snäll och satt och gjorde en ny spellista till mitt långpass.

 Själv plockade jag undan all frukost, tömde diskmaskinen, fyllde diskmaskinen, plockade upp rent allmänt och klädde på alla barn. När jag ska dra iväg på långpass i flera timmar så försöker jag fixa en massa innan så jag ligger på plus på hemmafronten, hehe.

Sen var det dags att klä på sig själv. Galet att det var 15 grader varmare imorse jämfört med igår. Gjorde det hela lite enklare.

 Och sen, sen var det dags att springa iväg!

 In mot stan. När det är såhär snöigt så tycker jag det är enklare att köra långpassen i stan, gångvägarna här ute räcker inte riktigt till. Dessutom är det kul att se lite folk, särskilt efter de två långpassen på en öde, rak väg i Tulum. Lite spänd på det hela eftersom förra veckans långpass blev inställt pga foten och jag som mest har sprungit 15 km på raken här i veckan. Ok såhär blev det: Lidingöbron, Värtan, Djurgården. Hade först tänkt mig en lång Djurgårdsrunda men ändrade mig och bestämde mig istället för en Söderrunda. Därmed sprang jag över till andra sidan vid Lilla Djurgårdsbron. Här stannade plötsligt musiken. Vad nu? Fipplade en stund med telefonen i farten för att få igång den specialkomponerade musiken, men nej. Jag vägrade stanna och efter en stunds pyssel började fingrarna bli riktigt kalla så det fick bli ljudlöst resten av passet. Vad gäller musik så är det egentligen det tysta jag föredrar, men jag gillar lite variation – och just idag med Olle som tänkt till var det ju synd. Fast ändå bra med hörlurarna mot kylan! Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, Stadsgården förbi Fotografiska och båtarna. Saltsjö Kvarn på andra sidan och sen Norra Hammarbyhamnen – här var det så otroligt soligt och fint, hårt och bra underlag. Många löpare. Sprang förbi mina föräldrars kontor vid Skanstullsbron, koloniområdet och sen längs Hornstulls Strand. Här var det dock på tok för mycket promenerande för min smak. Ska erkänna att jag idag dessutom var allmänt irriterad på alla fotisar. Det vanliga; ja, bra idé, vi går fyra på bredden eller gå och filosofera mitt i gångvägen för att plötsligt kliva till höger eller vänster eller stå och prata med någon man stött på mitt i vägen, ja perfekt, vi står såklart mitt i vägen… Jaja, bara att parera och kuta på. Fortsatte längs Bergsunds Strand (alltid lika fint), Söder Mälarstrand (som låg i skugga och rätt dåligt moddigt underlag) och sen äntligen soliga Slussen och återigen Skeppsbron och sen samma väg tillbaka via Strandvägen och Värtan.

Mot slutet av rutten så tänkte jag lite på mina långpass. Många pratar om det som terapi och ja, lite så är det nog även för mig. Men jag skulle nog snarare säga att det för mig handlar om att sortera en massa tankar och känslor. Det är som att jag tänker fortare när jag springer, och så sorterandet; släng iväg det där, det där ska vi prata om osv – och så blandas det hela med tankar på underlag, backar, snittider och träning. Men det blir ändå lite som ett förvaringssystem för själen. Det blev totalt 36 km, snittfart 4:56 min/km. Och en, som det verkar, glad fot! Trots att det blev 36 km istället för de från början 30 planerade.

 Skyndade in och gjorde smoothie.

 Som jag drack med sugrör medan jag stretchade. Sen dusch och lunch och sen… semla!

 Och till semlan lyssnade jag äntligen på Olles spellista. Den passade för övrigt väldigt bra även till semlor men nästa löppass, då!