Uma väckte mig tidigt. Tänkte att klockan kan ju bara vara fem men nej, den var faktiskt sju. Jag bestämde mig för att äta frukost innan jag gav mig ut. Efter det började jag packa, tänkte att jag packar det viktigaste idag dvs alla springgrejer.

 Skorna tar jag dock i handbaggaget, det är ett som är säkert. Försvinner väskan så får jag väl kuta i bikini eller någon poncho/patronbälte. Ett par grejer som jag köpte för ett tag sen men som ännu inte blivit insprungna är dessa ”Sun sleeves”, alltså lösa ärmar som skyddar mot solen.

 Jahapp, sen drog jag på mig löparkläderna.

 Sprang ner till Lidingöloppets sista mil för att köra naturliga intervaller. Det gick som ett smalt spår bredvid skidspåren och jag satte av. Det gick bra de första tre kilometrarna men sen gav jag upp. Det var svårt att få upp något tempo och jag bara vägrar stuka någon fot nu precis innan vi ska åka. Så vid Kyttinge vek jag av och sprang upp på vanliga vägen. Ah, så skönt! Nu gick det att pinna på bättre och stundtals kunde jag hålla 4:25-fart. Sprang mot Ropsten och över Lidingbron. Tror aldrig det hänt tidigare men idag visade mätaren att det bara var en cyklist som hade passerat in mot stan. Jag tänker rätt mycket på den här mätaren, jag hade gett… 27 kronor för att få veta vem den där cyklisten var.

 Totalt 12 km i stundtals bra tempo – för att vara vinter.

 Hem till gänget som hade bakat kakor.

 Och jag duschade och målade tånaglarna. Jesus, snart ska ju mina fötter bli offentliga. Dessa fötter som inte sett dagens ljus sen i augusti utan bara legat och tryckt i svettiga löparskor – snart är ni välkomna ut.

 Och… DÄR! Var sista arbetsdagen över. Känns alltid lite tomt sådär första minuterna på loven. Men helt ärligt så ska det bli skönt att få vila huvudet i ett par veckor. Benen däremot, de ska inte få vila. Jag bytte om och sa god jul till jobbet.

 Och började springa genom stan. Kändes så skönt att kuta på kvällen, det går definitivt lite snabbare då än på morgonen. Trots snön så kändes det stabilt under fötterna och jag fick känslan av att jag flög fram. Lustigt, det var som att huvudet genast kopplade på semestermood för när jag 10 km senare stannade utanför dörren, så kunde jag inte minnas en enda tanke jag tänkt. Knappt minnas att jag sprungit hela vägen (men jag har inget minne av att jag satt på tunnelbanan heller så jag måste kutat). Det var som att jag bara kunde ta in fötterna, stegen, andetagen och sen… ingenting mer.

Och nu, nu väntar gäster och oxfilé. Efter två dagar på raken med fisk till både lunch och middag, så kan jag informera om att jag är fruktansvärt köttsugen! Och godissugen! Yeay!

 Rundade av gårdagskvällen med två ägg innan jag la mig. Klockan ringde tidigt, knät kändes ok så jag klädde på mig och sprang in mot stan. Hade egentligen planerat en längre runda men skjuter lite på den för att verkligen känna att knät är på banan. 10 km distans, den perfekta uppladdningen för en hektisk och viktig dag.

 Köpte en kaffe, stretchade noga både fot och knä. Tur att jag var ensam i det lilla omklädningsrummet för jag tar sån plats när jag stretchar. När jag låg där på golvet tyckte jag plötsligt att det luktade så illa. Efter en stund insåg jag att lukten kom från mina Boston. Lustigt, det är likadant varje gång; känner att det luktar, undrar vad sjutton det kan vara för att sedan inse att det är mina rosa Boston. Man kan tycka att jag borde lära mig.

 De står där och ser så oskyldiga ut men det ska man inte låta sig luras av. De luktar fruktansvärt. Jag tror det ”skedde” när de var splitternya och jag sprang genom ett kärr. Lukten har liksom aldrig försvunnit efter det. Men men, så länge jag springer bra i dem så får de stanna. Och ni behöver ju inte lukta på dem utan bara titta på bilden. Hej.

 

 Luciauppvisning x 2 imorse. Små huttrande barn med trånga Lucianattlinnen och pepparkaksdräkter utanpå overallerna, små dikter som det glömdes bort texten på, pepparkakor, kaffe, fina sånger och allt annat som hör Lucia till. Därmed blev det lunchlöpning.

 Kallt ute, nästan så jag borde tagit rånarluvan. Hade tänkt mig lite fartlek så jag sprang ner till Karlberg och slingorna.

 Men nä, där var det alldeles för mycket snö. Funderade ett tag på att springa i skidspåren men blev rädd för att få någon arg skidåkare efter mig. Plus det där med vrickningar. Så jag vände om ner till vatnnet och tog vanliga rundan över på Kungsholms Strand. Någon hade gjort fint med lyktor längs vägen.

 Kutade på och la in några snabba 100-metersintervaller. Hur fort det gick vet jag inte men i alla fall skönt att bli andfådd. Vände om, vinkade till kontoret men jag tror inte de såg mig.

 Totalt 8,5 km, varken mer eller mindre.

 Hallå, nu blir det deodorant-reklam:

 Jag älskar den här deon. Eller älskar. Det är kanske att ta i. Men den luktar gott och håller bra, det är väl det jag kan säga och ungefär det jag kräver av en deodorant. Finns på Apoteket/Apoteken.

 Ska jag springa på morgonen kollar jag alltid vädret innan jag går och lägger mig. Enligt yr.no skulle det inte vara alltför kallt idag så jag tänkte bra, då kan jag ta en lite tunnare jacka – i färg! Tralala. Så jag la fram följande:

 Sportlinne, Nike-linne som liksom är fodrat på insidan, ylletröja och jacka.

 Windstopper-tights från Casall. Dessa tycker jag är jättebra, till och med när det var -15°C hade jag inget annat under. Shorts för att jag tycker det är snyggt, värmer exakt noll, nada, niente. Yllestrumpor och Icebugs.

 Halsduk, jättevantarna som är totalt oproffsiga, men varma, samt min yllebuff. Jag hatar egentligen det där larviga ordet, buff. Men jaja, en sån i alla fall.

Så när jag drog iväg imorse såg jag ut såhär (enda skillnaden var att jag inte tog mina Icebugs):

 Sprang in mot stan, vanliga rundan via Husarviken och byggarbetsplatsen. Svårt att få fäste i all lös snö men det gjorde inget för det var inget krav på fart.

 Hej stan. Jag gillar att springa på dina gator.

 Framme! 10 km.

 Dusch och sen lite smink, som låg i den här fina necessären som Febe gjort till mig i slöjden. Ahh, förresten, hon kanske kan laga min andra ryggsäck?

 Man börjar bli vinterhärdad när man tycker det är varmt när det bara är -2°C ute. Idag lugn löpning till jobbet då benen var lite trötta efter gårdagens långpass. Trots mackor innan jag la mig blev jag så himlans hungrig när jag kommit halvvägs, jag brukar inte ha problem att springa på tom mage men just dagen efter långpass tycker jag ofta att det är så. Därför blev det en kaffe så fort jag kom fram.

 Förresten kanske någon uppmärksam människa ser att jag har ny ryggsäck? Precis samma modell som min gamla som har gått sönder lite och måste lagas. Det är nu man önskar man var lite bättre på syslöjd. Enda skillnaden på den här blå, är att den har en ficka framtill på bandet. Det är bra för där har jag numera min kamera så att jag lätt kan dra fram den och fota i farten.

 En annan grej som gått sönder är min gröna ylletröja som jag använt och tvättat tusentals gånger. I för sig är det  bara ett litet hål så det är bara att nöta vidare med den. Jag kan gilla när saker går sönder, då känner man att man verkligen använt dem – ja förutsatt att de inte går sönder direkt.

 Vi ses!

 Varför uppfinna hjulet? Jag klev upp när klockan ringde och gjorde exakt samma sak som igår: klädde på mig lager på lager och gav mig av i mörkret. Enda skillnaden i klädväg var att jag idag tog mina Boston och drog på dubbar. Kolla också vad präktigt med reflexer och allt. Har blivit inspirerad av alla fotriktiga cyklister.

 Måste säga att en sak som är lite tråkig med vintern, det är att man mest kutar runt i samma svarta kläder. Tur det finns mössor i lite roliga färger. Ja, och reflexer. Denna vinter är jag dock glad över att jag äger fyra varmare tights så jag slipper tvätta non stop.

-11°C. 19 cyklister hade passerat på Lidingbron. Samma väg som igår, längs Husarviken och bakvägen fram till Valhallavägen och så Odengatan fram. 10 tidiga km, precis som igår. För att på något vis bryta måndaghelaveckan-känslan så köpte jag en kaffe idag.

 Hörrni, en grej som jag tycker är lite fin är när man köper en tröja från Icebreaker och kan följa exakt var ullen kommer ifrån. Jag ska resa digitalt till Nya Zeeland lite senare idag om jag får en stund över.

 Adieu.

 -14 visade termometern ute på Lidingö när jag klev upp. Drog på mig underlinne, ylletröja (inser jag kommer behöva köpa ytterligare en till), yllestrumpor och fodrade tights. Och rånarluva i merinoull! Rånarluva tycker jag är hur bra som helst när det är svinkallt ute, till en början är det skönt att andas i den – även om man får in tyget i munnen. Sen när lungorna vant sig lite vid kylan så kan man ju dra ner den så att mun och näsa är fria.

Över Lidingöbron. Alldeles suddigt på andra sidan, som om jag glömt ta på mig linser. Men det måste varit någon slags dimma eller kylan som gjorde det. Längs Husarviken, ett fåtal cyklister som passerade men annars bara jag och byggarbetarna. Genom stan, folk stirrade på mig – måste varit bankrånarlooken. Framme vid jobbet efter 10 km. Dusch. Höll på att aldrig komma ut från duschen, det var så otroligt skönt. Och varmt.

 Så. Måndagen kan börja. Men först lite frukost.

 Men allvarligt, kolla ut genom fönstret. Hur vackert är det inte? Fina Stockholm.

Vaknade. Tyst och mörkt. Men ändå, varför har inte klockan ringt? Jo, för att iPaden hade slut på batteri. Men som tur är har jag en inbyggd löparväckarklocka för jag hade vaknat av mig själv bara tre minuter efter utsatt tid. Upp och ut till premiärspring i snön. Det fina med att vara uppe tidigt är att man är den första som får göra fotspår i snön.

 Idag blev det raka spåret till jobbet. Var rädd att det skulle vara halt men nej. Däremot väldigt slaskigt så jag var genomblöt om fötterna redan efter 200 meter. Idag hade 29 cyklister passerat på Lidingöbron, jag gillar dessa små fakta. Tog vägen via Husarviken, ungefär där kom en cyklist farandes, vände sig om och ropade ”Vilken fart du har!”. Såna där små tillrop är väldigt trevliga tycker jag, särskilt när man harvar på i slask i mörkret. Jag la märka till ett cyklisten hade såna bra röda reflexer på sig, som små lysande band runt fotleder och armarna. Tror jag måste fixa lite fler reflexer, just nu har jag bara en blinkande röd lampa på ryggsäcken. Får kolla upp det.

Totalt 10 km. Framme vid jobbet sprang jag ner till Bangården. Inte vet jag varför, fötterna bara styrde mig dit. Kanske var det ögonen som ville se något urbant.

 Sen in till omklädningsrummet och duschen. Ensam där så jag kunde lyssna på musik och dricka kaffe i duschen i godan ro.

 P.S. Och nu lite skryt: Tvålen som står där är en specialtvål vi tagit fram för Kungliga Operan. Den vann två fina reklampriser häromdagen. Därför var det lite extra roligt att duscha med den imorse.

Vaknade till regn. Regn, regn, regn. Ganska trött då jag av någon anledning sovit dåligt senaste nätterna, har legat och vridit och vänt på mig på ett irriterande vis. Smög upp och klädde på mig. Tänkte att en sån här regnig dag passar det utmärkt med tights med gummibitar på, lite galonbyxkänsla.

 Sen gav jag mig av. För att efter 100 meter vända om och hämta en halsduk. Gav mig av på nytt. För att återigen vända tillbaka för att byta till en tunnare tröja och en jacka som klarar av ordentligt med vind och regn. Och sen! Sen kunde jag äntligen börja kuta in mot stan. Kl 06:38 när jag sprang över Lidingöbron hade endast 22 cyklister passerat enligt räknaren på bron. Tog Värtavägen och sen ut på Djurgården en sväng innan det var dags att springa Valhallavägen fram mot Odengatan och till jobbet. 16 km, 4:52-fart.

 Sen blev det en stor kaffe. Och kolla vilken stor kvinna bakom mig i kaffekön.

 Nä, det är bara en fin tavla inne i Bonnierhuset. Sen drog jag och min kaffe till omklädningsrummet.

 Där satte jag på musik och fylldes av en helt otrolig lyckokänsla. Lycka över att vara dyblöt efter en springtur, över att foten inte bråkar, över tanken på barnen som knatar iväg till skola och dagis, över att jag har ett roligt jobb – liksom lycklig över att bli så lycklig över allt det vanliga, om ni fattar. Just såna där lyckorus tycker jag kan kännas ännu större när de händer på ganska deppiga platser, som i ett gammalt omklädningsrum.

 Sen parfym och minnen från när jag och syrran var i London för nästan precis ett år sen, då jag köpte den här flaskan. Minns hur jag sprang runt i Hyde Park varje morgon, mina gamla rutter från när jag bodde i Notting Hill. Efter allt vältrande i glädje och minnen var det dags att kila upp till jobbet. Tyvärr fick jag sticka ner fötterna i mina dyblöta löpardojor eftersom mina vanliga skor var uppe på jobbet. Ungefär där kom jag tillbaka till verkligheten.

 Nu då? Nu fortsätter onsdagen. Vi ses!