Upp ur sängen och raka vägen ner i löparkläderna. Men vad sjutton, minus tio grader ute? I förra veckan gick det ju rykten om att det skulle bli plus tio grader den är veckan. Men spela roll, bara att dra på sig en varmare mössa. 7 km uppjogg och sen framme vid backen där jag körde backintervaller.

 Inte ett enda Army Training-gäng, de måste fått sportlov den här veckan. Det har inte jag men jag sportar på som vanligt ändå. Våra två äldsta barn flög däremot iväg till Göteborg på sportlov nu i helgen. Helt själva! Det känns enormt stort, att de satt där på planet bredvid varandra utan Olle eller mig. Fint. Men också lite vemodigt. Att de blivit så stora. Just det tänkte jag dock inte på just när jag sprang. När jag kör intensiva pass så går det verkligen att tänka på något annat än att springa. Så fort tankarna fladdrar iväg så går det för långsamt.

Sen genom stan till jobbet. Torra, underbara stadsgator.

 Totalt 16 km. På slutet sprang jag förbi så många människor med kaffemuggar i händerna, och det luktade så gott, så jag var tvungen att köpa en själv. Här står jag med den i min hand och suktar er.

 Sen vanliga proceduren: på med duschen som tar 15 minuter på sig för att bli varm och stretch.

 I övrigt så har jag det inkommit information från Intresseklubben. Såhär lyder den:

 1. Jo, jag tog ju ett nytt hål i örat för ett tag sen. Ja det är diamanten där i örat (som tyvärr inte är en diamant). Jag vet att vissa av er funderat på hur läkningen gått? Den har gått sådär faktiskt och det var nog därför jag tog ut örhänget förra gången jag gjorde ett hål precis exakt där. Men denna gång härdar jag och tvättar det massa med bakteriedödande medel, och nu tycker jag det börjar bli lite bättre ändå. Jag vägrar ta ut örhänget, det ska sitta där vare sig örat vill eller ej.

 2. Jo, jag traskar runt i klackisskor en del nuförtiden. Ja nu pratar vi inga höga klackar för det gillar jag ändå inte längre. Men klackar som på de här cowboystil-på-rätt-sätt-aktiga skorna. 90% går jag fortfarande i mina Nike Free-dojor men ändå, det är lite nytt det här med klackisar. Allra oftast har jag dock inga skor på mig alls. Så fort jag sitter ner rullar jag nämligen golfbollar under fötterna.

Det var det hela från Intresseklubben. Hoppas ni antecknade noga. Vi hörs!

Avslutade gårdagkvällen med magstyrka. Precis när vi sen skulle sova så hördes det ett litet kraxande från ett av barnrummen och rutinerad som man är, så vet man inom sig på bara en sekund, att yngsta dottern är sjuk. Mycket riktigt. Feber. Jag kan nog utan att ljuga säga att vi har haft alla åkommor som finns sen vi kom hem från Mexiko. Det har liksom bara vispats runt mellan oss; förkylningar, influensor och kräksjukor om vart annat. Till slut sov dock hela huset, inklusive jag själv, men då var klockan mycket.

 Min mamma var snäll och kunde ta hand om sjuklingen på fm så jag gav mig av tidigt hemifrån, i löparkläder som vanligt. Denna vecka har från start till slut varit full av viktiga möten och presentationer, och att få en förmiddag på jobbet var guld värt. Snälla mamma. Men! Först skulle det som sagt springas.

 Det är som att hela min kropp törstar efter alla vårtecken som går att finna. Kanske därför jag tyckte (ville tycka) att fåglarna kvittrade extra högt och tidigt imorse. Och i vattnet nedanför Lidingöbron var det en drös fåglar som flög fram och tillbaka och skriade på ett sommaraktigt vis. Lite som om de velade kring om det nu verkligen var på väg att bli vår och värt att stanna i Sverige eller ej. Jag sprang vidare mot Lill-Jansskogen. Där var det som vanligt ett Military Training-gäng som gjorde massa övningar. Själv skulle jag bara göra en enda sak: springa backintervaller. Satte igång och slogs plötsligt av en härlig insikt.

 Att jag faktiskt såg himlen! En blå himmel! Och vet ni, idag släcktes faktiskt gatulamporna sex minuter tidigare än häromdagen! Kutade upp och ner en bra stund. Kändes i benen att de fått jobba rätt hårt flera dagar på raken. Sen begav jag mig mot jobbet och tog en liten extrasväng i stan för jag blev så uppåt av ljuset och gruset på gatan (isfläckarna och snön valde jag att ignorera).

 Totalt 16 km. När jag kom ner i omklädningsrummet var jag full av denna vårenergi jag hittat på vägen och bestämde mig för att ta tag i den överfulla papperskorgen. Samlade ihop allt skräp som trillade ur när jag försökte lyfta upp den och gick sen ut och slängde den i en städvagn jag hittade. Och sen satte jag i en ny påse. Gud så präktigt!

 Mer vårkänslor än så tror jag inte att det blir i omklädningsrummet. Jag blev faktiskt sugen på att skura golvet också för det verkar inte blivit gjort senaste halvåret. Vi får se. Stretch, dusch och sen packa ihop alla prylar.

 Det var min vårmorgon, minusgraderna till trots.