Idag sprang jag på lunchen. Fast inte i löparspåret, utan på stan. Jag står inte ut med att inte ha en gymboll hemma så det blev en rusch ner på stan för att köpa en ny. Denna ska jag sköta om likt en nyfödd bebis, inte låta den rulla iväg i vinden vind för våg på taggiga grenar. Jag köpte också några fler pannband.

 Det är många som frågat mig om dessa, var de kommer ifrån och så. Jag köper dem på American Apparel. Tanken är väl egentligen att man ska gå runt typ i glansiga tights, knallrött läppstift, kort kjol och en bylsig kort t-shirts när man har dessa på sig. Eller ligga och åma sig på ett golv i LA – ja i alla fall om man tittar på American Apparels reklam. Men jag kan informera om att de även funkar ypperligt i löparspåret.

I alla fall, efter jobbet sprang jag på riktigt. Bytte om från den här paljettskapelsen…

 … till det här mer löparmässiga.

 Jag hoppades nästan på regn ute, sådär som det var imorse. Jag älskar sommarregn, varmt och små lätta droppar som bara känns härliga. Men det var inte en droppe i sikte.

 Men desto mer sommar i Vasaparken med fotboll, minigolf och hela rasket.

 Nästlade mig fram genom stan så att jag inte behövde stanna en endaste gång och kunde hålla ganska bra tempo. Benen verkade ha glömt morgonens backar.

 Totalt 10 km i 4:24 min/km. Hem till två av tre barn. Vår minsta tjej är kvar på Gotland med min mamma, syrra och två små kusiner. Märklig hur tomt det blir när inte hela gänget är komplett. Men det är inget i jämförelse med tomheten när alla är borta. Den klarar jag nästan inte av längre. Hej då.

Eller förresten, en sak till. Grannens körsbärsträd tvärs över gatan. Så fint. Jag tycker det är perfekt när grannar har det fint för då har man bästa utsikten.

 Hej.

Vädret! Det är så bra. Så bra att det bara var att dra ner i katakomberna till omklädningsrummet när det var dags för lunch. Efter att man har bytt om och ska ta sig ut, så passerar man en slags konferensyta där olika företag kan hyra in sig in. Det känns alltid lite märkligt att gå förbi dessa konferensmänniskor i full löparstass. Idag lite extra märkligt då jag bara hade linne och korta tights. Och de hade kostymer och stod och konfererade för fulla muggar.

 Det är en speciell känsla att springa samma runda som man precis sprungit på ett lopp. Framme vid Stadshuset var det fullt av blå blommor och vår. Detta såg jag ingenting av när jag sprang i lördags, var det verkligen sådär blått då? Förmodligen. Men jag hade ju fokus på annat håll än på små blomster. I alla fall så var det en härlig lunchtur. Som att benen började vakna till liv så smått igen efter helgens spring. Dessutom så är den där bakiskänslan helt borta vilket jag tackar för. Minns inte ens då jag senast var bakis på riktigt.

 Bortsett från blommorna såg jag en tjej som låg och solade i bikini nere vid Karlberg. Det kanske är vad man själv borde göra för att bli av med löparbrännan som redan fastnat. Totalt 10 km i 4:26 min/km.

 Sen lämnade jag solen…

 … och sprang ner i katakomberna igen.

 Snabb dusch och lite sån här, fastän det är måndag.

 Sunday Cologne. Så fint namn. Det låter som något man ska ha på sig en dag i London, när man strosar runt i eleganta kläder i Hyde Park. Det skulle ju inte riktigt jag göra men den funkar även när man är AD på en reklambyrå i Stockholm. Hur som så påminner den här doften mig om en annan doft. Både Olle och jag har luktat och håller på att bli tokiga på att vi inte kommer på vad det är som den påminner om. Jag börjar undra om det är 80-talsdoften Kouros? Med denna cologne på mig så jobbade jag vidare. Och sen var det dags att ge sig av hemåt.

 Jag brukar inte springa tre pass om dagen men denna vecka ska bli lite av en mängdvecka och dessutom så är springa det bästa sättet att frakta sig när man har lite bråttom. Då vet man ju att man kommer fram en viss tid. Så. Jag sprang.

 Typiskt att man har solen i ryggen så gott som hela vägen hem. Lite varmt med ryggsäcken om man säger så.

 Totalt 10 km i 4:49 min/km. Och sen denna fenomenala dryck:

 Iskaffe! Förresten: mjölk. Naturens egna energidryck som det står på paketet. Det gillar jag. Sen jag började kuta mer dricker jag väldigt mycket mjölk. Det är inget jag bestämt utan kroppen som ber om det. Mjölk och yoghurt verkar den vilja ha i massor.

Men nu. Nu ska jag inte springa mer för idag. Däremot ska det bli magstyrka som godnattsaga.

 Här står jag med morgonsvullet ansikte. Imorse var det nämligen dags för ett distanspass, varken mer eller mindre. På lunchen ska jag till Pekka och testa och bör ha utvilade ben. Därför lugn och skön distans som för övrigt blir dagens enda löppass. Jag var förresten så proffsig igår och tog med mig ombyteskläder som jag la in i mitt skåp i omklädningsrummet, så jag skulle slippa kuta med ryggsäck här på morgonen. Således sprang jag tomhänt in mot stan.

 På bron var det blåsigt. Vidare längs Husarviken och mot norra Djurgården. Fick lite Premiärmilenvibbar.

 Man blir ju lite uppåt av alla knoppar som börjar dyka upp på träden. Tänk så fint det kommer vara överallt snart. Just nu är kameran lite trött på att ta bilder där allt är grått och brunt, men snart så!

 Totalt 15 km. Sen drack jag kaffe och gjorde lite armhävningar i omklädningsrummet. Klar!

 Men hörrni, har jag pratat om min väckarklocka? Tidigare hade jag alltid vår iPad som väckarklocka, och fastän jag hade hittat en app med massa härliga väckningsljud så blev jag alltid lite stressad av vetskapen om att jag hade mail och internet precis bredvid huvudkudden. Det var då min drömmaskin kom in i bilden!

 Ja den heter så: Dream machine. Ni hör ju själva, en sån vill man ju sova bredvid. Drömmaskinen har dels olika bra väckningsljud som ni ser på den här lite morgonsuddiga bilden. Naturljud, fåglar, regn och annat trevligt.

 Men den har också denna finess, att den kan projicera tiden på väggen!

 Tada! Så det är liksom både mjukt och hi-tech på samma gång. Nog om denna. Imorgon springer vi vidare.

Eftersom barnen inte hängde med till Köpenhamn så firade vi min födelsedag ikväll. Bra med såna där efterskottsgrejer, det gör att man kan dra ut på sin födelsedag ytterligare. Vi gick till Nero och åt.

 Olle och jag kan knappt fatta att barnen blivit så stora att man faktiskt kan sitta och äta i lugn och ro, ja lugn och ro om man jämför med hur det var för ett par år sen. Det är en rätt lyxig känsla. Dock hänger man ju inte kvar så länge när man är ute och käkar. Man beställer, äter och går. Så ungefär prick en timme efter att jag ätit den där spaghettin så var det dags att åka hemåt. Otroligt effektivt. Men först smög jag in på toaletten och bytte om. Till springkläder! Kvällen var ju så fin.

 De andra hoppade in i bilen.

 Och jag sprang. Lustigt det där med mat i magen. Nu var jag ju helt full av spaghetti, sallad, öl (alkoholfri) och glass – men ändå fick jag inte håll. Imorse däremot när jag fick håll, hade jag ju smält maten i ett par timmar, men då höll jag i för sig högre fart. Nu brydde jag mig inte om farten utan sprang nästan som meditation genom den ljusa staden. Tyvärr hade jag glömt min fula midjeväska så jag kunde inte ha med mig kameran. Och det var synd för det var så fint. Östermalmsgatan. Kaknästornet när jag kom fram till Gärdet. Värtan som var alldeles silvrig i kvällssolen. Sist men inte minst: solnedgången vid Lidingöbron. Jag önskar jag kunde kopiera den till era ögon.

 Totalt 10 km i 4:53 min/km. God natt.

 Att vakna och allting bara är som vanligt. Det var inget jag förr i tiden lade märke till. Men idag när jag stod där i morgonsolen och klockan letade efter satelliter, då blev jag så tacksam och lycklig över livet som det är. Att jag är frisk, att alla i familjen mår bra. Faktum är att sånt här har jag börjat tänka en hel del på sen jag började springa mycket. Inte så konstigt egentligen för plötsligt är kroppen ens redskap och pajar den, ja då har man inget redskap. Men det handlar inte bara om löpningen utan om hela livet. När jag springer så kommer jag närmare den där urmänniskan i mig, som egentligen inte behöver så mycket (ja förutom ett par nya Adios då och då), man är liksom den man är där och då och löpstegen blir som mat och vatten. Ja ni fattar, livet blir liksom tydligare och man känner så starkt vad som egentligen betyder något. Jag tänker ofta på att man inte ska ta livet för givet, inte ta för givet att man ska vara frisk hela livet och få bli jättegammal utan istället se varje dag som en gåva man ska vara tacksam för. Om man bortser från att det hela låter sådär som att det kunde varit broderat på en väggbonad, så måste jag säga att jag gillar tanken. Att verkligen gå in i den: varje dag är en gåva. Att det faktiskt finns ett värde i saker och ting när de bara är som vanligt. Nu snackar vi ingen guldkant, bara precis helt jäkla vanligt. Och faktiskt, detta har fått mig att släppa min dödsrädsla som jag i många år gick och bar på. Vara glad över varje ny fin dag istället – och i ordet fint ingår snöstorm och minusgrader i juni.

 Tacksam och salig sprang jag ut mot Hustegaholm. All snö borta nu. Den enda snön som fortfarande existerar är en liten vit fläck högst upp på Ekholmsnäsbacken.

Ikväll är det Guldäggsgala. Det är reklambranschens finaste tävling med prisutdelning, middag och fest. Jag har planerat dagens löpning utifrån detta galej men nu har andra saker ställt till det så förmodligen blir det inget Guldägg för mig.

 Jag såg flera andra löpare ute. Man glömmer nästan bort att klockan är 06:00 när man inte är helt ensam med rådjuren.

 Totalt 12 km. Tack.

Sprang hem från jobbet. Hade en liten träff vid Lidingöbron så det gällde att hålla tiden. Det här med att springa till saker, jag önskar att jag alltid kunde göra det. Hade ett ärende på lunchen idag och allra helst hade jag velat dra på mig löparskorna, springa och fixa det sådär i raketfart. Men man blir ju svettig. I för sig bara lite så ingen skulle troligen ens märka om jag bara hoppade i mina vanliga kläder utan dusch. Men ändå. Lite ofräscht skulle det kännas. Så istället fick jag ta t-banan och känna mig instängd. Det som tog 40 minuter hade lätt gått på halva tiden om jag kutat.

 Men hem sprang jag alltså.

 Såklart var jag inte sen, mitt signum är att alltid vara för tidig. Så även idag. Jag fick snurra runt där en stund och insåg då vilken rusningstrafik det är på bron nuförtiden med alla som går och cyklar. Det gillar jag, tänker att naturen blir så glad. Sen hade jag mitt lilla möte, det tog inte lång tid och jag får berätta mer om det sen. Därefter kutade jag vidare hemåt. På fötterna hade jag de där specialdesignade Adiosen som är lagom i storlek. Jag ger dem stort A i betyg!

 Kände några små regndroppar i luften sista kilometern och då var det bara att öka. Inget regn på findojorna!

 Totalt 11 km att lägga till handlingarna. Hej.

När jag kramade Uma innan jag smet hemifrån imorse så frågade hon varför jag hade en plastpåse på mig.

 Det visade sig dock att plastpåsejackan var helt perfekt eftersom vädret var riktigt kasst.

 Några tappra cyklister och en och annan löpare, men annars var det bara jag och långtradarna, som körde alldeles för fort och skvätte ner mig. Men har man en plastpåse på sig så har man.

 Förbi Gärdet där det kändes alldeles overkligt att det bara så sent som i söndags kväll satt folk och drack vin och tjoade i solen. Nu var det mer den där Stockholm Marathon-känslan från förra året. På tal om det. Visst kan det inte bli lika kasst väder i år igen på Stockholm Marathon? Jag menar hur stor är sannolikheten för det, den måste ju vara minimal? Jag tänker mig att vi kanske får det ultimata vädret i år dvs runt 15-20 grader, sol och vindstilla.

 Totalt 11 km. Nu: jobba!

 Tralala. Här ser ni mitt nya iPhoneskal som jag köpte i Köpenhamn. Jo det stämmer, det var 38 år jag fyllde. Men jag ska be att få tala om att det är väldigt bra att det är sån stark färg på det för man bara ”bzzz!”, ser direkt var telefonen ligger. Idag när jag sprang hem från jobbet så blev det med musik.

 Just när jag springer hem på kvällen så kan jag gilla att lyssna på musik men i övrigt så kör jag naturljud på alla mina pass just nu. Jahapp, jag sprang genom staden. Med de orangea öronen som stack upp.

 Benen var i ok form efter gårdagens långpass. Inte sugna på att springa världsafort vilket jag inte på något vis gjorde heller. Det var en väldigt vanlig distansmil som mer kändes återhämtande än något annat. När jag sprang så kom jag att tänka på alla brevvänner jag hade som liten. Jag var med i IPS – International Friendship Service – och hade brevvänner i jag vet inte hur många länder: Bahrain, Australien, Italien, Tyskland, England och en massa fler ställen. Breven man skrev var liksom sådär rediga. Hur mår du, jag mår bra, hösten är här, jag har spelat basketmatch i helgen osv. Inget spännande men jag gillade det. Och ibland fick man kort på personen man brevväxlade med. Det var alltid så märkligt, särskilt om man skrivit till varandra en lång tid innan. Minns Australienbrevvännen. Det var en kille. Jag trodde han var så tuff för i hans brev lät det alltid så. Sådär lite nonchalant och ball. Men det kan också varit hans överläge i språket som gjorde det. I alla fall, när bilden kom så kunde jag bara inte fatta att det var han. Så såg han ju inte ut. Inte i mitt huvud. Lite som med bloggar där det bara är text och man aldrig ser personen som skriver. Det finns något fint med det, med bara de där orden, men också chockartat när man väl ses. Om man nu ens fattar att man ses eftersom man inte vet hur personen ser ut. På mig har ni sett tusentals bilder vid det här laget så jag tror inte ni får en chock om/när vi ses. Men man vet aldrig. Jag ser förmodligen lite äldre ut i verkligheten och mitt hår är jättegrått och rosa. Så ni vet vad ni ska titta efter.

 Totalt 10 km i 4:54 min/km. Nu ska jag dricka grönt te. Det blev för lite av den varan i Köpenhamn så nu måste jag dricka ikapp. I dessa fina koppar som jag också köpte på resan. Det är för övrigt såna koppar som vi AD:s gillar extra mycket.

 En annan glad nyhet är ju att snön försvunnit helt och hållet medan vi var borta. Vips så hade vi cyklar igen. Det är nu man är nöjd med att man aldrig ens tog in dem, de hade det nog rätt bra där under snöhögen.

 Adieu.