Distanspass

Mot framtiden!

Tralala, så var den här tisdagen i början av juni snart till ända. Som tur är har jag hunnit med en del löpning. Men jag har också hunnit med att träffa Pekka.

Dels pratade vi igenom Stockholm Marathon. Det var kul. Sen gjorde jag en test vilket också var kul för det gick bra men gav också bra info för mig framåt. Men roligast av allt var ändå att prata just framåt, med siktet mot Berlin! Som jag ser fram emot det loppet. Staden, banan, stämningen! Men jag ser också fram mot träningen inför det, ja med en slags skräckblandad förtjusning…

På lunchen blev det ett distanspass. Jag brukar alltid springa över bron till Kungsholms Strand men idag fortsatte jag på ”min” sida utan att korsa bron.

Förbi Pampas Marina och vidare längs vattnet förbi Jungfrudansen och ut mot Sundbyberg. Älskar när man upptäcker något nytt för hit har jag liksom inte kommit förut, inte med springdojor på fötterna. Höll vanligt distanstempo för jag visste att jag behövde spara lite på krafterna till kvällens pass.

Men en bra lunchmil blev det och sen fisk till lunch framför datorn. Plötsligt var klockan fem och dags att bege sig hemåt.

Lämnade Torsgatan utan ryggsäck på ryggen vilket var skönt. Den fick nämligen åka bil hem med Olle. Snudd på att jag också var sugen på det men nej, det blev kutande. Genom stan mot Lidingö.

Efter bron visade klockan på 7 km, jag stannade till och nollställde klockan. Och tog ett litet kort.

Sen höjde jag tempot och tog mig an alla backar jag kunde hitta. Ut mot Elfvik. Hade tänkt springa längre men kortade ned passet en aning i och med att jag kände att benen var lite för trötta efter gårdagens backar.

Passet landade på totalt 17 km och dagens totala dos blev 27 km. Nu te!

Backar och jourhavande föräldralöpning!

Ok, det här var min måndag:

Jag startade morgonen med uppvärmning. Benen kändes lätta vilket var trevligt, och faktiskt lite oväntat.

Därefter var det dags för backintervaller. Jag har längtat lite efter dem men visste inte riktigt vad benen skulle tycka om saken, osäker på om de längtat. Men de var faktiskt med på noterna. Fast. De hade gärna lagt av där i halvlek, de tyckte att det räckte då. Fast det tyckte inte jag. Så jag kämpade vidare tills jag var klar. Gaah, den sista var kärv.

Sen hem till vår vissna syrénbuske.

Och vi som ska ha kompisar på lunch i helgen. Syrénbusken är liksom den ena, av totalt två fina grejer som vi har i trädgårdsväg och kan malla oss med, så jag tycker faktiskt att buskarna kunde hållit ställningarna fram till dess. De passar liksom till öl och vin och somriga festligheter. Tur då att den andra grejen, vår klätterväxt på baksidan, ännu är i form.

Annat som hände på morgonen var att jag hittade ett gammalt armband som jag älskar. Har letat efter det överallt. För som vanligt när man varit ordentlig och lagt ner saker i askar, så hittar men dem inte sen. Det här armbandet låg alltså prydligt nedlagt i en fin ask. Men är nu äntligen tillbaka på min arm!

Sen var det jobb för mig och ormen. Precis innan lunch, när jag jobbade som allra mest, så ringde de från skolan och meddelande att sonen kände sig skruttig och behövde gå hem. Så det var bara att dra på sig löparkläderna och springa hemåt.

Jag som hade tänkt låta benen vila lite längre efter backintervallerna. Nu fick de istället spurta hem redan efter några timmar. Jag hade dessutom flyt med rödljusen, överallt var det grönt! Och det var ju bra för det är något med sjuka barn som väntar på en, jag fylls av sånt otroligt omhändertagandebehov, som att det gällde liv och död kutade jag hem genom stan! Observera min Finisher-tröja från Stockholm Marathon. Jag gillar färgen och så jag tackar jag för att de gjorde hålet större det här året. Förra årets gula t-shirt fick jag knappt över huvudet och då kan jag informera om att jag har helt normal huvudstorlek.

Sladdade in med andan i halsen utanför dörren.

In till sonen som redan traskat hem själv från skolan. Han såg lite hängig ut men vettsijutton vad det var. Ingen feber och inget kräk och… ingenting faktiskt. Efter en glass och vila så är han nu ute och spelar fotboll för fulla muggar. Så kan det gå. Totalt 23 km idag. Tack ben.

Mer Gotlandsdistans och dagens tankar.

Ännu en solig morgon på Gotland.

Idag ett lite längre distanspass på morgonen.

När jag sprang genom gotlandstystnaden funderade jag över alla frågor jag får kring min löpning. För de är ganska många, och det är ju inget konstigt med det. Men två frågor jag får särskilt ofta. Den första ställs sällan rakt ut och formuleras på många olika sätt, men budskapet handlar i grunden om mitt löpande i själva verket handlar om en besatthet i min kropp och min vikt.

Jag skulle säga att det är det sista jag är. Besatt av min kropp och vikt alltså. Jag gillar att springa och min kropp är mitt redskap för att nå de resultat jag vill uppnå. Det är löpning det handlar om, kroppen blir vad den blir av träningen. Min familj ägde aldrig en våg under hela min uppväxt. Men själv skaffade jag en för ett tag sen – för att Pekka sa till mig att hålla koll så jag inte går ner för mycket i vikt. För det är lätt hänt när man kutar mycket och då ökar även skaderisken. Så därför håller jag lite koll men det går ofta långa perioder emellan gångerna och jag har den instoppad längst in i garderoben. Jag vill inte att barnen ska se mig på vågen, jag gillar inte kvinnor och män på vågar. Här känner jag också av skillnaden mellan hur folk ser på kvinnor och män. Om jag hade varit man tror jag inte att jag fått särskilt många frågor om min löpning i själva verket var en besatthet i någon slags jakt efter smalhet eller snygghet.

Den andra frågan som både jag och Olle ofta får, handlar just om hur mitt löpande påverkar familjen och om hur Olle ser på all tid som läggs ner. Även här känner jag skillnaden på hur folk ser på män och kvinnor. Jag är säker på att en man som tränar som jag inte får hälften så många frågor, och att inte så många undrar hur deras fruar får livet att funka. Olle anses SÅ DUKTIG som lyckas få ihop livet med barnen då jag är ute och springer. Jag tycker själv att han hittar på en massa kul saker med barnen på helgerna när jag är iväg, och det är lite trist att inte kunna hänga med på grejerna de hittar på, men det är faktiskt ingen jättegrej. Jag får dessutom en känsla av att om det varit heminredning eller trädgårdpyssel jag varit intresserad av så hade jag inte mötts av lika många höjda ögonbryn.

Förutom kärlek så är faktiskt bland det bästa jag kan tänka mig att ge våra barn, stunden när jag kommer hem efter ett fyramilapass. Att det är fullkomligt självklart att jag som kvinna kan kuta långt och fort – och att familjen klarar sig väldigt bra när jag är iväg. Ja, jag vet att jag snackar om självklarheter här men ändå. Det var sånt jag tänkte på när jag sprang. Nog om det. Efter morgonens löptur blev det bad. Det går inte att göra annat i den här värmen. Helt ensamma på stranden var vi. Jag invigde ett par leopardbadbrallor. Det äger jag möjligen fler än löparskor.

Löparbrännan känns igen på långt håll: kritvita fötter, vitt linne på sig fast man inte har något linne på sig och helt vit bak efter tightsen. Sen blev det lunch. Jag älskar filmjölk fullastad med grejer när det är såhär varmt. Plus tusen mackor och ägg.

Senare på dagen var det dags för mer distans. Men först på med detta under armarna:

Och dessa på fötterna:

Sen iväg.

När det är såhär fint väder så kan man inte få in i sin skalle att det kan bli dåligt väder igen. Och att det ska bli vinter, haha det är ju en skrattretande tanke! Borta vid Holmhällarpensionatet hade det dykt upp en del folk nu. Och jag såg denna:

Kan inte springa förbi en husvagn längre utan att tänka på Breaking Bad. Det är för övrigt det enda jag längtar hem till, vi kan ju inte kolla på det här pga pga det obefintliga internetet. Därefter blev det häng i trädgården med alla katter. Dagens totala mängd landade på 30 km.

Imorgon bär det av hemåt men jag kommer hinna klämma ett kortare långpass innan och kräma ut det sista av Gotland för denna gång. Hej då.

P.S. Vill ni sen en gullig minigrej? Här, en luddig larv som också var ute på springtur:

Hej då igen.

Dagen då Gotland blev Grekland.

Ahh. Åtta timmars sömn. Otrolig lyx. Innan jag gav mig av hemifrån smörjde jag in mig med vaselin under armarna.

Trots att jag gjorde det innan Stockholm Marathon så fick jag ändå skavsår av mitt linn när jag kutade. Kan i för sig bero på att jag dessförinnan hade slarvat med insmörjning på ett träningspass när det var väldigt varmt, och därför redan hade skavsår lagom till Stockholm Marathon. Och då var det ju varmt så de blev inte precis bättre av de 42 kilometrarna.

Vanliga morgonrundan. Trots att ögonen borde vant sig igår, så blev de ändå chockade över hur fint det var. Ögonchock!

Olle däremot, han gillar inte alls att springa här. Han säger att han bara känner en enda sak när han kutar runt här: leda. Total leda. Jag tror man har fördel av att vara en härdad asfaltslöpare när man är här, för ska man springa mer än en mil så hamnar man lätt till sist på asfalten. Och rent allmänt så är det väldigt rakt.

Fullkomligt vindstilla och alldeles alldeles tyst. När jag sprungit klart stannade jag en stund på stranden.

Och sen har dagen bestått av husfix och bad. Först på stranden och sen i hamnen. Där trivdes alla dykare och hoppare.

Och plötsligt var det sen dags för dagens andra pass. Nästan så det tog emot lite att ge sig ut. Det var så satans varmt. Och så skönt i skuggan medan jag hörde barnens lek och stoj. Och så gott med kaffe. Och tidning. Och glass. Och… nä. Bara att byta om! Precis innan jag skulle ge mig av kom jag på att vatten kanske kunde vara bra att ha med sig i och med att Gotland förvandlats till Grekland.

Sen körde jag en lång uppvärmning. Nu hade det blivit lite blåsigare och det var tur för annars hade jag smält i solen. När kroppen blivit varm(are) så var det dags för ett tempopass light. Gäller att vara försiktig såhär efter marathonet och den här veckan ska gå i rekreationslöpningens tecken. Men ändå, lite fart fick det bli. Upp på asfalten och börja nöta i solen. Bort mot Vamlingbo. Hade smörjt in mig innan jag gav mig av och jag blev alldeles vit av krämen som rann längs kroppen. Delade upp blocket i tre delar och framme vid Vamlingbo vände jag tillbaka hemåt. Sån tur att jag tog med mig vatten, önskade bara att jag haft fyra armar och kunde haft med mig två flaskor till (ja, jag vet att det finns vätskebälten och jag har ett par såna men gillar mycket mer att kuta med handflaskor – till stor del för att man ser tusen gånger tuffare ut). Passerade en massa kossor som höll på att stirra ögonen ur sig när de såg mig. Till sist var jag klar med springet och stannade utanför vårt hus. Passet landade på totalt 19,5 km så dagens totala mängd blev 30 km. Så fort jag kom hem sprang jag in och hämtade tvål och cyklade ner till stenstranden.

Det var mitt premiärdopp och herrejesus vad skönt det var. Ja om man bortser från att jag klev i på fel ställe och fick huka mig på ett ovärdigt sätt för att inte halka på de hala stenarna när jag tog mig ut. Och det var rätt grunt precis här så jag… ja det såg helt enkelt förmodligen väldigt lustigt ut.

Sen cyklade jag den lilla biten hem med turban runt håret och känslan där och då i kroppen: obeskrivligt bra. Hem till öl och chips!

P.S. Detta inlägg är sponsrat av Hamra Krog. Jag köpte en glass och satte mig i en solstol i deras trädgård, och ja här sitter jag nu och åker snålskjuts på deras nät i kvällssolen. Annars hade det här garanterat blivit ett rent textinlägg efter gårdagens uppladdningsfrustration. Jag får se hur jag gör i sommar med bloggen, eventuellt tar den sommarlov. Återkommer om det kära läsare.

Nationaldag med bakluckeloppis och fantastisk distans!

En vacker båtfärd till Gotland sent igår kväll. Framme vid huset halv två på natten, pang i säng. Ville sova med öppet fönster men det var helt omöjligt pga allt fågelkvitter. Tänk att man kan bli lika störd av fåglar som av hög musik på barer. Stängde fönstret och kunde äntligen somna. Vaknade tidigt till en en somrig nationaldag. Borde vara trött men hade väl fått lite Gotlandskraft.

Gav mig iväg medan resten av huset sov.

Åh. Äntligen tillbaka. Sprang längs vattnet en bra bit. Det var redan varmt så jag drog av mig linnet och kutade bara i sportlinnet.

Och sen en bit på asfalten med solen i ansiktet.

Såg en massa kaninungar hoppa omkring. Och en stackare som aldrig någonsin kommer hoppa mer.

Efter morgonens löpning blev det frukost och sen cykel ner till stranden med barnen och min mamma. När vi cyklar den här biten ner till havet, då känns livet sådär perfekt. Så jäkla enkelt och perfekt.

Alltså, jag har aldrig ansett mig vara en badkruka men sen jag träffade Olle har jag fått inse att… jag definitivt är det. Han badar exakt alltid, spelar ingen roll hur kallt det är. Som tur är har barnen ärvt sitt badsinne från honom. Det blev väldigt tydligt idag.

På eftermiddagen drog vi till Hamra där det var bakluckeloppis.

Vi köpte böcker och Uma gjorde två rejäla kap: en gitarr för 30 kr och ett pussel för en tia. Såna priser borde det alltid vara på leksaker!

Sen blev det café.

Såklart en trött maratonlöpare var tvungen att pröva syrénsaften.

Den var väldans söt, men god! Därefter spelades det gitarr och lades pussel för fulla muggar så jag smet ut på mitt andra pass.

Det var en galet fin eftermiddag. Lämnade kameran hemma men det var soligt och precis lagom varmt, så gott som ensam på vägarna. Återigen längs vattnet men nu en längre tur bort till Augstens och tillbaka. Det känns som att benen helt återhämtat sig nu men jag tar det fortsatt lite lugnt. Eftermiddagens tur landade på totalt 18,5 km i 4:32 min/km. Med morgonens pass kunde jag lägga totalt 30,5 km till handlingarna denna nationaldag.

Nej. Nu måste jag hem till gänget och spela på gitarren. Det är lite bedrövligt att jag behöver åka runt i bilen för att hitta internet och det tar tusen år att ladda upp bilder för mig så snart kommer jag bli komplett galen av detta kassa internetliv. Men ändå, det är något visst med att ha det spartanskt på landet. Vi har diskuterat att skaffa internet till huset men än så länge har majoriteten röstat nej. Kan bero på att de inte har en blogg. God afton.

Till jobbet – och sen tillbaka genom studenthavet.

När jag gick genom syrénbuskarna imorse såg jag att blommorna börjat vissna på dem. Buhu. Allt har sin tid, och nu var visst syréntiden slut, och fastän sommaren knappt ens börjat så fick jag lite av det där vemodet som brukar dyka upp först i augusti.

Mot Ropsten. Blev ompsrungen av en kille, vilket var irriterande, men inte så konstigt i och med att jag sprang lugnt och fint. Fick hålla emot reflexen att öka tempot.

Var egentligen sugen på att lyssna på musik på vägen men högtalaren på min telefon pajade igår av någon outgrundlig anledning. Kunde därmed varken höra när någon ringde eller lyssna på braiga låtar. Så det blev bara ljudet av mina fötter och staden.

Totalt 10 km. Sen frukost och jobb!

Ikväll är det sommarfest på jobbet men vi har sen länge färja bokad till Gotland, så tyvärr missar vi festligheterna. Eller tyvärr och tyvärr, såklart tråkigt att missa festen för det brukar vara väldigt kul men ahh, som jag ändå längtar till Gotland! Så när de andra bytte om till partaj så drog jag som vanligt på mig löparkläderna och begav mig mot Lidingö. Nu med hörlurar i öronen för min telefon blev lagad i värsta raketfarten under dagen.

På Odengatan var det fullt av studentflak med vrålande stundenter och gatorna var blöta av öl. Jag som brukar springa på cykelbanan vågade inte riktigt idag då risken för att få en öl uthälld över mig kändes överhängande, så det blev zickzackande på trottoaren mellan vanliga människor och studenter i bara kalsongerna. Ojoj, så ont i skallen de kommer ha imorgon.

Skönt att vara tillbaka på Lidingöbron och tystnaden.

Totalt 10 km i hederlig distansfart. Nu blir det avfärd till färjan och efterlängtade dagar på Gotland. Sist var jag där precis efter Kungsholmen Runt och jag minns hur jag då tänkte, att nästa gång jag kommer så har jag kutat Stockholm Marathon och vet hur det går. Ja, nu vet jag det. Nu är det dags att titta framåt! Vi hörs från Gotland.

Ut till djuren.

Upp tidigt för dagens löppass. Vanlig distans, så trevligt! Jag kutade bort till Lidingöloppsstarten.

Och sen sprang jag den första milen. Alltså, kolla allt det gröna. Det är ju inte klokt, det nästan skär i ögonen på en så grönt är allt. Jag har för övrigt en vän som inte alls gillar grönt, rättare sagt: han hatar grönt. Han borde må väldigt dåligt på den här tiden på året, måste komma ihåg att fråga honom hur det är fatt.

Spring spring. Såg ett rådjur och sen de här fina.

Det såg så mysigt ut, blev nästan sugen på att lägga mig där hos dem och sova lite till.

Lite längre fram stod den här hästen under ett träd. Han klev lite fram och tillbaka, höll på att få klihjälp på ryggen av trädet. Smart.

När milen var avverkad följde jag vattnet ut mot Hustegaholm ytterligare en bit och sen hem till gröt och ägg. Totalt blev det ett rådjur, en hare, två hästar, åtta får och 15 km. Sen av med löparkläderna och på med dessa.

Jeansen är nytvättade. Typ omöjligt att få ner händerna i fickorna. Adjö.

Fredagskänslor i kubik!

Idag har varit en dag späckad med fredagskänsla. Först har jag suttit på café och jobbat med denna fantastiska människa.

Dvs Olle. Det var extra trevligt för han hade en liten näsduk i fickan som matchade bakgrunden, och det var ju flott. Sen åt jag för en gångs skull lunch med alla mina roliga jobbkompisar, det var verkligen länge sen. Jag åt röding med vit sparris och hollandaisesås.

Och sen när jag skulle springa hem efter jobbet så hade jag en ny fin t-shirt att ta på mig.

Det är inte vilken t-shirt som helst. På den står Stop Female Death In Advertising och är en del av Lisa Hågebys examensarbete på Beckmans. Ett mycket bra och viktigt projekt som ni kan läsa mer om här.

Jag har haft lite träningsvärk i benen idag och kan inte för mitt liv förstå var den kommer ifrån. Funderade på att hoppa över löpningen hem men jag vet att inget brukar vara bättre för (mina) trötta ben än en lugn mil. Så fick det alltså bli. Genom sommarstaden, förbi uteserveringar och fredagspeppade människor. Plötsligt var jag på Lidingö.

Och benen kändes lättare och mjukare nu. Den här veckan kommer som vanligt att landa på en hel del mil, för att i nästa så smått trappa ner. Och sen sista veckan innan Stockholm Marathon blir det såklart ännu lite lättare.

Totalt 10 km i 4:50 min/km. Och när jag kom hem hade vi fått Lidingö Tidning i brevlådan och vem hittade jag där i om inte mig själv!

Det var min snälla bloggläsare Elina som tipsade en journalist om min blogg. Lite märkligt att jag fick vara med på just Kultur och Nöje men det passar i för sig mig själv bra då jag tycker det är så roligt att springa. Jaja, en fin fredag har det varit. Det är bara att tacka. Och alla ni som ska springa i Götet imorgon: LYCKA TILL! Jag tar hand om Stockholms gator så länge.

Morgonstund har 19 km i mun.

Klev upp, hoppade i löparkläderna och satte fripassageraren i bilstolen.

Min väska med dator och eventuella ytterligare springkläder får alltid åka bil med Olle till jobbet. Det är väldigt lyxigt att slippa släpa på det lasset när jag kutar till jobbet. Men denna morgon alltså. Varmt ute redan klockan 06:00! Det var nästan för fint, var tvungen att bryta av det hela med White Stripes för att få lite balans i tillvaron.

Sen var jag redo att ge mig av.

In mot stan.

Som en magisk stillhet över morgonen – ja förutom i öronen då. Kanske alla Stockholms löpare rest ner till Göteborg för att kuta Göteborgsvarvet. Och jag har hela Stockholm för mig själv!

En sväng ut på Djurgården. Var nästan för varmt klädd i mina knätights och t-shirt. Fast grejen är att jag inte kan springa i linne med ryggsäcken för då får jag skavsår av banden. I alla fall, längs Djurgårdskanalen och sen vidare ut en liten bit innan jag vände tillbaka och sprang mot jobbet.

Totalt 19 km i 4:53 min/km.

Asfaltstempo till lunch och skogsdistans till middag.

Idag hade jag en stor presentation direkt på morgonen. Att presentera är lite samma känsla som när man ska springa ett lopp. Först förberedelserna. Sen själva crescendot när man ska presentera – ja eller när startskottet för loppet går – och man gör det bästa man bara kan. Och sen den lite tomma känslan när det är över. För att det inte skulle kännas alltför tomt efter presentationen så sprang jag ut i solen på lunchen.

Hade inte riktigt bestämt mig för vad eller hur jag skulle springa när jag gav mig av. Tanken idag var egentligen ”bara” distans men jag hade något slags spring i benen som ville ut ut. Så efter 1 km uppjogg bestämde jag mig för ett kort tempopass. Första 7 km gick i 4:00 min/km. 1 minuts vila och därefter 3 km i 3:56 min/km. På sista kilometern cyklade en äldre man förbi mig och gjorde tummen upp. Kom på att jag ofta får glada tillrop och tummar i luften av just äldre herrar när jag kutar på fort. De verkar bli glada av att se fart. 1,5 km nedjogg så totalt blev det 12,5 km till lunch. Därefter dusch och Bibimbap framför datorn.

På kvällen var det däremot dags för distans.

Sprang till starten för Lidingöloppet och sen första milen. Längesen jag tog den här rundan. Jag har liksom varit så trött på de här slingorna. Men nu var det underbart.

Tystnaden, luften, backarna, ljuset… Gratis terapi!

Hade egentligen tankar på att springa längre men benen tyckte att det räckte. De hade ju ändå sprungit ganska fort på lunchen. Och hemma väntade läxläsning med barnen och annat. Så jag lämnade skogen och kutade hemåt.