Backintervaller

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Och jag åt råbiff till lunch.

När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Och titta på en massa fint.

Håll i er, det blir ännu snyggare!

På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Och annat intressant.

Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

Sådärja. Vi ses och hörs!

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Efter jobbet svidade jag om igen.

När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

… till springjacka.

Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Och quinoasallad till lunch.

Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Ett par timmar senare gav jag mig av.

Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Ajöss.

20131223-20131229: Återblick och sista veckan av 2013!

Funderade lite på veckans inlägg. Om det skulle handla om senaste veckan eller, så som seden bjuder i löparvärlden, blicka tillbaka på hela 2013 likt en gammal onkel. Jag kom fram till att jag nog gör båda grejerna – så kan ni ju använda inlägget ifall ni har sömnproblem eller tröttnat på TV-utbudet. Vi börjar med året som gick. Det har varit väldigt intressant. Jag har sprungit en väldig massa mil, närmare bestämt 158 km/v i snitt. För varje mil är det som att jag lärt mig något mer, något nytt. Både om löpningen i sig och min kropp. För ett har jag insett: kroppen är ett nyckfullt ting, och livet likaså. Om du slår ihop dessa bägge två med marathon, ja då får du en slags häxblandning som kan sluta lite hur som helst. Det är det jag älskar. Och emellanåt hatar. Nåväl, året började inte med ett marathon utan med Premiärmilen.

Is och snö låg fortfarande kvar men banan var relativt fri och lättsprungen. Tiden blev 39:04. Jag har aldrig någonsin tränat inför eller fokuserat det minsta på ett millopp. Det syns på mina tider men jag var i alla fall oerhört nöjd med att äntligen springa sub40 där i mars. Det behövdes bockas av och självklart kan jag ibland undra vad jag skulle kunna springa på om jag i någon månad tränade inför milen och lättade upp träningen inför ett sånt lopp. Vi får se, någon gång kanske jag testar. Det ska även sägas att tiden innan Premiärmilen var lite skakig. Jag var rädd om min fot som fortfarande hade känningar efter den segdragna plantar fasciiten som jag dragits med sen innan Berlin Marathon 2012.

Nästa lopp var halvmaran Kungsholmen Runt i maj.

Halvmara, det är en väldigt kul distans. Jobbigt, ja. Långt, nja. På en halvmara är liksom målet aldrig långt bort. Det blev ett riktigt bra lopp där jag sprang tillsammans med Staffan en bra bit. I mål kom jag på 1:23:51 och persade med 6 min och 8 sek och det ledde till en andraplats. Duktiga Mikaela Kemppi vann loppet.

Kort därefter var det så dags för mitt näststörsta mål 2013: Stockholm Marathon. Jag hade tränat hårt och målinriktat och känslan när jag stod där längst fram, denna gång i SM-klass och omringad av Sveriges bästa marathonlöpare, det var mäktigt. Jag gick ut aningen för hårt vilket ledde till att jag på mitt 3:e marathon för första gången upplevde en liten dipp. Den kom ute på Djurgården men jag inser i efterhand att den nog mest påverkade mig mentalt för jag tappade inte så mycket tid utan tog tvärtom flera placeringar.Mitt drömmål var sub3. Jag hade varit nära redan i Berlin 2012 men Stockholm är tuffare och helt ärligt så visste jag verkligen inte om jag skulle fixa det.

Jag visste att jag var i bra form men hade svårt att beräkna hur mycket bättre jag blivit jämfört med 2012. Det var skönt att ha Kungsholmen Runt i ryggen för det hade gett mig lite bra självförtroende. Hur som helst. Det blev ett fantastiskt lopp, jag fick en sån galen pepp av alla som hejade på mig längs banan, det var osannolikt! Jag sprang i mål på 2:55:59 och en 14:e plats och 8:a i SM. Lätt illamående men väldigt nöjd. Eller nja, det sjuka är att jag aldrig blir riktigt nöjd, hur bra det än går.

Sommaren och semestern kom och jag ökade upp träningen. Hade åtta riktigt tunga veckor varav fem av dem på Gotland. Jag sprang ett millopp, Viruddenloppet i När, helt oförberedd och med galet många bil i mina trötta ben. Men jag persade med sju små sekunder och vann loppet! Det var en fantastisk sommarkväll och ett fint minne.

Jag hade lite problem med en höft under sommaren men inget som påverkade träningen, bortsett från att jag fick stå över vissa specifika övningar. Men i övrigt flöt träningen på bra inför Berlin. Det ska dock tilläggas att veckorna på Gotland var ganska mentalt utmanande. Att springa 22 mil i veckan är svårt, men att göra det när man har familj och är ledig och ska cykla och bada och laga luncher och middagar och allt vad det är, det är ännu svårare. Men jag ska inte gnälla. Det var högst frivilligt och oerhört intressant. Ju närmare jag kom loppet, desto tröttare började jag dock känna mig, trots att jag nu hade lättat upp träningen en del. Jag trodde det bara var en liten dipp men nu i efterhand inser jag att jag borde sagt till, pratat med Pekka och inte bara öst på i tysthet. Men så till sist stod jag där på mitt älsklingslopp i min älsklingsstad. Berlin levererade som vanligt. Solen sken och värdet var perfekt. Mitt mål var att slå tiden från Stockholm men mer än så vågade jag inte hoppas, kanske för att kroppen hade känts sliten.

Jag hade en plan för loppet som funkade nästan perfekt. Den här gången var jag försiktig och brassade inte på för fort i början utan kunde hålla ett väldigt jämnt tempo och gjorde en aningen snabbare andrahalva. Men den där extra krämen i benen som jag hoppats på, den hittade jag aldrig. Jag minns att jag tänkte under loppet, att kom igen nu då! Men det hände liksom inget. Trots det persade jag och kom i mål på 2:52:54 (nettotid) – och blev bästa svenska då stackars Isabellah Andersson fått problem med magen och tvingats bryta.

Jag var glad men ändå liksom förvånad över att jag inte riktigt haft kroppen med mig. På det viset var jag väldigt nöjd med min prestation men kände mig konstigt nog både svag och stark på samma gång.

Jag har lärt mig en hel del under 2013 och ska försöka bära med mig det framåt. Det är dock inte alltid så lätt, ibland tenderar man att ruscha vidare. Att kroppen hade känts seg redan i Berlin, ja det syntes på mina blod- och järnvärden som jag tog på senhösten. Inte konstigt att jag känt mig svag och inte kunnat växla ut helt och fullt på all min träning. Jag hade slarvat under sommaren och ätit filmjölk och mackor till lunch alldeles för ofta. Fy skäms. Nu har jag blivit mer noggrann med allt sånt. Jo just det, avslutningsvis sprang jag Vintermaran i november. Hade tänkt hoppa över den men bestämde mig plötsligt för att köra. Se det som ett träningspass. Det gjorde jag vilket förvånade mig själv. Att bara springa och inte tänka så mycket. Kom i mål som tvåa på tiden 2:57:53. Fick tillbaka lite självförtroende här för jag trodde inte alls att kroppen var kapabel att springa på en så pass bra tid, utsliten och helt oförberedd. Och nu sitter jag här, några dagar innan året tar slut, och inser att jag fick ett fantastiskt 2013. Tre roliga marathon där jag persade på de två som jag satsade mot. Pers på halvmaran och sist men inte minst: skadefri hela året! Ja förutom lite gnäll från knä och höft men det hindrade mig aldrig från att springa så det räknas inte. Framåt hoppas jag på roliga marathonlopp för det är det jag fortsatt tränar mot. Men jag tar inget för givet, inte en enda ynka sekund. Det är bara att kämpa vidare och hoppas att kroppen vill samma sak, och orkar samma sak. Så. Det var vad den gamla onkeln hade ett berätta. Till alla er som inte orkar läsa mer säger jag hej då. Till er andra, såhär var min sista vecka 2013.

Måndagen var en härlig distansdag. Den kändes dock knappt som semester för jag klev upp tidigt för att hinna avverka första passet utan att familjen märkte det. Gav mig av i mörkret och kom hem lagom för att väcka gänget. Sen gjorde vi knäck.

Därefter var det storstädning av hela huset. Jag for fram som ett skållat troll och hann inte ens med att duscha men det spelade ingen roll för på eftermiddagen skulle jag ändå ge mig ut igen.

Det var så vackert och liksom rosa ute.

Jag var tvungen att stanna och lukta lite på jordklotet.

På tisdagen var det julafton! Barnen hade önskat sig att jag inte skulle springa direkt på morgonen vilket jag i för sig inte heller hade tänkt. Det blev världens mysigaste julmorgon men sen när alla började pilla med sitt, ja då smet jag ut en stund.

Trodde jag skulle känna mig som en utböling som sprang på julafton, men faktum var att det var fler löpare än vanligt ute. De flesta joggade dock lugnt och fint. Själv körde jag ett hårt tröskelpass och såg förmodligen ut som en galning som rände fram längs Kyrkviken. Men jag hade ju bråttom hem till det här gänget, det var bara att raska på.

Sen var det julfirande för hela slanten hemma hos min syrra och med mina föräldrar. Jag blev glad över den här medaljen jag fick av Uma. Det är jag som kutar. Tycker hon har fångat mitt stela steg helt perfekt!

På juldagen gav jag mig upp i ottan. Nu var det inte en kotte ute.

Sprang in mot stan. Mätaren visade att två cyklister hade cyklat över bron. Vid Ropsten var jag tvungen att fota den här lilla bilen som verkar ha parkerat här för gott.

Gatlamporna på Lidingö släcktes prick 08:22 då jag var hemma igen.

Åt gröt.

Och tog fram min nya träningsdagbok som det är dags att börja klottra i. Den gamla är proppfull av spring och minnen.

Och sen hittade vi ett ställe i stan som var öppet, trots att det var juldag och allt. Urban Deli!

Vi drack kaffe.

Somliga drack varm choklad.

Och vi åt god lunch.

Somliga åt citron.

Efter detta smörjande av kråset fanns det ingen ursäkt för att inte ge sig ut på ett hederligt backpass i regnet när vi kom hem.

Precis när jag hade spurtat uppför backen och hade en repetition kvar kom ett par promenerandes. Killen sa: ”Vilken spurt!”. ”Åh, det var trevligt att höra” sa jag. ”Men det är jobbigt!” tillade jag för att verkligen få fram hur duktig jag var. ”Ja, det ser ju fullkomligt VIDRIGT ut!” sa han då. Haha, rätt kul ändå när man slungas in i den vanliga världen och ser sig själv utifrån, hur man flåsar uppför en lång backe i regn. På juldagen och allt. Hann precis klart innan mörkret la sig över Lidingö.

Nedjogg förbi kyrkogården som var så vacker med alla ljus.

Jo, när jag kom hem så gjorde jag som Eva tipsat om, nämligen grönkålschips. Såg ut som att jag skövlat en hel liten Amazonas-skog där på Willys.

Jag gjorde efter det här enkla receptet.

Det var faktiskt riktigt gott. Tyvärr dock inte lika gott som Flaming Hot-ostbågar. På torsdagen var jag uppe ännu tidigare, ja lika tidigt som om jag skulle springa till jobbet.

Redan framme vid bron kände jag en irriterande sten i skon.

Men det var liksom inte en lös sten i skon utan sulan som gått sönder. Ytterst irriterande. Men man kan ju inte bryta ett rejält distanspass pga en liten sten, det var bara att nöta på. När jag kom hem lyckades jag pilla ut den. Dags att plocka fram ett par nya Adizero Boston.

Jo, jag var uppe sådär tidigt för att sen skulle vi åka och bada hela gänget.

Hit skulle vi:

Min mamma har ritat det här badhuset så en gång om året brukar vi fräsa hit och ha roligt. Eller tja, roligt och roligt. Egentligen hatar jag badhus. Jag fryser från första sekund men vad gör man inte för familjefriden. Och de där vattenrutschkanorna som de har är faktiskt roliga. Och åker man dem non stop dvs springer upp för trappan för ett nytt åk så fort man kommit ned, då går det ändå att hålla värmen ok. När vi kom hem gav jag mig ut på ett tröskelpass. Gaah, motivationen till att slita ut mig var riktigt låg. Var egentligen mer sugen på soffan och marsipan men jag tog mig i kragen. Hoppade för att komma igång.

Men känslan på marken, med grönt gräs och barmark, ja då blir man ändå lycklig.

Och efteråt, då var det riktigt skönt. Som alltid. Till efterrätt blev det rehab och magstyrka.

Och sen gjorde jag en massa glass.

På fredagen blev det distans på morgonen. Mörkt och blött på gatan.

Inget pass att orda om. Hyggligt pigga ben och sen hem för att leverera in tidningen till de som precis vaknat.

På dagen träffade jag Pekka och gick igenom en massa grejer. Skulle egentligen gjort en test men vi sköt på det lite framåt. Kändes viktigare att prata och sen efteråt, fylld av ny energi och små aha-upplevelser, begav jag mig hemåt. På kvällen hade vi gäster och det är ändå det skönaste med att vara ledig. Att man liksom hinner allt. Hinner vara med familjen, springa och träffa kompisar. Det där underbara lugnet.

Lördagen innebar tuffare tag. Började med uppvärmning och därefter tröskelpass.

Ett riktigt bra pass blev det, hittade liksom rätt i löpningen och det kändes som att kroppen fick sig en liten skjuts framåt. Avslutade med en distansmil. Sen gick jag hem och tände den här lilla oljelyktan som jag är så nöjd med. Den kommer från Muji.

Man häller vatten och ett par droppar valfri olja där i skålen, själv har jag en från Mexiko som heter Tabaco, som jag älskar. Den dagen den tar slut måste jag nog åka till Tulum igen och köpa en ny. Sen går man runt i myskläder och njuter av doften och tillvaron, kanske lyssnar man på White Stripes.

Idag var det söndag och dags för långpass. Äntligen blå himmel!

Började med 18 km ute på Lidingö innan jag vände in mot stan och Djurgården. Benen var lite slitna efter veckan men jag lyckades ändå dra på någorlunda sista milen. Totalt 40 km och veckan landade på 175 km. Det blev jordgubbssmoothie så fort jag kom innanför dörren.

Nu väntar lunch och sen rehab, det gäller att spara det tråkigaste till sist. En sista grej: GOTT NYTT ÅR! Och tack för att ni hängt med mig här hela året och hejat och peppat. Vi ses 2014.

20131209-20131215: Tungt, mörkt, taxiarsle och stress. Plus skaldjur, ljus och julstämning!

Jag blir lite stressad av att jag tycker det är tungt. För det är ju bara december. En massa mörka månader kvar att överleva. Det hela är lite invecklat för egentligen gillar jag vintern. Alltså även när det är snö och kallt. Dock föredrar jag just nu denna underbara barmark som man kan studsa fram på i sina vanliga springskor. Det jag gnäller över är alltså mörkret. Det gör mig faktiskt smått galen! I alla fall när det är becksvart och den enda tiden man hinner kuta. Precis så har det varit just den här veckan. Tiden har inte räckt till och jag har återigen fått känna mig som något slags djur som endast kryper fram efter mörkrets inbrott. Och det är som att mörkret gör något med mina ben. Det gör dem sega. Jag blir en sengångare. Ja, ja, visst kan det vara fantastiskt att ruscha fram en mörk kväll när benen är pigga och man kanske har en jäkla underbar dänga i öronen och man känner sig oövervinnerlig. Ja! Sånt gillar vi. Men så har det inte varit den här veckan, tvärtom. Benen har fått kämpa sig fram i mörkret. Och att jag fick mina testsvar gjorde inte saken bättre. Blodvärdet har gått upp och det var ju bra. Men järnet verkar ha gått åt till att lösa den saken så järnvärdet är fortfarande för lågt. Jag får knapra vidare på järntabletterna och fortsätta övekonsumera spenat, blodpudding och C-vitamin. Men just det här med att man blir trött. Då vill man ju gärna dricka kaffe. Men det är ju inte bra för järnupptagningen. Suck. Med andra ord så har jag tyckt lite synd om mig själv den här veckan. Men förutom mörkret, tyngden och tröttheten så har det varit en väldigt intressant vecka – om än hektisk! Fullt upp på jobbet och dessutom har jag blivit intervjuad och varit med i en podcast. I löparsammanhang så har jag fått äran att vara med på Andreas löparblogg. Det var kul. Ok, nu drar jag igenom veckan, förbered er på ca tusen mörkerbilder.

På måndagen drog jag på mig långkalsonger under tightsen och kutade till jobbet. Trots att klockan inte var mycket så var det full rulle runt Östermalms IP. Flera military-gäng sprang runt, ett av dem bar samtidigt på stora vita rullar som de förmodligen skulle plåga sig själva med på ett militäriskt vis. Jag hade mina ice bugs på mig och blev påmind om exakt hur jag kände med dem förra året. Jag tycker det är grymma skor, just att man kan springa på blankis, men just för mig så tenderar högerskon att klämma åt på höger vrist. Och det kände jag på ett irriterande vis medan jag sprang. Att jag dessutom sprungit långt i dem både på lördagen och söndagen gjorde ju inte saken bättre. Men nog om det. Fram kom jag.

Jag hade hoppats på lunchspring och lite dagsljus men det blev alldeles för stressigt och hanns inte alls med. Som ett djur i bur blickade jag ut mot Kungsholms Strand från min plats. Då var det i alla fall trevligt att våra nylackade pallar till kontoret dök upp! De ser ut som godis.

Sen blev det en mil hem när jag jobbat klart.

På kvällen blev det sen rehab och dessutom monterade jag ihop ett Ikea-skrivbord till Uma. Jag har genom tiderna skrutit oerhört mycket om mina Ikea-skills, så nu åker jag automatiskt på allt som kommer i bruna paket. Halvklokt inser jag såhär i efterhand då det var ett rätt avancerat bord och instruktionshäftet var tjockt som en pocketbok.

Jorå, på tisdagen sprang en vidare. Nu med vanliga springskorna på fötterna, skönt! Mötte en morgonpigg kanin vid Ropsten. Fattar inte varför de gillar att hänga runt just vid kollektivtrafiken. Sprang och tänkte på Stockholm Marathon nästa år, att det ska bli kul att springa det en tredje gång. Jag kan inte så värst mycket om den här löparvärlden, har rätt kass koll på alla, men har ändå en känsla av att många satsar mot nästa år. Gissar att det är EM som hägrar. Det hade man ju inte tackat nej till men haha, det känns som en avlägsen fantasi! Jag är ändå 38 och har tre kids och är just för tillfället mer av ett mörkerdjur än en marathonlöpare. Jag tränar på som vanligt och hoppas mest på ett kul och bra 2014. Vad det sen innebär har jag ingen aning om – men gärna skadefritt och en kropp full av järn och energi.

Jag var duktig i omklädningsrummet.

Efter jobbet var det bara att ge sig ut i mörkret igen.

Då jag inte hunnit springa på lunchen idag heller var planen ett distanspass med tröskel på bandet som avslutning.

Snabbt byta skor och dra av sig kläder och upp på bandet. Gaaah, jobbigt! Fick svalka ner mig efteråt.

Sen blev det blodpudding och juice till middag. På onsdagmorgonen körde jag backintervaller och mörkret höll på att göra mig galen. Jag fick sånt akut behov av att få springa i dagsljus men det var riktigt tidigt och skulle inte ljusna på länge än. Bara att harva på och där och då kan jag garantera att det inte var någon runner´s high i sikte.

De sista kilometrarna till jobbet var riktigt sega. Hade någon erbjudit mig skjuts hade jag garanterat tackat ja. Jag tror att vetskapen om mitt låga järnvärde spelade in rent mentalt. Det är svårare att pressa sig när man vet att något saknas i kroppen…

Jag satt i långt möte på dagen och det är inte vad min rumpa gillar just nu. Jag befarar att jag fått såkallat ”taxiarsle”. Jag vet, det finns en vackrare term för detta men det verkar hur som helst som att man kan få detta arsle av två helt skilda anledningar. Den ena är att man sitter för mycket. Kan säga direkt att det inte gäller mig. Det andra är överansträngning av någon liten nerv i rumpan. Kan gälla mig. Hur som helst så gör det hela att det inte är skönt att sitta. Långa möten blir olidliga och man får försöka sitta på bara ena skinkan. Det kan se rätt kul ut. Det gör alltså inte jätteont, mer en lite molande, irriterande känsla. Helst sitter jag på min hårda rumble roller men jag har inte gått så långt att jag släpat med den till jobbet (än) och absolut inte i möten (än). Någon måtta får det vara (än). När jag springer besväras jag inte av det hela så när onsdagen var slut gav jag mig av hemåt i mörkret.

På torsdagen hoppar jag morgonens pass och gosar kvar i sängen med hela gänget. Så bra val! Sen går vi till Umas dagis som har Luciafirande i förskott. Alltid lika kul att se tomtenissar och Lucior med tjocka overaller under sina dräkter. Den här dagen blir även den fullsmockad av jobb. När jag är på väg tillbaka till kontoret efter ett möte så önskar jag att jag hade springskor på fötterna. Såhär fint var det:

Men jag fick, som det nattdjur jag blivit, jobba vidare och vänta tills mörkret lagt sig. Då sprang jag hemåt. Och nej, ingen lätt känsla. Men planen var att köra en kopia av tisdagens pass dvs distans hem och därefter raka vägen upp på bandet för att just få upp ordentlig fart och väcka liv i nattdjuret.

Och puh, det gick inte att stå och sova där på bandet i alla fall. Äntligen lite fart! Och ljus. Lysrörsljus! Tristare var det när jag skulle somna. Jag hade nämligen, kanske för första gången i mitt liv, fått en vattenblåsa på vänstra stortån samt var tånageln alldeles öm och lila. Ha, tänkte jag först, vilket larv. Men det bultade och bultade och gjorde ondare och ondare och jag låg där i sängen och fantiserade om hur jag skulle tvingas amputera hela tån. Efter ett tag gick jag upp, gjorde hål på blåsan, tog en Ipren och somnade. På fredag morgon mådde tån bättre så det blev en morgonmil.

Det var vackert i stan.

Det var också fint för när jag klev in i Bonnierhuset var det ett äkta Luciatåg på plats som sjöng så vackert. Tänk om man hade en sån röst. Själv har en av de falskaste rösterna i norra Europa. Jag hade med mig mackor i ryggan. Fruktbröd från Violon Dingue, som jag åt i omklädningsrummet.

Och sen satt jag och stretchade och försökte hinna läsa lite bloggar och nyheter.

Och plötsligt fick jag ett ryck och var bara tvungen att höra på den här gammeldagsa låten. Det behovet uppstår ca 3-4 gånger om året och jag börjar nästan alltid grina.

När jag kom upp på kontoret fortsatte det fina för det var lyktor längs Kungsholms Strand. Tyvärr syns det inte på bilden men de var utsatta hela vägen längs vattnet.

Och jag åt en lussebulle.

Och vet ni? När jag skulle springa hemåt för att hämta på dagis så var det fortfarande ljust ute! Äntligen lite drag i kroppen! På lätta ben uppför Odengatan, nerför Odengatan, Valhallavägen fram, Husarviken, Lidingöbron och nu började det mörkna men nu hade jag lurat igång kroppen så det spelade ingen roll. Underbar känsla! Och sen att hämta världens finaste lilla människa och gå hem tillsammans, det var ännu finare.

Det blev helg och lördag och jag gav mig iväg rätt tidigt på ett tempopass. I ljuset!

Det blev ett bra pass som ändå fick mig att känna att det finns något bra där i kroppen ändå. Jag hoppas bara det ska kännas ännu bättre längre fram. Passet landade på 23 km. Sen fick jag skynda mig att göra mig i ordning för det var dags för Rubens årliga födelsedagsskaldjursplatå-lunch, en dag innan själva födelsedagen. Seden är som följer: Ruben som är födelsedagsbarn får beställa en skaldjursplatå medan vi andra får snåla och ta de billigare rätterna så att vi inte blir helt ruinerade innan julen ens börjat.

Med tanke på priset så var det ju glädjande att Ruben åt upp exakt allt, till och med ostronen till personalens förvåning. Och varenda toastbröd som ingick. Efter denna trevliga lunch var det dags att ta tag i julen. Vi har varit så dåliga och inte hängt upp en endaste liten pryttel men nu åkte äntligen vår gigantiska stjärna upp. Sådärja.

Och så köpte vi en julgran.

Med ens blev det jul hemma. Och jag fick såna Mexiko-minnen från förra året för jag hittade den här lilla julkrubban som vi köpte där. Jag är så okristlig man kan bli så för att ”jämna ut” det hela var jag tvungen att ställa en dödskalle bakom.

Tur att Olle var där vars släkt varit präster sen 1500-talet och således kunde ställa upp de olika spelarna på sina korrekta platser. Det var dock ett par figurer (de två tjejerna) som tydligen inte brukade finnas med i den klassiska svenska laguppställningen. Men det var ju bara trevligt att det var ett stort gäng. Sen roade jag mig med att steka tusen pannkakor till söndagmorgonen. Jag säger det igen: det är ganska intensivt att alla våra tre barn fyller år med exakt 21 dagars mellanrum precis runt juletid. Men det är ju inte precis barnens fel om man säger så. Så idag på söndagmorgonen blev det pannkakor och sång och sen gick födelsedagsbarnet nöjt iväg i sin nya träningsoverall för att spela fotboll. Själv gav jag mig ut på långpass.

Idag blev det den riktiga stadslångturen som började på Lidingö och sen hela rasket: Värtan-Gärdet-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Söder runt-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan-Lidingö igen. Så skönt att få springa på dagen och jag såg som vanligt flera TSM-grupper. Idag hade jag en skön känsla i kroppen och livet kändes lättare igen. Trots det dystra vädret och regnet. Sånt rör mig inte i ryggen så länge kroppen är på gott humör. Jag sprang en liten extrasväng så att jag landade på prick 41 km som gick i 4:45 min/km. På så vis kunde nämligen veckan summeras till exakt 18 mil, och såna jämna siffror är trevliga att skriva in i träningsdagboken. Bra jobbat, kroppen!

Nu fortsätter födelsedagsfirandet med pepparkaksbak och julmusik på högsta volym. Ahh, det blir inte bättre än såhär. Adieu!

20131202-20130208: Fart, julpyssel, avfrostning, en vanlig människa, snö och löpband!

Det är bra att ha en blogg för det gör att man måste minnas och fundera över tiden som rullar på. Utan bloggen hade senaste veckan bara passerat och lagts till handlingarna som en vecka i december. Men nu är jag med blogg och har därmed lagt mina tankar på lager för att ha något att skriva om. Veckans stora insikt har varit hur mycket tid och just tankar jag lägger på min löpning, i olika former. Det var när jag låg med min foam roller på vardagsrumsgolvet en kväll i veckan, som det plötsligt gick upp för mig: jag lägger sjukligt mycket tid på min löpning! Jag skulle säga att jag lägger all min ”fria” tid på just detta, just nu. Den där tiden då någon annan ser på en film, bakar, surfar bort en hel kväll, ja då håller jag på med något löparorienterat. Det betyder inte att jag springer hela tiden för det kan man ju rent fysiskt inte göra. Men jag packar väskor med springkläder, jag packar upp väskor med svettiga springkläder, jag stoppar in i tvättmaskinen, hänger upp alla springkläder på torkställningen eftersom jag inte vågar torktumla ens den minsta springstrumpan. Jag stretchar, jag rehabbar, jag köper redskap för att kunna rehabba, jag läser om skomodeller och styrkeövningar, jag läser andras springbloggar, jag masserar vaderna, jag gör matlådor för att hinna springa på lunchen, jag springer på lunchen, jag springer till jobbet, jag springer hem från jobbet, jag springer hem från restaurangen, jag går upp tidigare på helgen för att hinna springa utan att familjen märker det, jag funderar över pass och räknar kilometertider, jag anmäler mig till lopp, jag träffar Pekka, sms:ar med Pekka, går till Marlin och visar att jag gör rehab-framsteg, jag ältar och undrar om livet ska vara såhär för att i nästa sekund älska det och tycka allt det här är självklart. Jag skriver på bloggen och gör en massa fler saker som allesammans i slutändan bara handlar om en enda sak: att springa. Ja det är ju galet när jag läser det komprimerat såhär. Men ändå är det självklart just här och nu. Det är som ett öppet mål för att få kritik, jag vet. Vill du verkligen ha ett sånt där liv?, Hur hinner du med familjen, vänner?, Det kan inte vara kul, det låter fruktansvärt., Är det någon form av besatthet?, Du måste ju fånga livet, inte bara springa. Men saken är att jag hinner det jag vill hinna. Barnen, familjen och jobbet. Jag hinner med vänner men självklart inte lika spontant som förut. Men vet ni? Det är såhär just nu. Det är det här jag vill fånga i livet just nu. Men jag lovar att ifrågasätta det emellanåt och hur länge det varar vet jag inte, och funderar inte så mycket över det heller. Bara ibland när jag ligger och foamrollar en vardagkväll i december. Puuh. Så. Då fick jag det ur mig. Nu kikar vi på veckan.

Måndagen börjar med tidig distans in till jobbet.

Ibland kan måndagstillvaron kännas lite väl kärv när den startar i ett kalt omklädningsrum. Men då drar jag fram min silvernecessär!

Där jag har alla mina färgglada pryttlar som muntrar upp tillvaron.

Och sen sprutar jag på mig för mycket Sunday Cologne och håller tummarna för att jag inte ska stöta ihop med nåogn allergiker i hissen.

Och nejnej, jag är inte sponsrad. Det verkar vara uppe på tapeten för många bloggare, detta ämne. För egen del skulle det inte falla mig in att prata för någon produkt om jag inte samtidigt skrev att jag fått den. Hur som helst så får jag nästan ingenting ändå så det är inget problem om man säger så. I alla fall så springer jag lite mer på lunchen. Värmer upp och sen kutar jag några varv på enkilometersslingan vid Karlberg. Tomt var det här:

Tisdag morgon är jag rätt seg och sängen är sådär varm och mysig och jag har en liten figur bredvid mig. Men jag kopplar på roboten inom mig, går upp och ger mig iväg.

När jag väl var igång så var sängen ett minne blott och det kändes bra. Det gick dock inte fort, det gick långsamt. Men det spelade ingen roll, jag sparade benen till lunchen för då var det dags för ett hårdare pass. Hade läst att det skulle komma is och snö så jag kände mig riktigt peppad över att kunna ge mig ut på barmark.

Hetsade fram längs Kungsholms Strand och sen känslan efteråt när ruschen i kroppen lagt sig: magisk.

Tillbaka till jobbet.

Tisdagen blev lång för på eftermiddagen hade vi julpyssel för alla barn på jobbet. Jag skulle vilja påstå att det är årets höjdpunkt för våra barn, det blir alltid succé! Ja, ni förstår ju själva varför när det ser ut såhär på alla bord:

Desto kärvare blev det när vi kom hem. Då väntade nämligen ett av livets absolut tråkigaste sysslor: avfrosta kylskåpshelvetet. Men innan dess var jag tvungen att äta en Pizza Maffioso för att orka med avfrostningsprojektet rent mentalt.

Det måste vara något vajsing med vårt kylskåp för det kräver detta ingrepp emellanåt, men nu var det i för sig allt bra längesen. Jag skulle vilja påstå att det såg ut som en knarkarkvart i vårt kylskåp. Jag tömde det på all mat som jag satte ut i trädgården, men de här två pryttlarna gick inte att få ut för de hade nämligen blivit infrysta och satt fast.

För er info så tog det ett helt dygn för all is att smälta. Jag diskade varenda hylla, varenda liten pryl och skurade hela kylskåpet som dessutom hade haft en sur mjölksjö i botten där på sluttampen. Det blev som nytt!

Efter detta mandomsprov så var det lika bra att köra på med de tuffa tagen på onsdagmorgonen.

Jag sprang backintervaller i mörkret. Längre bort höll en military training-grupp mig sällskap, deras tjoanden och rop när de gjorde hopp och sit-ups var riktigt trevligt där i mörkret. Själv sprang jag bara upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Jag blev riktigt trött av det hela. Kaffet i omklädningsrummet var galet efterlängtad.

Jag låg såhär en stund och låtsades att jag var någon slags igelkott.

På lunchen var jag hos Marlin, min sjukgymnast. Jag visade att jag gjorde lite framsteg och så fick jag några fler övningar. När hon sedan hjälpte mig att stretcha ut höftböjaren så höll jag på att tappa öronen när hon sa att jag nästan var som en vanlig människa! Äntligen! Firade det hela med kanske världens godaste lunch: lax kimchi!

Torsdag morgon. Distans.

3 grader och 34 cyklister som cyklat över bron in mot stan. En fin morgon.

Men som att vädret ville sätta mig på prov, så drog det ihop sig till riktigt ruskväder lagom till att jag skulle köra ett fartpass. Halvlockande när jag kikade ut genom fönstret.

Men så lätt går det inte. Bytte om och gav mig ut!

Hoppade lite och höll på. Fasiken så blött det var!

Sen kutade jag så fort det gick samtidigt som jag behövde parera pölar och en del hala partier. Dock var det en stor fördel att färre människor var sugna på att promenixa och gå med tre barnvagnar i bredd. Tada! Klar!

Sen blev det matlåda i byggarbetarstorlek och massa jobb. Jag köpte fler hantlar på vägen hem till de nya övningarna som Marlin gett mig.

Nej, jag är starkare än såhär. Men de här är inte till för att träna armarna utan balansen. Snart måste jag skaffa bättre förvaring till alla rehab- och styrkeprylar. De är just nu överallt.

Var riktigt trött på fredagmorgonen för det blev sent jobb på torsdagkvällen eller tja, natten. Ahh, det är mycket som ska bli klart till jul, ni vet hur det är. Men milen till jobbet väckte liv i mig och märkligt nog var benen piggare än de brukar vara på morgonen. Man kanske ska börja sova mindre?

Den här gamla låten som jag älskar piggade också upp mig.

När jag skulle hem på kvällen bytte jag om från detta…

… till detta.

Sen gav jag mig av hemåt i mörkret och blåsten.

Sen blev det fredagkväll med Flaming Hot ostbågar. Varning! Köp inte dessa! De är beroendeframkallande från första näven. På lördagen värmde jag upp inför dagens pass med att åka till Ikea tidigt på morgonen. Vi köpte 900 stycken ljus. Ej ett skämt. 900. När vi kom hem var det bara att masa sig ut. Kallt!

Fick faktiskt gå in och byta jacka. På fötterna var jag dock redo med nya Ice Bugs!

Har gått upp en storlek från förra året men detta var inte självklart att det skulle bli bra. Den gamla storleken var liksom aningen för trång men dessa var aningen för stora. Men när jag väl började springa så kände jag att det här blir bra. Efter uppvärmningen så var planen ett progressivt tempopass men allvarligt, det var svårt att få upp exakt rätt fart i blåsten och på underlaget. På Lidingöbron så blåste min tofs rätt ut och snoret likaså och jag fick nästan andnöd av vinden i ansiktet. Men jag slet på och jag tror att farten blev godkänd med tanke på förhållandena. Dock grämde det mig att jag inte riktigt kunde bränna på så jag bestämde mig för att köra sista tredjedelen av passet på bandet hemma. Snabbt in, av med blöta tröjan och på med andra dojor och upp på bandet. Även om det inte är lika jobbigt att springa på band så blev det en riktigt bra avslutning.

Veckan avslutades med ett långpass nu på söndagförmiddagen. Minus tio grader och inte alla som var sugna på att gå ut.

Men jag smörjde in mig med den här i ansiktet.

Och sen gav jag mig av.

Började med en runda på Lidingö innan jag sprang in mot stan. Husarviken och sen en lån sväng i Stora Skuggan. Jag hade ice bugs på fötterna och det kändes rätt, förutom på vissa ställen där det var barmark och jag klapprade fram. Vackert och kallt ute, kände att benen var lite trötta efter gårdagens rätt rejäla pass och de hade gärna tackat för sig runt 25 km. Men jag malde på. Tillbaka mot Lidingö och förvånande nog hade 0 cyklister passerat över bron in mot stan. Jag stannade klockan på exakt 40 km utanför huset. Det här blev en riktigt bra löparvecka som landade på 165 km, sakta men säkert klättrar jag upp i antal mil. Avslutar med en bild på mina nya skor (såklart Boston och Adios) som jag slog till på när jag var inne på Runner´s Store här i veckan. Egentligen skulle jag bara lämna in min Garmin på lagning, den har nämligen bråkat en hel del på sista tiden. Jag har stått ut med både det ena och det andra, bara för att jag älskar den så mycket, men nu fick det vara nog. När jag var där slog jag till på två dojor till priset av ett för de rear ju ut allt på sin gamla butik. Jag behöver nämligen snart byta dojor för de jag springer i har nött många mil, men nu får vi väl se när det blir av med tanke på vädret.

Nä, hörrni. Nu får det räcka för den här veckan. Nu ska vi iväg på glöggkalas. Vi ses!

Punkt.

131118-131124: Insikter, matlådor, Schyman och vår första tioåring!

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

På lunchen blev det en rask distansmil.

Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

Ner till det grå vattnet.

Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

På kvällen bar det av hemåt.

Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

131028-131103: Inlägg, järn och Göteborg!

Den här veckan har jag rehabbat vidare. Men så tråkigt det är. Just när man har sprungit klart och egentligen bara vill duscha och hoppa ner i myskläderna, ja då ska man ställa sig framför spegeln och hålla på att böja och böja och böja. Och sen stretcha och stretcha och stretcha. Oerhört segt det hela. Och kommer någon i familjen förbi när man står där och kämpar, så är det ingen som peppar och säger att man är duktig, för det ser ju inte alls jobbigt ut. Det ser mest larvigt ut, särskilt när jag gör det. Så på sin höjd skrattar de. Fast det egentligen är just då som jag skulle behöva en rejäl hejarklack. Här i veckan ska jag i alla fall tillbaka till Marlin, min sjukgymnast, och då hoppas jag att hon kan skönja något som kan kallas framsteg. I övrigt så har veckan sett ut som följer:

Startade måndagen med att äta nyttig gröt med såna där chaifrön (ja, jag hoppas fortfarande jag ska bli lika snabb som Tarahumara-indianerna), blåbär och kokos. Ser ju ut som en hälsokokbok om jag får säga det själv.

Och på jobbet satt jag på min nya kontorsstol jättebollen. Synd att den bara fanns i lila för just den färgen är jag inte alls förtjust i.

Men oftast sitter jag faktiskt inte på min plats och jobbar, utan i någon fåtölj där man kan tänka i lugn och ro. Eller rättare sagt, andra sitter i fåtöljer medan jag sitter på golvet. Man kan nämligen alltid stretcha något lår eller någon vad samtidigt. Jag tänker att elitidrottare som ”bara” sportar går på olika behandlingar dagarna i ända, vi sportknegare får göra så gott vi kan medan vi jobbar.

Nog om allt rehabbande. På lunchen i måndags sprang jag ett tröskelpass. Lite ångest innan jag gav mig av då de tuffa passen känts lite väl tunga på sistone.

Men idag var benen med på noterna så jag kunde springa fram längs vattnet med någon slags värdighet även om jag frustade en hel del.

Jag var för övrigt nöjd med mina nymålade naglar som jag plåtade lite såhär tufft, som om jag vore en intern på Alcatraz.

Jag sprang också ett distanspass hem efter jobbet.

Det var mörkt och blött och jag såg framför mig hur jag skulle slitas i stycken av Simone-stormen, och framförallt: kunna skryta om det efteråt.

Men det var mest blött och inte mycket storm att snacka om, förutom lite vind på Lidingöbron.

Ja, som sagt, efter ett sånt här pass vill man ju bara sätta på sig pyamasen direkt men då blev det knäböj, magstyrka och annat kul istället.

På tisdagen blev det ett lite längre distanspass på morgonen.

Benen var rätt sega men så brukar de vara på morgonen. Fast så fort det börjar ljusna märker jag hur tempot stiger. Mina ben är helt enkelt ljus-beroende.

I omklädningsrummet var jag duktig och körde lite sånt här.

Sen blev det onsdag. Jag försökte med konststycket att gå förbi Violon Dingue på morgonkvisten utan att gå in och köpa bröd. Det misslyckades totalt. Plötsligt stod jag där i kön som vanligt.

Onsdagen fortsatte med ännu en lunchtröskel. Snabbt ner i omklädningsrummet och byta om och iväg!

Ut i det grå.

Rätt klaffsigt längs vattnet. Mina gula skor blev skitiga men det är rätt skönt det där första riktiga lerpasset med rena skor, då man inser att det bara är att ge upp fåfängan för snart kommer dojorna ändå vara bruna. Hösten är här!

På tal om dojor så är det nya att jag börjat köra med inlägg som Janne på Runner´s Store gjort. När jag hade problem med plantar fasciit för ett år sen så fixade jag såna där specialgjutna sulor men det blev aldrig av att jag började med dem. Tyckte de kändes tunga men helt ärligt så gav jag dem nog aldrig en riktig chans. Jag var ju då rent allmänt trött i min ena fot och hade rätt ont, så det var nog svårt att riktigt avgöra saken då. Det finns ju lite olika ”skolor” i detta ämne dvs inläggens vara eller icke vara. Men när jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon absolut att jag skulle börja använda dem så jag har gett dem en ny chans. Jag hade just då återigen upplevt en trötthet i mina gamla onda fot, så jag tänkte det var värt att pröva. Än så länge så ångrar jag det inte utan tycker det känns väldigt bra och tröttheten i foten har släppt. Såhär ser de ut.

Nu har jag även beställt en racer-variant att stoppa in i mina Adios för de blir onödigt tunga av de här vanliga inläggen. Jaja, efter jobbet på onsdagen sprang jag hemåt. Bra fart blev det för jag hade bråttom!

Mitt i allt detta sticker jag in en bild på mitt nya mobilskal. Kolla vad kul.

Det gamla orangea jag hade råkade tappa ett öra. Då blev jag så besviken att jag i vredesmod slet av det andra också. Och sen såg det alldeles lemlästat ut, så då blev det ett nytt från H&M med två hela öron. Och fötter! Så. Nog om det. Var var vi? Varför hade jag bråttom hem? Jo. För vi skulle köra till Göteborg på kvällen. Och det var precis vad vi gjorde! In med barn, katter, löpargrejer och Olle i bilen.

På torsdagmorgonen vaknade vi hos Olles föräldrar i Göteborg. Göteborg! Det är en trevlig stad det. Vi var på Universeum och såg dinosaurier.

Och en svärdhaj (ja jag tror det var det i alla fall, öppet att korrigera för fiskvetare) som hade den roligaste munnen jag någonsin sett på en fisk. Den hade ju en människomun! Kan inte sluta titta på den här bilden.

På vägen hem sprang jag in på ett café och köpte kaffe och bullar, och då fick jag ett hej av en bloggläsare! Jag blev lite paff så ursäkta om jag såg ut att vara i chocktillstånd och kanske till och med glömde säga att jag blev väldigt glad? Så oerhört trevligt med folk som hejar! Efter detta museumande och gottande så var det dags att ta sig an Bergsjöns backar.

Jag började med en lång uppjogg längs Kvibergsfältet. Där var det grått och öde.

Och sen var det bara att bege sig till backen. Det finns faktiskt inget bättre än att köra just backpass när jag är hos Olles föräldrar i Bergsjön. För den här backen är nämligen helt perfekt.

Så där kutade jag upp och ner. Tio gånger upp och därmed även tio gånger ner. Riktigt trött blev jag och hann precis klart innan mörkret sänkte sig över Göteborg.

Tröttheten jag känt i kroppen har liksom gått lite fram och tillbaka i veckan. Mycket bättre känsla på tröskelpassen denna vecka jämfört med förra, men i backen kände jag återigen en trötthet som liksom var tyngre än vanligt. Men så är Bergsjöns backar också rätt branta. På kvällen blev det Vi är bäst! på bio. Den var fin. Sen blev det fredag i Göteborg. På morgonen ringde Pekka som fått mina provsvar. Till min stora glädje var nästan allt bra, ja levervärde och muskelenzymer, inga tecken på inflammationer och allt vad det var. Men mitt blod- och järnvärde var precis på lägsta gränsen, vilket är för lågt om man springer så mycket som jag. Precis som jag misstänkt. Jag har känt det i vardagen men framförallt när jag springer. Det verkar också vara väldigt vanligt att känslan kan gå lite fram och tillbaka, ena dagen kan det kännas bättre för att sedan vara tungt igen. Precis som det har varit med andra ord. Så nu blir det till att käka Niferex. Ändå skönt att det var något, för jag har känt att det bara måste vara något som inte är hundra. När man tränar mycket så blir man ju rätt bra på att känna sin kropp, man märker när det är tyngre än det ska vara. Det enda som grämer mig är att jag borde sagt till om detta tidigare och kollat upp det långt innan Berlin. För tröttheten kände jag av ganska långt innan jag sprang Berlin marathon och nu tänker jag att jag kanske kunde kutat ännu lite bättre med rätt balans i kroppen… Men skit i det nu! Vi åkte till Apoteket och hämtade ut järnet och sen drog vi till Alfonshuset med Uma. Där var det väldigt kul även om det inte ser ut så på den här bilden. Ni ser de nya brillorna va?

Och sen traskade vi lite i affärer. Hit vill jag alltid gå:

Efter lunchen drog jag med Olle till Skatås. Vi bytte om i bilen.

Jag mesade och tyckte det var kallt men som tur var hade jag fyndat en t-shirt för 50 kr (!) så den drog jag på mig ovanpå. Samt tog Rubens vantar som jag hittade i bilen. Var således överfull av mönster och färger, sa hejdå till Olle och sprang iväg som en annan smällkaramell.

Jag sprang först 10-kilometersslingan. Den är bra den, många backar! Överallt var det skyltar om Finalloppet som jag insåg skulle gå dagen efter. Efter 10:an fortsatte jag med 5-kilometersslingan så det blev en bra 15-kilometersrunda. Och sen åkte vi hem till släkten.

På lördagen var det dags att bege oss hem till Stockholm igen men jag hann med ett tröskelpass tidigt på morgonen.

Sprang återigen ner till Kvibergsfältet.

Fotbollsplanerna låg blöta och öde och jag var ensam om att snurra runt där. Efter en rejäl uppjogg satte jag av. Kanske var det för att jag nu visste att allt inte stod rätt till i kroppen, som det kändes så segt. Men jag kämpade på och tänkte att det kanske blir samma effekt som att träna på hög höjd, dvs att om jag kämpar på nu så blir det något slags fyrverkeri sen när järnvärdet är uppe på bra nivå igen? Ser fram emot det fyrverkeriet!

Sen stoppade vi in allt och alla i bilen och brände iväg hemåt.

Sen idag, söndag, avslutade jag veckan med ett långpass. Gick upp klockan sex för att äta frukost och efter det sov jag en stund till. Runt halv nio var det dags att ge mig av. Hängde på mig mitt nya vätskebälte som jag köpte på Runner´s Store häromdagen. Varför har jag inte kört med det här Perfekta förut? Det var ju jätteskönt.

Det var lite smådimmigt i förorten.

Jag sprang in mot stan och tog min vanliga stadsrunda, var sugen på den idag. Det är lustigt med den här lite tunga känslan i kroppen, det är som att den släpper efter sådär 10 km, då börjar jag plötsligt känna mig mer som vanligt och benen blir lättare. Fråga mig inte varför. I stan var det mest som vanligt, promenixare ute på Djurgården och folk som sprang runt Söder. Rätt tomt och skönt. Passet landade på 36 km för jag hoppade över extrasvängen ute på Djurgården. Sen hem till stretch… och blodpudding! Till det juice med massa ingefära. Nu jäklar ska kroppen få!

Efter det drog halva gänget på AIK-match och jag och Uma åkte in till stan och åt chokladbollar. Jag har för övrigt blivit värsta REA-experten, hittade dessa vantar för, håll i er nu, 30 kronor!

De passar mig utmärkt för jag har kommit in i någon slags period då jag är beroende av knallblå, knallorangea, knallgul och knallblå ögonskugga (ej alla samtidigt som tur är). Och då blir det ju tjusigt med dessa vantar till det hela. Tja, detta blev en bra vecka med miljöombyte och skönt att veta hur det är ställt med kroppen. Nu ser jag fram emot en ny vecka, ny löpning och massa järn!

Mörker, färg och grått!

Jag var uppe extra tidigt imorse för att hinna med backintervaller. Jag och tidningskillen. Var nära att fråga om han kunde vara med på bilden men fegade ur. Här är hans bil i alla fall.

Sen masade jag mig iväg. Kändes verkligen som att det var mitt i natten. Som uppvärmning sprang jag bort mot Centrum, förbi det röda hjärtat i det svarta.

Sen förbi kyrkan – inget för mörkrädda! Buuuuuu!

Därefter framme vid backen. Tur att jag hade reflexväst på mig när jag skulle springa sådär mitt i gatan. För det var rätt mörkt om man säger så.

Jag satte igång. Det var ett tag sen jag körde backe så trots att jag var morgonseg så kändes det kul att ge sig på den jäkeln. Upp och ner. Upp och ner. Upp och ner. Sådär höll jag på, som en hamster i ett hjul. Men mörkret, det är inte bra för farten. Tycker alltid det går aningen långsammare när det är mörkt ute (trots att det känns som att det går fort), som om kroppen automatiskt tar det lite försiktigt för att inte snubbla. Men på sista backen var jag rejält trött. När jag väl var klar började det äntligen ljusna.

Totalt 13 km. Sen hem till apelsinjuice.

Trots att inget lopp är på gång så dricker jag juice varje dag, käkar D-vitamin och sköljer näsan med koksalt. Allt jag kan för att mota alla miljarder förkylningar som är i luften. Efter detta så var det dags för jobb i glashuset. Utanför var det färg överallt.

På eftermiddagen hade jag ett möte i stan och när det var klart så passade jag på att låna toaletten och byta om.

Stan var alldeles grå.

På vägen smet jag in på Chokladfabriken. Det vet ju alla, att regnar det måste man äta choklad.

Och sen, sen sprang jag hem genom stan. I allt det där svartvita dök Humlegården upp – och den var i alla fall i färg. Så vackert.

Totalt 10 km. Tycker benen har kämpat på bra de här dagarna i och med att kroppen ännu är lite post marathon trött. Jag har förstått att somliga tar säsongsvila? Det gör inte jag. Bara att nöta vidare! Hej.

Upp och ner fast ut och in.

Knä och höft ok imorse så det blev ändå det planerade backpasset. Sicken lycka! Men först lång uppjogg. Tanken på att ränna upp och ner i en backe direkt från sängen, den känns nämligen inte alls trevlig. Joggade längs vattnet. Som vanligt vackert. Man börjar bli bortskämd.

Om tre veckor springer det tusentals människor här där jag brukar vara alldeles ensam. Men nu imorse var den enda jag såg den här stackaren, som nog längtade hem till en varm famn. Tyvärr blev han lite suddig.

Sen var det backdags! När jag precis skulle börja kuta insåg jag att jag hade mina tights ut och in. Så kan det gå när man likt en zombie kliver rakt ner i springkläderna när klockan ringer. Som tur är har ett par utochinvända tights ingen som helst betydelse för farten. Passet var precis som vanligt: första och andra intervallen sega, vid tredje vaknade kroppen till liv och sen följde några intervaller med riktigt bra känsla för att sen på slutet få kämpa järnet för att hålla farten uppe. Pust och puh. Tänk att plåga sig kan vara så skönt!

Totalt 13 km. Därefter hem till min gamla gröt. Idag hade vi massa blåbär och jordgubbar i kylskåpet så det var festligt värre.

Sen jobb, jobb, jobb hela dagen. Lite tjatigt med all mat men jag måste ändå visa en favorit som jag åt till lunch: färska vårrullar!

Mycket goda men samtidigt hemska. De är ju gigantiska och faller sönder på ett ovärdigt vis så man sitter där med nudlar hängandes från munnen. Varning för alla singlar då vårrullarna därmed kvalar in på listan över tidernas sämsta date-mat. Nog om maten. Lite senare var det dags att ta sig hemåt i höstvärmen.

Tänkte på exakt ingenting när jag sprang hem genom stan. Inget jag minns i alla fall för plötsligt stod jag utanför dagis.

Totalt 10 km. I övrigt så är det mycket basket här hemma nuförtiden. Det är jag riktigt nöjd med då basket utan tvekan är en av världens bästa och roligaste sporter.

Nej ni, nu ska jag möta hösten i detta nagellack.

Och sen blir det mer magstyrka då jag slarvat lite med den på sistone och därmed delar ut övningarna till magen retroaktivt. Ajöss.

Slåss mot backen och ljummen distans.

Startade morgonen med backintervaller. Men först värmde jag upp ordentligt. Det måste vara något som kommit med åldern men jag har blivit så fascinerad av naturen. Och liksom tacksam över allt det fina. Som det här:

Därefter var det dags att omfamna backen. Jag gillar verkligen att springa backintervaller och idag kom jag på varför. Grejen är att jag ju nästan alltid tränar ensam. Det betyder att jag får tävla med mig själv så gott som alltid. När jag ska springa fort så är liksom mitt eget huvud och min egen kropp det enda jag har att tävla mot. Men när jag springer backintervaller så har jag den perfekta motståndaren: backen! Tänker att jag ska knäcka backen, ge den vad den tål osv etc. Det är rätt kul. Om man har aggressioner inom sig så kan man även passa på att få utlopp för dem där i backen. De sista två intervallerna var jobbiga idag. Både backen och mina ben hade fått vad de förtjänade.

Joggade ner. Totalt 13 km. Sen började min vanliga dag med barn till dagis och skola och jobb. På tal om jobbet så fick jag den här av gänget som jobbar i vår reception:

En egen handpump med desinficerande medel att ha på mitt skrivbord. Bästa presenten nu inför Berlin. Tack. De enda är att jag typ missbrukar den nu när jag har så mycket och så nära, pumpar non stop. Efter jobbet bytte jag om igen.

Och gav mig ut i den helt galna sensommarkvällen.

Det var alldeles ljummet. Snart säger det PANG och så är det höst och slut på att springa i linne och t-shirt. Man får njuta så länge det varar. Så det gjorde jag. Tog därmed en lite längre tur hem för jag hade dessutom nya dojorna på fötterna, massa bra musik i öronen och i ryggsäcken nyinköpta kokosflingor. Allt var frid och fröjd med andra ord.

Totalt 16 km i 4:38 min/km. Hem till lax och quinoasallad och andra delen av Top of the lake. Bonne nuit.