Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:
När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.
I nya Boston!
Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.
Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.
Sen blev det chin-ups.
Och lite olika hopp.
Och styrketräning med Ali.
Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till Toftalagret, det gjorde vi där på hemvägen från Kneippbyn. Affären ser inte mycket ut för världen från utsidan men där inne finns en massa kul små pryttlar.
Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.
Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:
Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.
Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.
Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.
Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:
Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.
Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.
Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.
Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!
När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.
Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.
Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.
Godmorgon! Onsdag! Inget att orda om utan bara iväg på morgonjogg.
Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.
Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!
De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.
När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!
När jag kom ikapp honom sluddrade han något om att jag ”lurat” honom att springa 13 km istället för de 9 som han tänkt. Sanningen var att han innan han gav sig ut frågat mig hur lång en sträcka var, men sagt fel sträcka, och nu fick han betala priset där längs den solstekta vägen. Hur som helst försökte jag ge honom några uppmuntrande ord, men han verkade helst avstängd så jag lämnade honom åt sitt öde. Själv såg jag ut såhär när jag kom hem. Vindögd?
Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.
Vi åt Moules Frites.
Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.
Och så crêpe till efterrätt.
Sen tackade vi för oss.
Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.
På torsdagen vaknade jag och var otroligt trött. Det hade varit åska och blixtar hela natten mellan onsdagen och torsdagen. Jag vet inte vad som hänt, jag brukade ju aldrig vara rädd för åska, men det är som att det känns så mycket närmare här. Hela sovrummet lystes upp gång på gång av blixtarna så det blev inte så värst mycket sömn. Jag lät därför benen vila på morgonen och sparade istället på krutet till mitt sista pass med Nils, de skulle nämligen åka hem dagen efter. På seneftermiddagen var det så dags för oss att kuta iväg. Gick runt en stund med Ali först, man bara lägger honom på axeln och så hänger han där som en apkatt.
Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.
Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.
Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.
Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.
Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.
Efter löpningen så hjulades det på stranden.
Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.
Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.
Varför duscha när man kan bada i havet?
Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.
Vi gick ner i en bunker och upp igen.
Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.
När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.
Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.
På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:
Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!
Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)
Sista spurten!
Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.
Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.
Avslutade med 30 chin-ups.
På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.
Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.
Sen gav jag mig i alla fall av.
Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!
Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.
Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.
Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.
När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:
Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.
Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.
Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!
Ajöss.
Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…
Och passade på att dra till Visby i regnkläder.
Där åt vi som vanligt crêpes på det 
Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:
Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:
En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.
När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.
Jo! Jag köpte två grejer i Visby.
Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.
Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.
Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.
Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.
Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.
Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.
Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!
Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.
Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.
Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.
Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.
Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.
Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?
Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!
Sen hängde vi lite på Guldkaggen.
Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos
Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.
På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.
Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.
Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.
Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.
Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.
Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!
Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!
Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.
Sen var det dags för resten av barngänget.
Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.
Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.
Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!
Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!
Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.
Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:
Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!
När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!
Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.
Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.
Låt det aldrig bli höst!
Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.
Och rev av ett gäng chin-ups!
Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en 
Det finns nämligen en del att välja på.
Sen var det i alla fall dags för trolleriet!
Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.
Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.
Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.
Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.
Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.
Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!
Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:
När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.
Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.
Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.
Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.
Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.
Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.
Och sen badade vi igen.
Det var en sagolik eftermiddag.
Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.
Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.
Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.
Söndag!
Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.
Avslutade passet här.
När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.
Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!
Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.
Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.
Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.
Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.
Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)
I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.
Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.
Jag gick runt och hejade lite på allt.
Hej stjärt.
Och här ett klassiskt klotter.
Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.
Och precis när jag kom hem började det regna.
På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.
Och sen blev det chin-ups!
Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.
Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.
På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.
Bara att köra igång!
Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.
Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!
Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.
Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.
Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den 
På onsdagslunchen var det dags för löpning.
Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.
Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!
Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.
Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.
Följande serie blev det:
Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.
Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.
Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.
Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.
Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på 
Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.
Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.
Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.
Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.
Hej människodjur.
Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.
Efter detta så åkte vi till hotellet.
Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.
Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.
Hepp, då var det dags för middag!
Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.
Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:
Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!
Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.
Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.
Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.
Sen joggade jag tillbaka till hotellet.
Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.
Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.
Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:
Och detta:
Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.
För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.
Så det var bara att svinga sig upp.
Bra, gör du en anteckning är du snäll?
Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.
Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.
Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.
Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.
Sen hem för att göra mangosmoothie.
Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av 
Vi ses.
rocknrollrunning.se 