White Monkey Holding Peach Balm.

Jo, min vänstra fot. Jag har ju känt av den litegrann vilket oroat mig. Som jag skrev så hade jag en salva från Thailand hemma, och lite senare hittade jag dessutom ytterligare en. Och så smörjde jag ju in foten. Och kan ni tänka er, det funkade! Dagens terrängpass till trots. Innehållsförteckningen är på thailändska men den ena heter  White Monkey Holding Peach Balm (ja, precis som bilden visar). Man hör ju att det är fantastiska grejer! Får se om det håller i sig efter morgondagens planerade backpass. Nu: insmörjning.

En gammal man i skinande blå tights.

Vilket jäkla pepp i vädret! Sprang ner till Lidingöloppet i solen för att köra naturliga intervaller. Precis i början av spåret en bit fram såg jag en kortväxt figur kuta på i bra fart. Vem är detta, tänkte jag, och ökade farten för att se vad det var för en rackare. Jodå, det var en äldre man med grått hår, säkert 80 år, i modern träningsoverallsjacka och blåa, blanka löpartights. Väldigt rynkig, som man ska vara när man är 80 år, och med ett jäkla klipp i steget. Det såg mycket bra ut. Tänkte att det är precis så jag önskar att jag ska orka vara när jag blir gammal; rynkig, spänstig och med klipp i steget.

Jag kutade på. Efter 2 km la klockan av så jag kunde inte hålla koll på farten vilket först irriterade mig enormt då jag tyckte mig ha bra energi. Men sen kände jag att det var rätt skönt att låta kroppen styra istället för klockan, tror nästan jag höll farten bättre av egen kraft. Ska nog börja lämna klockan hemma ibland. Summa summarum: 10 km klocklösa, naturliga intervaller i ett underbart väder.

NG la upp en bra bild på min fb häromdagen som handlade om hur man ser ut när man springer vs hur man tror att man ser ut. Körde en egen variant av den idag. Tv: hur jag ser ut när jag springer. Th: hur jag ser ut när jag inte springer och poserar.

Freds-chins.

Ikväll blev det chin-ups i fredens tecken. Vad det betyder vet jag inte riktigt, jag vet bara att jag gjorde totalt 37 stycken. Obs! Med ca 90 sek mellan varje set! Herregud, annars skulle jag ju typ slå hon den där amerikanskan som är världsmästare och som skrattar galet på alla bilder jag sett.

Asfalt och magiska salvor.

Idag 17 km löpning på asfalt. Har en liten irriterande känsla i min vänstra fot så därför vilade jag från terrängen. Jag köpte en liten salva när vi var i Thailand för ett par år sen, bara för att asken var så himla fin. Den kom jag att tänka på igår, rotade fram den och smörjde in foten, i hopp om en superkraft från fjärran östern. Stay tuned.

Backletning.

Idag på lunchen var jag och kollade hur de senaste veckornas träning påverkat mina resultat. Man har ju kämpat på en del så det skulle vara sorgligt om det inte blev någon som helst skillnad. Jag cyklade på testcykel, hade pulsband och det hängdes på vikter och grejer. Glädjande nog så hade min syreupptaging ökat med 12% sen sist och mitt testvärde med 13%. Tränaren sa att ”träningen biter på dig” och det låter ju väldigt bra. Det jag fortfarande behöver förbättra för att kunna springa fortare under en lång tid är uthålligheten i muskelstyrkan dvs explosiviteten. Det känner jag när jag springer, jag kan springa väldigt långt men jag vill ju gärna också pressa mina tider. Det betyder att jag nu framöver kommer springa intervaller i långa backar och därmed behöver hitta de perfekta backarna för detta runtom i stan (området Östermalm/Vasastan) och där jag bor. Hör av er om ni har bra tips på sega och inte alltför branta backar som räcker för ca två minuters löpning uppför. Och bli inte rädda om ni ser mig kuta upp och ner utanför ert hus.

Ungefär såna här backar behöver jag alltså hitta. Långa och sega, tydliga uppförsbackar utan att bli för branta så man tappar löpsteget. Har en ganska bra precis där jag bor men inte helt optimal.

 

Gammalt blir nytt.

Idag var jag inne på Löplabbet för att kolla på nya skor. Jag testade lite olika modeller, körde värsta intervju-stilen. Dels vill man ju veta en massor, dels kör jag den taktiken för att få känsla för om jag hamnat hos en insatt person. Det kändes det som att jag hade. Jag frågade även hur länge ett par löparskor egentligen räcker. Nu är det klart att han som stod där ville kränga dojor men han sa i alla fall 150 löptimmar som svar och det har jag hört sen tidigare. Insåg att det motsvarar ungefär mina senaste fem månader. Dessutom så har de blivit rätt hårda efter mycket springande under hösten och vintern så efter mer än ett ett år tillsammans så känns det som att det är dags att gå vidare. Hur som helst så fortsatte jag intervjun och det slutade med att jag köpte två par nya skor. Dels exakt samma modell som jag haft tidigare då det känns riskabelt att ändra något som funkat bra men framförallt lite dumt att börja konstra just nu så nära inpå Marathon. Trist bara att just den skon som jag alltid blir rekommenderad är den som ser absolut tråkigast ut, typ löparskornas Ecco-sko. Ja, ni ser ju skon till vänster på andra bilden. Alltså, den är inte ful men så försiktig och färglös. Dock är jag varken döv eller blind och har självklart hört och läst en massa om lättare skor. Därför införskaffade jag även ett par Adidas adizero Boston. De är ju inte i lättaste ligan men känns som en bra fasaöver-sko. Jag är ju van vid mina gamla skor, springer rätt stor mängd samt långa långpass så dessa känns som en bra test för att sedan kanske kunna köra med ännu lättare skor på sikt, om jag tycker det funkar bra. Och så var det ju trevligt att i alla fall dessa var lite mindre Ecco, de har en bra low tech-känsla som jag gillar. Dyrt blev det så nu blir det inga eleganta vårskor utanför löparspåret. Ja, det skulle vara ett par Ecco i så fall.

Novembermorgon.

Lämnade barnen tidigt på dagis och skola och sedan snabbt ner till Lidingöloppet och sista milen innan dagen kör igång. Enorm motvind längs vattnet så det var skönt att gömma sig bland de höga träden i skogen. Det virvlade snöflingor i luften och jag tänkte att det här känner jag igen, det är ju november! Sprang på bra i backarna, bara Aborrbacken där jag har svårt att ligga på 5 min/km hela vägen upp.

Sprang genom parken på vägen tillbaka och tyckte lite synd om klätterställningarna som väntat på att barn ska leka med dem igen. Vi får hoppas på att det bara är november idag.

Terrängfrukost.

10 km terräng innan frukost. Känns alltid lite extra när man sprungit långt på seneftermiddagen dagen innan och sedan kör direkt igen morgonen efter. Men Olle ska resa bort så nu gäller det att planera för att få till löpningen. Sprang sista milen på Lidingöloppet och planerade att hålla ett jämnt 5-minuterstempo. Kunde dock inte hålla mig från att kuta på här och där så tiden blev 48.55 dvs lite snabbare än jag tänkt.

 

Om ett halvår är det dags för Lidingöloppet. Här tänker jag mig att jag kutar i mål. Helst på en bra tid. Vi får se hur det går med den saken.

Om att vilja men inte kunna.

Dags för långpass. Men idag var det en sådan här dag då man inte har något gratis. Då backarna inte känns lätta utan man får kämpa sig uppför och man bittert registrerar motvinden. Medan jag kämpade på i terrängen tänkte jag på stackars Emi som inte får springa på sex veckor och insåg hur glad man ska vara över att man kan springa. Bland det värsta jag vet är att vilja springa men inte kunna, vare sig det är pga skador eller tid. Det är en helt annan sak att välja att man inte vill springa. Jag kom att tänka på mina tre graviditeter. Jag ska absolut inte klaga för jag har mått bra alla tre gånger utan några större bekymmer men jag minns hur jag de sista veckorna längtade något så fruktansvärt efter 1) opastöriserad ost 2) att få springa, snabbt och långt. När jag tänkte på allt detta så kändes plötsligt backarna lite lättare. Blev totalt 33 km och jag höll ett bra långdistanstempo inom ett spann mellan 4,45-5,20 min/km. Sprang hela Lidingöloppet och sammanlagt blev det 33 km för benen.