Doften av nyklippt gräs.

Det är lätt att bli lurad av vädret när man sitter instängd på ett kontor hela dagen. Det såg så varmt och fint ut genom fönstret. När jag väl kom ut på gatan för att springa hem efter jobbet så blev jag dock påmind om att det är april. Men har man en dator och massa annat på ryggen så blir man snabbt varm. En bit hemifrån drabbades jag dock av en vårchock vädret till trots – doften av nyklippt gräs följde mig ca 200 meter och jag kan bara inte fatta var den kom ifrån. Oavsett så ledde den till några sekunders lyckorus.

Chins igen!

Har gått några dagar sen jag gjorde chin-ups pga den eländiga sjukan men nu ikväll var det dags att ta stången vid hornen. Gjorde samma serie som sist för att mjukstarta lite. Sista åtta på sista setet var tunga, fick hoppa ner och ta två sekunders vila innan jag gjorde de sista två. Tjong! Där fick armarna så de teg.

Runners. Yeah, we´re different.

Tack Emi som påminde mig om denna fantastiska Adidas-kampanj. Byrån Leagas Delaney låg bakom kampanjen som gick mellan 1998-2000. Adidas ville öka sin trovärdighet inom löpning och strategin gick ut på att visa att man verkligen förstod de seriösa löparna. Nu är ju löpning ganska poppis men runt 2000 var de inbitna löparna en ganska liten grupp som inte blev speciellt uppmärksammade i medierna. Sean Ehringer, CD på reklambyrån Leagas Delaney, säger såhär i en intervju jag hittade: ‘‘[adidas] wanted to do a brand focus campaign that gave them some running credentials, and the way we decided to do that was to let runners know that we understand them . . . Runners have their own kind of weird way of doing things, so there’s a lot of things to talk about there.” Han fortsätter: ”Most people who run run silently on their own for their own reasons, and nobody even knows they exist.’’

Att visa de riktiga löparna att man verkligen hajar hur det är, det är en mycket bra tanke. Att dessutom göra det såhär bra, ja det är bara att lyfta på hatten. Och för alla som inte förstår något alls, ja det är precis så det ska vara enligt Ehringer: ‘The unusual thing about [the campaign] was we were really very literal about it. I think it was pretty courageous to do ads that were so honest about really talking to runners that a lot of people wouldn’t even know what you were talking about.”

OK, här kommer en massa annonser ur serien, det är bara att njuta:


Hurra!

 

Första löprundan sen den helvetiska förkylningen/influensan jag åkte på och som vägrat ge med sig. Har fått order om att ta det väldigt lugnt de två första passen så det var i en behaglig fart jag sprang Lidingöloppets sista mil. Benen kändes fulla av energi efter att ha legat i sängen i flera dagar, fick tvinga dem att inte rusa på.

Sprang förbi hamnen som uppvärmning. Det var så snyggt med bojarna i olika färger. Och så min favoritskylt: ASS. Man kan ju inte låta bli att undra vad utländska besökare tycker om Askrike Segelsällskaps plakat.

Garderobsfynd.

Igår rensade jag garderoben som höll på att svämma över av olika lager-på-lager-kläder, windblockertights och ulltröjor. Då dök några nya och gamla favoriter upp som jag ska möta våren med:

1. Mina nya Casall-tights. Jag älskar deras löpartights, otroligt bra passform och sköna material som håller för tusentals tvättar. Rätt dyra tyvärr men känns ändå värt. De här har en så fin grå färg och på baksidan av knät så är det ett tunnare material så att man kan röra sig på ett optimalt vis.

2. Ett par blålila 3/4 tights, också från Casall. Transparent linje som går över låret och hela vägen upp på sidan på ett elegant vis men som kräver att man inte tagit på sig sina fulaste underbyxor.

3. Adidas shorts.Otroligt basic men fina.

4. Åh, mina fantastiska ormmönstrade tights från Stella McCartney som min mamma och syster fyndade åt mig på 70% rea förra hösten och som har legat hela vintern och väntat på att bli använda.

Marathon soundtrack.

Jag har funderat på om jag ska lyssna på musik eller inte när jag springer Marathon.

Fördelarna med musik:

1. Man kan göra en oerhört bra pepplista. Be alla man känner om en bra Marathonlåt och så kan man tänka att man springer lite för just den personen när låten kommer. Är det låtar med bra tempo så kan det ju hjälpa en att hålla farten i svåra stunder.

2. Jag tänker också att det är fint att rama in hela upplevelsen med bra musik, lite som en låååång musikvideo i Marathon-stil.

3. Musiken skärmar av en från allt stoj och man kommer in i sin egen lunk och värld.

Men å andra sidan, man kan också se fördelarna utan musik:

1. För en gångs skull kommer man ju springa genom hela stan med en massa (förhoppningsvis) publik. Då är det ju trist att inte ta in det hela, med ljud och allt.

2. Man vet ju inte hur man kommer känna sig när man väl springer och om då fel låt dyker upp kan det vara oerhört irriterande t ex om en lugn låt spelas när man vill dra på.

3. Visst, man springer för sin egen skull men lite av tävlingskänslan går förlorad när man skärmar av sig med musik. Att höra andras andetag och flås kan faktiskt vara ganska peppande. Och sina egna steg och andetag också för den delen.

Har därmed landat i att köra den hårda stilen och springa utan musik. Däremot kan jag tänka mig att köpa hurlurarna ovan.

Ett bra gäng.

I väntan på att kunna springa igen bläddrar jag vidare bland gamla bilder. Den här är något extra. Jag älskar det sorglösa och rekorderliga uttrycket på dem. Och så börjar man fundera på vem som är snabbast. Jag skulle satsa mina pengar på han längst till höger.

Schas!

 

Det har funkat förr: måla naglarna i en stark färg och bli frisk. Testar det samt häller i mig tio koppar te med honung, äter mango, chockar halsen med en isglass samt tänder orangea påskkaniner i hopp om att färgchocken driver bort förkylningen.

Här är mitt löparliv.

Herrejesus så trött jag är på att vara sjuk! Nedbäddad i sängen fladdrade tankarna iväg till mina första springminnen – jag har all förståelse för er som inte vill läsa om min barndom, ni kan ju sluta läsa, men jag ska vältra mig en liten stund:

1. Jag började springa med min pappa ganska tidigt, tror jag var sådär 7 år eller så. Vi hade en speciell liten runda som vi alltid sprang. Från vårt hus, ner förbi Canada Bygg, uppför långa backen (där jag numera ibland tränar backintervaller då jag flyttat tillbaka till mina barndomstrakter) och sen fram till en grön soptunna som vi dunkade på och sen sprang vi tillbaka. Totalt 3 km. Ibland tog vi den långa slingan och fortsatte ut mot östra Rudboda, då blev rutten ett par, tre kilometer längre.

2. Jag sprang på sommaren när jag var hos mormor och morfar i Västerås. Det här vara innan GPS:ens tid. Jag kommer aldrig glömma hur jag sprang på Västerås gator och min mormor körde sin lilla röda bil sakta bredvid mig för att mäta upp sträckan. Nästan så jag börjar gråta (kanske för att jag är sjuk) när jag tänker på hur fint det var av henne att mätköra upp olika banor åt mig.

3. Jag och syrran var också alltid hos vår farmor och farfar på somrarna, ute i Årsta Havsbad. Där hade jag den perfekta springturen på exakt 1 km och den kutade jag järnet sådär 3-5 gånger. Minns att det ofta var väldigt varmt och väl tillbaka i stugan la jag mig på golvet alldeles likblek och snurrig (jag har alltid blivit kritvit och inte rosig när jag springer). Min farmor trodde jag skulle svimma varje gång.

4. Vi seglade mycket när jag var liten. Segling och löpning går inte riktigt ihop och jag har minnen av hur jag försöker få till en rutt på en liten ö, utan framgång. Slutade med ljushopp istället.

Ja, det är sånt man tänker på när man är sjuk och längtar efter att springa. Nog om det.