Jag springer så gott som alltid själv. Men idag hade jag bestämt träff med Calle, min gamla kompis från gymnasiet som var värsta löparproffset då vi var unga (och jag skulle efter kvällens pass vilja påstå att han fortfarande är rätt vass). Tanken var att vi skulle kolla in mitt löpsteg och gå igenom löpskolning, som jag helt ärligt aldrig förstått mig på. Lite nervös var jag allt när jag traskade ner mot Grönsta, jag är en sån löparloner och nu skulle jag plötsligt bli synad. Vi startade med 3 km uppvärmning. Jag har liksom ingen som helst koll på hur jag springer, jag bara springer. Så därför var det ju trevligt att få höra att jag har ett lätt och bra löpsteg och höll överkroppen på rätt sätt. Efter uppvärmningen körde vi stegringslopp som var nytt för mig. Då fick jag däremot höra att jag är lite stel vilket då den såkallade löpskolningen förhoppningsvis ska råda bot på. Den gick vi igenom därefter. Tre övningar med lite olika variationer. Otroligt frustrerande med saker som ser galet enkla ut men som inte är det! Jag har ju sett folk hålla på sånt där och när Calle visade tänkte jag ju: Men herregud, det där fixar jag på nolltid. Men nä. Så enkelt var det ju inte, det var ett steg där som jag absolut inte fick till, jag måste sett otroligt larvig ut. Får öva på det där. Sen kutade vi sista milen i den fina junikvällen. Ahh, mycket roligt och inspirerande med hjälp ”i spåret” och lite nya saker att öva på!