20131202-20130208: Fart, julpyssel, avfrostning, en vanlig människa, snö och löpband!

Det är bra att ha en blogg för det gör att man måste minnas och fundera över tiden som rullar på. Utan bloggen hade senaste veckan bara passerat och lagts till handlingarna som en vecka i december. Men nu är jag med blogg och har därmed lagt mina tankar på lager för att ha något att skriva om. Veckans stora insikt har varit hur mycket tid och just tankar jag lägger på min löpning, i olika former. Det var när jag låg med min foam roller på vardagsrumsgolvet en kväll i veckan, som det plötsligt gick upp för mig: jag lägger sjukligt mycket tid på min löpning! Jag skulle säga att jag lägger all min ”fria” tid på just detta, just nu. Den där tiden då någon annan ser på en film, bakar, surfar bort en hel kväll, ja då håller jag på med något löparorienterat. Det betyder inte att jag springer hela tiden för det kan man ju rent fysiskt inte göra. Men jag packar väskor med springkläder, jag packar upp väskor med svettiga springkläder, jag stoppar in i tvättmaskinen, hänger upp alla springkläder på torkställningen eftersom jag inte vågar torktumla ens den minsta springstrumpan. Jag stretchar, jag rehabbar, jag köper redskap för att kunna rehabba, jag läser om skomodeller och styrkeövningar, jag läser andras springbloggar, jag masserar vaderna, jag gör matlådor för att hinna springa på lunchen, jag springer på lunchen, jag springer till jobbet, jag springer hem från jobbet, jag springer hem från restaurangen, jag går upp tidigare på helgen för att hinna springa utan att familjen märker det, jag funderar över pass och räknar kilometertider, jag anmäler mig till lopp, jag träffar Pekka, sms:ar med Pekka, går till Marlin och visar att jag gör rehab-framsteg, jag ältar och undrar om livet ska vara såhär för att i nästa sekund älska det och tycka allt det här är självklart. Jag skriver på bloggen och gör en massa fler saker som allesammans i slutändan bara handlar om en enda sak: att springa. Ja det är ju galet när jag läser det komprimerat såhär. Men ändå är det självklart just här och nu. Det är som ett öppet mål för att få kritik, jag vet. Vill du verkligen ha ett sånt där liv?, Hur hinner du med familjen, vänner?, Det kan inte vara kul, det låter fruktansvärt., Är det någon form av besatthet?, Du måste ju fånga livet, inte bara springa. Men saken är att jag hinner det jag vill hinna. Barnen, familjen och jobbet. Jag hinner med vänner men självklart inte lika spontant som förut. Men vet ni? Det är såhär just nu. Det är det här jag vill fånga i livet just nu. Men jag lovar att ifrågasätta det emellanåt och hur länge det varar vet jag inte, och funderar inte så mycket över det heller. Bara ibland när jag ligger och foamrollar en vardagkväll i december. Puuh. Så. Då fick jag det ur mig. Nu kikar vi på veckan.

Måndagen börjar med tidig distans in till jobbet.

Ibland kan måndagstillvaron kännas lite väl kärv när den startar i ett kalt omklädningsrum. Men då drar jag fram min silvernecessär!

Där jag har alla mina färgglada pryttlar som muntrar upp tillvaron.

Och sen sprutar jag på mig för mycket Sunday Cologne och håller tummarna för att jag inte ska stöta ihop med nåogn allergiker i hissen.

Och nejnej, jag är inte sponsrad. Det verkar vara uppe på tapeten för många bloggare, detta ämne. För egen del skulle det inte falla mig in att prata för någon produkt om jag inte samtidigt skrev att jag fått den. Hur som helst så får jag nästan ingenting ändå så det är inget problem om man säger så. I alla fall så springer jag lite mer på lunchen. Värmer upp och sen kutar jag några varv på enkilometersslingan vid Karlberg. Tomt var det här:

Tisdag morgon är jag rätt seg och sängen är sådär varm och mysig och jag har en liten figur bredvid mig. Men jag kopplar på roboten inom mig, går upp och ger mig iväg.

När jag väl var igång så var sängen ett minne blott och det kändes bra. Det gick dock inte fort, det gick långsamt. Men det spelade ingen roll, jag sparade benen till lunchen för då var det dags för ett hårdare pass. Hade läst att det skulle komma is och snö så jag kände mig riktigt peppad över att kunna ge mig ut på barmark.

Hetsade fram längs Kungsholms Strand och sen känslan efteråt när ruschen i kroppen lagt sig: magisk.

Tillbaka till jobbet.

Tisdagen blev lång för på eftermiddagen hade vi julpyssel för alla barn på jobbet. Jag skulle vilja påstå att det är årets höjdpunkt för våra barn, det blir alltid succé! Ja, ni förstår ju själva varför när det ser ut såhär på alla bord:

Desto kärvare blev det när vi kom hem. Då väntade nämligen ett av livets absolut tråkigaste sysslor: avfrosta kylskåpshelvetet. Men innan dess var jag tvungen att äta en Pizza Maffioso för att orka med avfrostningsprojektet rent mentalt.

Det måste vara något vajsing med vårt kylskåp för det kräver detta ingrepp emellanåt, men nu var det i för sig allt bra längesen. Jag skulle vilja påstå att det såg ut som en knarkarkvart i vårt kylskåp. Jag tömde det på all mat som jag satte ut i trädgården, men de här två pryttlarna gick inte att få ut för de hade nämligen blivit infrysta och satt fast.

För er info så tog det ett helt dygn för all is att smälta. Jag diskade varenda hylla, varenda liten pryl och skurade hela kylskåpet som dessutom hade haft en sur mjölksjö i botten där på sluttampen. Det blev som nytt!

Efter detta mandomsprov så var det lika bra att köra på med de tuffa tagen på onsdagmorgonen.

Jag sprang backintervaller i mörkret. Längre bort höll en military training-grupp mig sällskap, deras tjoanden och rop när de gjorde hopp och sit-ups var riktigt trevligt där i mörkret. Själv sprang jag bara upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Jag blev riktigt trött av det hela. Kaffet i omklädningsrummet var galet efterlängtad.

Jag låg såhär en stund och låtsades att jag var någon slags igelkott.

På lunchen var jag hos Marlin, min sjukgymnast. Jag visade att jag gjorde lite framsteg och så fick jag några fler övningar. När hon sedan hjälpte mig att stretcha ut höftböjaren så höll jag på att tappa öronen när hon sa att jag nästan var som en vanlig människa! Äntligen! Firade det hela med kanske världens godaste lunch: lax kimchi!

Torsdag morgon. Distans.

3 grader och 34 cyklister som cyklat över bron in mot stan. En fin morgon.

Men som att vädret ville sätta mig på prov, så drog det ihop sig till riktigt ruskväder lagom till att jag skulle köra ett fartpass. Halvlockande när jag kikade ut genom fönstret.

Men så lätt går det inte. Bytte om och gav mig ut!

Hoppade lite och höll på. Fasiken så blött det var!

Sen kutade jag så fort det gick samtidigt som jag behövde parera pölar och en del hala partier. Dock var det en stor fördel att färre människor var sugna på att promenixa och gå med tre barnvagnar i bredd. Tada! Klar!

Sen blev det matlåda i byggarbetarstorlek och massa jobb. Jag köpte fler hantlar på vägen hem till de nya övningarna som Marlin gett mig.

Nej, jag är starkare än såhär. Men de här är inte till för att träna armarna utan balansen. Snart måste jag skaffa bättre förvaring till alla rehab- och styrkeprylar. De är just nu överallt.

Var riktigt trött på fredagmorgonen för det blev sent jobb på torsdagkvällen eller tja, natten. Ahh, det är mycket som ska bli klart till jul, ni vet hur det är. Men milen till jobbet väckte liv i mig och märkligt nog var benen piggare än de brukar vara på morgonen. Man kanske ska börja sova mindre?

Den här gamla låten som jag älskar piggade också upp mig.

När jag skulle hem på kvällen bytte jag om från detta…

… till detta.

Sen gav jag mig av hemåt i mörkret och blåsten.

Sen blev det fredagkväll med Flaming Hot ostbågar. Varning! Köp inte dessa! De är beroendeframkallande från första näven. På lördagen värmde jag upp inför dagens pass med att åka till Ikea tidigt på morgonen. Vi köpte 900 stycken ljus. Ej ett skämt. 900. När vi kom hem var det bara att masa sig ut. Kallt!

Fick faktiskt gå in och byta jacka. På fötterna var jag dock redo med nya Ice Bugs!

Har gått upp en storlek från förra året men detta var inte självklart att det skulle bli bra. Den gamla storleken var liksom aningen för trång men dessa var aningen för stora. Men när jag väl började springa så kände jag att det här blir bra. Efter uppvärmningen så var planen ett progressivt tempopass men allvarligt, det var svårt att få upp exakt rätt fart i blåsten och på underlaget. På Lidingöbron så blåste min tofs rätt ut och snoret likaså och jag fick nästan andnöd av vinden i ansiktet. Men jag slet på och jag tror att farten blev godkänd med tanke på förhållandena. Dock grämde det mig att jag inte riktigt kunde bränna på så jag bestämde mig för att köra sista tredjedelen av passet på bandet hemma. Snabbt in, av med blöta tröjan och på med andra dojor och upp på bandet. Även om det inte är lika jobbigt att springa på band så blev det en riktigt bra avslutning.

Veckan avslutades med ett långpass nu på söndagförmiddagen. Minus tio grader och inte alla som var sugna på att gå ut.

Men jag smörjde in mig med den här i ansiktet.

Och sen gav jag mig av.

Började med en runda på Lidingö innan jag sprang in mot stan. Husarviken och sen en lån sväng i Stora Skuggan. Jag hade ice bugs på fötterna och det kändes rätt, förutom på vissa ställen där det var barmark och jag klapprade fram. Vackert och kallt ute, kände att benen var lite trötta efter gårdagens rätt rejäla pass och de hade gärna tackat för sig runt 25 km. Men jag malde på. Tillbaka mot Lidingö och förvånande nog hade 0 cyklister passerat över bron in mot stan. Jag stannade klockan på exakt 40 km utanför huset. Det här blev en riktigt bra löparvecka som landade på 165 km, sakta men säkert klättrar jag upp i antal mil. Avslutar med en bild på mina nya skor (såklart Boston och Adios) som jag slog till på när jag var inne på Runner´s Store här i veckan. Egentligen skulle jag bara lämna in min Garmin på lagning, den har nämligen bråkat en hel del på sista tiden. Jag har stått ut med både det ena och det andra, bara för att jag älskar den så mycket, men nu fick det vara nog. När jag var där slog jag till på två dojor till priset av ett för de rear ju ut allt på sin gamla butik. Jag behöver nämligen snart byta dojor för de jag springer i har nött många mil, men nu får vi väl se när det blir av med tanke på vädret.

Nä, hörrni. Nu får det räcka för den här veckan. Nu ska vi iväg på glöggkalas. Vi ses!

Punkt.

131125-131201: Pekka, ingefära, en väntad förkylning och Guldäggsjury!

Den här veckan har varit fram och tillbaka. Den började i alla fall bra med fantastiskt lunchväder. Bara synd att jag hade glömt att packa ner strumpor. Tur då att man har resurser i sitt omklädningsskåp: sommarstrumpor fick komma fram.

Det blev en bra tur trots att benen var rätt stela och bedrövliga till en början.

Jag undrar alltid vad som finns i det här schizofrena lilla huset. Både läskigt och gulligt på samma gång.

Ja, här satt jag inte länge vill jag lova. Typ tio sekunder i något slags stretchförsök. Sen bara att springa in, duscha och äta präktig medhavd matlåda och jobba vidare. Jag har tänkt på att jag nästan aldrig skriver något om mitt jobb. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel massa om det. Om hur kul, svårt, intressant, stressigt, spännande, omöjligt, fint och roligt det är varje dag. Ja, jag skulle kunna ha en egen blogg som bara handlade om jobbet faktiskt. Men nu är just den här bloggen en liten frizon för jobbet och därför så är jag ganska fåordig om den biten här och liksom snabbspolar jobbpartierna. Nu gör vi precis just det, smabbspolar fram till när jag skulle hem i mörkret.

Jag tog en runda ute på Djurgården. Det var riktigt kyligt – och mörkt. Jag såg knappt något och händerna blev iskalla trots vantarna. Det var lite segt där på slutet, känslan av att man springer i slowmotion. Men ändå kan jag gilla det där harvandet. När man tar nästa steg och nästa och nästa och nästa. Trots motståndet från kropp och väder.

Och då var det ju trevligt att jag hade fått mitt lilla pris från Vintermarathon i brevlådan när jag kom hem.

Det här med att vara veteran. Det känns som bra uppvärmning inför att bli pensionär längre fram, att man liksom vaggas in i åldern. Sen blev det tisdag!

Jag var rätt seg även då när jag sprang till jobbet.

Men jag hade det riktigt trevligt för mig själv i omklädningsrummet för jag hade jag stoppat ner smörgåsar och grejer i ryggsäcken. Kändes nästan som om jag gick i skolan igen!

Tröttheten satt i hela förmiddagen och jag tänkte att det skulle gå riktigt kasst på lunchpasset – som dessvärre var planerat att gå fort. Men jag drog på mig mina fodrade tights och gav mig av.

Och det är verkligen lustigt det där med kroppen. Ofta när jag tänker att det kommer gå dåligt så går det rent av riktigt bra. Så var det idag. Just när känslan är med en, då blir man lycklig.

Jag tackade för det och fortsatte med resten av livet. På onsdagen blev det inte kutande på morgonen för då skulle jag till Pekka och göra lite test och därför ha någorlunda utvilade ben.

Jag hade en aningen seg känsla i kroppen så jag förvarnade Pekka om det innan jag hoppade upp på testcykeln. Men hör och häpna! Det blev mitt bästa resultat någonsin! Jag blev så jäkla glad. Tror att kroppen mått bra av att få backa bandet lite. Sen pratade vi om tiden framåt, mat, energi och allt möjligt viktigt. Otroligt skönt att ha en så grym och kunnig person att snacka med. Jag blir verkligen alltid så uppåt av att ses. Firade det bra testresultatet med spring på lunchen.

Jag skulle egentligen sprungit mer senare på dagen men den dåliga känslan jag hade haft känning av, hade nu ökat på lite så istället för spring blev det apelsin- och ingefärsjox på kvällen.

Det är svårt det här med förkylningskänningar, att veta hur man ska göra. Men på torsdagmorgonen kände jag mig ändå i form så när jag vaknade så det blev ett distanspass. Och tur var det för det var den finaste morgonen.

Men sen blev det inget mer spring för vid lunch kände jag mig lite hängig igen. Först tänkte jag att jag nog bara var trött och skulle må bra av lite frisk luft och kutande. Eller? Så höll jag på att vela fram och tillbaka, tills jag kom på att det är just när jag håller på med det här velandet och undrandet som jag inte ska springa. Det är den bästa måttstocken dvs att jag inte riktigt vet. För när jag mår bra håller jag aldrig på sådär. Däremot hände det annat den dagen. T ex så släpptes nyheten att jag blir årets Guldäggsordförande. Detta känns otroligt flott, ett stort och ansvarsfullt uppdrag som jag ska göra mitt bästa av. På kvällen blev det bara den vanliga rehabben, apelsin, ingefära, vitlök och sömn.

På fredagen mådde jag tyvärr inte bättre utan sämre. Inget ont i halsen men var täppt och hängig. Jag menar, det var ju inte så svårt att räkna ut att jag skulle trilla dit till slut, när så gott som alla varit skruttiga hemma. Det är skillnaden när man har barn, man är ständigt utsatt för små bacelusker. Jag passade istället på att gå och ta om proverna för att kolla att mitt järnvärde gått upp. Och istället för matsäck i omklädningsrummet blev det frukost på stan. Sånt lyxade man kan ha för sig när man inte är ute och springer i morgonmörkret.

Därefter promenixade jag till jobbet, förbi Vasaparkens tomma fotbollsplan och öde löparbanor. Jag skulle säga att jag är aningen besatt av just övergivna idrottsplatser.

På lördag var det dock slut på förkylningseländet och jag mådde bra igen. Halleluja! Man är inte så bra på att inte springa om man säger så. Det blev mösspremiär.

Och sen var det tolv helt underbara kilometer ut mot Hustegaholm.

Lustigt att för en gångs skull ha pigga ben! Jag liksom sparang utan att känna benen på ett högst egendomligt och ovanligt vis. Det bästa jag såg var en liten hund med en tomterock på sig. Efter brasa och lussebullar och allmänt soffhäng fick det bli en kvällsmil för att känna om de där pigga benen var kvar.

Och det var de! Det är ändå det bästa med att ha varit krasselmaja, att när man sen blir frisk, då finns det lite extra krut i en. Dock kan jag inte för mitt liv förstå varför man gör vita övergångsställen som är galet hala? År 2000 borde man väl ändå ha hittat en vit färg som är som sandpapper och ger bättre fäste istället för sämre? Sånt man funderar över när man ränner fram i lördagkvällen. Sen var det inte klokt när jag vaknade. Att det redan var första advent!

Det är när man känner att dagarna rinner iväg, som man inser att livet också går rätt fort. Sen gav jag mig iväg på långpass.

Idag sprang jag ut mot Stora Skuggan där det var fullt av TSM-grupper. Jag kan nästan bli lite folkskygg när det kommer hordar av löpare på en och samma gång. Dock var det trevligt för jag behövde stanna en kortis och stretcha och då dök Rolf, min trevliga bloggläsare, upp och sa hej. Sen kutade jag vidare. Rände runt hit och dit och avverkade kilometer efter kilometer. Min mage var tyvärr inte riktigt med på noterna idag, fick springa runt med ett irriterande magknip och jag blev nästan rädd att det var vinterkräksjuka på gång. Efter ett tag släppte det och jag kunde avsluta med en sväng runt Kyrkviken hemma på Lidingö. Så det blev ändå ett bra långpass och trots förkylning så blev det en helt ok vecka mängdmässigt sett. Ikväll blir det rehab och magstyrka och eventuellt kommer jag chocka benen med lite sen söndagsfart. Hej då alla människor! Vi hörs!

131118-131124: Insikter, matlådor, Schyman och vår första tioåring!

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

På lunchen blev det en rask distansmil.

Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

Ner till det grå vattnet.

Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

På kvällen bar det av hemåt.

Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

131111-131117: Massa mat, massa mörker, massa jobb. Och ett skruttigt barn.

Den här veckan har gått i matens tecken. Jag snackade lite med min ultragranne Daniel Nilsson, precis där innan starten på Vintermarathon. Vi kom in på mat och hur mycket man äter. Han tyckte mina portioner på bloggen brukade såg små ut. Ve och fasa! Jag försäkrade honom om att jag verkligen inte äter några små dockportioner för det gör jag verkligen inte (men jag lägger ju inte heller upp alla gånger jag tar om till exempel). Men efter järnbristen har jag dock själv funderat över om jag, trots rejäla portioner, verkligen får i mig tillräckligt med näring med tanke på hur mycket jag kutar. Ibland vet jag med mig att jag slarvar, t ex de dagar jag hetsar och äter filmmjölk till lunch. Det händer, sånt är livet. Men efter vårt treminutersprat innan startskottet så har jag verkligen försökt skärpa till mig ytterligare och äta ordentligt och näringsrikt. Och nej nej, jag följer ingen speciell diet på något vis, det skulle aldrig falla mig in, utan jag äter exakt allt. Dock försöker jag rent allmänt dra ner på köttet och äta mer fisk än tidigare. Men som Daniel sa, det är vanligt att man just ersätter kött med fisk rakt av… och så blir det lite för lite mat. Ett annat tips jag fick från min gamla kollega Jonas, allmänt skidtokig och fd VD för Vasaloppet, är att äta mycket bönor. Så det blir mitt mission för nästa vecka: införskaffa och lägga till bönor till maten. Att jag dessutom läst att många afrikanske löpare käkar just mycket bönor gör bara mitt bön-pepp starkare.

Förutom tankar på mat så har veckan bestått av mycket jobb. Lägg därtill ett sjukt barn. Inte favoritkombon men på något vänster så löser det sig alltid – trots att mina föräldrar varit bortresta. Bara att harva på bäst man kan och springa där emellan. Dock är det en fördel att jobba ihop med sin man när man har sjuka barn. För då kan man sitta hemma men ändå få lika mycket (eller mer) gjort. Håll i hatten, nu drar jag vad jag haft för mig. Som vanligt en massa bilder som inte på något vis är nödvändiga. Men det är sånt man får stå ut med om man läser mig blogg. Voilà:

Måndagen var ju en väldans trevlig dag. Alla var ännu friska och krya, solen sken och jag vågade mig på min första hela mil efter Vintermaran. Lite stel till en start och inget tempo att tala om, men ändå stor skillnad jämfört med efter Berlin. Fast då körde jag ju full sprutt och sprang också fem minuter fortare. Där ser man vad några minuter gör för skillnad för kroppen. Fint var det i alla fall där på måndagslunchen och jag kunde inte låta bli att spurta på och springa om en tjej en bit framför mig. Som också verkade ha lite tävlingsnerv i sig för därefter flåsade hon mig i nacken innan våra vägar skildes åt. Obs! Jag oomsprungen!

På tisdagen var det sjukstuga hemma men jag körde mitt morgonpass som planerat. Det var allmänt mörkt och regnigt och inte mycket att orda om.

Tur det fanns en febervarm son att värma sig hos efteråt. Nu är det bara en tidsfråga innan jag själv trillar dit med feber och halsont. Sen jobbades det hela dagen och när jag återigen skulle ge mig ut på spring var det mörkt – igen.

Kände mig som något slags nattdjur som bara kröp fram efter mörkrets inbrott. På onsdagen kände jag därför ett starkt behov av att få springa när det var ljust så det blev ett lunchpass ute på Lidingö då det fortfarande var sjukt hemma.

Det kändes nästan som att sommaren var tillbaka!

Såhär smart ser jag förresten ut när jag springer:

Har alltid den minen när jag kutar och tar kort på mig själv – och då gör jag ändå mitt allra bästa för att se smart ut. Jaja, ut mot Elfvik och hästarna som passade in i sommaridyllen (minus deras mysiga täcken).

Sicken bra grej det är att kuta. För hjärnan! Massa ny energi till att jobba vidare samt torka snor. När mörkret lagt sig tänkte jag först hoppa över kvällens distans. Men så fick jag syn på min gamla keps och då vaknade nattdjuret till liv igen!

Nu var det som att kroppen kunde tänka sig att springa (lite) fort(are) igen. Så det gjorde jag. Riktigt skönt att ränna fram och känna höstflåset, kall underbar luft i lungorna. Hela vägen tänkte jag dock på vitlöksbröd. Var så jäkla sugen på det. Så jag fixade det så fort jag kom hem. In i ugnen på den där grillfunktionen. Men att jag aldrig lär mig hur fort det går när man sätter den på högsta sprutt. Jag fastnade i någon tidningsartikel och plötsligt känner jag en doft, vänder mig om och ser hur det BOLMAR svart rök ur ugnen. Helvete! Jag fick springa ut och sätta plåten på avkylning i trädgården. Brandlarmet pep i 10 minuter. Så jäkla sorgligt det hela, fattar ni hur sugen jag var på just detta?! Fast såna här brända rackare äter man inte ostraffat.

På torsdagen blev det hederlig morgondistans.

När jag når Lidingöbron i mörkret tänker jag alltid på introt till Bron som, om ni mot förmodan missat, måste se.

Idag förlängde jag rutten och sprang ut mot Stora Skuggan. Där såg jag fem rådjur och två kaniner. Tog en sväng på Vintermarathon-banan.

En riktigt bra tur blev det trots diverse gnäll och stök från min mage. Dessa järntabletter… Ehh, nog om det, tror jag.

När jag sprungit till jobbet försöker jag ofta göra plankan, rak och sidoplanka. För jag får ont i fötterna om jag gör det utan dojor på, och kommer oftast på att jag borde göra den när jag redan tagit av mig skorna hemma. Men här i omklädningsrummet går det inte att göra så mycket annat än att stretcha, dricka kaffe och planka. Och duscha.

På lunchen åkte jag hem till Ruben som äntligen började piggna på sig. Vi åt blodpudding med lingonsylt, eller om det kanske var tvärtom.

Och drack apelsinjuice (Hör på denna löparlycka: jag hittade apelsiner för 5 kr/kg i centrum häromdagen!)

På fredagen körde jag två pass. Först morgondistans när det var svart.

Jag såg en stackars övergiven kundvagn vid Lidingöbron. Sen blev det lunchdistans när det var grått.

Skön känsla i kroppen, som att den började bli redo för lite tuffare pass igen. Men jag höll mig och lät kroppen nöta vidare i ett lagom tempo.

Och jo förresten, kolla här vad fina grejer som illustratören Dennis Eriksson ritat på våra fönster och väggar på jobbet! Strutsar, tvättställningar och en massa annat snyggt. Och ännu snyggare är det när det är mörkt ute.

Fast jag undrar var alla träningskläder på tvättställningen tagit vägen? Alla tusen små strumpor och funktionströjor? Sen blev det i alla fall helg. På lördagen var det bara att hoppa upp tidigt. Inte för att springa men för att skjutsa Febe till basketmatcher. Vi hamnade här:

Åh jag älskar att kolla på basket. Duktiga var de, första matchen förlorade de dock men den andra vann de! Och jag var också duktig för jag hade minsann tagit med mig mat (dock ej bönor) som jag proppade i mig i bilen i pausen mellan matcherna.

Nej men visst, inte bästa maten men bättre än en tom macka och till efterrätt blev det både tomat och apelsiner. Gäller att planera för när jag kom hem var det dags för spring!

Kändes bra på den långa uppjoggen ut mot Ekholmsnäs.

Men ändå velade jag lite om jag skulle köra det jag planerat eller ej för visst var väl benen ändå lite sega va? Kanske bättre att ta det lite lugnt? Ta dig samman! sa jag till mig själv. Så det gjorde jag och det blev den planerade tröskeln. Här gick starten för den enda deltagaren:

Det var väl inte så farligt, tänkte jag, när jag väl var igång. Och det var det faktiskt inte. Visst märks det i kroppen att man kutat ett marathon för en vecka sen men ändå, hyggligt fort gick det ändå och framförallt inte den där avgrundströtta känslan jag hade efter Berlin. Kort paus här ute.

Vacker eftermiddag men inte fick jag stå och njuta länge inte. Bara att kämpa vidare!

Riktigt nöjd efteråt att jag tog mig i kragen och körde på.

Jag fick dessutom ett sånt trevligt hej av en bloggläsare när jag var klar! Samt värsta bra peppen från en dam som var ute och promenerade och som jag spurtade förbi på tröskeln. Äldre damer vet minsann hur man ska peppa! Sen blev det sköna nedjoggskilometer innan jag sprang hem och drack detta:

Och så var jag Bror Duktig och drog fram hela rehabarsenalen.

Även magstyrka hann jag med. Vågar knappt säga det men kanske, kanske att mitt knä blivit liiiite bättre. Och idag, söndag, sprang jag ett kortare långpass direkt när jag vaknat.

Kameran lämnade jag hemma. Körde första milen av Lidingöloppet för att sedan fortsätta längst ut mot Elfvik. Herregud, vädret! Helt fantastiskt. Nästan så man lurades att tro att det var mars och inte november. Däremot blåste det rejält. Ute vid Elfvik var det någon slags seglartävling och det gick undan i en jäklans fart. Sen sprang jag hem till familjen och frukost. Och nu ska vi lira basket. Vi hörs om en vecka. Adieu!

131104-131110: Cyklistfred, pepparkakor, rehab… och marathoninfall!

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

När jag var klar fick jag en kaffe.

Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Jag bytte om från blöt katt…

… till torr människa.

På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

… till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!

131028-131103: Inlägg, järn och Göteborg!

Den här veckan har jag rehabbat vidare. Men så tråkigt det är. Just när man har sprungit klart och egentligen bara vill duscha och hoppa ner i myskläderna, ja då ska man ställa sig framför spegeln och hålla på att böja och böja och böja. Och sen stretcha och stretcha och stretcha. Oerhört segt det hela. Och kommer någon i familjen förbi när man står där och kämpar, så är det ingen som peppar och säger att man är duktig, för det ser ju inte alls jobbigt ut. Det ser mest larvigt ut, särskilt när jag gör det. Så på sin höjd skrattar de. Fast det egentligen är just då som jag skulle behöva en rejäl hejarklack. Här i veckan ska jag i alla fall tillbaka till Marlin, min sjukgymnast, och då hoppas jag att hon kan skönja något som kan kallas framsteg. I övrigt så har veckan sett ut som följer:

Startade måndagen med att äta nyttig gröt med såna där chaifrön (ja, jag hoppas fortfarande jag ska bli lika snabb som Tarahumara-indianerna), blåbär och kokos. Ser ju ut som en hälsokokbok om jag får säga det själv.

Och på jobbet satt jag på min nya kontorsstol jättebollen. Synd att den bara fanns i lila för just den färgen är jag inte alls förtjust i.

Men oftast sitter jag faktiskt inte på min plats och jobbar, utan i någon fåtölj där man kan tänka i lugn och ro. Eller rättare sagt, andra sitter i fåtöljer medan jag sitter på golvet. Man kan nämligen alltid stretcha något lår eller någon vad samtidigt. Jag tänker att elitidrottare som ”bara” sportar går på olika behandlingar dagarna i ända, vi sportknegare får göra så gott vi kan medan vi jobbar.

Nog om allt rehabbande. På lunchen i måndags sprang jag ett tröskelpass. Lite ångest innan jag gav mig av då de tuffa passen känts lite väl tunga på sistone.

Men idag var benen med på noterna så jag kunde springa fram längs vattnet med någon slags värdighet även om jag frustade en hel del.

Jag var för övrigt nöjd med mina nymålade naglar som jag plåtade lite såhär tufft, som om jag vore en intern på Alcatraz.

Jag sprang också ett distanspass hem efter jobbet.

Det var mörkt och blött och jag såg framför mig hur jag skulle slitas i stycken av Simone-stormen, och framförallt: kunna skryta om det efteråt.

Men det var mest blött och inte mycket storm att snacka om, förutom lite vind på Lidingöbron.

Ja, som sagt, efter ett sånt här pass vill man ju bara sätta på sig pyamasen direkt men då blev det knäböj, magstyrka och annat kul istället.

På tisdagen blev det ett lite längre distanspass på morgonen.

Benen var rätt sega men så brukar de vara på morgonen. Fast så fort det börjar ljusna märker jag hur tempot stiger. Mina ben är helt enkelt ljus-beroende.

I omklädningsrummet var jag duktig och körde lite sånt här.

Sen blev det onsdag. Jag försökte med konststycket att gå förbi Violon Dingue på morgonkvisten utan att gå in och köpa bröd. Det misslyckades totalt. Plötsligt stod jag där i kön som vanligt.

Onsdagen fortsatte med ännu en lunchtröskel. Snabbt ner i omklädningsrummet och byta om och iväg!

Ut i det grå.

Rätt klaffsigt längs vattnet. Mina gula skor blev skitiga men det är rätt skönt det där första riktiga lerpasset med rena skor, då man inser att det bara är att ge upp fåfängan för snart kommer dojorna ändå vara bruna. Hösten är här!

På tal om dojor så är det nya att jag börjat köra med inlägg som Janne på Runner´s Store gjort. När jag hade problem med plantar fasciit för ett år sen så fixade jag såna där specialgjutna sulor men det blev aldrig av att jag började med dem. Tyckte de kändes tunga men helt ärligt så gav jag dem nog aldrig en riktig chans. Jag var ju då rent allmänt trött i min ena fot och hade rätt ont, så det var nog svårt att riktigt avgöra saken då. Det finns ju lite olika ”skolor” i detta ämne dvs inläggens vara eller icke vara. Men när jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon absolut att jag skulle börja använda dem så jag har gett dem en ny chans. Jag hade just då återigen upplevt en trötthet i mina gamla onda fot, så jag tänkte det var värt att pröva. Än så länge så ångrar jag det inte utan tycker det känns väldigt bra och tröttheten i foten har släppt. Såhär ser de ut.

Nu har jag även beställt en racer-variant att stoppa in i mina Adios för de blir onödigt tunga av de här vanliga inläggen. Jaja, efter jobbet på onsdagen sprang jag hemåt. Bra fart blev det för jag hade bråttom!

Mitt i allt detta sticker jag in en bild på mitt nya mobilskal. Kolla vad kul.

Det gamla orangea jag hade råkade tappa ett öra. Då blev jag så besviken att jag i vredesmod slet av det andra också. Och sen såg det alldeles lemlästat ut, så då blev det ett nytt från H&M med två hela öron. Och fötter! Så. Nog om det. Var var vi? Varför hade jag bråttom hem? Jo. För vi skulle köra till Göteborg på kvällen. Och det var precis vad vi gjorde! In med barn, katter, löpargrejer och Olle i bilen.

På torsdagmorgonen vaknade vi hos Olles föräldrar i Göteborg. Göteborg! Det är en trevlig stad det. Vi var på Universeum och såg dinosaurier.

Och en svärdhaj (ja jag tror det var det i alla fall, öppet att korrigera för fiskvetare) som hade den roligaste munnen jag någonsin sett på en fisk. Den hade ju en människomun! Kan inte sluta titta på den här bilden.

På vägen hem sprang jag in på ett café och köpte kaffe och bullar, och då fick jag ett hej av en bloggläsare! Jag blev lite paff så ursäkta om jag såg ut att vara i chocktillstånd och kanske till och med glömde säga att jag blev väldigt glad? Så oerhört trevligt med folk som hejar! Efter detta museumande och gottande så var det dags att ta sig an Bergsjöns backar.

Jag började med en lång uppjogg längs Kvibergsfältet. Där var det grått och öde.

Och sen var det bara att bege sig till backen. Det finns faktiskt inget bättre än att köra just backpass när jag är hos Olles föräldrar i Bergsjön. För den här backen är nämligen helt perfekt.

Så där kutade jag upp och ner. Tio gånger upp och därmed även tio gånger ner. Riktigt trött blev jag och hann precis klart innan mörkret sänkte sig över Göteborg.

Tröttheten jag känt i kroppen har liksom gått lite fram och tillbaka i veckan. Mycket bättre känsla på tröskelpassen denna vecka jämfört med förra, men i backen kände jag återigen en trötthet som liksom var tyngre än vanligt. Men så är Bergsjöns backar också rätt branta. På kvällen blev det Vi är bäst! på bio. Den var fin. Sen blev det fredag i Göteborg. På morgonen ringde Pekka som fått mina provsvar. Till min stora glädje var nästan allt bra, ja levervärde och muskelenzymer, inga tecken på inflammationer och allt vad det var. Men mitt blod- och järnvärde var precis på lägsta gränsen, vilket är för lågt om man springer så mycket som jag. Precis som jag misstänkt. Jag har känt det i vardagen men framförallt när jag springer. Det verkar också vara väldigt vanligt att känslan kan gå lite fram och tillbaka, ena dagen kan det kännas bättre för att sedan vara tungt igen. Precis som det har varit med andra ord. Så nu blir det till att käka Niferex. Ändå skönt att det var något, för jag har känt att det bara måste vara något som inte är hundra. När man tränar mycket så blir man ju rätt bra på att känna sin kropp, man märker när det är tyngre än det ska vara. Det enda som grämer mig är att jag borde sagt till om detta tidigare och kollat upp det långt innan Berlin. För tröttheten kände jag av ganska långt innan jag sprang Berlin marathon och nu tänker jag att jag kanske kunde kutat ännu lite bättre med rätt balans i kroppen… Men skit i det nu! Vi åkte till Apoteket och hämtade ut järnet och sen drog vi till Alfonshuset med Uma. Där var det väldigt kul även om det inte ser ut så på den här bilden. Ni ser de nya brillorna va?

Och sen traskade vi lite i affärer. Hit vill jag alltid gå:

Efter lunchen drog jag med Olle till Skatås. Vi bytte om i bilen.

Jag mesade och tyckte det var kallt men som tur var hade jag fyndat en t-shirt för 50 kr (!) så den drog jag på mig ovanpå. Samt tog Rubens vantar som jag hittade i bilen. Var således överfull av mönster och färger, sa hejdå till Olle och sprang iväg som en annan smällkaramell.

Jag sprang först 10-kilometersslingan. Den är bra den, många backar! Överallt var det skyltar om Finalloppet som jag insåg skulle gå dagen efter. Efter 10:an fortsatte jag med 5-kilometersslingan så det blev en bra 15-kilometersrunda. Och sen åkte vi hem till släkten.

På lördagen var det dags att bege oss hem till Stockholm igen men jag hann med ett tröskelpass tidigt på morgonen.

Sprang återigen ner till Kvibergsfältet.

Fotbollsplanerna låg blöta och öde och jag var ensam om att snurra runt där. Efter en rejäl uppjogg satte jag av. Kanske var det för att jag nu visste att allt inte stod rätt till i kroppen, som det kändes så segt. Men jag kämpade på och tänkte att det kanske blir samma effekt som att träna på hög höjd, dvs att om jag kämpar på nu så blir det något slags fyrverkeri sen när järnvärdet är uppe på bra nivå igen? Ser fram emot det fyrverkeriet!

Sen stoppade vi in allt och alla i bilen och brände iväg hemåt.

Sen idag, söndag, avslutade jag veckan med ett långpass. Gick upp klockan sex för att äta frukost och efter det sov jag en stund till. Runt halv nio var det dags att ge mig av. Hängde på mig mitt nya vätskebälte som jag köpte på Runner´s Store häromdagen. Varför har jag inte kört med det här Perfekta förut? Det var ju jätteskönt.

Det var lite smådimmigt i förorten.

Jag sprang in mot stan och tog min vanliga stadsrunda, var sugen på den idag. Det är lustigt med den här lite tunga känslan i kroppen, det är som att den släpper efter sådär 10 km, då börjar jag plötsligt känna mig mer som vanligt och benen blir lättare. Fråga mig inte varför. I stan var det mest som vanligt, promenixare ute på Djurgården och folk som sprang runt Söder. Rätt tomt och skönt. Passet landade på 36 km för jag hoppade över extrasvängen ute på Djurgården. Sen hem till stretch… och blodpudding! Till det juice med massa ingefära. Nu jäklar ska kroppen få!

Efter det drog halva gänget på AIK-match och jag och Uma åkte in till stan och åt chokladbollar. Jag har för övrigt blivit värsta REA-experten, hittade dessa vantar för, håll i er nu, 30 kronor!

De passar mig utmärkt för jag har kommit in i någon slags period då jag är beroende av knallblå, knallorangea, knallgul och knallblå ögonskugga (ej alla samtidigt som tur är). Och då blir det ju tjusigt med dessa vantar till det hela. Tja, detta blev en bra vecka med miljöombyte och skönt att veta hur det är ställt med kroppen. Nu ser jag fram emot en ny vecka, ny löpning och massa järn!

21-27/10: Under construction.

Det har känts som en lång vecka. Både i vad jag har hunnit med men också för att känslan i löpningen har pendlat, från det ena till det andra. Därför blir det ett ganska långt inlägg. Hoppas ni inte somnar på vägen!

Veckan började med en sista mil på spansk mark. Uppe tidigt. Kolsvart ute men samtidigt ljummet och skönt i luften. Förmodligen sista gången under 2013 som jag kutade i shorts och linne. Ja, förutsatt att inte någon får för sig att bjuda mig på en resa till solen, men den chansen känns rätt liten.

Sen raka spåret till flygplatsen där vi också sprang runt. Fast nu på jakt efter några små presenter till barnen. Tur det finns godis. Vet ni? Jag har blivit mindre flygrädd sen jag började springa. Ingen aning om vad det beror på men det är bara att tacka och ta emot. Jag kan sitta där i flygstolen och bara slappna av.

Plötsligt var vi ovanför Sverige!

Och därefter fortsatte veckan på hemmaplan. Jag körde tröskelpass på en lunch.

Men ahh vad det gick segt. Benen var så tunga, så tung. Minns inte när jag kände så senast. Riktigt deppigt. Hoppades på bättre känsla på vägen hem.

Tog en extrasväng ut på Djurgården för att väcka liv i benen men nähä. Det hjälpte inte. Fortfarande den där tunga, sega känslan.

Tur då att man har en snäll mamma som först hämtat barnen och som sen sparat ärtsoppa och pannkakor till en. På en tisdag. Sånt livar upp en moloken löpare med blyben.

Sen fortsatte veckan, ja de brukar göra det. Nu var det onsdag. Jag sms:ade med Pekka på dagen, berättade om den där tunga känslan i kroppen och att jag inte riktigt fick till det på de hårdare passen. Vi bestämde att jag skulle dra ner på mängden och farten ett litet tag, men också att jag skulle ta lite prover senare i veckan för att kolla status på kroppen. Men hörrni, det här med att dra ner på löpningen, både fart och mängd. Jag förstår ju helt logiskt att det är rätt och bra, jag är ju inte korkad. Men det är svårt. Det är ju inte bara så att jag tränar för att springa lopp. Jag springer numera för att jag kan. För att jag hellre tar mig fram springandes än åker buss och tunnelbana, och dessutom inte gillar att cykla. För att jag har blivit beroende av frisk luft och nylontights. För att alla tankar känns lite enklare efter att jag sprungit. Men visst visst, ibland behöver kroppen få vila. Jag förstår det. I alla fall lite. Det har också tagit mig en stund att bearbeta den senaste tiden. Att inse hur jäkla hårt jag tränade från Stockholm Marathon och fram till Berlin. Det blev liksom så normalt att jag glömde bort hur tuffa träningsveckor jag staplade på varandra. 22 mil, 23 mil – inga konstigheter alls. Inte så märkligt att kroppen måste få ta det lite lugnt och pusta ut emellanåt. Jag mailade även med Kent i Spårvägen som kom med bra råd. Saken är att jag har haft en del småskavanker som jag skitit i. Jag har bara kutat på. Kent tyckte att jag skulle gå till en sjukgymnast för att kolla höft och knä. För att bygga upp kroppen igen. Så det gjorde jag där på onsdag lunch, gick till en sjukgymnast. Och herregud så bra det var! Äntligen få fokusera på problemen som jag så länge snudd på nonchalerat. Tidigare har jag mest försökt lösa det för stunden men nu fick jag styrke- och stretchövningar att köra på med hemma. Kändes skönt när jag gick därifrån med en liten uppbyggnadsplan. Firade det med att äta lunch på ki-mama.

Och att springa hemåt efter jobbet.

Så fort jag kom hem blev det magstyrka och sen alla övningar som jag fått. Det tar tid att pyssla om kroppen, men det finns tyvärr inga genvägar, så nu ska det få ta tid. Vaknade morgonen därpå med träningsvärk! När hände det senast? Tydligt tecken på att jag behöver de där styrkeövningarna. In mot stan med mina små präktiga lampor.

Och herregud vad präktiga mina byxor ser ut här. Kolla:

Vet inte varför jag i hela fridens namn stoppat in tröjan sådär i tightsen som ett annat dagisbarn. Men det var väl skönt när jag sprang, antar jag.

Trots den tunga känslan där första halvan av veckan så sprang jag på. Inte fullt lika mycket för det hade jag ju lovat att jag inte skulle. Men på torsdag lunch kunde jag inte hålla mig. Solen drog ut mig.

Jag bestämde mig för att inte försöka bestämma över kroppen. Den skulle få springa precis så som den ville och jag skulle inte stressa den eller anmärka på den. Kopplade således bort hjärnan (och gps-klockan) och bara sprang i det fina vädret.

På kvällen var jag med syrran och mina föräldrar och såg min kusin Lisas nya film. Jag missade premiären men nu var det äntligen dags! Fast först åt vi på det dära Vigårda. Mycket gott. (Även om det ser ut som bajs i hamburgaren. Lugn, det är bara pulled pork.)

Sen mot bion och Hotell!

Och nu är jag ju såklart partisk, men strunt i det där att hon är min kusin och allt, för det här är en fruktansvärt bra film som ni bara måste se. Jag blev helt tagen av den. För allt är nämligen bra: historien, regin, dialogen, skådespelarna, stylingen, miljöerna, humorn, känslorna… rubbet! Se den. Bara gör det.

Morgonen därpå var jag och lämnade de där blodprovet. Jag hade blivit tillsagd att jag varken skulle springa eller stressa på morgonen innan provtagningen. Det gick inget vidare. För precis innan vi skulle ge oss av så skulle jag bara ta in en gryta som stått ute över natten, och vad händer när jag öppnar trädgårdsdörrarna? Jorå, en talgoxe flyger in i huset! But why?? Jag gillar fåglar, i natur eller bur, men inte lösa i ett radhus precis innan man ska lämna blodprov och vara lugn och harmonisk. Jag blev som förbytt, som jag alltid blir när det flyger in fåglar i huset. Jag kunde bara springa runt och gasta ”Olle! Olle! Ta ut fågeln! Fågeln! Nu!”. Han lyckades till slut vifta ut den genom takfönstret men vid det laget var stressnivån ganska förhöjd, så vi får se hur det går med det där provet. Det lär väl se ut som att jag sprungit ett ultramarathon på 20 mil eller något. Sen på lunchen var det dags för spring och vet ni vad, jag hade fått tillbaka mina gamla vanliga ben!

Sicken jäkla lycka!Äntligen kände jag mig som mig själv igen. Folk skriver ofta att de springer runt och ler för att de älskar så att springa, och jag kan inte låta bli att tro att de oftast ljuger. Eller så springer de för sakta. För jag älskar också att springa men att skratta och le medan jag ränner runt känns ganska långt bort. Men idag gjorde jag det! För att de där sega benen dragit någon annanstans!

Tänker alltid att jag borde sätta mig på den här bänken någon gång.

Men idag var det bara att glömma, gäller att pinna på när benen är med på noterna igen!

Tänkte efteråt att det här kanske bara var ett engångsfall men nejdå, det var samma sak på vägen hem. Känslan var tillbaka lagom till helgen!

Och sen i helgen sprang jag vidare. Fast först var jag inne i stan för att påbörja inköpen till den mest intensiva tiden på året, nämligen november-februari. Våra tre barn fyller år i november, december och januari – exakt fjorton dagar mellan alla födelsedagarna. Lägg sen julen ovanpå på det. Och inte långt därefter, i början av februari, ja då är det dags för Olles födelsedag också. Det blev således ett rejält styrketräningspass för armarna när jag drog fram med tusen kassar i stan (och blev glad över att hej på H&M av en bloggläsare!). När jag kom hem genomsvettig var det bara att svetta vidare. Det blev distans, följt av en kortare tröskel.

Inte riktigt samma klipp i steget som för någon månad sen men milsvid skillnad jämfört med början av veckan. Firade det hela med att fixa orangea hår.

Och idag har jag sprungit långpass. Klev ut genom våra bladlösa syrénbuskar.

Det blev en kuperad Lidingörunda, delvis i Lidingöloppsspåret men mestadels på asfalt på ön. Älskar den här tiden på året då man bara kan kuta, utan vatten och jox med sig. Fast solen dök fram och det blev rätt varmt där på slutet så jag ångrade nästan att jag inte släpat med mig lite vatten. Totalt 33 km. När jag kom hem mosade jag apelsiner som jag hällde ner tillsammans med yoghurt i glassmaskinen. När jag hade stretchat klart var geggan klar. Den blev god!

Trots att jag dragit ner på mängden så blev det ändå en stabil vecka, med lite fler mil än jag egentligen tänkt. Men gladast är jag över att känna ro i kroppen, över att ha hittat känslan igen och att jag varje dag kört min styrka. Det känns redan lite bättre i kroppen men det kan såklart vara önsketänkande. Jag hade en tanke om att springa Stockholm Vintermarathon, inte som en satsning utan som ett bra träningspass, men troligen hoppar jag det och fortsätter med min uppbyggnad.

Så. Hoppas ni inte fått eksem i ögonen av alla bilder. Vi hörs om en vecka! Hej.

17-20/10: Variation, thaimassage och spansk mark!

Ja, det har i för sig inte gått en vecka sen sist. Men det känns så i och med att jag brukar skriva varje dag – och nu har det gått FYRA DAGAR sen sist! En evighet i internetvärlden. Det har varit fyra bra dagar. Beslutet att ta det lite lugnare på bloggfronten känns helt rätt för jag har hängt mindre framför datorn och sovit mer. Känt mig lite lättare i sinnet. Sprungit på rätt bra. Mer kan man inte begära. Dessutom har jag fått dra fram solkrämen igen och det är inte fy skam.

Själva löpningen och tillvaron har varit väldigt varierande. Jag har kört ett lite extra jobbigt backpass. Som vanligt i morgonmörkret för att hinna med.

Skönt på ett vis, att låta mörkret omsluta en, men jobbigt på andra vis; hålla koll på bilar och just att få upp farten. Fattar inte varför man ska bli som en jädra sengångare av mörkret.

Jag har varit på thailändsk massage!

Det är lustigt när jag kommer till yogaställen; alla går runt och ser sådär viga och härliga ut och så viskar alla – aldrig känner jag mig så hetsig, hård, stel och tävlingsinriktad som där och då. Jag hade i alla fall fått tips om denne Aleksander av min yogande jobbkompis Eva. Och herregud, de där två timmarna flög iväg. En märklig känsla; liksom både smärtsamt och skönt. Inte alls lika ont som hos naprapaten eller som när man är på idrottsmassage, då man snudd på grinar. Men absolut inte heller mesigt. Ibland var det så skönt att jag nästan försvann in i sömn, för att sedan plötsligt vakna till liv av att det gjorde ont! Jag fick också lite stretchtips för mina höfter som ju är så stela. När jag sen sprang hem genom stan i regnet, kände jag mig så lätt och lycklig.

Jag har även sprungit hederlig distans i morgonrusk.

Insett att det en blåsig och regnig fredagsmorgon ändå har passerat så många som 58 tappra cyklister över Lidingöbron in mot stan. Och att gatulamporna just nu släcks kl 07:24.

Jag har kört tröskelpass i kamp mot klockan och mörkret.

Även här försökt snäppa upp intensiteten. Det gick väl sådär men jag stressar inte utan trösklar vidare. Höften och knät är under kontroll även om jag stundtals känner av båda. Och jo, jag vann kampen mot klockan. Hann precis klart innan solen försvann ner.

Jag har också tagit mig till spansk mark!

Första dagen hann jag klämma in ett tempopass. Lyxigt att kunna springa såhär!

Själva passet gick ok. Det var riktigt varmt ute, kände mig lite ovan vid 26 grader och gassande sol. Benen kändes lite sega efter flyget och jag tycker inte heller att segheten efter Berlin riktigt släppt än. Men jag kämpade på i solen. Och sen idag var det dags för långpass. Jag hade hört mig för efter en bra rutt då vägen längs havet bara är 7 km lång och det är väl ok när man kör ett tempopass på 15 km men när man ska springa uppemot 40 km kändes det lite väl tjatigt. Tyvärr fick jag inte nys om någon bra rutt och jag vågade inte riktigt ge mig upp i bergen. Jag insåg att det skulle bli till att nöta fram och tillbaka längs vattnet. Jag hade även frågat när solen gick upp och fick svaret åtta, halv nio. Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Så sent! Jag satte i alla fall klockan på ringning tidigt. Gud vad trött jag ser ut, och det var jag också.

Det blev till att ge sig av utan någon frukost i magen men det kändes ok, hade med mig en energidricka i alla fall. 06:30 började jag kuta och det var verkligen becksvart. Som tur var fanns det lampor längs strandpromenaden, men jag var verkligen helt ensam där i mörkret. Ja förutom en del spanska ungdomar på väg hem efter festligheter. Klockan 07:45 började äntligen något som liknade ljus så smått dyka upp men inte förrän 08:24 släcktes gatlamporna (prick en timme senare än hemma) och halv nio kändes det äntligen som morgon. Således kutade jag nästan två timmar i totalt mörker. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Totalt blev det 37,5 km. Riktigt stolt över mig själv att fixa det mentalt. Visst vad det fruktansvärt vackert när solen gick upp och luften var sådär härligt fuktig, men ändå måste jag nog klassa det här som ett av mina tristaste långpass någonsin. Just att mala sådär fram och tillbaka – tre gånger – tar priset. Imorgon är det slut med att springa i linne, då bär det av hem till Sverige igen. Hoppas alla ni andra har fått springa fort/snabbt/lagom/lång/kort/mjukt eller precis så som ni vill ha det. Vi hörs nästa söndag. Ajöss!

Vilodag för kroppen, men inte för skallen.

Idag har jag inte haft springkläder på mig en endaste gång. Bara gått runt såhär hela dagen. Det hör inte till vanligheterna. Men dels så har jag sovit så galet dåligt flera nätter, eller rättare sagt: jag kan inte somna på kvällarna. Hur trött jag än är så är det som att jag blir pigg så fort jag lägger mig i sängen. Fast det är ju bara lur för egentligen är jag jättetrött. Dessutom har jag haft lite ont i en fot. Därför: hel vilodag idag. Klok som en uggla eller nå´t. Däremot har det inte varit vila från något annat i tillvaron. På morgonen träffade jag Pekka. Jag har verkligen längtat efter att ses och prata. Både om Berlin och tiden framåt. Det blev en hel del snack, väldigt kul och inspirerande. Och som vanligt gick jag därifrån med ny energi, och delvis en ny plan. Ja planen är väl inte helt färdig än men de första stegen och tankarna. Det kommer innebära en del nytt för mig. Inga jättegrejer egentligen men jag är ett vanedjur så det känns ändå som mycket nytt. Och det känns spännande! Jag lär få återkomma till det längre fram.

Sen hängde jag på jobbet hela dagen. Ni ska bara veta vilken aktivitet som pågår på 6:e, 7:e och 8:e våningen i det här huset. Det ser bedrägligt stillsamt ut från utsidan.

Efter jobbet gav jag mig iväg med Uma på blå glasögonjakt. Uma hittade sitt par direkt, hon bara stegade rakt fram till de som hade rätt blå färg. Jäkla gullig och plirig ser hon ut i dem. Och nu måste jag ändå göra lite reklam för SmartEyes för det här tycker jag är en fantastisk grej. Alla barn får ett par glasögon gratis! Bågar och glas, rubbet. Fint, va? Och jag skiter fullständigt i om det är ett knep för att få föräldrar att komma till butiken. Det är fint. Punkt.

Det var min löpfria dag. Men imorgon är jag redo att hoppa i nylontightsen igen! Jo, en till sak: bloggen. Jag gillar verkligen att skriva varje dag. Men saken är att jag har lite svårt att hinna med ibland. Även om jag tycker om att sitta uppe och uggla och skriva så borde jag nog lägga mig tidigare. Kroppen behöver det, och jag behöver ju kroppen för att kunna springa. Så nu gör jag som i somras: det blir söndagsinlägg! Testar det ett tag och ser hur det känns. Jag kommer sakna er i veckorna men ni vet ju var jag finns. Förhoppningsvis springer och sover jag lite bättre, och skriver mer fokuserat. Vad tror ni om det? Det blir bra va? Fint. Vi säger så. Hörs på söndag! Ja, förutsatt att jag har internet då, för vid det laget är jag på byråresa i Marbella. Men jag har näsa för nät så det brukar läsa sig. GOD NATT.

Mörkersnubbel och distans!

Idag glömde jag min kamera på jobbet. Ve och fasa! Det betyder att jag inte kunnat ladda in mina bilder från morgonens pass. Det är ju helt fruktansvärt, kan ni tänka er hur det känns? Inte för att det var så spännande bilder, ni kan dem ju vid det här laget: jag framför brevlådan, en morgongata i motljus i stan och jag som dricker kaffe. Men trots att både jag och ni kan dessa bilder på våra fem fingrar så gjorde jag en rekonstruktion när jag kom hem. (Ni ska veta att jag har kriminolog-drömmar.) Fram med de gamla svettiga kläderna, på med dem och ställa sig framför brevlådan. Det var ju ändå exakt lika mörkt som på morgonen! Ordningen återställd och därmed fortsätter jag nu min dagsroman som om att allt vore som vanligt och bilden nedan tagen kl 05:45 imorse.

Imorse var jag minst sagt nöjd med mina nya ryggsäckslampor. De lyste väldans bra. Nästan för bra i och med att en av dem satt oerhört nära mitt vänsteröga, och gjorde att jag i 20 km hade ett vitt ljus flaxande rätt framför ögat på mig. Men vad gör man inte för att slippa bli påkörd av cyklister och bilar? Just i Värtan var det ett väldans hålligång med truckar och lastbilar på rad, som om klockan inte alls var strax efter 06:00. Då insåg jag att det nog var ganska bra att visa att man fanns där i mörkret.

Ute på Djurgården var det så mörkt att jag höll på att ramla på vissa ställen. Svor och stod i gjorde jag, blev riktigt sur på en jädra kotte vid Djurgårdskanalen. Saken är att jag har så dåligt mörkerseende. Om Olle släcker sänglampan innan jag hunnit fram till sängen så är det kört. Då slår jag definitivt i skallen på vägen från badrummet till sängen, trots att det bara handlar om ett par meter. Så ja, ni kan tänka er hur jag har det när jag springer i mörker utan pannlampa. Men det här med pannlampa förresten. En sak är ju när man springer i skog och så. Men i stan, där tycker jag att springa med pannlampa känns lite som bilar med helljusen på och som inte bländar av. Men jag kanske får omvärdera detta efter morgonens snubbleri och svordomar. Totalt 20 km.

Sen var tanken att jag på kvällen skulle springa hem från jobbet men pga jobbpryttlar fick vi stuva om saker och ting och då blev jag tvungen att åka bil hem istället. Det var när planerna plötsligt ändrades som jag glömde både kamera, löparskor och klocka (tur man har två!) på jobbet. Men struntsamma. Nyvaccinerad mot influensan (och nej tack, jag vill inte höra massa skräckhistorier om vad för olika sjukor och åkommor som man kan få av att ta denna spruta) åkte jag i alla fall hemåt. Löpardojorna kunde jag inte dra på igen förrän efter läggningen då Olle kommit hem. Men det gjorde jag! Och en keps dagen till ära.

Sen fräste jag iväg i mörkret (igen). Nu blev det en tur bort till Stockby där jag snurrade runt en kortis. Tänk att jag så ofta glömmer bort att Stockby finns med bra elljusspår. Får skriva upp det någonstans. Därefter var det bara att vända hemåt igen för en oerhört sen middag. Blev nästan sugen på att stanna på Thai-taj som lyste där i mörkret.

Förbi fotbollsplanen som snart är helt övergiven för säsongen.

Totalt 10 km så dagens total landade på 30 km. Denna vecka är riktigt lurig planeringsmässigt men det brukar gå på något vis. Bara att kämpa vidare. Adjö.