Tisdag em: Tove augusti 2012. Varken mer eller mindre.

Efter häng och lunch på stranden fick det bli ett distanspass (fotbollen är bara med för bildens skull, lite OS-aktigt sådär). Medan jag sprang började jag tänka på hur det hade varit om man kunde springa mot sig själv. Då hade jag velat att ”Tove augusti 2012” kunde möta ”Tove augusti 2011”, dvs springa mot mig själv när vi var här på Gotland för precis ett år sen. Då hade jag precis börjat springa lite oftare och mer uppstyrt, men inte alls så långt som jag satte igång med runt jul ungefär. Då var mitt mål att springa Lidingö Tjejlopp (en mil) under 45 minuter. Jag vet att jag hade klarat det för jag gjorde det på träning. När det sen var tävling så svimmade jag. Helt galet. Efter 7,5 km. Sonen hade haft kräksjuka och jag minns att jag mådde lite illa innan loppet och kände mig extremt törstig, men tänkte att jag bara var nervös och larvig. Egentligen hade jag nog en kräksjukasläng. Det var i alla fall mitt första lopp (förutom skollopp och jox när man gick i plugget). Veckan efter sprang jag Topploppet för att få revansch och sprang på 43:49. Jaja, nu kommer jag aldrig få veta hur racet med mig själv hade gått men jag tror jag hade slagit mitt gamla jag rätt rejält ändå. Nu på em var det alltså bara en Tove som kutade 15,5 km i 4:26-tempo. Efter det kaffe och rosévin i solen på Hamra Krog. Jag höll nästan på att somna så skönt var det.

Oh, så trevligt va?

Tisdag fm: Pizzatröskel.

Var riktigt laddad när jag gav mig iväg på ett tröskelpass imorse. Kanske därför att vi hade pizzeria hemma hos oss igår kväll. Vi hackade och la upp alla tillbehör på fina fat som att vi vore värsta TV-kockarna. Det var sen det svåra började, när vi skulle göra pizzorna sådär tunna som proffsen gör. Herrejesus, det var ju fullkomligt omöjligt: vi prövade med mer mjöl, med att kavla ut pizzan direkt på plåten, med att göra minipizzor. Till slut bestämde vi oss för att det fick bli Pizza Hut-style på det hela istället och då var det roligt igen. Godast var nog grisen och prosten på bilden ovan. Kort och gott så var jag trött men extremt koldhydratladdad när jag gav mig iväg imorse.

Gårdagens jämngrå himmel var som bortblåst på morgonen och solen tittade fram bakom några få moln som var kvar. Värmde upp, som vanligt rätt stel i kroppen när jag precis vaknat. En muskel i mitt högra lår är lurig just på morgonen men det brukar släppa efter sådär 2 km. Egentligen inte helt optimalt att köra de här passen så tidigt men då jag vill hinna med dubbla pass krävs det att det ena passet görs direkt på morgonen. Och det känns bäst att ta det jobbigaste först och sen låta det andra bli i den takt som kroppen orkar och känner för. Körde igång efter mina hopp. Kände mig på hugget efter gårdagens vila (och grispizza). For fram över de vita stenarna. Lustigt när man ska springa fort; så fort tankarna far iväg till något annat än just det man gör, dvs springer fort, så sänker man automatiskt tempot. Så det är 20 minuters fullt fokus på ben, fötter och vägen jag springer. Hoppas och tror att jag fått snits på tröskelpassen vid det här laget, det är ju lite av en konst att känns hur man ska ligga för att inte samla på sig mjölksyra men ändå röra sig på gränsen. Efteråt lite pustande och några kilometers nedjogg.

Ali, man måste faktiskt stretcha efteråt.

Löparhistoriens vingslag.

Idag helvila. Istället passade jag på att storstäda i lekhuset. Barnen har hittat gamla tidningar i ladan här i sommar och mina ögon fastnade på en Svenska Dagbladet från den 5 juni 1977. Då var jag två år. Artikeln handlade om hur Anders Gärderud hade blivit utklassad av den nittonårige Ari Pauononen på Stadion. Det är något med gamla tidningar, det kan få mig att känna mig oerhört oviktig och liten, som en droppe i havet. Att det liksom har hänt så mycket innan man fanns, och kommer hända så mycket efter att man inte finns mer. Samma effekt har ju rymden. Ja, där stod jag i lekhuset med dammsugaren i ena handen och tidningen i andra. Men till slut blev jag i alla fall klar.

I vilket fall så känns det bra med vila idag. Jag har kört ganska intensivt de senaste veckorna med mina dubbelpass, lyxigt att ha haft tid. Och jag är väldigt tacksam för att kroppen har pallat och känns i form. Såhär mycket har jag kutat de senaste fem veckorna:

2-8 juli 12,8 mil

9-15 juli 17,6 mil

16-22 juli 5,5 mil (sjuk och därmed vila i tre dagar)

23-29 juli 12 mil (Visby Halvmarathon)

30 juli-5 augusti 17 mil

På fredag ska jag träffa Pekka hemma i Stockholm, kanske göra lite tester och prata kommande träning. Ser fram emot det!

34 km med Don Quijote.

Skön söndagmorgon på stranden, helt ensamma i solen. Lite trött efter gårdagens trevliga middag som väntat resulterade i lite för lite sömn – då finns det inget bättre än en varm strand. Tidning, kaffe, mackor och längdhoppstävling i sann OS-anda. Sen dags för veckans långpass, och det sista på Gotland för i år. Just långpassen tycker jag är lite luriga när man har barn, de tar ju lite tid och tenderar att splittra upp dagen. Så här gäller det att planera lite. Bestämde mig för att springa direkt när vi kom hem från stranden och insåg att jag startade precis samtidigt som Isabellah Andersson startade i London. Fast ja, i lite olika tempo.

Min trötta kropp kändes seg till en början. Tog vanliga rutten förbi Holmhällar, Austre och sen upp på asfaltsvägen. Av mot Augstens. Varmt. Fortsatte ner mot havet igen och tog höger förbi fiskebodarna. Jag har haft lite problem att hitta riktigt långa löprundor här på Gotland, som inte bara består av asfalt och på den här rutten brukar jag vända efter ca 13 km men idag hittade jag en liten stig genom skogen. Nu kändes det äntligen som att kroppen vaknade till liv och jag fick upp farten. Skugga i ett par kilometer. Efter ett tag kom jag ut i ett öppet landskap. Hade tyvärr inte med mig kameran men det var en märklig, aningen surrealistisk känsla över det hela. Helt stilla, solen gassade.

Min mormor och morfar hade en Picasso-teckning (Obs! Ej äkta!) i köket när jag var liten; Don Quijote på sin häst framför väderkvarnen. Och just den bilden kom jag att tänka på nu; det torra landskapet, en väderkvarn. Och bräkande får. Jag sprang vidare i solen, insåg att jag borde tagit med mig mer än en flaska vatten ändå. Funderade innan jag drog iväg men jag har tillfälligt tröttnat på vätskebältet och kör just nu hellre med min handflaska – ska skaffa en till när jag kommer hem till stan igen. Hur som, kom till slut ut på en stor väg och insåg att jag var vid kastalen i Sundre. Jag hade alltså sprungit längs havet, upp mot Skoga och liksom tagit mig bakvägen fram till Sundre. Här vände jag och sprang tillbaka, en lite annan sväng på slutet. Sprang förbi ett husvagnsgäng som hejade och jag frågade om de visste hur det gått för Isabellah men det visste de inte. Jag var otroligt nyfiken vid det här laget.

Väl hemma visade Garmin på exakt 34 km, snittfart 4:53/km. Jag rusade in, drack världens godaste glas vatten, och ett till och ett till. Och sen lyckades jag få lite uppkoppling i mobilen och såg att Isabellah kommit på en 18:e plats. Jösses vilken fart de håller. Måste hitta någon intervju med henne sen. Hade dock ont i min högra vrist efter passet. Höll nämligen återigen på att snubbla illa då jag sprang idag, men lyckades under ilsket svärande ändå rädda upp det hela. Det är en bit längs havet som är rätt svårsprungen med massa stenar och trots att man sänker farten är det lätt hänt att man snubblar. Tror jag fick känning i vristen efter det. Passar därmed bra med vilodag från löpningen imorgon. Tog fram mina Thailandsmirakelsalvor som jag masserade in.

Sen lunch och iväg till Hamra för glass med hela gänget.

Sen ikväll innan maten ordnade Febe ett eget Visby Halvmarathon i trädgården. Jag fick ingen nummerlapp utan på startlinjen stod Ruben och Uma. Mycket spännande! Ruben vann herklassen med ca 10 sekunder före segraren i damklassen, Uma!

Adieu.

Lördag em: En snabbis.

Ojoj, idag var det snudd på att eftermiddagspasset blev ett andra förmiddagspass. Efter strandhäng kutade jag iväg för att hinna med ett andra pass för dagen. Vanliga rundan längs havet. 11 stekheta km i gassande sol, ca 4:50-tempo för att inte hetsa benen alltför mycket efter morgonens tröskel som inte låg så långt bort. Sen hem till dammsugning och städning för ikväll kommer gäster! Och jag hinner verkligen inte sitta här och blogga. Ajöss för idag!

Jo bara en liten sak till. Lyckades på löpturen äntligen fånga en av alla tusentals kaniner på bild. Ser ni lilla pluppen?

Lördag fm: Morgonhets.

Idag är det späckat schema så jag smög upp tidigt, drog på mig tigerlinnet för extra pepp, racerskorna och sprang iväg. Uppvärmning till vanliga starten. Kändes lite tomt utan Nils. Jag som alltid varit lite skraj för att springa med andra har lärt mig att det är kul att springa ihop – i alla fall med någon som är lika bra eller bättre. Gjorde mina spänsthopp och tryckte igång klockan. Piip! Tänk alla gånger man satt fart efter det där pipet – jag önskar jag hade alla gånger inspelade, då hade jag satt ihop en fin liten film av det, lagt på någon stämningsfull musik och visat släkten på julafton. Katterna kanske skulle titta med mig i alla fall. Idag fick jag kämpa. 20 intensiva tröskelminuter och sen lugn nedjogg och hem till frukost.

Den här vägen. För alltid förknippad med mina tröskelpass. Nu blir det nog bara två till på den innan vi åker hem i nästa vecka.

Att komma hem till vårt hus i morgonsolen, helt slut i kroppen och veta att jag ska smyga in och väcka alla. Kan vara något av det bästa jag vet.

Den här väggen finns på Hamra Krog. Där åt vi jättegod mat igår.

Fredag fm: Sudret by foot.

Imorse droppade det fortfarande mot taket efter nattens regn och jag låg inbäddad bland tre gosiga barn. Därför flyttade jag fram dagens pass. Istället åkte vi till Hemse för att handla, gå på Apoteket och Systemet och annat jox. Och för att löpningen inte skulle splittra upp dagen alltför mycket så bestämde jag mig för att hoppa av vid Havdhem på tillbakavägen och kuta hem.

Visste inte riktigt exakt hur långt det var men jag har verkligen börjat gilla det här med att bli avsläppt och låta löpardojorna ta en hem. Märkligt hur annorlunda vägar kan kännas till fots. Hur som, kl 11.00 startade jag Garmin vid Havdhem och satte av. Morgonen hade varit lite småmulen men medan vi handlade hade himlen plötsligt blivit blå. Innan jag hoppade ur bilen stod termometern på 25 grader och det kändes. Sprang väg 142 fram, ganska mycket bilar att ta hänsyn till när man springer längs vägkanten sådär. Passerade Grötlingbo. Höll bra tempo på ca 4:35/km.

Efter ca 8 km var det äntligen dags att ta av mot Fide och nu blev det plötsligt helt stilla, inga bilar i sikte. Och nu blev det riktigt varmt, inga träd som skuggade, och jag insåg att jag nog borde tagit vatten med mig, särskilt då jag inte riktigt hade koll på sträckan. Efter ett par km passerade jag Fide kyrka. Så fint i Fide!

Efter ytterligare tre km sprang jag förbi Öja kyrka – dit ska vi på bröllop första helgen i september!

Oh jösses så varmt det var nu, fick lite déjà vu från Visby Halvmarathon men med den stora skillnaden att jag inte såg några vätskekontroller! Hallå, var är sportdrycken? Kom dock på att jag kunde dricka några kilometer längre fram, nämligen vid pumphuset dit jag brukar åka för att få fatt på internet och göra inlägg som detta. Uppfylld av tanken på kallt vatten ökade jag farten, och det gjorde även flugsvärmen, på sisådär 40 flugor, runt mitt huvud. Efter 19 km var jag äntligen framme vid vattnet. Kort drickpaus, blev som en ny människa efteråt!

Sen fortsatte jag hemåt i samma tempo. Passerade hippiemässiga Hamra krog där vi ska äta ikväll. Min trevliga jobbkompis Peter som hänger i närheten av oss åkte förbi i bil och gjorde tummen upp till mig – trevligt! Efter Hamra cyklade en dam förbi mig och ropade till mig: ”E de verkligen kul?!” Haha, blev lite paff och ropade till svar ”Ehh… sådär!”. Borde ju lagt till något i stil med att det faktiskt är skönare än det kanske ser ut i och med att jag var galet svettig vid det här laget, eller att det är skönt efteråt. Kutade vidare och sen, efter 26,2 km, hemma! Snittfart 4:37/km. Droppade bokstavligen svett om mig, snabb dusch och sen lunch i bilen när vi spurtade till Austre stranden.

Torsdag em: 10 svarta km.

Osäker på om jag skulle köra ett eftermiddagspass idag. Efter morgonens tröskelpass, en varm förmiddag på stranden och trädgårdshäng kände jag mig lite trött. Men jo jag ville, drog på mig neonlinnet och gav mig ut. Fullt av folk längs stranden, ingen annan som sprang. 10 km i 4:45-tempo och sen hem. Tillbaka hemma möttes jag av den sorgliga nyheten att en jämnårig kollega i branschen gått bort och kände en sån fruktansvärd enorm ledsamhet inom mig. Från det lilla till det stora på en sekund.

Torsdag em: Semesterlyx.

Styrka i trädgården. Uma gör mig alltid sällskap vilket är trevligt. Jag gör olika magövningar medan hon kör tunneln mellan mina ben. Dessutom tog hon det här kortet på mig vilket jag tycker är en snygg komposition av en 3-åring. Vi slet på tillsammans i värmen och när jag låg där insåg jag att åhh nä, det är bara elva dagar kvar av semestern. Och fick ett litet hugg i magen. Inte så att jag har jobbångest, det ska bli kul att träffa alla igen, hitta på idéer om dagarna och gå och äta lunch med jobbkompisarna. Men en sak kommer jag absolut att sakna: kombinationen semester och träning. Att hinna springa som man vill och känner för, långt, kort, whatever. Att inte behöva planera in i minsta detalj för att få familj, jobb och löpning att rymmas i en bra balans som alla är nöjda med. Hur lyxigt är det inte att vakna tidigt, vara utsövd, ge sig ut och springa i morgonsolen, sen hinna bada om havet är varmt, dricka kaffe (både en och fyra gånger), springa igen om man vill, läsa lite, gosa, äta och tvätta och massa annat. Hur lyxigt är det? Jättelyxigt. Men så kan man ju inte ha det för jämnan, tänkte jag och gjorde en sit-ups till.

Hallå! En fråga.

Jag undrar över en sak: ungefär hur många mil håller ett par löparskor? Hur vet man när det är dags att säga tack och hej till dojorna? Jag har förstått att det skiljer mellan olika modeller men om vi tar ett par Nike Lunaracer som exempel, hur många mil klarar de? Finns det någon här som faktiskt vet?