20140210-20140216: Utomhustempo, lite mer järn och födelsedagsfiranden!

Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

På onsdagen blev det morgonspring.

Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Sen hemåt i den regniga kvällen.

Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Kaffe? Ja tack.

Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Som vanligt Boston på fötterna.

Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Men till slut kom jag fram.

Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

… till min gamla vanliga reflexjacka.

På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Hallongrottor? Jomenvisst.

Eller varför inte kladdkaka? Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20130120-20130126: Tuffar på, sover kasst, springer med ny klocka, ser dinosaurier, gör salamipizza och springer ett söndagsmarathon.

Det här med återhämtning tycker jag är en utmaning. I alla fall om man har heltidsjobb och barn. Det är inte så lätt att skapa det perfekta träningsupplägget med den perfekta vilan mellan passen. Jag skulle vilja påstå att det är jäkligt svårt. Ännu svårare är det för att jag är en människa som gillar att ha en plan. En plan som man följer. Det är jag rätt bra på. Men ibland när livet ändras, vilket tenderar att hända så gott som varje dag, ja då är jag sämre på att ändra planen utifrån det. T ex om något dyker upp på jobbet så flyttar jag bara passet och gör det antingen tidigare eller senare. Då kan det bli så tokigt att för många hårda pass hamnar för tätt. Ibland funkar det ändå, oftast gör det ju det. Men ibland blir det för hårt för kroppen att bara stapla pass på varandra, och det kanske hade varit bättre att ändra lite på planen. Jag försöker bli bättre på att lyssna på kroppen när jag håller på och staplar. Det svåra är ju att kroppen inte kan prata vilket gör den så sablans svårlyssnad ibland. Och då kan det istället bli så att jag lägger orden i munnen på den ”Äsch, det är bara att bita ihop och spinga på – och fort ska det gå!”. I längden är det nog inte alltid så bra och tro´t om ni vill, men lite bättre har jag blivit på att tolka de små signalerna. Som det här med sömnen. Den här veckan började jag nämligen sova kasst. Det gör jag emellanåt och det har absolut inte alltid att göra med träningen utan kan handla om fullmåne och annat jox. Men ibland har det med träningen att göra, och istället för att ignorera det så har jag börja fatta att jag kanske inte blir bättre utan sämre (HJÄLP!) av att bara köra på exakt enligt planen i det läget. Planen som liksom inte alltid rimmar med hur verkligheten ser ut. Då kanske det är värt att göra om ett hårt pass till ett distanspass och istället se till att det finns bra krafter till nästa hårda pass? Annars riskerar det ju att bli två halvdana pass. Nu låter det här kanske som självklarheter för alla er kloka och sansade läsare men jag kan informera om att det inte är det för mig. Jag är rätt osansad i vissa lägen. Men just när det går upp för mig att ett pass kan göra mig sämre istället för bättre, ja då kan till och med jag öppna öronen. Detta skall dock ej förväxlas med när man bara känner sig lite allmänt trött och har småskavanker för så är det ju exakt jämt och bara att köra på. Hepp, då är det dags att kika på veckan. Här kommer den: Min vecka 5. År 2014. Nu är det allt bra spännande va?!

Måndagen blev ett tidigt distanspass. Ingen vidare fart i benen men ändå skönt att mjuka upp dem en aning. När man som jag så gott som alltid springer på morgonen så blir passet nästan som att borsta tänderna. Eller ta deodorant. Man liksom bara gör det.

Mer sprunget blev det inte den dagen, däremot åt jag en god wrap härifrån.

Men som vanligt blev jag inte mätt. Jag måste säga att detta är ett av mina största vardagsproblem i tillvaron, att hitta lunchställen där jag blir mätt.

På tisdagmorgonen var benen glada. Ja i alla fall så glada som ett par 38-åriga ben kan vara vid halv sex på morgonen, om de dessutom sitter på en människa som springer en hel del. De var i alla fall så pass glada att de kutade en extrasväng innan vi hamnade utanför jobbet.

Nyheten för dagen var att jag hade ägg med mig i ryggsäcken. Tre stycken. Och ja. De var kokta.

Så dem åt jag där i omklädningsrummet. Bara tryckte in dem i munnen ett efter ett. Gissar att det måste sett rätt märkligt ut det hela där jag stod i trosor, sportlinne och strumpor och åt tre ägg på raken i ett omklädningsrum. Men gott var det. På kvällen var det dags för löpband.

Ah, det är en sån lyx att ha det hemma. Förra året var det rätt krångligt för mig. Kent i Spårvägen var snäll och lät mig springa på deras band trots att jag då ännu inte blivit medlem i klubben och det var superbra jämfört med att hänga på Friskis där man max får springa 20 minuter (alltså, på den tiden hinner man ju knappt värma upp). Men i och med att andra i klubben såklart använde banden och att jag dessutom behövde ta mig till klubblokalen, så var det svårt att hitta tider som funkade för mig. Det bekymret slipper jag nu och det är så väldigt lyxigt. Sen är det tyvärr lika jobbigt att springa fastän man har bandet i garaget. Synd! Jag körde hur som helst ett tröskelpass och svettig blev jag sannerligen. Helt sjukt faktiskt att det kan komma så mycket svett. På nedjoggen kom stegen i perfekt takt med den här och livet kändes komplett i några minuter. Sen var det tack och god natt.

På onsdagen var det på med ryggan och ge sig av.

Trots att det ännu var mörkt så fick jag hopp om våren, de små minuterna varje dag gör skillnad. Såg himlen sakta sakta ljusna och bli rosa och jag insåg att det nog kommer bli vår ändå till slut. Även om det just nu känns som en omöjlighet.

I kön för att köpa min obligatoriska kaffe så fick jag en mösskomplimang av en tjej som inte tidigare sett en mössa med tofshål.

Jag minns själv hur jäkla glad jag blev första gången då jag upptäckte denna fenomenala uppfinning Oerhört bra grej för alla killar och tjejer med långt hår. Alternativt om man blir väldigt varm om sin näsa. På lunchen var jag på Runner´s Store och hämtade ut en ny klocka pga strul med min gamla. Ah! Äntligen! En 620:a!

När jag sen på kvällen skulle köra ett tempopass på bandet var jag såklart sugen på att använda den för det sägs att den funkar helt ok på löpband. Men ändå kändes det ovärdigt för klockan. En sådan här fin sak måste ju få premiärmäta riktiga löpsteg – utomhus. Så den fick vänta. Vad gäller passet var det rätt tungt. Mycket för att jag började kuta sent. När det kommer till jobbiga pass så är det bara så att jag gillar att ha dem avklarade – och sen gotta mig i den härliga känslan, som uppstår först efteråt, hela dagen. Men vad göra? Bara att byta om och köra igång. En sak som är bra med just löpband är att man kan hålla farten bättre. Eller såklart kan man sänka farten om man känner för det men man tenderar ju att hänga med i tempot. Fick två bra låtar där på slutspurten, de kändes som de var skapta enkom för mig och mitt tempopass. Eller vad säger ni om när Blur gastar ”Are you ready??!” i den här liveversionen? Då kan man ju inte säga nej, jag är inte redo. Eller ”Start med up” med Rolling Stones? Då är det bara att pinna på för livet! Olle dök upp och tog ett suddigt kort på mig.

Jag hittade en gammal oäppnad Lokaflaska bland bråtet i garaget när jag var klar. Ibland är det bra att ha ett ostädat och tumultartat garage, vad som helst kan dyka upp, på gott och ont.

På torsdagen vaknade jag och var så evinnerligt trött. Hade sovit helt kasst. När klockan ringde vinglade jag ändå upp i mörkret, satte i linser, borstade tänderna och drog på mig löparkläderna. Dock såg det här mer lockande ut…

… än det här.

Men när jag väl gav mig av var det helt ok. Den nya klockan på armen muntrade ju upp det hela något oerhört. Nysnön på marken gjorde det däremot inte. Efter 18 km parkerade jag utanför jobbet. Det är ändå en riktigt bra grej att springa, att man inte behöver leta parkeringsplats!

Sen satt jag där i omklädningsrummet och beundrade klockan och drack kaffe. Den är så lätt och känns modern med alla ljud och känslan i knapptryckningarna.

Synd bara att den inte verkar visa bättre kilometertider än det gamla, det borde ju ingå i köpet kan man tycka. Sen blev det inget mer spring den dagen för jag var så förståndig och lyssnade på kroppen. Och om jag tolkade den rätt så bad den om lite vila. Ok då. Lite, svarade jag.

Sen vaknade jag till en fredag och äntligen hade jag fått mig en god natts sömn. Ingen oro utan bara lugn och ro. Jag använde den här appen när jag skulle somna där på torsdagskvällen.

Den har funkat förr när jag kommit in i dåliga sovperioder. Ni vet när man inte kan somna fast man är jättetrött. Och så stressar man upp sig över att man inte kan somna när man är så trött och så blir det bara värre, och när man till sist somnar så sover man kasst. Men det var som sagt med en skön och utsövd känsla jag gav mig av på en morgontur på fredagen.

Borta vid Lidingöloppsstarten såg det ut såhär.

Jag gillar förresten den här skylten. Har alltid tyckt den är gullig på något vis.

På vägen hem hälsade jag på änderna. De verkade fredagsglada men blev så besvikna när jag drog fram en kamera istället för Skogaholmslimpa ur fickan. Förlåt.

Sen blev det jobb för hela slanten. När mörkret lagt sig var det dags för ett tempopass i garaget. Totalt blev det 24 km med upp- och nedjoggen och däremellan plågade jag mig själv bäst jag kunde. Först lyssnade jag på Värvet som alltid är intessant men efter 10 km gick det inte längre. Det går fasiken inte att ösa på när folk sitter och småsnackar om ditt och datt, hur bra snack det än är. Nä, det blev Foster the people istället. Yeay!

Sen väntade en lyxig avslutning på fredagen för vi var bjudna på middag hos mina föräldrar. Vi var bara en liten trio som åkte dit för Olle och Uma hade tagit tåget till Göteborg. Som min syrra så observant påpekade så hade jag råkat ta på mig en kosackinspirerad klädsel kvällen till ära. Synd dock att jag är så dålig på att göra djupa knäböj och därmed inte kunde bjuda familjen på en fin dans.

Västen köpte jag för övrigt när jag var på en fotografering i Indien. Jag köpte även världens finaste fårskinnsjacka. Jag skulle vilja påstå att det var den finaste jackan jag någonsin sett, ja ni förstår. Problemet var bara att ärmarna på jackan plötsligt trillade av en dag när jag mallig gick runt med jackan hemma i Stockholm. Precis, poff, de föll av. Det såg helt sjukt ut. De visade sig nämligen att ärmarna bara var pålimmade! Typ som att jag skulle tagit Karlssons klister och klistrat lite. Haha, så galet. Dessutom så hade jag börjat få en märklig klåda på hela kroppen och svårt att andas. Jackan var förmodligen full av kemikalier. Jag stoppade kvarlevorna i frysen några dagar, tänkte det kunde bli en fin väst av jackan istället. Men nej. Nysandet och klådan fortsatte så det var bara att säga ajöss till den. Mycket synd. Tur att kosackvästen var av bättre kvalitet men jag drömmer fortfarande om att hitta en lika perfekt (och billig) jacka en vacker dag. Nog om detta och tillbaka till middagen. Vi fick så god mat, trerätters på en simpel fredag! Glömde fota själva huvudrätten men kolla här vad jag fick i övrigt:

Den kvällen somnade jag på stört helt proppmätt. På lördagen rev jag av ett längre distanspass på morgonen. Jag var sugen på att springa ute på Lidingö men då jag såg att gångvägen mot stan var plogad så blev valet lätt. Genom konsttunneln…

… och vidare in mot stan. Sprang runt borta i Stora Skuggan och sen tillbaka hemåt.

Ett riktigt skönt pass på 18 km. Det kändes lite som att möta en kär gammal vän, fastän jag sprang helt själv. Men det var liksom som att kroppen var med på noterna och när man haft det lite segt, ja då är den känslan en av de bättre som finns. Därefter åkte jag och min lilla trio in till stan och gick på 3D-bio. För vi hade nämligen inte sett den här:

Den var riktigt bra och märkligt nog tyckte man att dinosaurier var gulliga när man gick ut från bion. Fråga mig inte hur det gick till. Sen drog vi hem och gjorde… PIZZA!

Jag pepprade min med vitlök. Försöker äta minst 3 klyftor vitlök per dag. Tur man kör långpassen på söndagar på egen hand.

Kan säga såhär: jag blev oerhört nöjd med min pizzainsats. Samma var det med barnen så det var ett riktigt självgott gäng som satt där vid matbordet.

Med en sån pizza i magen kan man inte göra annat än att studsa upp ur sängen på söndagmorgonen för att springa långpass! Kolla in mitt nya pannband från H&M för 79 pix som jag slog till på. Jag gillar deras OS-kollektion, har köpt både tights och linnen men de får vänta till bättre väder.

Idag blev det den långa stadsturen. Började med att springa in till stan och sen gav jag mig ut på Djurgården där jag hoppade till när jag plötsligt blev omsprungen av denna trevliga prick. Var nästan sugen på att försöka hänga med honom en bit men i och med att min plan var ett progressivt långpass så hade det varit dumt att göra exakt det motsatta. Men jag blev ändå lite uppåt av hejet för i övrigt var det väldigt lugnt ute på Djurgården. Inte för att det gör mig något, det är ju bland det vackraste jag vet att springa där utan alla promenixare och stavisar i farten. Underlaget var dock rätt bedrövligt ute på Djurgården men jag tog ändå en aningen förlängd tur och väl tillbaka på stadens gångvägar igen gick det bättre. Idag gjorde jag tvärtom mot vad jag brukar och tog min söderrunda åt motsatt håll dvs jag började med Söder Mälarstrand för att sedan ta mig runt hipsterland, komma fram borta vid Danvikstull och sedan avsluta med Stadsgårdsleden och vanliga rutten hem till Lidingö igen. Men herregud, vädret idag. Regn och snö i motvind kors och tvärs. Men ändå var det helt ok, vet inte om det hänt något med ljuset men jag sprang runt med vårvibbar i mig. Dessutom så var benen på gott humör och jag kände mig faktiskt riktigt kraftfull stundtals! Kanske tack vare att jag la tempopasset på fredagskvällen istället för på lördagen. Stannade klockan på 42,2 km och kunde konstatera att jag sprungit ett eget marathon i skitvädret. Veckan summeras därmed till prick 180 km. Det blev juice och järn när jag kom hem.

Tänk att jag fått springa en hel vecka utan några som helst känningar i vare sig knän eller höfter. Det känns ju fantastiskt. Nu väntar dock den vanliga söndagsrehabben för i samma sekund jag skrev detta så kände jag såklart lite i det jäkla skitknät. Men vadsjutton, det fixar sig. Hörrni, snart är det vår! HÅLL UT! Hej då.

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Och jag åt råbiff till lunch.

När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Och titta på en massa fint.

Håll i er, det blir ännu snyggare!

På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Och annat intressant.

Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

Sådärja. Vi ses och hörs!

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Efter jobbet svidade jag om igen.

När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

… till springjacka.

Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Och quinoasallad till lunch.

Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Ett par timmar senare gav jag mig av.

Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Ajöss.

20130106-20130112: Kroppen krackelerar, tar sig samman och springer i snö!

Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Och vi sa hej till snälla hästar.

Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Runt halv nio gav jag mig av.

Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

20131230-20140105: Avslutar och påbörjar ett år, vilar och härdar på Gotland!

Varje vecka består ju av sju dagar. Trots det kan vissa veckor kännas längre, som att de hade nio dagar istället för sju, 216 timmar istället för 168. Den här veckan har känts så. Men kanske var det bara för att jag fick lite välbehövlig ro i kroppen. Måndagen startade tidigt, alldeles för tidigt för att vara jullov. Men ska man till Gotland med båt och vill hinna klämma ett distanspass innan, ja då är det bara att pallra sig upp när klockan ringer.

Min taxirumpa, som ju alltså är något trassel med den där piriformismuskeln i höger skinka, gjorde sig dessvärre rejält påmind. Kanske var det för att jag tvingade den att arbeta sådär pangbom mitt i julledigheten, rakt från sängen och allt. Hur som helst så härdade jag och efter några kilometer kändes det aningen bättre.

Sprang i mörkret och funderade på exakt ingenting. När jag kom hem packades barn och katter in i bilen och sen bar det iväg mot Nynäshamn genom ett veckert morgonstockholm. Vi lyssnade på den här överjävligt bra låten. Hade i för sig passat ännu bättre om vi var på väg till Skåne.

För att inte besvära taxirumpan ytterligare med det som den gillar minst, nämligen att sitta, så promenerade jag runt en sväng medan vi stod och väntade på att få köra ombord på färjan.

Det blåste rejält och jag insåg att det förmodligen blåste ännu mer på Gotland. Därmed hade jag packat lite fel springgrejer. Bara en enda ylletröja och inga fodrade tights. Otroligt oproffsigt men förmodligen var det för att när jag tänker på Gotland så tänker jag sommarlov. Linne och korta tights. Och så packar jag fel för säsongen. På båten var det som väntat blåsigt. Men en fantastiskt blå himmel.

Innan vi körde ner mot huset så tvingades vi stanna till på Team Sportia där jag köpte ett underställ. Vi var framme vid huset precis då mörkret föll. Mina föräldrar och syrra med familj var redan där och huset lyste sådär mysigt. Egentligen hade jag gärna tagit en till springtur även om det egentligen inte var planen. Men ute var det helt komplett becksvart i och med att det inte finns någon gatubelysning på flera mils håll och ingen stad som lyser upp. Och taxirumpan ville hellre vila (dock ej sittandes) så så fick det bli. Innan vi skulle somna sa Olle att det är lite trist att man hör motorvägen så bra. För en sekund höll jag med, innan jag insåg att han skojade och att vi faktiskt var på landet. Och det var havets brus som lät. Ahh.

Jag sov så underbart skönt. Vaknade till en tisdag, årets sista dag, och till lugn och ro och minnen jag lämnat efter mig sen sommaren.

Katterna var också nöjda med att vara på landet, Alis och Kubas låtsaskusin Selma var också på plats.

I trädgården låg stockar från träden som välte av stormen i höstas. Inte konstigt att det här ihåliga trädet inte stod pall.

Vi började dagen med en promenad. Landskapet är förrädiskt likt sin sommarskrud och vore det inte för barnens överdragsbyxor och den starka vinden, så kunde man nästan blivit lurad.

Men som sagt, vinden var stark och klantigt nog tog vi fel håll och fick streta fram i motvind. Vi fick sätta oss och ta en paus.

Pandan var så trött, så trött.

Den fick gena hem över åkern med Olle. Men vi andra slet vidare i motvinden. Jag drog lite marathonklyshor för att peppa barnen, ja ni vet snack om att kämpa, ha pennben, vägen är målet och annat käckt skitsnack. Men de köpte inte upplägget utan det hela slutade med att Ruben bara satte sig ner och vägrade ta ett steg till. Till slut fick vi med honom och gnetade vidare hemåt.

Hur som helst så var det fruktansvärt vackert i det grå.

Nu hade det ju varit mysigt att slå sig till ro i soffan när man kom hem. Men icke. Det var bara att dra på sig understället och ge sig ut på dagens pass. Dessutom förlängt då jag insett att jag kommer få göra så de här gotlandsdagarna i och med mörkret, Jo, jag äger en pannlampa men tycker inte jag får upp samma fart när jag springer i mörker. Och fart var det dags för.

Jag värmde upp. Försökte planera hur jag skulle springa för att inte drabbas av den enorma motvinden men gav upp. Lika bra att ta tjuren vid hornen så jag startade passet i motvind. Herrejesus! Som att springa mot en cementvägg! Nu funkade knappt marathonklyshorna på mig själv men jag lyckades kämpa på med vinden som min värsta fiende. Förutom vinden så envisades min mage med att låta som en kluckande vattendunk. Fattar inte varför det blir så ibland, det enda jag druckit på morgonen var en kopp kaffe och lite mjölk till gröten. Så känslan när jag fick vända och springa i lä, åh så härlig den var! Och samtidigt slutade magen klucka, den tyckte väl att jag pinats nog. När jag var klar la jag mig mitt på vägen.

Älskar att göra det men i stan är det ofta svårt. Folk brukar glo och undra hur det är fatt om man lägger sig raklång vid Djurgårdskanalen eller varför inte på Odengatan. Men här var det lugnt. Kanske för att det bara var jag ute.

Och en kvarglömd sommarboll.

Tiden på passet blev inte den bästa men har man stridit mot en megavind så har man. Känslan var jobbig så det gav nog ändå, tänker jag. Sen blev det en lång nedjogg som jag avslutade borta vid raukarna.

Känslorna i mig just där och då, jag skulle inte sålt dem för ens en miljon. Sen gav jag mig av hemåt och därefter var eftermiddagen fylld av ståhej inför kvällen och vi hann även med släktfirande av Uma i förskott. Sen åt vi god nyårsmiddag och sköt upp raketer. Men bäst av allt var facklorna som vi traskade runt med på tomten.

Kändes som vi var någon slags sekt när vi satte dem i ring. Och det kanske man är förresten.

Vaknade till onsdag och ett nytt år. 2014! Ett snyggt årtal. Jag hade satt klockan på ringning men fick återvända till sängen både två och tre gånger då jag insåg att det var för mörkt, och jag var osugen på pannlampespring. Ville starta året med ljus. Istället åt jag frukost och beslöt mig för att tjonga ihop passen till ett kortare långpass. Så fick det bli.

Gav mig av. Även idag blåste det men idag gjorde det mig inte lika mycket. Jag njöt av det varierande underlaget: asfalt, grus, sand, stenar, mossa och gräs. Fötterna fick jobba på och jag minns farten jag höll i somras på underlaget, nu är jag en bit därifrån – inte pga konditionen utan pga rädslan att vricka fötterna. Jag fastnade med blicken i havet som var sådär skrämmande och lockande på samma gång. Vad jag älskar denna ö! Jag var rätt trött av blåsten när jag kom hem men lyckades ändå ta mig samman och inleda det nya året med ett rehab-pass. Har man sett till att det finns hantlar och grejer på landet så känner man sig ju tvingad att använda dem. Bra knep.

Sen var det torsdag och dags för hemfärd. Hade gärna stannat längre men det får bli en annan gång. Jag hann i alla fall med ett bra pass innan det var dags att ge sig av.

Jag var klokare den här dagen. Värmde upp i motvinden men vände sedan och sprang uppe på asfaltsvägen rakt åt ena hållet för att få upp farten. Det gick bättre. Men det var jobbigt! Men tanken är väl inte att man ska vara i sin absoluta toppform just exakt nu va? Jag svischade förbi husen som jag känner från sommaren. En och en annan bil körde förbi mig men jag hade så gott som hela vägen för mig själv vilket var lyxigt och skönt för fötterna som kunde springa där det var platt och slapp hålla till på de sluttande sidorna. Piiiip! Klar! Pustade ut mot några fällda träd och därefter var det bara att vända om 360 grader och ge sig av hemåt i motvinden, som man bäddar får man ligga.

Sen blev det bilfärd och därefter några timmars färja. Jag fick skäll av Uma som satt bakom mig: Du borstar aldrig håret. Ditt hår är alldeles skrynkligt! Hon har helt rätt ska det tilläggas.

Jahapp, tillbaka i förorten. jag gick upp tidigt på fredagmorgonen men var riktigt trött. Hade nämligen drömt så mycket märkligt hela natten. Men jag ville drämma av ett distanspass innan familjen vaknade så jag masade mig upp och ut.

Men åhh, den där jäkla piriformisen! Så irriterande! Den är som värst just på morgonen men som tur är försvinner känslan nästan helt efter några kilometer. Men där i början varken känns det eller ser så kul ut, tror jag. 16 km senare var jag hemma igen. Efter dusch och frukost var det marsch in till stan för att fixa de sista presenterna till Uma. Jag hittade även ett mobilskal till mig på rean, 10 spänn på H&M! Jag älskar såna här gummiskal.

När jag kom hem bytte jag om för dagens andra pass. Precis när jag skulle ge mig av kom Febe springandes! Kolla farten!

Även om det var oerhört grått så var det i alla fall bättre än svart. Och man kan glädja sig åt att det gråa blir fint på bild.

Ut mot Långängen och sen tillbaka, rundade Kyrkviken och därefter ut till Hustegaholm. Grått, tyst och fint. Hann hem precis innan det blev mörkt. Mina ben kändes aningen stela och trötta efter dagens 30 km så jag var snäll och foamrollade dem. Tog till och med fram min ”marathon-stick” som jag inte använt på ett tag. Sen slappade jag resten av kvällen.

På lördagen fick jag återigen slå ihop två pass till ett för att få till dagens spring.

Började med en lång uppjogg. Därefter blev det spänsthopp och tröskelpass. Avslutade det hela med 9 km distans. Jag är inne i en lite märklig period. Känner mig både i form och inte på ett konstigt vis. Kanske att kroppen är lite ovan vid den successivt ökade mängden. Jag drog ändå ner lite efter Berlin, ja för att vara jag, och kanske är det så att kroppen ännu inte riktigt anpassat sig. Och sen är det den där priformis som krånglar. Men det är bara att härda vidare!

Söndagen startade med födelsedagsfirande av Uma – äntligen fem år!

Efter att ha sjungit, spelat spel och smält pannkaksfrukosten så gav jag mig ut på veckans långpass.

Hade vatten med mig idag. Funkar egentligen bra utan när det inte är varmt ute, men tycker ändå man får lite extra energi av att dricka när man springer fyra mil. Men så grått det var ute!

Är kluven till den här vintern. Man älskar ju något vansinnigt att det är barmark, men måste det vara så grått och mörkt hela tiden? Det är ju fördelen med snö, att det bli ljusare. Men ska jag välja så tar jag ändå lätt barmarken och det grå. Framme vid Lidingöbron försvann bron in i dimman. Och jag med. Var nämligen sugen på att se mig om i stan så det blev stadsrundan. Genom Värtan där jag alltid prickar in Talinnfärjans ankomst och således får kryssa mig fram mellan alla turister. Vidare ut på Djurgården där jag tar en sväng. Och alla andra också för den delen, alltid fullt av löpare och Team Stockholm Marathon-grupper. Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, runt hela Söder och sen tillbaka vid Skeppsbron. Återigen Strandvägen och sen tillbaka genom Värtan som nu var helt dött efter att turisterna hittat sina bussar och försvunnit till sina hotell. Sista biten hem och så tjong! 40 km i progressivt tempo. Hem till smoothie!

Kylskåpet var dessvärre helt tomt så efter smoothien blev det kanske historiens tråkigaste lunch bestående av en tomat, hur mycket bönor som helst och ett ägg. Inga kryddor, ingen finess. Orkade inte. Säkert näringsrikt och det var ett rejält lass. Men som sagt, väldigt trist. Sen blev det plockepinn med Uma för hela slanten. Bra att jag kunde skylla på att jag var lite stel efter långpasset. Men alltså! Denna lilla fantastiska femåring. Skulle vilja frysa henne här och nu.

Eller nä, ändå inte. För det har man ju lärt sig vid det här laget: varje år är det bästa och roligaste med de här figurerna. Och det är roligare att se framåt än bakåt och tänka att man ska få hänga med dem i en herrans massa fantastiska år.

Sist två saker jag är nöjd med:

1. De här nya tekopporna som jag fick av Olle. Så bra med lock! Jag är nämligen beroende av grönt te, som jag nyligen har bytt ut till rött för att somna bättre, och kokar flera koppar varje kväll. Då är det bra med lock så att det inte kallnar.

2. Den senaste boken jag läst. Otroligt bra, sträckläste den. (Ja förutom när jag glömde den på Gotland. Som tur var fick jag den levererad en dag senare av mina föräldrar). Det är som titeln anger en roman om kärlek. Boken handlar om poeten Ester som blir förälskad i konstnären Hugo, och redan från start är Ester i underläge och Hugo i överläge. Stundtals sitter man bara och skakar på huvudet och säger nejnejnej för sig själv för det är aningen plågsamt vad hoppet gör med människan. Det fina tycker jag är att författaren Lena Andersson är helt fenomenal på att sätta ord på känslor och sortera upp dem. Under julen läste jag även denna bok. Har ni inte läst den redan så gör det. Ok, det var allt för denna vecka. Vad gäller löpningen så blev det exakt 18 mil. Nu blir det massage av vaderna och rehab. Och lite magstyrka. Hej då!

20131223-20131229: Återblick och sista veckan av 2013!

Funderade lite på veckans inlägg. Om det skulle handla om senaste veckan eller, så som seden bjuder i löparvärlden, blicka tillbaka på hela 2013 likt en gammal onkel. Jag kom fram till att jag nog gör båda grejerna – så kan ni ju använda inlägget ifall ni har sömnproblem eller tröttnat på TV-utbudet. Vi börjar med året som gick. Det har varit väldigt intressant. Jag har sprungit en väldig massa mil, närmare bestämt 158 km/v i snitt. För varje mil är det som att jag lärt mig något mer, något nytt. Både om löpningen i sig och min kropp. För ett har jag insett: kroppen är ett nyckfullt ting, och livet likaså. Om du slår ihop dessa bägge två med marathon, ja då får du en slags häxblandning som kan sluta lite hur som helst. Det är det jag älskar. Och emellanåt hatar. Nåväl, året började inte med ett marathon utan med Premiärmilen.

Is och snö låg fortfarande kvar men banan var relativt fri och lättsprungen. Tiden blev 39:04. Jag har aldrig någonsin tränat inför eller fokuserat det minsta på ett millopp. Det syns på mina tider men jag var i alla fall oerhört nöjd med att äntligen springa sub40 där i mars. Det behövdes bockas av och självklart kan jag ibland undra vad jag skulle kunna springa på om jag i någon månad tränade inför milen och lättade upp träningen inför ett sånt lopp. Vi får se, någon gång kanske jag testar. Det ska även sägas att tiden innan Premiärmilen var lite skakig. Jag var rädd om min fot som fortfarande hade känningar efter den segdragna plantar fasciiten som jag dragits med sen innan Berlin Marathon 2012.

Nästa lopp var halvmaran Kungsholmen Runt i maj.

Halvmara, det är en väldigt kul distans. Jobbigt, ja. Långt, nja. På en halvmara är liksom målet aldrig långt bort. Det blev ett riktigt bra lopp där jag sprang tillsammans med Staffan en bra bit. I mål kom jag på 1:23:51 och persade med 6 min och 8 sek och det ledde till en andraplats. Duktiga Mikaela Kemppi vann loppet.

Kort därefter var det så dags för mitt näststörsta mål 2013: Stockholm Marathon. Jag hade tränat hårt och målinriktat och känslan när jag stod där längst fram, denna gång i SM-klass och omringad av Sveriges bästa marathonlöpare, det var mäktigt. Jag gick ut aningen för hårt vilket ledde till att jag på mitt 3:e marathon för första gången upplevde en liten dipp. Den kom ute på Djurgården men jag inser i efterhand att den nog mest påverkade mig mentalt för jag tappade inte så mycket tid utan tog tvärtom flera placeringar.Mitt drömmål var sub3. Jag hade varit nära redan i Berlin 2012 men Stockholm är tuffare och helt ärligt så visste jag verkligen inte om jag skulle fixa det.

Jag visste att jag var i bra form men hade svårt att beräkna hur mycket bättre jag blivit jämfört med 2012. Det var skönt att ha Kungsholmen Runt i ryggen för det hade gett mig lite bra självförtroende. Hur som helst. Det blev ett fantastiskt lopp, jag fick en sån galen pepp av alla som hejade på mig längs banan, det var osannolikt! Jag sprang i mål på 2:55:59 och en 14:e plats och 8:a i SM. Lätt illamående men väldigt nöjd. Eller nja, det sjuka är att jag aldrig blir riktigt nöjd, hur bra det än går.

Sommaren och semestern kom och jag ökade upp träningen. Hade åtta riktigt tunga veckor varav fem av dem på Gotland. Jag sprang ett millopp, Viruddenloppet i När, helt oförberedd och med galet många bil i mina trötta ben. Men jag persade med sju små sekunder och vann loppet! Det var en fantastisk sommarkväll och ett fint minne.

Jag hade lite problem med en höft under sommaren men inget som påverkade träningen, bortsett från att jag fick stå över vissa specifika övningar. Men i övrigt flöt träningen på bra inför Berlin. Det ska dock tilläggas att veckorna på Gotland var ganska mentalt utmanande. Att springa 22 mil i veckan är svårt, men att göra det när man har familj och är ledig och ska cykla och bada och laga luncher och middagar och allt vad det är, det är ännu svårare. Men jag ska inte gnälla. Det var högst frivilligt och oerhört intressant. Ju närmare jag kom loppet, desto tröttare började jag dock känna mig, trots att jag nu hade lättat upp träningen en del. Jag trodde det bara var en liten dipp men nu i efterhand inser jag att jag borde sagt till, pratat med Pekka och inte bara öst på i tysthet. Men så till sist stod jag där på mitt älsklingslopp i min älsklingsstad. Berlin levererade som vanligt. Solen sken och värdet var perfekt. Mitt mål var att slå tiden från Stockholm men mer än så vågade jag inte hoppas, kanske för att kroppen hade känts sliten.

Jag hade en plan för loppet som funkade nästan perfekt. Den här gången var jag försiktig och brassade inte på för fort i början utan kunde hålla ett väldigt jämnt tempo och gjorde en aningen snabbare andrahalva. Men den där extra krämen i benen som jag hoppats på, den hittade jag aldrig. Jag minns att jag tänkte under loppet, att kom igen nu då! Men det hände liksom inget. Trots det persade jag och kom i mål på 2:52:54 (nettotid) – och blev bästa svenska då stackars Isabellah Andersson fått problem med magen och tvingats bryta.

Jag var glad men ändå liksom förvånad över att jag inte riktigt haft kroppen med mig. På det viset var jag väldigt nöjd med min prestation men kände mig konstigt nog både svag och stark på samma gång.

Jag har lärt mig en hel del under 2013 och ska försöka bära med mig det framåt. Det är dock inte alltid så lätt, ibland tenderar man att ruscha vidare. Att kroppen hade känts seg redan i Berlin, ja det syntes på mina blod- och järnvärden som jag tog på senhösten. Inte konstigt att jag känt mig svag och inte kunnat växla ut helt och fullt på all min träning. Jag hade slarvat under sommaren och ätit filmjölk och mackor till lunch alldeles för ofta. Fy skäms. Nu har jag blivit mer noggrann med allt sånt. Jo just det, avslutningsvis sprang jag Vintermaran i november. Hade tänkt hoppa över den men bestämde mig plötsligt för att köra. Se det som ett träningspass. Det gjorde jag vilket förvånade mig själv. Att bara springa och inte tänka så mycket. Kom i mål som tvåa på tiden 2:57:53. Fick tillbaka lite självförtroende här för jag trodde inte alls att kroppen var kapabel att springa på en så pass bra tid, utsliten och helt oförberedd. Och nu sitter jag här, några dagar innan året tar slut, och inser att jag fick ett fantastiskt 2013. Tre roliga marathon där jag persade på de två som jag satsade mot. Pers på halvmaran och sist men inte minst: skadefri hela året! Ja förutom lite gnäll från knä och höft men det hindrade mig aldrig från att springa så det räknas inte. Framåt hoppas jag på roliga marathonlopp för det är det jag fortsatt tränar mot. Men jag tar inget för givet, inte en enda ynka sekund. Det är bara att kämpa vidare och hoppas att kroppen vill samma sak, och orkar samma sak. Så. Det var vad den gamla onkeln hade ett berätta. Till alla er som inte orkar läsa mer säger jag hej då. Till er andra, såhär var min sista vecka 2013.

Måndagen var en härlig distansdag. Den kändes dock knappt som semester för jag klev upp tidigt för att hinna avverka första passet utan att familjen märkte det. Gav mig av i mörkret och kom hem lagom för att väcka gänget. Sen gjorde vi knäck.

Därefter var det storstädning av hela huset. Jag for fram som ett skållat troll och hann inte ens med att duscha men det spelade ingen roll för på eftermiddagen skulle jag ändå ge mig ut igen.

Det var så vackert och liksom rosa ute.

Jag var tvungen att stanna och lukta lite på jordklotet.

På tisdagen var det julafton! Barnen hade önskat sig att jag inte skulle springa direkt på morgonen vilket jag i för sig inte heller hade tänkt. Det blev världens mysigaste julmorgon men sen när alla började pilla med sitt, ja då smet jag ut en stund.

Trodde jag skulle känna mig som en utböling som sprang på julafton, men faktum var att det var fler löpare än vanligt ute. De flesta joggade dock lugnt och fint. Själv körde jag ett hårt tröskelpass och såg förmodligen ut som en galning som rände fram längs Kyrkviken. Men jag hade ju bråttom hem till det här gänget, det var bara att raska på.

Sen var det julfirande för hela slanten hemma hos min syrra och med mina föräldrar. Jag blev glad över den här medaljen jag fick av Uma. Det är jag som kutar. Tycker hon har fångat mitt stela steg helt perfekt!

På juldagen gav jag mig upp i ottan. Nu var det inte en kotte ute.

Sprang in mot stan. Mätaren visade att två cyklister hade cyklat över bron. Vid Ropsten var jag tvungen att fota den här lilla bilen som verkar ha parkerat här för gott.

Gatlamporna på Lidingö släcktes prick 08:22 då jag var hemma igen.

Åt gröt.

Och tog fram min nya träningsdagbok som det är dags att börja klottra i. Den gamla är proppfull av spring och minnen.

Och sen hittade vi ett ställe i stan som var öppet, trots att det var juldag och allt. Urban Deli!

Vi drack kaffe.

Somliga drack varm choklad.

Och vi åt god lunch.

Somliga åt citron.

Efter detta smörjande av kråset fanns det ingen ursäkt för att inte ge sig ut på ett hederligt backpass i regnet när vi kom hem.

Precis när jag hade spurtat uppför backen och hade en repetition kvar kom ett par promenerandes. Killen sa: ”Vilken spurt!”. ”Åh, det var trevligt att höra” sa jag. ”Men det är jobbigt!” tillade jag för att verkligen få fram hur duktig jag var. ”Ja, det ser ju fullkomligt VIDRIGT ut!” sa han då. Haha, rätt kul ändå när man slungas in i den vanliga världen och ser sig själv utifrån, hur man flåsar uppför en lång backe i regn. På juldagen och allt. Hann precis klart innan mörkret la sig över Lidingö.

Nedjogg förbi kyrkogården som var så vacker med alla ljus.

Jo, när jag kom hem så gjorde jag som Eva tipsat om, nämligen grönkålschips. Såg ut som att jag skövlat en hel liten Amazonas-skog där på Willys.

Jag gjorde efter det här enkla receptet.

Det var faktiskt riktigt gott. Tyvärr dock inte lika gott som Flaming Hot-ostbågar. På torsdagen var jag uppe ännu tidigare, ja lika tidigt som om jag skulle springa till jobbet.

Redan framme vid bron kände jag en irriterande sten i skon.

Men det var liksom inte en lös sten i skon utan sulan som gått sönder. Ytterst irriterande. Men man kan ju inte bryta ett rejält distanspass pga en liten sten, det var bara att nöta på. När jag kom hem lyckades jag pilla ut den. Dags att plocka fram ett par nya Adizero Boston.

Jo, jag var uppe sådär tidigt för att sen skulle vi åka och bada hela gänget.

Hit skulle vi:

Min mamma har ritat det här badhuset så en gång om året brukar vi fräsa hit och ha roligt. Eller tja, roligt och roligt. Egentligen hatar jag badhus. Jag fryser från första sekund men vad gör man inte för familjefriden. Och de där vattenrutschkanorna som de har är faktiskt roliga. Och åker man dem non stop dvs springer upp för trappan för ett nytt åk så fort man kommit ned, då går det ändå att hålla värmen ok. När vi kom hem gav jag mig ut på ett tröskelpass. Gaah, motivationen till att slita ut mig var riktigt låg. Var egentligen mer sugen på soffan och marsipan men jag tog mig i kragen. Hoppade för att komma igång.

Men känslan på marken, med grönt gräs och barmark, ja då blir man ändå lycklig.

Och efteråt, då var det riktigt skönt. Som alltid. Till efterrätt blev det rehab och magstyrka.

Och sen gjorde jag en massa glass.

På fredagen blev det distans på morgonen. Mörkt och blött på gatan.

Inget pass att orda om. Hyggligt pigga ben och sen hem för att leverera in tidningen till de som precis vaknat.

På dagen träffade jag Pekka och gick igenom en massa grejer. Skulle egentligen gjort en test men vi sköt på det lite framåt. Kändes viktigare att prata och sen efteråt, fylld av ny energi och små aha-upplevelser, begav jag mig hemåt. På kvällen hade vi gäster och det är ändå det skönaste med att vara ledig. Att man liksom hinner allt. Hinner vara med familjen, springa och träffa kompisar. Det där underbara lugnet.

Lördagen innebar tuffare tag. Började med uppvärmning och därefter tröskelpass.

Ett riktigt bra pass blev det, hittade liksom rätt i löpningen och det kändes som att kroppen fick sig en liten skjuts framåt. Avslutade med en distansmil. Sen gick jag hem och tände den här lilla oljelyktan som jag är så nöjd med. Den kommer från Muji.

Man häller vatten och ett par droppar valfri olja där i skålen, själv har jag en från Mexiko som heter Tabaco, som jag älskar. Den dagen den tar slut måste jag nog åka till Tulum igen och köpa en ny. Sen går man runt i myskläder och njuter av doften och tillvaron, kanske lyssnar man på White Stripes.

Idag var det söndag och dags för långpass. Äntligen blå himmel!

Började med 18 km ute på Lidingö innan jag vände in mot stan och Djurgården. Benen var lite slitna efter veckan men jag lyckades ändå dra på någorlunda sista milen. Totalt 40 km och veckan landade på 175 km. Det blev jordgubbssmoothie så fort jag kom innanför dörren.

Nu väntar lunch och sen rehab, det gäller att spara det tråkigaste till sist. En sista grej: GOTT NYTT ÅR! Och tack för att ni hängt med mig här hela året och hejat och peppat. Vi ses 2014.

20131216-20131222: Kräkis, skoinventering, boktips, marsipan och en fullspäckad söndag!

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar. Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

Och sen blev det Paolo Roversi.

Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Sen var det dags för Jill Greenberg.

Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Här är Uma och en isbjörn.

Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Sen åkte gänget hem.

Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Hej.

20131209-20131215: Tungt, mörkt, taxiarsle och stress. Plus skaldjur, ljus och julstämning!

Jag blir lite stressad av att jag tycker det är tungt. För det är ju bara december. En massa mörka månader kvar att överleva. Det hela är lite invecklat för egentligen gillar jag vintern. Alltså även när det är snö och kallt. Dock föredrar jag just nu denna underbara barmark som man kan studsa fram på i sina vanliga springskor. Det jag gnäller över är alltså mörkret. Det gör mig faktiskt smått galen! I alla fall när det är becksvart och den enda tiden man hinner kuta. Precis så har det varit just den här veckan. Tiden har inte räckt till och jag har återigen fått känna mig som något slags djur som endast kryper fram efter mörkrets inbrott. Och det är som att mörkret gör något med mina ben. Det gör dem sega. Jag blir en sengångare. Ja, ja, visst kan det vara fantastiskt att ruscha fram en mörk kväll när benen är pigga och man kanske har en jäkla underbar dänga i öronen och man känner sig oövervinnerlig. Ja! Sånt gillar vi. Men så har det inte varit den här veckan, tvärtom. Benen har fått kämpa sig fram i mörkret. Och att jag fick mina testsvar gjorde inte saken bättre. Blodvärdet har gått upp och det var ju bra. Men järnet verkar ha gått åt till att lösa den saken så järnvärdet är fortfarande för lågt. Jag får knapra vidare på järntabletterna och fortsätta övekonsumera spenat, blodpudding och C-vitamin. Men just det här med att man blir trött. Då vill man ju gärna dricka kaffe. Men det är ju inte bra för järnupptagningen. Suck. Med andra ord så har jag tyckt lite synd om mig själv den här veckan. Men förutom mörkret, tyngden och tröttheten så har det varit en väldigt intressant vecka – om än hektisk! Fullt upp på jobbet och dessutom har jag blivit intervjuad och varit med i en podcast. I löparsammanhang så har jag fått äran att vara med på Andreas löparblogg. Det var kul. Ok, nu drar jag igenom veckan, förbered er på ca tusen mörkerbilder.

På måndagen drog jag på mig långkalsonger under tightsen och kutade till jobbet. Trots att klockan inte var mycket så var det full rulle runt Östermalms IP. Flera military-gäng sprang runt, ett av dem bar samtidigt på stora vita rullar som de förmodligen skulle plåga sig själva med på ett militäriskt vis. Jag hade mina ice bugs på mig och blev påmind om exakt hur jag kände med dem förra året. Jag tycker det är grymma skor, just att man kan springa på blankis, men just för mig så tenderar högerskon att klämma åt på höger vrist. Och det kände jag på ett irriterande vis medan jag sprang. Att jag dessutom sprungit långt i dem både på lördagen och söndagen gjorde ju inte saken bättre. Men nog om det. Fram kom jag.

Jag hade hoppats på lunchspring och lite dagsljus men det blev alldeles för stressigt och hanns inte alls med. Som ett djur i bur blickade jag ut mot Kungsholms Strand från min plats. Då var det i alla fall trevligt att våra nylackade pallar till kontoret dök upp! De ser ut som godis.

Sen blev det en mil hem när jag jobbat klart.

På kvällen blev det sen rehab och dessutom monterade jag ihop ett Ikea-skrivbord till Uma. Jag har genom tiderna skrutit oerhört mycket om mina Ikea-skills, så nu åker jag automatiskt på allt som kommer i bruna paket. Halvklokt inser jag såhär i efterhand då det var ett rätt avancerat bord och instruktionshäftet var tjockt som en pocketbok.

Jorå, på tisdagen sprang en vidare. Nu med vanliga springskorna på fötterna, skönt! Mötte en morgonpigg kanin vid Ropsten. Fattar inte varför de gillar att hänga runt just vid kollektivtrafiken. Sprang och tänkte på Stockholm Marathon nästa år, att det ska bli kul att springa det en tredje gång. Jag kan inte så värst mycket om den här löparvärlden, har rätt kass koll på alla, men har ändå en känsla av att många satsar mot nästa år. Gissar att det är EM som hägrar. Det hade man ju inte tackat nej till men haha, det känns som en avlägsen fantasi! Jag är ändå 38 och har tre kids och är just för tillfället mer av ett mörkerdjur än en marathonlöpare. Jag tränar på som vanligt och hoppas mest på ett kul och bra 2014. Vad det sen innebär har jag ingen aning om – men gärna skadefritt och en kropp full av järn och energi.

Jag var duktig i omklädningsrummet.

Efter jobbet var det bara att ge sig ut i mörkret igen.

Då jag inte hunnit springa på lunchen idag heller var planen ett distanspass med tröskel på bandet som avslutning.

Snabbt byta skor och dra av sig kläder och upp på bandet. Gaaah, jobbigt! Fick svalka ner mig efteråt.

Sen blev det blodpudding och juice till middag. På onsdagmorgonen körde jag backintervaller och mörkret höll på att göra mig galen. Jag fick sånt akut behov av att få springa i dagsljus men det var riktigt tidigt och skulle inte ljusna på länge än. Bara att harva på och där och då kan jag garantera att det inte var någon runner´s high i sikte.

De sista kilometrarna till jobbet var riktigt sega. Hade någon erbjudit mig skjuts hade jag garanterat tackat ja. Jag tror att vetskapen om mitt låga järnvärde spelade in rent mentalt. Det är svårare att pressa sig när man vet att något saknas i kroppen…

Jag satt i långt möte på dagen och det är inte vad min rumpa gillar just nu. Jag befarar att jag fått såkallat ”taxiarsle”. Jag vet, det finns en vackrare term för detta men det verkar hur som helst som att man kan få detta arsle av två helt skilda anledningar. Den ena är att man sitter för mycket. Kan säga direkt att det inte gäller mig. Det andra är överansträngning av någon liten nerv i rumpan. Kan gälla mig. Hur som helst så gör det hela att det inte är skönt att sitta. Långa möten blir olidliga och man får försöka sitta på bara ena skinkan. Det kan se rätt kul ut. Det gör alltså inte jätteont, mer en lite molande, irriterande känsla. Helst sitter jag på min hårda rumble roller men jag har inte gått så långt att jag släpat med den till jobbet (än) och absolut inte i möten (än). Någon måtta får det vara (än). När jag springer besväras jag inte av det hela så när onsdagen var slut gav jag mig av hemåt i mörkret.

På torsdagen hoppar jag morgonens pass och gosar kvar i sängen med hela gänget. Så bra val! Sen går vi till Umas dagis som har Luciafirande i förskott. Alltid lika kul att se tomtenissar och Lucior med tjocka overaller under sina dräkter. Den här dagen blir även den fullsmockad av jobb. När jag är på väg tillbaka till kontoret efter ett möte så önskar jag att jag hade springskor på fötterna. Såhär fint var det:

Men jag fick, som det nattdjur jag blivit, jobba vidare och vänta tills mörkret lagt sig. Då sprang jag hemåt. Och nej, ingen lätt känsla. Men planen var att köra en kopia av tisdagens pass dvs distans hem och därefter raka vägen upp på bandet för att just få upp ordentlig fart och väcka liv i nattdjuret.

Och puh, det gick inte att stå och sova där på bandet i alla fall. Äntligen lite fart! Och ljus. Lysrörsljus! Tristare var det när jag skulle somna. Jag hade nämligen, kanske för första gången i mitt liv, fått en vattenblåsa på vänstra stortån samt var tånageln alldeles öm och lila. Ha, tänkte jag först, vilket larv. Men det bultade och bultade och gjorde ondare och ondare och jag låg där i sängen och fantiserade om hur jag skulle tvingas amputera hela tån. Efter ett tag gick jag upp, gjorde hål på blåsan, tog en Ipren och somnade. På fredag morgon mådde tån bättre så det blev en morgonmil.

Det var vackert i stan.

Det var också fint för när jag klev in i Bonnierhuset var det ett äkta Luciatåg på plats som sjöng så vackert. Tänk om man hade en sån röst. Själv har en av de falskaste rösterna i norra Europa. Jag hade med mig mackor i ryggan. Fruktbröd från Violon Dingue, som jag åt i omklädningsrummet.

Och sen satt jag och stretchade och försökte hinna läsa lite bloggar och nyheter.

Och plötsligt fick jag ett ryck och var bara tvungen att höra på den här gammeldagsa låten. Det behovet uppstår ca 3-4 gånger om året och jag börjar nästan alltid grina.

När jag kom upp på kontoret fortsatte det fina för det var lyktor längs Kungsholms Strand. Tyvärr syns det inte på bilden men de var utsatta hela vägen längs vattnet.

Och jag åt en lussebulle.

Och vet ni? När jag skulle springa hemåt för att hämta på dagis så var det fortfarande ljust ute! Äntligen lite drag i kroppen! På lätta ben uppför Odengatan, nerför Odengatan, Valhallavägen fram, Husarviken, Lidingöbron och nu började det mörkna men nu hade jag lurat igång kroppen så det spelade ingen roll. Underbar känsla! Och sen att hämta världens finaste lilla människa och gå hem tillsammans, det var ännu finare.

Det blev helg och lördag och jag gav mig iväg rätt tidigt på ett tempopass. I ljuset!

Det blev ett bra pass som ändå fick mig att känna att det finns något bra där i kroppen ändå. Jag hoppas bara det ska kännas ännu bättre längre fram. Passet landade på 23 km. Sen fick jag skynda mig att göra mig i ordning för det var dags för Rubens årliga födelsedagsskaldjursplatå-lunch, en dag innan själva födelsedagen. Seden är som följer: Ruben som är födelsedagsbarn får beställa en skaldjursplatå medan vi andra får snåla och ta de billigare rätterna så att vi inte blir helt ruinerade innan julen ens börjat.

Med tanke på priset så var det ju glädjande att Ruben åt upp exakt allt, till och med ostronen till personalens förvåning. Och varenda toastbröd som ingick. Efter denna trevliga lunch var det dags att ta tag i julen. Vi har varit så dåliga och inte hängt upp en endaste liten pryttel men nu åkte äntligen vår gigantiska stjärna upp. Sådärja.

Och så köpte vi en julgran.

Med ens blev det jul hemma. Och jag fick såna Mexiko-minnen från förra året för jag hittade den här lilla julkrubban som vi köpte där. Jag är så okristlig man kan bli så för att ”jämna ut” det hela var jag tvungen att ställa en dödskalle bakom.

Tur att Olle var där vars släkt varit präster sen 1500-talet och således kunde ställa upp de olika spelarna på sina korrekta platser. Det var dock ett par figurer (de två tjejerna) som tydligen inte brukade finnas med i den klassiska svenska laguppställningen. Men det var ju bara trevligt att det var ett stort gäng. Sen roade jag mig med att steka tusen pannkakor till söndagmorgonen. Jag säger det igen: det är ganska intensivt att alla våra tre barn fyller år med exakt 21 dagars mellanrum precis runt juletid. Men det är ju inte precis barnens fel om man säger så. Så idag på söndagmorgonen blev det pannkakor och sång och sen gick födelsedagsbarnet nöjt iväg i sin nya träningsoverall för att spela fotboll. Själv gav jag mig ut på långpass.

Idag blev det den riktiga stadslångturen som började på Lidingö och sen hela rasket: Värtan-Gärdet-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Söder runt-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan-Lidingö igen. Så skönt att få springa på dagen och jag såg som vanligt flera TSM-grupper. Idag hade jag en skön känsla i kroppen och livet kändes lättare igen. Trots det dystra vädret och regnet. Sånt rör mig inte i ryggen så länge kroppen är på gott humör. Jag sprang en liten extrasväng så att jag landade på prick 41 km som gick i 4:45 min/km. På så vis kunde nämligen veckan summeras till exakt 18 mil, och såna jämna siffror är trevliga att skriva in i träningsdagboken. Bra jobbat, kroppen!

Nu fortsätter födelsedagsfirandet med pepparkaksbak och julmusik på högsta volym. Ahh, det blir inte bättre än såhär. Adieu!