Det känns lite som en utmaning att springa två marathon så nära inpå varandra som jag kommer göra i och med Berlin och New York. Jag kommer inte hinna åstadkomma några kliv framåt med träningen utan istället handlar det mer om att försöka förvalta formen så gott det går. Och att göra det samtidigt som kroppen behöver viss återhämtning är lite lurigt.

Innan Berlin så tänkte jag att jag ger järnet i Berlin och tar New York som en upplevelse. Men näääääää? Nu när NY närmar sig så kommer ju peppet igång för fullt. Håller tummarna för att inte bara huvudet ska känna pepp utan att kroppen också snabbt ska hinna återhämta sig så att jag kan göra en bra tid. Det är lite lurigt för jag känner det ju som att kroppen är med på noterna men det är ju bara så att skaderisken ökar kraftigt efter en så pass stor utladdning som ett marathon, så man måste vara lite försiktig. Och jag känner att tempot inte riktigt finns där än, och inte heller orken på samma vis. Men det är ju några veckor kvar, herregud!

Jag kollade för övrigt tillbaka på mina träningsanteckningar efter Stockholm Marathon och det var som jag mindes det; jag kände en seghet på långpassen en tid därefter. Nu gäller det att så snabbt som möjligt få segheten ur kroppen och bli sådär lätt och snabb i känslan igen. Om det går, ja då jävlar! Jag masserar foten allt jag kan för att hålla den i så bra form det bara går. Jag tänker mentalt att jag nog inte kan räkna med att springa på lika bra tid som i Berlin, NY-banan är ju aningen tuffare dessutom. Men har jag en bra dag den 4 november och träningen funkar fint de här veckorna som är kvar, ja då får vi se vad som händer. Peppen är i alla fall på topp!

Men för att inte utmana ödet så blev det därför ett lite kortare långpass än vanligt idag. Sprang till Koltorp och tog första milen på Lidingöloppet. Vid Stockby mötte jag förresten Magnus som sprang Lidingöloppet förra helgen. Lite snack medan vi följdes åt en bit, trevligt. Sen fortsatte jag vidare och på väg ut mot Elfvik ropade någon hej! Det var Gunilla, en fd kollega som fick mig att titta upp från min långdistansdvala. Sprang ända ut till Elfviks Gård och sen tillbaka – och på tillbakavägen sprang Emi förbi i motsatt riktning, riktigt bra klipp i steget hade hon! Många hej blev det med andra ord. Totalt 24 km, det kändes lagom.

Sen då? Sen åkte vi till Millesgården och köpte nya årskort. Vi gillar att hänga där.

 Och för den som är stenrik så finns Millesgårdens lanthandel. Vi är inte stenrika så vi åkte hem och gjorde gryta istället.

 Just det, för övrigt så funderar jag starkt på att hoppa över Hässelbyloppet. Jag anmälde mig till det innan jag bestämde mig för både Berlin och New York. Det var samma sak med Stockholm Halvmarathon och jag har nu lite samma känsla som jag hade inför det. Hässelbyloppet vore grymt kul för att bräcka min gamla miltid från i våras men samtidigt sätter det käppar i hjulet för mina få långpass som jag hinner klämma innan NY, och dessa är jag rädd om. Och om målet är att springa Hässelbyloppet på en riktigt bra tid så måste jag även ändra veckans träning inför det och det har jag inte heller lust med. Och så sist men inte minst, finns inget jag är mer rädd för än att skada mig. Och när jag tänker på allt detta sammantaget så känns Hässelbyloppet plötsligt helt oviktigt. Vi får se men så går tankarna. Ska snacka med Pekka om det på tisdag.