20140421-20140427: Reptiler, sol, Guldäggsfest, naprapat – och ett impulshalvmarathon!

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

20140414-20140420: Garagecykling, tillbaka i löparskorna, Biltema-hoj, jordnötssås, Gotland och 39 jordsnurr!

Gotland Om förra veckan var lite deppig så har den här veckan varit mycket bättre. Min häl bråkade inledningsvis och fortfarande har jag inte kunnat träna som vanligt. Men det har ändå gått åt rätt håll vilket jag är oändligt tacksam för. Jag har försökt koppla bort att Stockholm Marathon inte ligger så långt bort i tiden, det är bara stressande att tänka på, och istället har jag fokuserat på att få fotjäkeln bra. Sen att det är trist, och definitivt kommer få konsekvenser för loppet, att jag inte kunnat träna som jag borde här i april, ja sånt är livet. Just nu är jag bara glad om jag kommer kunna springa Stockholmsmaran men det känns lovande i och med att foten blivit bättre. Men jag tar inte ut något i förskott, man blir ödmjuk på ett helt annat sätt när man blir skadad. Innan jag börjar rabbla veckan så är det några saker jag vill snacka om.

1. Hannibal, ”Köttis”, har dött. Jag talar om vår köttätande växt. Hans levnadsmånad var mellan 16 mars och 14 april. Ja, det är ju inte ens en månad, stackaren. (Nu struntar vi i att han föddes innan vi köpte honom på Plantagen). Vår familj är därmed bevisat värdelös på att ta hand om växter. Jag trodde det bara var jag och Olle men nej, vi är lika kassa hela bunten.

2. Vi har köpt en radio.

Transistorradio Eller en transistorradio som Olle envisas med att kalla den. ”Sätter du på transistorn, Tove?” Det är hur som helst väldigt trevligt. Vi slår på den på morgnarna och kvällarna och lite här och där och låter P1 mala på i bakgrunden. Nu bävar vi dock för att Febe ska upptäcka Rix Megapol eller någon liknande kanal. Det är ju det gammeldagsa vi vill åt.

3. Jag har börjat använda mina formgjutna inlägg.

Inlägg Jag har två stycken: ett basic-par (till vänster) som är rätt klumpiga och så ett par fräsigare räser-par som är tunnare och lättare (till höger). Jag brukar dra fram dem när något krånglar i kroppen och jag tycker faktiskt de fungerar bra då, som lite extra stöd och hjälp. Nu när foten bråkat har jag lagt i dem i dojorna och tycker att det har hjälpt. Ska bli bättre på att ha dem på mina långpass framöver.

4. På tal om mina formgjutna inlägg så kommer de från Runner´s Store. Där jag för övrigt köpte ett par solglasögon i veckan. De kommer från X-Kross. Jag är mycket nöjd med dessa även om jag ser ut som en jättefluga i dem.

X-Kross by SZIOLS

5. En helt annan sak jag gillar är obskyra tuggummigubbar likt detta par som jag stötte ihop med i veckan.

Tuggummigubbar Man hittar dem oftast styvmoderligt placerade i närheten av entrén till mataffärer. Lyckas man upptäcka dem blir man dock alltid lite glad.

6. Till sist slänger jag helt sonika fram ett bra… handdukstips! Det var ni inte beredda på. Men det kan ju vara så att någon av er behöver en ny handduk efter att ni kutat. Knata i så fall iväg till Zara Home. Där hittade jag de här två små, men fina, handdukarna.

Zara Home Sådär, då är ni uppvärmda inför min vecka. Pang!

Måndagen började i garaget. Det kändes rätt motigt att börja veckan där istället för att ge mig ut i friska luften. Men när jag väl satt där på cykeln så insåg jag tre grejer. För det första att kroppen tycker det är rätt skönt att cykla på morgonen. Det är liksom lite snällare och mjukare. För det andra är det lättare att lyssna på snack-poddar när man cyklar, i alla fall tycker jag det. Och för det tredje att det är lätt att få upp pulsen på cykel. Så det var ju bra och positivt tänkt av mig. Synd bara att man blir så överdrivet svettig.

Måndag Efter detta så blev det magstyrka. Rak- och sidoplanka, raka och sneda sit-ups, danish specials och ball bridge. Ali verkar inte alls bry sig om sin mage.

Måndag På lunchen, på väg tillbaka från ett möte, åkte jag och Olle förbi Biltema. Grejen var att vi skulle åka till Gotland över påsk och det fanns inte en chans att få plats med motionscykeln i bilen. Jag ville nämligen inte montera ner den för jag vet att jag aldrig skulle lyckas få ihop joxet igen. Dessutom var tanken på att inte få motionera utomhus på Gotland fruktansvärd. Så fruktansvärd att jag bestämt mig för att köpa en mountainbike att fräsa runt på, utifall att det inte skulle funka att springa med foten. När jag la fram detta förslag till Olle så blev han lite arg, han såg inte alls det briljanta i det. Han tyckte istället det var lite väl hetsigt och impulsivt och absolut, han hade såklart helt rätt. Nu ska det dock tiläggas att Olle inte bestämmer enväldigt över vår ekonomi. Men det gör (tyvärr) inte jag heller. Och det har ju blivit en del löparskor, klockor, löparresor, naprapatbesök etc osv de senaste två åren. Jag ligger liksom inte på plus där om man säger så. Men ändå. Jag var tvungen att fixa en cykel, det bara var så. Jag kollade på Blocket, men hittade inget. Och nu var det ju bråttom, på onsdag skulle det bära av! Olle sa till sist: Biltema. Köp den där i så fall. Jag vet, jag vet. Ni proffscyklister gapskrattar nu men förstå mig (och Olle!): jag hoppades ju innerst inne att jag aldrig ens skulle behöva använda cykeln. Då kan man inte köpa en hoj för 10 000 kr, inte heller för 5000 kr. Så jag åkte helt enkelt till Biltema och Olle var snäll och hängde med mig även om han tyckte hela upptåget i grunden var en usel och överilad idé. Väl på plats blev jag osäker på tumstorleken så jag ringde min löparkollega Micke, som också är en jätteduktig cyklist. Jag försökte mörka var jag befann mig men fick till slut erkänna att jag ringde från… ehh… nja, inte riktigt en cykelbutik… ehh… Biltema. Japp, jag ska köpa en cykel här på Biltema, jajamen, så är det. Han höll på att börja grina och kunde inte tro sina öron, bad att jag skulle vänta lite så skulle han hjälpa mig att leta upp något mycket bättre till samma pris, gammal cyklist som han är. Men nix, det var akutläge och hojen skulle köpas bums, så mot hans inrådan blev jag därmed ägare till en Biltema-hoj. Han har sagt att han på inget vis tar ansvar för min säkerhet.

Måndag På kvällen var planen att test en kort jogg. Jag ville ha mjukt underlag och sprang ner till Lidingöloppet utan att nudda asfalt en enda gång på vägen. Kan sett intressant ut.

Måndag Jag tog 4-kilometersslingan, den kändes lagom som en test. Det var ändå rätt ok medan jag sprang, trots att jag haltade lite.

Måndag Men efteråt. Då gjorde det riktigt ont i hälen och jag linkade hemåt. Aj.

Måndag Tisdag, men det kändes som måndag, för starten var identisk.

Tisdag På med Värvet och upp på cykeln. Idag lyssnade jag på Bröderna Luuk medan jag trampade mig svettig.

Tisdag Därefter återigen magstyrka och sen iväg till jobbet. Samma visa även på kvällen. Lite lätt spring.

Tisdag Än en gång ner till Lidingöloppet.

Tisdag Känslan var ungefär densamma; det gick att springa men det var ansträngande, fast ändå utan att göra riktigt ont. Förrän jag stannade. Men ganska snabbt försvann det onda igen.

Tisdag Avslutade kvällen med chin-ups, serien blev rätt så modest 8+6+6.

Tur man inte har problem med rutiner för på onsdagsmorgonen var det samma visa. I med linserna, på med träningskläderna och ner i garaget och trampa, trampa.

Onsdag Magstyrka, dusch och sen t-banan till jobbet. Längesen jag åkte tunnelbana.

Onsdag Gillar förresten vår nya fina neonskylt på jobbet.

Onsdag På lunchen var det slut på daltandet och dags att återigen låta foten smaka asfalt. Ner till omklädningsrummet.

Onsdag Av med alla halsband.

Onsdag Egentligen skulle jag vilja springa med alla smycken, det känns tomt utan dem, men de väger ändå en del. När jag blir riktigt gammal och skiter i tiderna, då! Ut i det underbara vädret. Det blev en vanlig lunchrunda, inget rasande tempo, för det vågade jag mig inte på. Förbi Pampas Marina, vidare längs vattnet och sen tillbaka igen.

Onsdag Faktiskt så tyckte jag att foten var lite bättre, men det var knappt så att jag vågade tänka det. Absolut inte i sin vanliga form men lite, lite, lite bättre. Kanske. Förhoppningsvis.

Onsdag På kvällen var det dags att ta färjan till Gotland. Men först gjorde jag kycklingspett och hemmagjord jordnötssås.

Onsdag Allvarligt. Såsen. Den blev riktigt bra, som på restaurang! Trots att jag glömde ha i både citronen och saltet.

Onsdag Jag gjorde efter det här receptet för alla er jordnötssåsälskare (Obs! Jag hoppade helt över vattnet. Med flit alltså.). Sen drog vi, och Biltemahojen i sin stora låda, till färjan.

Onsdag Skärtorsdag och jag vaknade efter endast fyra timmars sömn i vår säng på Gotland. Det finns inget bättre, att vakna på Gotland alltså, jag hade gärna sovit några fler timmar. Men å andra sidan, tre små fantastiska människor slår John Blund med hästlängder. Solen sken.

TorsdagTorsdag Min pappa stod redo med verktygslådan och skruvade ihop cykeln till mig. Här har ni honom, min egen materialare.

Torsdag Jag trampade genast iväg på en liten sväng. Jag är ju definitivt inget cykelproffs men jag tyckte verkligen inte att cykeln var så pjåkig. Det var lika vackert som vanligt.

Torsdag Sen drog vi alla ner till stenstranden. Där kunde man slumra en stund.

Torsdag Efter lunchen åkte vi till Prästgården. Där var det väldigt påskigt.

Torsdag Alla barn fick leta efter ägg i trädgården.

TorsdagTorsdagTorsdag Hittade man alla färgerna fick man ett eget ägg.

Torsdag Efter detta så var det dags att springa. Idag var min plan att testa en lite längre tur på 15 km.

Torsdag Ner längs vattnet. Jag höll på att spricka av lycka. Att. Kunna. Springa. Just. Här.

TorsdagTorsdag Upp på vägen en bit och det kändes som sommar att springa på de här vägarna igen. Jag har sprungit in så mycket sommarminnen i dem, både jobbiga och härliga sådana.

Torsdag Tillbaka hemma. Jag inspekterade trädet som fallit i stormen.

Torsdag Foten kändes som tur var bättre än trädet såg ut, och jag började våga hoppas på riktigt att den var på bättringsvägen.

Långfredag. Jag vågade mig ännu inte på två pass så vi började återigen dagen på stenstranden. Men på eftermiddagen drog jag på mig springkläderna.

Fredag Var lite nervös för planen var att testa lite fart med foten. Ner till havet där jag började med att värma upp. Första dagarna på Gotland slås jag alltid av hur knöggligt och svårsprunget det är på vissa bitar längs vattnet, sen vänjer man sig vid det och tycker inte det är några konstigheter alls.

Fredag Jag satte av i full fart. Eller nja, det var ganska rejäl motvind och dessutom var jag livrädd för att vricka en fot, så jag sprang nog lite mesigt av den anledningen också. Pausade en minut på mitten för att stämma av med foten. Men den var tyst som muren så jag tolkade det som ett ok och sprang vidare. Nu lite lättare utan motvinden. Klar!

Fredag Avslutade med lång nedjogg. Det var verkligen inte var mitt bästa pass någonsin, kroppen kändes rätt skev och stel när jag ökade farten men ändå, jag gnäller inte så länge det går åt rätt håll. Innan vi åkte trodde jag ju knappt jag skulle kunna springa ett endaste steg på Gotland, och då spelar sekunder hit och dit inte längre någon roll. På kvällen bjöd syrran på japanska snacks som hon köpt när hon och Nils var i Tokyo. Det går nästan inte att slakta såna här fina förpackningar men det gjorde vi ändå.

Fredag Och sen var det lördag och påskafton. Och min födelsedag! 39 jordsnurr hade jag plötsligt snurrat upp i. Jag hade önskat mig att få springa direkt när jag vaknade så det fick jag. Både för familjen och foten.

Lördag Åh herregud. Vilken morgon. Vilken födelsedagsmorgon. Det var som sommar ute fastän jag bara är ett simpelt aprilbarn.

LördagLördag 10 km och sen hem till firande av mig själv. Det såg nästan ut som att jag kom till Thailand med alla fina blommor. Och de fina korten får jag spara och titta på någon dag då jag känner mig värdelös.

Lördag Sen fortsatte härligheterna på stranden. Det sprangs ruskigt fort.

Lördag Och Febe och Ruben badade!

Lördag På lunchen drog vi hela gänget till Hamra Krog och åt världens godaste olivbröd och jordärtskockssoppa. Finns icke bilder på detta då jag hade fullt upp med att vräka i mig maten pga massiv hunger.

Lördag Senare på eftermiddagen var det dags för ett andra pass för första gången på länge.

Lördag Det blev ytterligare ett distanspass, ett progressivt sådant, mer än så vågade jag mig inte på. Dubbla pass var bara det en utmaning för foten. Och jaaaa! Det funkade. Var lite trött i foten på kvällen men jag hade inte ont eller så. Vi avslutade kvällen med brakmiddag som min mamma fixat. Bäst var ramslökmajonnäsen som vi fick till lammet. Det hade visat sig att vår trädgård var full av just ramslök, som för övrigt smakar som en blandning av gräslök och vitlök, så detta hade hon plockat och gjort en mästerlig majonnäs av. Själv bjöd jag på tårta efter maten. När jag la mig på kudden på kvällen så konstaterade jag att detta kan ha varit min bästa födelsedag någonsin: Firande med hela familjen, 2 x spring, ett älskat Gotland, roliga presenter, världens bästa väder och god lunch och god middag. Så lyckat det kan bli.

Söndag och hemfärd. Men innan dess var det dags för långpass. Klev upp vid sextiden och tryckte i mig ett par mackor, gick och la mig igen och sen gav jag mig iväg vid halv åtta.

Söndag Shorts och t-shirt. Snälla, låt det fortsätta såhär. Jag kan omöjligt dra på mig långa tights igen förrän tidigast i oktober, benen har nämligen vant sig vid den här glassiga tillvaron nu. Vågade inte riktigt på mig ett mastodontpass ännu utan bestämde mig för att 30 km var lagom och bra. Jag tog min vanliga långrunda men vände tillbaka halvvägs istället för att runda hela Hoburgen. Den här rundan är väldans vacker, underlaget är otroligt varierande så det blir aldrig långtråkigt. Ett parti springer man genom skogen och på vägen tillbaka, när jag skuttade fram över stenar och rötter likt en annan hare, så tänkte jag precis på just det, att det gäller att hålla tungan rätt i mun när man till vardags är en äkta asfaltsnötare – och precis då snubblade jag såklart över en jäkla jätterot. Föll hårt pladask framåt, men måste haft någon beskyddare med mig i skogen för jag klarade mig utan en skråma. Ändå blev jag riktigt förbannad och svor högt ett flertal gånger innan jag rände vidare. Det är för övrigt väldigt skönt att svära högt i skogen, man borde göra det oftare. Totalt 30 km. Foten verkade acceptera även detta, dock måste jag ta tag i min högra höft för den har länge känts trött och tenderar att ”släpa efter” när jag springer långt. Om den var i skick tror jag det skulle gå fortare. Nog om det tråkiga. På eftermiddagen blev det glass i Visby hamn.

Söndag Jag körde hasselnöt och den gammeldagsa smaken romrussin. Men så är jag 39 år också, kom ihåg det.

Söndag Och nu sitter vi på färjan på väg hem till det vanliga livet. Jag håller tummarna för att foten fortsätter vara på glatt humör framåt.

Gotland Hoppas ni inte somnade av alla bilder och ord. Ajöss, vi hörs!

20140407-20140413: Skumgummijakt, inställt halvmarathon, en guldcykel och garagecykling.

Tulpan Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

Måndag Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

Tisdag Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

TisdagTisdag Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

Onsdag Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

Onsdag För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

OnsdagOnsdag Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

Torsdag På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

Torsdag Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

Torsdag Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

Torsdag Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

Torsdag Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

Torsdag Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

Fredag Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

Fredag På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

Lördag Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

Lördag Det gjorde inte vi.

Lördag Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

Lördag Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

Lördag Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

LördagLördag Väldigt tjusiga blev de.

LördagLördag

 

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

Lördag Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

Lördag Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

Lördag Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

 

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

Lördag Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

Lördag Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

Lördag

 

 

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

Lördag Pistage.

Lördag  Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

Söndag Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

Söndag Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

Söndag Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

Söndag Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!

Ali

20140331-20140406: Tempo, en kär vän och Dagens Industri. Plus en skithäl, en skithöft och ett havererat långpass!

Askrikehamnen Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Måndag Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Måndag Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Måndag Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Måndag Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

Måndag När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Måndag Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Måndag Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Måndag Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Måndag Jag hängde vid vattnet en stund.

MåndagMåndag Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Tisdag P1280033 Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Tisdag Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

Onsdag För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

OnsdagOnsdag Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

Onsdag På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Onsdag Ojoj. Maten! Så himla gott.

Onsdag Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Onsdag Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Onsdag Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Onsdag Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Onsdag Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Onsdag Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

På torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Torsdag Men på kvällen fick jag springa.

Torsdag Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

TorsdagTorsdag Sen var det slut på torsdagen.

På fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Fredag Det var det ultimata fredagsvädret!

Fredag Precis här satte jag igång att plåga mig.

Fredag Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Fredag Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

Fredag När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

Fredag På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

FredagFredag På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

LördagLördag Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Lördag Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Lördag Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Lördag Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Söndag Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Söndag Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

SöndagSöndag Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

Söndag När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

SöndagSöndag Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Söndag Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Söndag Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

20140324-20140330: Fotografering, jordgubbar, Pekka, t-shirt, fart och femmilasöndag!

Lidingöbron Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Måndag Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Måndag Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Måndag Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Måndag Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Tisdag Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Tisdag Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Tisdag Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

Tisdag På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Onsdag Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Onsdag Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Onsdag Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Onsdag Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Onsdag  Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Onsdag Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Torsdag Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Torsdag Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdag Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Torsdag Utan såhär.

Torsdag När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Fredag Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

FredagFredagFredag En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Fredag Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

Fredag På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Lördag Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Lördag Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Lördag Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Lördag Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Söndag Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Söndag Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Söndag Det här gänget var såklart med.

Söndag Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Söndag Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Söndag Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Söndag Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

20140317-20140323: Många mil, många tankar, mycket snö och gatkritor.

Brygga Då var en schizofren vecka till ända. Detta velande mellan vinter och vår är inte bra för oss löpare, inte för våra löparhjärtan som kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen. Minst en gång i timmen tvingas man pumpa in information från både Smhi, yr.no och klart.se för att kunna planera sina pass. Jag vill inte påstå att det är vädrets fel men de senaste veckorna har jag till och från funderat på min träning, om jag verkligen ska göra det här på det här viset. Det är inte så att jag är trött på själva löpningen i sig, den älskar jag, men ibland kan jag längta efter att springa utan att ha loppen där. Bara springa, när och hur jag vill. Jag skulle förmodligen springa en hel del ändå, säkert ofta två pass om dagen, kanske fyra, vad vet jag. Men ibland skulle jag inte det. Det finns ju absolut ingenting som hindrar mig från att göra precis som jag känner för här och nu, jag är ju ändå bara en medelålders motionär som springer för att det är kul, vid sidan om mitt övriga liv. Men jag funkar inte riktigt så, jag. Jag är antingen på eller av och har jag lopp planerade i framtiden så blir det lätt att det blir extra allt. Kanske har tankarna dykt upp för att det varit mycket på jobbet och ännu lite svårare än vanligt att få till träningen den senaste tiden – vilket jag i för sig ändå har fått. Jag har snudd på tränat på bättre, men dygnet har ju bara ett antal timmar och sånt där med vila och återhämtning har det inte blivit värst mycket av. Men det är svårt för samtidigt är loppen fantastiska när man väl står där. Mina minnen från främst Berlin och Sevilla, de är bland de mäktigaste minnen jag har; att ha kämpat för något, stå där bland alla människor på startlinjen och sen tillsammans med hela drösen ta sig genom staden på starka ben. Ah, det är magiskt. Magiskt! Absolut, man kan springa lopp utan att träna som en dåre. Det gör ju de flesta människor. Men mig intresserar det inte. Ska jag springa vill jag springa bra. Annars kan jag lika gärna springa för mig själv, jag behöver inte loppen som morot för att röra på mig. Så går mina tankar just nu. Kanske blir det en paus med loppen längre fram, vi får se. Men tillbaka till schizovädret. Det hela började där på måndagen. Då vaknade jag och det var alldeles vitt ute.

MåndagMåndag Jag sprang ut mot Hustegaholm med låtar som Bjällerklang och Se det snöar! virvlandes i huvudet. Jag kunde omöjligt fatta att jag bara för tolv timmar sen sprang exakt här, men i rena rama vårvädret! Men jag var i alla fall först med att göra fotspår i snön. Det är sånt man får räkna som en seger dagar som dessa. Och visst, det var vackert. Men ändå så oändligt tröttsamt med snön. Väldigt tröttsamt.

Måndag En sak hände dock: jag träffade räven igen! Jag hann inte slita upp kameran denna gång men det var en märklig känsla att våra vägar återigen korsades på exakt samma ställe.

Måndag Förutom att jag är trött på att se snö så är jag dessutom så urbota trött på alla mina springjackor. Men jag har liksom ingen lust att köpa någon ny för det är ju ingen idé när våren är på väg. Men när jag sprang där i snön så övervägde jag om jag kanske inte borde göra det ändå för våren kändes som den hade vänt i dörren.

På lunchen hade vädret tagit sig samman. En hel del snö hade försvunnit, i alla fall inne i stan. Men jag vill nog ändå påstå att måndagens lunchmil var ett av de tråkigaste passen någonsin. Fråga mig inte varför, ibland bara är det då. Det gick inte dåligt, det var inget som var fel. Det var bara grått, trist och meningslöst.

Måndag Jag hade försökt muntra upp tillvaron med färgglada kläder men inte hjälpte det.

Måndag Någon hade dessutom jobbat hårt med att tvätta bort klottret nere vid Norrbackagatan. Och visst är det rätt att man inte ska klottra, såklart man inte ska det. Men ändå. Det var finare innan. Nu såg det bara skitigt ut.

Måndag När jag kom upp till jobbet efter duschen så var det plötsligt snöstorm utanför glashuset. Igen. Dock muntrades jag upp av att Olle kom hem från USA sent på kvällen. Väldans trevligt. Och jag fick en sån fin present!

Måndag Jahapp, det var måndagen. På tisdagen var det återigen en annan känsla ute.

Tisdag Så vackert det kan bli. Nu när det blivit så ljust på morgnarna så händer det allt oftare att jag inte springer genom stan till jobbet på morgonen, utan istället springer närmare naturen, och sen hem för att duscha. För det är något med lugnet här ute som jag älskar, men det är ofta svårt på vintern när det är så mörkt, och inte heller lika charmigt då man håller på att snubbla i mörkret. Men idag var det ljust och fint och här kommer nu en hel radda löparromantik i bilder.

TisdagTisdagTisdagTisdag Den där räven verkar för övrigt vara en rutinräv för jag såg den återigen där på morgonkvisten. Man känner lätt igen den för hen har en svans som är som en dammvippa, liksom helt kal med en boll på slutet. Hen kanske också har gjort en undercut-frisyr som jag? Räven och jag fick hur som helt en riktigt fridfull morgon. På lunchen var det inte fullt lika fridfullt. Då var det nämligen dags för tröskelpass. Pass som jag vet kommer bli jobbiga, ja de går jag ofta och smågrämer mig för i förväg. Så även idag. Men jag bytte om och gav mig av.

Tisdag Och det var tur för det blev ett av mina bästa pass på länge! Det var jobbigt men känslan var bra och ni vet passen där man känner att det går åt rätt håll – hur lycklig blir man inte? Jag hade tänkt springa lite längre men magen började mullra så jag fick sakta ner aningen tidigare än tänkt. Men jag joggade ändå tillbaka mot kontoret riktigt uppåt. Tänk så glad man kan bli av lite spring när det väl är över. Men dagen var inte slut där. Det blev nämligen ett tredje pass! Det hör till ovanligheterna för min del. Men idag blev det så. När jag hade jobbat klart bytte jag om från grått…

Tisdag … till gult.

Tisdag Fortfarande ljust ute!

P1270614  Men sen var det slutsprunget för den dagen, jag lovar.

Tisdag Godmorgon och onsdag!

Onsdag Sprang en sväng längs vattnet.

Onsdag Egentligen hade jag bara planerat ett hederligt distanspass men sen var det som att något drog mig bort mot backen vid elverket.

Onsdag Och plötsligt sprang jag backintervaller istället. Idag hade jag inte sällskap av räven men av en svart katt som morgontrött glodde på mig varje gång jag kom nerjoggandes. Här sitter katten och glor.

Onsdag Det blev lite av ett backpass-light för det var ju egentligen inte enligt plan. Men saken är att mina senaste veckor varit väldigt olöparvänliga, åtminstone väldigt svåra att planera. Så jag tänkte det var bra att fånga chansen eftersom jag inte riktigt visste hur resten av veckan skulle bli.

Onsdag Sen sprang jag hem till familjen och frukosten. Därefter blev det en lång dag instängd i ett mörkt rum för att klippa film. När jag till sist kom hem var det kolsvart ute. Men kritvitt på marken.

Onsdag Fastän det förmodligen hade varit rätt skönt att lägga sig i soffan så kände jag att jag behövde komma ut, kände mig galen av att knappt ha fått frisk luft på hela dagen. Men jösses så mycket snö det var! Det snöade rejält, den piskade mig i ansiktet och efter ett par kilometer var jag alldeles bortdomnad i kinderna. Man kan lugnt säga att jag fick min dos av frisk luft.

OnsdagOnsdag Jag somnade gott den kvällen. På torsdagmorgonen var det fortfarande vitt.

Torsdag Det var så vitt att jag var tvungen att lyfta på de tunga grenarna som hängde ner, för att kunna ta mitt vanliga brevlådekort. Hej.

Torsdag Sen gav jag mig av. Nu hade plogbilarna varit framme.

Torsdag Jag sprang in mot stan och förbi Husarviken. Vitt och vackert.

Fredag Sen sprang jag hem igen.

Torsdag Återigen en lång filmdag, instängd i ett mörkt rum. Satt ner så gott som hela dagen. Just det har jag nästan blivit allergisk mot, att sitta ner för länge, känner mig som ett djur i bur. Så även om det var sent när jag kom hem så gav jag mig ändå ut.

Torsdag Pga mörkret fick jag göra om planen. Visst kunde jag sprungit på bandet i garaget men som jag sagt förut så är det något med det som jag inte fixar för tillfället. Tristessen, harvandet. Det går inte just nu. Jag har fått smak för våren och efter det har jag inte kunnat förmå mig själv att kliva upp på bandet. Och nu var det ju faktiskt frisk luft jag behövde så bara tanken på att springa på bandet inomhus gav mig panik. Det fick återigen bli backintervaller. Rev av ett riktigt bra pass i mörkret.

Torsdag Sen joggade jag hem och åt indisk hämtmat och la mig. På fredagen var våren tillbaka. Schizofrent!

Fredag Såhär glad ser man ut då:

Fredag Kroppen var rätt seg där på morgonen så det blev en kortare jogg och därefter en vanlig dag på jobbet. Dessutom med fantastiskt väder ute.

Måndag På lunchen promenerade vi ut i vårvärmen och jag åt en gammal favorit: gravad lax med dillstuvad potatis.

Fredag Och drack kaffe.

Fredag Sen var det dags att sätta sig i ett filmrum igen. På vägen dit bytte jag om i bilen för planen var att springa hem efteråt, men jag visste inte hur byta-om-möjligheterna var dit vi skulle så lika bra att ha det överstökat. Och ska man ändå sitta och trycka i ett kolsvart filmrum så spelar det ju ingen roll vad man har på sig.

Fredag När vi var klara för dagen så hade klockan blivit halv sex och jag befann mig på söder.

Fredag Var lite sugen på att gå in på Beyond Retro men jag hade inga pengar i ryggan så jag hoppade det och kutade istället hem genom stan.

Fredag Det blev en fin fredagstur och himlen var alldeles rosablå när jag stannade på vår gata.

FredagFredag Avslutade veckan med öl och ostbågar.

På lördagen gick jag upp ganska tidigt och åt frukost. Vid niotiden gav jag mig av på ett tröskelpass.

Lördag Idag kändes det inte lika lätt som på tisdagen. Men dels var det ganska blåsigt, dels aningen mer kuperat och sen är det bara så att jag ofta springer bättre senare på dagen. Men vad mer kan man göra än kämpa och flåsa på? Efter detta så åkte vi hela familjen in till stan för att äta lunch på vårt favoritställe.

Lördag Jag åt spaghetti och det var så jäklans mysigt att vara tillsammans hela gänget. Första helgen på länge som ingen var bortrest eller sjuk.

LördagLördag Vi åkte hem och det ritades på trottoaren.

LördagLördag Efter skjuts till träningar så blev det ett andra pass för mig.

Lördag Trodde kroppen skulle vara rätt seg men den kändes faktiskt helt ok, ibland blir man förvånad. Jag tog en sväng ut mot Hustegaholm. Vädret var det bästa man kunde tänka sig, det blåste ljumma vindar och kvittrades bland buskar och träd. Inte mycket att säga egentligen utan det var helt enkelt en trevlig vårtur. Och att få kuta endast i en långärmad tröja, utan jacka, det är fint det.

Lördag Efter detta så försökte jag trimma min frilla, ja min rakning där på sidorna.

Lördag Det gick sådär. Kan i för sig bero på att jag försökte fota samtidigt. Men det stoppade mig inte från att därefter avverka både Ruben och Uma, så nu har vi alla tre samma frisyr. Lördagen avslutades på bästa vis hemma hos syrran där det var dubbelfödelsedagskalas, en 8-åring och en 40-åring!

Lördag På söndagen, ja idag, vaknade jag av att regnet smattrade mot fönstret. Men så länge det inte är snö inblandat så gör det mig ingenting. Jag gick upp då klockan visade sex, åt en macka, lite Keso och drack en kaffe. Vid sju stod jag redo utanför dörren.

Söndag Ännu ett tidigt långpass för att få ihop resten av dagen. Jag hade tänkt springa en stadstur men kroppen ville annat. Den ville snurra runt kors och tvärs ute på Lidingö så jag lydde. Började med att springa ut till Elfvik och tillbaka. Därefter sprang jag längs Kyrkviken på andra sidan, förbi Ekholmsnäs och vidare ut. Vände tillbaka efter ett tag och sen styrde jag benen mot Stockby där jag snurrade runt några varv på en slinga. Avslutade med en andra sväng förbi Ekholmsnäs innan jag vände hemåt och stoppade klockan på 36 km utanför dörren. De senaste två veckorna har jag kört dubbelpass även på söndagen och har landat på en rejäl söndagsmängd. Detsamma kommer det bli idag för snart ska jag åka till jobbet och sen springer jag hem. Det lustiga är att benen inte alls har känts trötta på eftermiddagspassen utan har kunnat springa på ganska bra. Hur som helst så landar den här veckan på 19 mil. Det är bra. Jag var riktigt hungrig när jag kom hem så jag gjorde Fattiga riddare på direkten. Mmm.

Söndag I övrigt så är det två grejer:

1. Gotland. Jag längtar dit. Mina föräldrar var där i veckan och sms:ade några bilder. Så vackert att jag spricker. Snart så.

GotlandMåndagGotland

2. Premiärmilen. Det blir ingen sån för mig i år tyvärr. Jag får inte ihop min träning på det sätt jag vill nästa vecka om jag ska springa loppet. Så jag hoppar det. Det är lite synd för det hade varit kul, det är alltid roligt att mäta sig själv mot föregående år. Jag tror det hade gått bra. Men jag får hitta något annat millopp om det känns alltför tomt. Men till alla er som ska springa: lycka till! Det här året slipper ni (förhoppningsvis) snö och is. Vi hörs om en vecka!

20140310-20140316: Filminspelning, rävträff, köttätande växt, backar och ganska glada ben.

Tisdag  En sån här vecka kan man inte gnälla så värst mycket. Ja inte på vädret i alla fall. Det har ju varit som en marsdröm för både löpare och vanliga människor. Min vecka startade med två dagars filminspelning. Filminspelning=mycket osäkert när och hur man kan få till springet. Så där på måndagen såg jag till att kuta på morgonen och därmed ha dagens pass avbockat och klart.

Måndag Jag skulle köra backintervaller men jag såg till att värma upp kroppen så det inte skulle bli värsta rivstarten för den.

Måndag Ibland tänker jag att om jag är såhär stel nuförtiden på morgonen, hur ska det då vara om 25 år?! Eller så är det då som jag sadlat om och blivit en yogi som går runt i mjukisbyxor och är helt vig och mjuk i kroppen. Man vet aldrig med livet. I alla fall så fräste jag på där i backen och det var skönt för det var knappt några bilar ute. Jag vägrar nämligen springa på gångvägen och detta kan ju tyckas märkligt för bilister i och med att det just går en gångväg precis intill vägen. Men enligt mig har den inte riktigt lika bra lutning som den vanliga vägen, och därmed så kutar jag på vägen till bilarnas förtret.

Måndag Sen joggade jag hemåt och kände mig allmänt självgod som man gör efter ett gott dagsverke. Och sen var det helt enkelt dags för filminspelning. Vi skulle hålla till på en herrans massa olika ställen, både utomhus och inomhus. Men jag kan säga som såhär: man har aldrig någonsin svettats på en filminspelning. Ska man vara ute och spela in film så är det lika bra att dra på sig långkalsingar och hela konkarongen. Då var det ju extra bra att jag hade köpt världens största stickade tröja för hundra spänn i Sevilla. Den åkte på.

Måndag Och vinterskorna!

Måndag Såhär såg jag ut när vi hängde runt på landet. och trots alla kläder så, ja precis, frös jag. Damn!

Måndag Vi höll på ända till mörkret föll.

Måndag På tisdagen var jag uppe tidigt. Och ahh så trött jag var. Jag hade sovit helt kasst under natten, fråga mig inte varför.

Tisdag Men det fantastiska vädret och rådjuren som jag mötte gjorde mig på bättre humör. Och att benen dessutom kändes pigga och inte sådär galet morgonstela, det gjorde mig ännu gladare. Mötte som vanligt mannen som jag möter exakt varje morgon då jag springer en viss rutt. Han har bra klipp i steget trots den tidiga timmen.

TisdagTisdag Därefter fortsatte filmsinspelningen, idag var det bara inomhus så jag kunde lämna långkalsipporna och vinterskorna hemma. När dagen var slut åkte vi hemåt. Jag hade sett till att byta om till löparkläder på inspelningen och kunde därmed hoppa av mitt i stan för att springa hem sista biten.

Tisdag Så redo man kan bli en tisdagkväll! Dessutom fullproppad med smågodis och kakor från filminspelningen.

Tisdag Återigen fick jag springa med pigga ben. Nänä, ingen räserfart men ni ska veta hur det känts under hösten. Varje pass har jag fått kämpa, till och med på distanspassen. Jag vågar inte hoppas att det har vänt men blir lycklig de gånger det känns lätt. Hemma!

Tisdag Hej onsdag.

Onsdag Jag sprang in mot stan och Lill-Jansskogen där på onsdagen, det var återigen dags för backintervaller. Den här veckan har jag fått ändra om en del i mitt schema pga filminspelningen och massa annat. För det är ju som så att jobbar man heltid, och framförallt har ett jobb som innefattar andra människor och idéarbete, som verkligen inte alltid går att schemalägga, ja då går inte allt att kontrollera, hur mycket man än försöker. Men istället för att stressa upp sig över att man inte följer schemat till punkt och pricka så tänker jag att så länge jag tröttar ut mig så är det nog ok. Så det gjorde jag där i Lill-Jansskogen. Jag hade sällskap av ett miliary training-gäng som på gräsmattorna bredvid kånkade runt på bårliknande grejer hit och dit.

Onsdag Färdig med backen och iväg mot jobbet!

Onsdag Jag hade som vanligt ägg med mig men istället för att trycka in dem i munnen ett efter ett nere i omklädningsrummet så piffade jag till det hela något oerhört uppe i köket istället. Jag gjorde äggmackor och jag hade även med mig en avocado. Förutom detta så bjöd jobbet på massa god frukt. Olle blev förbannad när han såg min tallrik för det var så himla piffigt och dant. Jag är redo att hålla med honom. Man blir fasiken arg när man ser detta:

Onsdag På lunchen var det jag som smet ner i underjorden och bytte om igen. Jag rev av en mil och sen fortsatte jag knega.

Onsdag På kvällen gick jag och klippte mig för första gången på… jag minns inte ens.

Dom När jag kom hem såg varken Olle eller barnen att jag klippt mig. Samma sak var det på jobbet dagen efter. Men så är det när man har trollhår. Och då hade jag ändå tagit i och gjort en repris av mitt hår som jag hade i London 2003 dvs en undercut på båda sidorna (ja i för sig med den stora skillnaden att hela håret var superkort då, jag var typ helt snaggad på den tiden). Sorry för detta frisyrsnack men här kommer bilden och sen inte ord mer om den saken, jag lovar:

Onsdag Hemma hade jag fått ett paket. En oerhört trevlig inbjudan till Helsingborg Marathon!

Onsdag Det går av stapeln för första gången den 13 september. Men nu är det ju så att jag ska springa Berlin Marathon bara två veckor senare så tyvärr blir det inget Helsingborg för mig i år. Men kolla in den fina hemsidan, man blev sugen.

På torsdagmorgonen åkte Olle till LA. Buhu. Och jag, jag startade morgonen med en kanelbulle. Ibland bara måste man det.

Torsdag På lunchen var det dags för tröskelpass.

Torsdag Det var soligt och helt fantastiskt fint längs vattnet. Men lika jobbigt för det! Skönt efteråt när det var över. På kvällen förhandlade jag med barnen och kunde ge mig ut en timme innan solen försvann.

Torsdag Sprang en sväng i Lidingöloppsskogen.

Torsdag Och sen ner mot Kyrkviken och tennisbanorna.

Torsdag Benen var rätt trötta men fint var det i alla fall.

Torsdag Och sen förstår ni, sen klämde jag det sista avsnittet av True Detective.

Torsdag Har ni inte sett detta mästerverk så gör ni det snarast, ok?! Jag har aldrig tidigare gillat Matthew Mcconaughey men i denna film, ja herrejisses så bra han är.

Fredag och ut i morgonen.

Fredag När jag kom springandes ute vid Hustegaholm så kom plötsligt en räv spatserandes. Ett par meter framför mig korsade den stigen, vände på huvudet och såg rakt på mig. Jag stannade. Räven stannade. Glodde på varandra. Väntade. Jag försökte smyga upp kameran men räven kanske trodde det var en pickadoll för då satte den fart och jag lyckades bara fånga den i flykt. Jag har ringat in bildbeviset åt er.

Fredag Såna där encounters med naturen, det är det bästa jag vet. Sen hem till frukost! Kan informera om att tidningen bara är med för syns skull, hinner aldrig läsa den i veckan.

Fredag På lunchen drog jag på mig ett par nya Adizero Boston.

Fredag Och gav mig ut i vårvädret. Jag hade hört att det skulle bli skitväder till helgen så det gällde att passa på. Sprang längs Kungsholms Strand.

FredagFredag Och sen en bit längs Norr Mälarstrand. Folk var som tokiga i solen, det åts glass och gottades något oerhört.

Fredag Men jag är likadan själv, man blir ju som galen av vårsolen när man är bosatt på svensk mark året runt.

Fredag Därefter var det bara att ge sig ner i underjorden och duscha.

Fredag På fredagkvällen hade barnen beställt Steak frites för det hade de ätit när de var i Paris med sin farmor. Så för första gången i mitt liv köpte jag hem såna här färdiga pommes frites, värmde dem och sen sa jag Voilà mes enfants!

Fredag Men hallå! När jag vaknade på lördagen, vad hade hänt med våren? Med solen? Med gottandet? Det regnade och snöade och blåste jättemycket. En bedrövlig syn var det. Gav mig av tidigt för att vara tillbaka till frukosten. Som sagt, när en förälder är borta så gäller det att planera. Då får man göra avkall på att ligga och mysa under täcket för att få ihop löpartillvaron.

Lördag Det var inte det minsta fint ute utan ett riktigt eländesväder. Inte ens hundägarna syntes till.

Lördag Jag intalade mig själv, och midsommarstången, att snart är det vår på riktigt.

Lördag När jag ser det här bandet på trädet så blir jag alltid så sugen på att rita på ett par ögon och göra om det till ett Karate Kid-träd. Kanske tar jag med mig ett par tuschpennor i fickan någon dag.

Lördag Sen blev det gottemajafrukost med risgrynsgröt. Är det som december utomhus så kan man ju lika gärna passa på att käka tomtegröt.

Lördag Sen åkte vi till Naturhistoriska Muséet. Men eftersom vi var för tidiga så gick vi in på Plantagen medan vi väntade på att muséet skulle öppna portarna. Det ledde till att Ruben köpte en köttätande växt. Han är döpt till Hannibal.

Köttis Och vi köpte även ett bonsaiträd som vi döpt till Gunnar.

Gunnar Varför vi skaffade ett bonsaiträd kan man verkligen fråga sig. När man läser på så inser man ju att dessa, till synes oskyldiga små träd, kräver pyssel och omvårdnad likt ett spädbarn! Vad har vi gett oss in på? Vi får helt enkelt se hur det går för Gunnar, det kan hända att han inte blir så gammal. Efter inköpen så blev det Naturhistoriska.

Lördag Utställningen om kroppen gillade vi.

LördagLördag När vi kom hem somnade jag i soffan. Det var så skönt. Det var så fruktansvärt skönt. Jag ville inte alls gå upp. Jag ville inte alls gå ut och plåga mig i löpardojorna. Jag var nära att lägga ner löpningen för gott, jag skämtar inte. Ändå tog jag mig samman. Tänkte att jag tar en sväng och vägrar skallen och kroppen så kan jag ju bara springa hem igen.

Lördag Himlen var blå och det kändes som en helt annan årstid än det gjort i morgonslasket. Men fasiken, vinden. Vinden! Den var tyvärr fortfarande lika stark som den varit på morgonpasset. Där på morgonen hade jag varit helt säker på att eftermiddagspasset skulle behöva äga rum på löpbandet, men så länge vädret ändå är såhär pass bra så har jag enormt svårt att motivera mig till att springa i garaget. Jag är trött på bandet. Jag vill inte se det på ett halvår, minst. Så passet skulle ske utomhus, så var det bara. Dock med lite ändrat upplägg då jag insåg att det skulle bli svårt med rejäl fart. Efter att ha kört spänsthopp så blev det lång backe och kanske var det min lilla slummer i soffan som gjorde det, för benen kändes riktigt med på noterna. Fart och kraft. Sånt gillar vi, då är det kul att springa. Jag sprang hem nöjd och glad och 14 km rikare.

Och så var det då plötsligt den 16 mars och söndag och dags för långpass. I och med att Olle fortfarande var på andra sidan jordklotet så fick jag precis som förra helgen ge mig av tidigt och utan frukost i magen. Detta för att vara tillbaka hemma hos barnen så tidigt som möjligt.

Söndag Sån vacker morgon vi fick här i Stockholm idag. Och var man som jag uppe i ottan så fick man ha den alldeles för sig själv. Jag sprang in mot stan. Började med en sväng längs Husarviken och Stora Skuggan för att sedan vända tillbaka, återigen passera Ropsten, springa genom Värtan och sen ut till Djurgården. Kameran hade jag lämnat hemma och istället tagit med mig musik till öronen. Just nu gillar jag att lyssna på den här låten. Och den här också. Förresten, lustigt det här med att äta innan långpass, jag brukar alltid göra det när jag ska springa mer än sådär 20-22 km. Men nu när jag senaste gångerna kört ett par ordentliga pass utan mat i magen så inser jag att det är rätt skönt att springa iväg helt utan frukost. Just att slippa vänta på att maten ska smälta hit och dit. Det verkar mest vara en vanesak, när vi var i Mexiko förra julen så körde jag alltid långpassen på fastande mage. Som sagt, det var vackert ute. Det enda jag tycker det kunde varit mindre av var vinden, den var rejält jobbig på sina ställen. Efter drygt 3 mil var jag tillbaka hemma. Då hade Olles mamma kommit på besök. Jag åt en sen frukost och inte så långt därefter blev det lunch. Jag försöker äta blodpudding minst en gång i veckan för mina järnvärdens skull. Jag har (tror jag) bestämt mig för att det får vara slut med järntabletter nu. Jag vill att min kropp ska fixa det på egen hand. Om det sen innebär att jag inte kommer kunna springa lika fort, då kanske det får vara så. Vad gäller denna kombo med ett ägg till så känns det kanske sådär när jag ser det såhär på bild.

Söndag Efter lunchen gjorde jag en sån här.

Söndag Så nu har vi hängt i solen i trädgården, druckit kaffe och ätit tigerkaka och jag har sagt ”Åh vad skönt” ca varannan minut.

Söndag Tja, denna vecka blev riktigt fin, inte bara löpmässigt utan på en massa fronter. Att barnen och jag haft det bra när vi varit ensamma, att de varit så duktiga och vi har hjälpts åt. Att alla varit friska och glada. Att solen skinit på oss. Då kan man inte begära så mycket mer. Det skulle i så fall vara en kaffe och en till bit tigerkaka. Och det är ju lätt ordnat. Och att Olle kommer hem och de gör han ju snart. Lite senare blir det ytterligare ett distanspass och veckan kommer landa på drygt 17 mil. Det var det hela. Vi hörs!

20140303-20140309: Guldäggsjury, tillbaka i spåret, vårskor och dammsugarjakt!

Lördag Av någon anledning blir jag lika förvånad varje vecka när det är mycket att stå i. Det kommer liksom som en chock. Varje vecka! Det är rätt knasigt. Men förmodligen är det någon slags överlevnadsinstinkt, för om man alltid i förväg visste hur det skulle bli, ja då skulle det kunna hända att man bara la sig ner helt sonika på marken och inte reste sig upp igen pga maximal stress. Hur som helst så var det här, förutom mycket att stå i på alla fronter, veckan då jag kryade på mig och åter kunde springa. Och det var tur för när jag inte får springa så blir jag bara som en blek kopia av mig själv, det kanske inte märks, jag hoppas inte det, men det är så det känns inuti mig. Men men, nu tar vi en sak i sänder. För på måndagen kunde jag faktiskt inte springa än. Då var jag fortfarande hängig, rösten krasslig och jag la istället all min energi på att starta upp juryarbetet för Guldägget 2014. Det hela ägde rum i det här stålbygget:

Måndag Och jag kan ju såklart inte skvallra och hålla på här som ni ju förstår, för allt är ju så himla hemligt och ska avslöjas på en gala i slutet av april, men jag kan i alla fall säga att det var tre fantastiska dagar på Stockholm Waterfront. Jag har lyxen att till vardags vara omgiven av en massa fantastiska jobbkompisar men trots detta är det något visst med att träffa smarta typer från andra byråer. Otroligt uppfriskande att höra andras tankar och liksom känna att ens jobbvärld blir ännu lite större… och liksom rymligare. Men sen sörrni, sen kom tisdagen. Och jag kände så fort jag slog upp ögonen, att nu är jag frisk! Drog på mig kläderna och gav mig ut i morgonen. Var dock lite orolig för att jag inte skulle komma ihåg hur man gjorde när man sprang. Det var ändå sex hela dagar sen. Hur var det nu igen?

Tisdag Men jag kan informera om att det gick ok. Jag liksom lyfte den ena foten efter den andra och fortsatte göra så och då liksom förflyttade jag mig framåt. Efter ett tag gick det av sig självt utan att jag behövde tänka, men jag tog det ändå lugnt där på första turen efter brakförkylningen.

Tisdag Efter dusch och gröt begav jag mig återigen till Guldäggsarbetet. Jag har haft lite logistiska utmaningar den här veckan eftersom jag nu inte hade min egna lilla gulliga packåsna (Olle) som i vanliga fall hjälper mig med väskor och grejer eftersom vi jobbar på samma ställe. Men nu kunde jag till exempel inte ha någon jacka på mig eftersom den inte skulle få plats i ryggsäcken när dagen var slut och jag skulle springa hem. Som tur var fick jag skjuts till Centralen så jag behövde bara gå i t-shirt genom tunnelbanan. Kändes dock ändå lite väl utmanande såhär precis när man blivit frisk efter en förkylning. Köpte en kaffe och blev påmind om att det var semmeltisdag, ja den äkta alltså. För det är ju inte precis så att man (jag) väntat med att äta semlor tills nu.

Tisdag Sen jury:ade vi vidare för hela slanten!

Tisdag När det var slut för dagen bytte jag om. Jag gillar att byta om på nya ställen, eller rättare sagt, att springa från nya ställen. Det är alltid en så skön känsla att inte kunna exakt varenda trottoar, krökning, lutning eller byggarbete längs vägen hem.

Tisdag Speciell känsla att springa genom city på kvällen, aldrig känner man sig så hurtig som då när man ränner förbi folk på väg mot bio eller kostymgubbar och gummor på väg hem från jobbet. Efter en mil var jag på förortsmark igen.

Tisdag På onsdagmorgonen var jag återigen redo för spring. Och nu hade jag lite bråttom för vi hade för ovanlighetens skull försovit oss hela gänget. Detta för att vi alla flyttat runt till olika rum under natten och till sist så låg varken jag eller Olle kvar i vår säng och hörde väckarklockan. Dessutom var den inställd på fågelkvitter så jag vaknade så skönt av att det började ljusna rejält och det kvittrade så trevligt… gaah! Upp på direkten och iväg!

Onsdag Återigen in mot stan. Gatlamporna släcktes kl 06.27.

OnsdagOnsdag Sen blev det ett ägg i omklädningsrummet innan jag gav mig av till det andra äggets sista jurydag.

Onsdag När dagen var slut och jag stod ombytt och redo så kändes det lite tomt att det hela var över. Juryarbetet alltså. Men sånt är livet, allt har ett slut. Snyft.

Onsdag Ännu en springtur genom ett kvällsstockholm.

Onsdag När jag kutade genom Värtan tänkte jag att det var en ovanligt händelselös springtur, men det skulle jag inte tänkt, för just då for en råttjäkel ut framför mina fötter! Man hen hade bråttom så det hela var över på några sekunder. Efter Lidingbron fick jag desto trevligare sällskap då jag blev omsprungen av Fredrik Kronander, vi gjorde sällskap en bit. Han är snabb han och jag märkte att mitt flås inte riktigt var igång efter förkylningen.

Onsdag Hemma!

Onsdag Jaha, så vaknade jag då till en torsdag.

Torsdag Och oooooh, den här morgonen. Så fruktansvärt vacker att det gjorde lite ont i mig.

Torsdag Gatlamporna släcktes redan 06.10 idag och jag insåg att våren, ja nu är den här. I alla fall vårljuset.

TorsdagTorsdag Drack kaffe och duschade med denna som jag ju babblat om förut.

Torsdag Tänkte bara att en varning är på sin plats vad gäller den här duschkrämen. För det är ju nämligen pepparmint och därmed bör ni inte använda den till de såkallade intimare regionerna.  OK???!!! Vänliga hälsningar från en som vet. På torsdagskvällen hann jag med ett pass på hemmamark innan det var dags att lägga barnen.

Torsdag Hade egentligen tänkt köra ett fartpass där på torsdagen men då lunchen försvann till annat och mörkret nu hade lagt sig, så ändrade jag om planerna till ett backpass istället. Snabbdojor på såklart.

Torsdag Insåg att det här var första hårda passet efter både Sevilla och sjukan. Det var inte förrän nu som det kändes ok att köra på lite hårdare för trots att jag mått bra i flera dagar så hade en envis hosta hängt kvar. Men nu satte jag fart i backen och åh, det var både skönt och obehagligt på samma gång. Det är det som är det märkliga med hård löpning, att man kan älska och hata det samtidigt.

Torsdag Körde lite kortare än vanligt för att inte utmana ödet. Sen sprang jag förbi skolan där jag ställde mig och stretchade och glodde lite.

Torsdag Fredag! Upp och hoppa!

Fredag Ännu en fin morgon fick jag serverad. Jag sa tack och sprang.

FredagFredag Hej stan.

FredagFredag Eftersom veckan varit lite ovanlig så var det nu dags för hederligarutiner igen! Kort och gott: kaffe inklusive planka och nyheter.

Fredag Sen muntrade jag upp mig med grön ögonskugga.

Fredag Sen rullade fredagen på med massa fredagsjobb. Till lunch åt jag på Brickan. Brickans ingång ser väldig oansenlig ut måste jag säga.

Fredag Nu ska jag också passa på att göra en rättelse för stället heter ju egentligen inte Brickan. Det heter Torsgatan 21. Men alla kallar det ju för Brickan och det är för övrigt ett mycket bättre namn, det hör ju vem som helst. Men det jag ville berätta är att de alltid har tre olika rätter samt dagens soppa plus stor salladsbuffé. Perfekt för hungriga löpare samt övriga hungriga människor. Nog om Brickan. När dagen var slut gav jag mig ner i katakomberna och bytte om. Från svart.

Fredag Till rosa.

Fredag Gav mig av mot Lidingö. Efter att ha sprungit mycket genom stan hela veckan så hade jag nu arbetat upp såna Elfvikscravings så jag var tvungen att ta mig en förlängd springtur dit ut.

Fredag Den här fina vägen ger mig alltid ro.

Fredag Och huset på den här lilla ön känns alltid så lockande, särskilt på fredagar. Att bara säga ajöss och pysa iväg från allt och alla.

Fredag Fast i för sig, söndagens långpass skulle bli krångligt där.

Fredag Jag gjorde solen sällskap när den gick ner och sen sprang jag hem till barn och godis. Lite extra nöjd då jag hade hittat mitt favoritgodis tidigare på dagen för det hittar man vanligtvis annars bara i obskyra kiosker i små hålor.

Fredag Det enda tråkiga var att Olle hade åkt till Norrland och skulle vara borta hela helgen. Men då bestämde jag och Ruben oss för att anordna räkfrossa. Vi åt fruktansvärt mycket räkor.

Fredag När man är ensam hemma med barnen krävs det ännu mer springplanering än vanligt. Så när jag vaknade av ljuset på lördagmorgonen så gav jag mig av bums innan resten av gänget hade vaknat till liv. Det var knappt så att jag själv hade gjort det.

Lördag Morgonen var så fin att det nästan kändes som fusk att ha den för sig själv. Men å andra sidan, något tack ska man väl ha för att man går upp tidigt och ränner.

Lördag Men helt ensam var jag inte, jag såg ett rådjur som skuttade över vägen med sin vita rumpa och sen en annan löpare som såg lika förvånad ut som jag över att se någon annan vara ute och skutta så tidig på en lördag.

Lördag I Ekholmsnäsbacken var det inte mycket snö kvar. Och jag som är fullkomligt ointresserad av vintersport blev naturligtvis mycket glad över denna syn. Schas snön!

Lördag Sen kom jag hem till mitt nyvakna gäng och vi åt frukost. Solen lyste in och vi körde italiensk stil med Nutellamackor och fick man spara en liten stund i en burk till senare i livet, så hade jag gärna sparat denna. Det här gänget var också glada över solen.

Lördag Olle hörde av sig från Norrland, där blåste det 40 sekundmeter, haha stackaren. Sen blev det tandborstning, påklädning och full sprutt in till stan.

Lördag Klockan tio i tio hängde vi på låset till Stadium. Det var dags att fixa vårskor och rutinerad som man är ser man till att vara ute i god tid. Då kan man nämligen haffa personalen så fort de låst upp ytterdörren. Så det gjorde vi. Otroligt effektivt det hela, klockan 10.20 promenixade vi därifrån, alla tre barnen med fina gympaskor på fötterna. Dagens stora uppgift var dock kvar: köpa en ny dammsugare. Gaaaaaah. Måste vara den tråkigaste utgiften som överhuvudtaget existerar, men tyvärr var det nödvändigt. Vi traskade till Mediamarkt och jag försökte höra vad säljaren sa medan barnen kivades högljutt om att spela på något dataspel. Men så är det när man fixar dammsugare solo med tre ungar i släptåg. Till sist hade jag i alla fall lyckats höra vad säljaren sa och vi lämnade affären med en dammsugare. Sen var det Clas Ohlsson-ärenden och en massa annat jox. När vi till slut satte oss i bilen var vi helt slut, och jag började redan gräma mig inför eftermiddagens fartpass. Ni vet när man känner sig energilös och vet att något väntar som definitivt kräver energi. Kom hem, drack kaffe och försökte vila. Men det gick inte, jag var ju tvungen att skruva ihop dammsugaren och provdammsuga lite. Och sen var det allt annat som man behöver fixa hemma efter en intensiv jobbvecka. Så det var med viss ångest jag till sist gav mig av på dagens andra pass, redan helt slut. Dags för spänst och tröskel!

Lördag Vädret gick inte att klaga på, det var verkligen helt fantastiskt. Jag började resonera med mig själv om jag inte skulle springa lite distans bara? Ja, bara lite trevlig distans utan krav? Men nä. Tröskelpass var det ju. Ganska lång uppvärmning för att trötta ut den där negativa rösten inom mig, spänsthopp – och sen iväg! Dock hade jag bestämt mig för att köra ett lite kortare pass än vanligt då jag ännu får sån hosta efter passen, och jag delade upp detta i två block. Ut mot Hustegaholm! Stundtals rätt blåsigt men annars tyckte jag att känslan var relativt god. Det stod en klunga folk i spåret som jag hörde ropa ”Det är ju som Lidingöloppet! Heja! Heja!” Hann inte tacka för jag hade fullt upp med att andas men kan tänka mig att det var fullt ös i löparspåret i det fina vädret. Som sagt, känslan var rätt god med tanke på att det bara var två veckor sen jag sprang ett marathon och varit sjuk en vecka däremellan. Jag har ännu en bit kvar till att känna mig i riktigt god form men man får tänka att det är början av mars och hålla tummarna för att man blir bättre och inte sämre. Men framförallt var jag nöjd över att ha genomfört passet. Joggade hem, lagade mat, skjutsade fram och tillbaka till fotbollsträning och sen till sist kunde jag pusta ut i soffan med hela ligan framför Melodifestivalen. Jag hejade på Yohio. Det hjälpte dock honom inte.

Som sagt, lite klurigt att springa mycket när det bara är en förälder hemma. Så idag när det var dags för långpass hade jag återigen bestämt mig för att stiga upp tidigt och riva av passet innan dagen började. Klockan sju gav jag mig av utan frukost i magen.

Söndag Jag sprang in mot stan och ut på Djurgården. Där på grusvägen såg jag en ensam ballerinasko ligga och jag funderade ett tag på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam doja. Annars var det bara jag och några morgonpigga löpare ute, det är ju inte förrän runt tiotiden som löparlemmeltågen erövrar Djurgården. I öronen hade jag Anders Szalkai och Petra Månström i Maratonpodden och jag hann även lyssna på avsnittet med Jonas Colting. Lite ovant att ha snack medan jag springer, oftast har jag ingenting eller kanske musik men detta funkade ok det med. Det var ett kortare långpass på schemat så jag snurrade runt där ute och vände sen tillbaka mot Lidingö. I Värtan såg jag en halvdrucken Coronaflaska på trottoaren och jag tänkte en stund på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam ölflaska. På Lidingöbron mötte jag Emil och Daniel och sen var jag hemma.

Söndag Riktigt skönt att komma hem och få äta frukost i lugn och ro. Vi hade fått dubbla kulturdelar idag, tänkte att det måste varit någon som verkligen tyckte att jag behövde läsa kulturdelen, så jag lydde order. Men jag läste bara en av dem. Och jajamen, ni ser rätt, en chokladcroissant!

Söndag Det är inte färdigsprunget för idag dock. Tanken är att klämma ytterligare ett pass senare, ett ännu lite kortare långpass, sådär så att jag landar på en riktigt bra dagsdos. I så fall landar veckans springnota på drygt 15 mil och det känns bra med tanke på krassel och annat. Nästa vecka blir även den en utmaning med filminspelning och annat. Men som sagt, ingen idé att fundera på det så mycket, bättre att bara ge sig in i veckan med full kraft, då brukar det lösa sig.

Lördag Jag måste även lägga in de här fina teckningarna som jag fick av Ruben.

Av Ruben Det är jag och Olle. Jag gillar extra mycket alla tänderna samt min röda näsa. Hej då!

20140224-20140302: Flyg, förkylning och feber! Och ett par överdragsbyxor på det.

Sevilla Till alla er som väntar er ett inlägg fyllt av löpturer och springinspiration, ja ni kan vända redan här och googla er vidare till någon annan blogg. För i det här inlägget kommer inget sånt avhandlas. Jag har nämligen varit dålig, så gott som hela veckan! Buhu. Det har (är!) verkligen varit synd om mig. Kvällen efter Sevilla Marathon var däremot trevlig. Nejnej, jag var inte ute på stan och njöt av kvällssolen och spansk öl även om det säkert också kunde varit härligt och gott. Istället beställde jag upp en hamburgare och coca cola till rummet. Och satt i sängen i myskläder och njöt av upplägget. Kollade lite på mina tider från loppet och insåg också att jag sprungit otroligt jämnt. När jag sprang trodde jag att jag tappade mot slutet men det handlade bara om någon sekund per kilometer. Där ser man.

Söndag På måndagmorgonen var det till att gå upp tidigt. Kroppen kändes helt ok förutom att jag hade oerhört ont i min käke. Vet inte hur och varför det plötsligt blev så men gissar att jag spänt mig på något märkligt vis under natten. Åt frukost (tuggade bara på ena sidan) och tog en taxi till flygplatsen. Eftersom jag är en stressad människa och alltid för tidigt ute så fick jag hänga där en bra stund. Tur då att jag hade en superbok med mig. För er som ännu inte läst Alice Munro, ni borde göra det omedelbart bums. Ni kommer inte ångra er om man säger så, för ni kommer nämligen få gotta er i världens bästa noveller.

Måndag Jahaja, jag haltade runt där på flygplatsen, aningen stel var jag allt. Blev glad då jag upptäckte att min gate var en kvarleva från 60-talet med snygga skinnsoffor.

Måndag Sen flög jag hem och det var inte mer med den saken.

Måndag På tisdagen satte det vanliga livet igång igen. Ja med den lilla skillnaden att jag nu hade en strösselklocka på armen. Jag köpte den på flygplatsen och var riktigt nöjd.

Tisdag På lunchen tog jag en liten återhämtningsjogg.

Tisdag Det kändes helt ok i kroppen vilket var skönt. Lite stela vader men efter ett par kilometer var de med på noterna. Nu ska det dock tilläggas att själva noterna innebar en ganska lugn fart.

Tisdag Men sen satte eländet igång. Onsdagen började med att jag spillde ut hela teburken över skrivbordet. Det var en trist start på dagen.

Onsdag Och sen började jag känna mig skruttig. Jag velade hit och dit. Men kombon trött marathonkropp plus begynnande förkylning gjorde att jag var klok och valde vila. Däremot blev det bio på kvällen. De stora barnen hade nämligen åkt till Paris (!) med sin farmor och den minsta sov över hos sin mormor och morfar. Så jag och Olle passade på att gå och se Återträffen av Anna Odell.

Onsdag En intressant film även om jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Men så är det nästan alltid när tusentals människor hyllat en film och man till sist ger sig iväg och ser den. Alltså, den var bra men jag trodde jag skulle få en sån där knockout-känsla vilket jag inte fick. Sen kom torsdagen och nu var förkylningen i full gång. Nu tänkte jag att det blir väl max en vilodag till men oj så fel jag hade. Detta var bara början skulle det visa sig! Men jag fick i alla fall ett paket där på torsdagen.

Fredag Eller fick och fick. Jag hade ju köpt rasket. Men det var lite uppiggande ändå. Jag har blivit beroende av den här fotsalvan och så sprayar jag min kudde med den här sprayen. Galet egentligen att spraya en kudde men nu älskar jag lukten och måste ha det så. Punkt. Fredag och jag kände mig ännu lite sämre. Sent på eftermiddagen hade jag knappt någon röst kvar och började bli varm. På vägen hem hasade jag förbi Stadium. De hade nämligen superrea; halva priset på reapriset vilket gjorde att jag för första gången någonsin slog till på ett par överdragsbyxor. Vad de kostade? 250 kronor! Olle fick också ett par (nej jag lovar, inte i samma färg) och sen visade det sig att jag dessutom hade en innestående bonus, så till sist vandrade jag hem med två par överdragsbyxor för totalt 150 kronor! Kändes som jag rånat butiken.

Fredag  I för sig lite besviken på mig själv. Jag hade ju som mål att på sikt bli den första föräldern med tre fullvuxna barn, som aldrig någonsin under hela deras uppväxttid ägt ett par överdragsbyxor. Nu blir det någon annan som vinner den kategorin. Jag hoppades att lite hederlig sömn skulle göra mig gott men icke. Vaknade på lördagen och mådde otroligt skruttigt. Jag var genomtäppt, nyste och snöt mig om vartannat, hade knappt någon röst och hade fått feber. Kunde inte svara när barnen ville något. Det enda jag kunde göra var att ligga i soffan och dricka te med honung. Eller njaaa, jag kunde visst även äta smågodis och Flaming Hots. Trots detta var det en kass lördagskänsla. Olle och barnen åkte iväg på museum och jag låg ensam hemma och tyckte synd om mig själv för faaaan så träligt det är att vara sjuk. Men samtidigt så var jag tacksam över att krasslet kom nu och inte förra helgen. Att jag faktiskt fick springa det där loppet. Just det är min mardröm, att bli såhär pangsjuk precis lagom till ett lopp man sett fram emot. Jag försökte dessutom tänka som så att kroppen kanske ändå blev glad över lite vila efter Sevilla. Kort och gott: trist att vara dålig men timingen kunde ändå varit sämre. Sen att man går runt och känner det som att man har spaghettiben som aldrig någonsin kommer kunna springa fort igen, ja det väl så det är att vara sjuk. Det går bara inte att få in i skallen hur man ska kunna springa och skutta igen. Från soffan beställde jag en ny bok som Olle så snällt levererade hem till mig. Ett glas juice ingick i köpet.

Lördag Det svåra var dock att orka läsa.

Lördag Idag söndag mår jag i alla fall lite bättre, rösten är på väg tillbaka och jag har faktiskt orkat dammsuga lite. Nu håller jag tummarna stenhårt för att nästa vecka börjar med löpning. Men vi får se vad näsan, halsen och huvudet säger om den saken. Så länge får jag väl snora vidare och titta på den här bilden från Sevilla. Det är faktiskt bara en vecka sen jag kunde pinna på i ok fart, får komma ihåg det när jag ligger här med mina spaghettiben.

Sevilla Marathon Ja hej då, det var allt från sjukstugan.

P.S. Han killen i grönt, han var snäll och peppig under loppet och vi sprang ihop stundtals. Sen drog han ifrån mig runt 32 km. Men pang, sen kom jag ifatt honom runt 38 km och det hela slutade med att jag slog honom med några sekunder. Så kan det gå eller Por lo que puede ir som Google Translate säger på spanska.

20140217-20140223: Laddar, får en egen boxare… och springer Sevilla Marathon på 2:54:39!

Sevilla Ja herregud, vilken vecka! Från ett snöigt Stockholm till ett soligt Sevilla. Ja precis, jag drog till Spanien. Och idag kutade jag Sevilla marathon! Jag har varit lite hemlig med detta men vem har sagt att man måste berätta allt bara för att man har en blogg? Inte jag i alla fall. Jag anmälde mig redan i höstas till Sevilla för att ha ett kul träningslopp men pga den sega känslan jag dragits med, har jag inte riktigt vetat hur jag ska göra. Men så var det ju det där med träningslopp, det var ju liksom hela grejen. Så jag bestämde mig: det är klart att jag ska springa! Om inte annat så är det skönare att kuta 42 195 meter i shorts än fordrade tights. Ni får ursäkta men jag drar ändå av hela veckan innan vi landar i Sevilla.

Måndag På måndagen sprang jag en mil på lunchen. Jag passade på att testa mina nya Adios som skulle få följa med till Spanien.

Måndag Jag hittade ett öga på marken. Måste säga att det var väldigt observant av mig.

Måndag Skorna kändes för övrigt bra, mina fötter har aldrig gnällt över ett par nya Adios. Dessutom var det ju blå himmel ute så det fanns inget att klaga på.

Måndag Där på måndagen startade jag även upp min juicefestival för att hålla mig frisk. Har nog aldrig varit så omgiven av host och nys och skit som denna vecka så det var bara att hälla i ett kilo ingefära i varje glas juice.

Måndag På tisdagmorgonen körde jag ett tempopass. Morgonen gick inte av för hackor.

TisdagTisdagTisdag Farten var väl sådär men jag hoppades att det berodde på den tidiga timman. Just då kändes tanken på att springa ett helt marathon – fort – ganska långt bort. Men man ska aldrig tänka för mycket på sånt tidiga morgnar, det har jag lärt mig. På kvällen gjorde jag laxburgare och detta var första gången jag fick dem att hålla ihop så det hela var väldigt lyckat. Jag frågade Olle säkert sju gånger om det inte var gott (fast att han redan sagt det). Bara för att få ännu mer beröm.

Tisdag Ledsen men måste även sticka in detta:

Tisdag Har ni inte ätit den här chokladen så går ni genast och köper den. Såvida ni hittar den vill säga. Jag har nämligen bunkrat upp ett lager.

På onsdagen åt jag en vanlig frukost och sen började jag med kolhydrattömning dvs inga kolhydrater under hela dagen. Det kan låta lätt som en plätt men när man väl kör igång så inser man hur mycket kolhydrater man ändå äter under en dag. I alla fall jag. På lunchen bytte jag om och gav mig ut.

Onsdag Ner till Kungsholms Strand där jag för ovanlighetens skull sprang korta intervaller.

Onsdag En äldre man gick förbi när jag precis stod och pustade ut och frågade om jag körde 70/20. ”Det gjorde vi alltid förr” sa han och vi kunde konstatera att inte mycket hade hänt sen dess – förutom att man numera har lycramaterial på sig medan man springer.

Onsdag Sen ringde skolan och meddelade att Ruben hade trillat och landat rätt på ögonbrynet när de åkte skridskor. Aj. Aj. Aj. Det var ok med honom men ögat hade börjat svullna upp. När jag kom hem hade jag fått mig en egen lite boxare.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och det var jul igen.

Torsdag Jädra onödigt kan man tycka. Men samtidigt ganska så vackert.

TorsdagTorsdag Det ska erkännas att jag gottade mig lite eftersom jag visste att jag snart hur som helst skulle flyga ifrån snön. Passande nog var det en lätt mil på schemat, den avslutande fasen i kolhydrattömningen. Stackars fotbollsmålet som trott att det blivit vår, och nu detta.

Torsdag Sen hem och äntligen äta hederliga kolhydrater igen!

TorsdagTorsdag Under natten hade boxaren blivit värre.

Torsdag Torsdagen gick och så var det fredag och avresedag – men inte förrän på eftermiddagen. Jag packade ner racekläderna. När man ska springa på utländsk mark så kan man kosta på sig att vara lite Sverige-ig. Så jag bestämde mig för det här linnet från H&M:s OS-kollektion.

Fredag Och sen jobbade jag och det kändes helt overkligt att jag skulle åka iväg efter lunch. Bara sådär! Men iväg kom jag. På Arlanda gick jag in på toan och drog på mig stödstrumporna. Jag flyger ingenstans längre utan dem på mig, det gäller att vara rädd om ben och fötter när man ska plåga dem i 42 km. Kolla vad proffsigt, jag hade tagit på mig jeans med blixtlås så det bara var att dra på strumporna!

Fredag Sen åt jag en hamburgare och satt och stressade upp mig över att jag skulle ha så ont om tid att byta flyg i Barcelona. Jag googlade som en tok och lyckades i alla fall ta reda på att det förmodligen var samma terminal.

Fredag Och det var det som tur var. Och tur var det för det var precis att jag hann och jag tackade gudarna för att jag bara hade handbaggage. Så kort och gott så gick resan som på räls och plötsligt var jag i Spanien, incheckad och klar och uppe på mitt hotellrum. Rutinerat tog jag ett kort på rummet innan jag hann stöka till det.

Fredag Och badrummet.

Fredag Det fanns allt en löpare kunde önska sig. Till och med en bidé.

Fredag Men jag kan bara inte få in i mitt huvud vem som vill använda i en bidé? Jag menar, ett kallt fotbad kunde vara något men vem vill ha sina fötter där… när någon haft sin stjärt där? Och vem vill ha sin stjärt där? Sånt man hinner fundera på när man är ensam på ett hotellrum. Hur som helst så sov jag skönt. Det var helt perfekt konsistens på kudden, sånt är jag väldigt känslig för. Visst, jag sov lite ryckigt men slumrade ändå om så till slut hade jag nog skrapat ihop sju timmars sömn. Jag gick upp när det började ljusna ute och gav mig iväg på en morgonjogg i parken nära hotellet.

LördagLördagLördagLördag Jag joggade runt, njöt av utomlandsdoften, apelsinträden och och jag gjorde några fartökningar i min ensamhet. Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade på spanska och då, då kom det: lyckoruset. Och det var ett annat slags rus än det vanliga, liksom större. Jag kände att hur loppet än går så är det ju det här som är grejen: åka iväg och bara springa. Strunt i tiden (nåja) och bara springa. Inte ladda som tusan och berätta för alla, utan bara springa i min ensamhet. Ledsen men efter den här känslan kan det hända att jag aldrig någonsin mer i förväg kommer berätta vad för lopp jag planerar att springa.

Lördag Efter duschen blev det frukost. Oh så trevligt.

Lördag Jag borde inte lägga upp nästa bild eftersom barnan kanske läser. Och jag har ju sagt att det inte är någon märkvärdig resa alls och inget märkvärdigt hotell heller. Men nu har vi nog olika syn på vad som är ett märkvärdigt hotell. Hade de sett frukostens chokladfontän så hade de nog klassat hotellet annorlunda än jag. Förlåt.

Lördag Sen låste jag in löpardojorna i kassaskåpet och drog till mässan för att hämta ut nummerlappen.

LördagLördag Det hela gick fort och smidigt och jag såg bara massa spanska män som skulle springa. Men hallå, en annan grej. Jag vet inte vad det är med mig och packning. Jag hade ju sett på vädret att det var rätt varmt här nere och jag borde ju således tagit med en lämplig skinnjacka. Men nej då, jag hade istället en alldeles för varm leopardkappa med mig. Och eftersom den var just för varm fick jag lämna den på hotellrummet. Istället knatade jag nu runt i en munktröja. Som var för kall. Således tvingades jag (detta händer alltså varje gång jag reser söderut) köpa en stickad tröja. Som tur var hade Zara rea så jag hittade denna enorma tröja för 100 spänn. Tyckte jag såg lite spanskt bohemisk ut.

Lördag Sen promenixade jag runt i stan. Det var helt underbart. Extra bra var det att gå förbi den här kända katedralen där en lång kö av människor ringlade sig fram, för att få gå in. Men just att bara gå förbi och strunta i katedralen, kan vara en av de bästa känslorna som finns. Hej då…

Lördag Jag hade dock glömt packa ner vaselin att ha under armarna på loppet så det fick jag köpa. Inget Klövervaselin utan den spanska versionen som såg ut såhär.

Lördag Jag hittade ett café där jag slog mig ner och gottade mig i solen. Se så fridfull jag ser ut. Ingen kan se att huvudet är fullt av maratontankar.

Lördag Jag beställde en varm macka som var riktigt äcklig och sen blev jag rädd för att bränna mig i solen så jag gick vidare genom stan.

LördagLördagLördag Jag köpte några små presenter till barnen (hur nu de ska få plats i handbaggaget) och en nyckelring till mig själv (som definitivt kommer få plats).

Lördag Sen var jag bara tvungen att sätta mig ner igen och njuta av sommaren.

LördagLördag Och precis då ringde Febe. Och jag blev tvungen att säga som det var: Ja. Jag sitter på en utomhusservering. Ja. Det är så varmt att man kan ha t-shirt i solen. Ja. Jag sitter bara och gottar mig med en kaffe och bok, gör inget vettigt alls. Ja. Staden är vacker. Ja, ja, ja. Men hon var som vanligt snäll och lovade mig, trots denna orättvisa, att hålla tummarna för mig på söndagmorgonen. Just dagen före ett lopp, den är alltid svår. Vad man ska äta, vad man ska göra? Det är t ex lätt hänt att man går för mycket om man är utomlands. När jag lämnade caféet och plötsligt kände att fötterna började bli trötta av alla steg och sol, då ställde jag om till snigelfart. Därmed tog det ett tag innan jag närmade mig hotellet. Myrsteg över bron. Där vid floden var det full aktivitet.

LördagLördagSöndag Sen var jag framme. Nu såg jag lite bättre hur hotellet såg ut.

Lördag Uppe på rummet öppnade jag påsen från nummerlappsutdelningen. Otroligt generöst, man hade fått både linne och shorts!

Lördag Sen la jag mig på sängen, vilade fötterna och testade mina nya ”Ray Bans” som jag köpt på stan för fem euro. Kändes bra.

Lördag Sen prövade jag morgondagens outfit.

Lördag Jaha, sen var det bara att vila och vänta på att hotellet skulle öppna sin maratonmiddag. Det skedde inte förrän kl 20.30 – på tok för sent för mig! Jag åt därmed i rask takt och sprang sedan upp till rummet medan spanjorerna mumsade vidare i lugn och ro. Jag sov helt ok och när jag öppnade ögonen så var det då äntligen maratondagen. En så overklig känsla. Jag visste verkligen inte hur loppet skulle gå. Som jag skrev inledningsvis så har vintern varit tung. Ändå sedan Berlin har det varit tungt pga mina blod- och järnvärden. Men jag har kämpat på så gott jag kunnat men det har varit svårt då återhämtningen inte varit vad den brukar, och därmed har jag fått ta det aningen lugnare. Och ni vet hur det är, vissa pass vill man gärna genomföra innan ett marathon – och alla har ”sina” såna pass. Har man det så har man liksom något slags självförtroende där under nummerlappen. Den här gången hade jag inte gjort det. Visst har jag genomfört hårda pass men nästan alla fartpassen har varit på band och dessutom har jag inte kört så långa tempopass som jag brukar, kraften har inte riktigt funnits där. Viljan har inte saknats utan det har varit tydligt att kroppen verkligen velat annat. För att fatta mig kort: det kändes spännande när jag slog upp ögonen där imorse. Man kan väl säga att det kändes ungefär som det här utropstecknet, som jag upptäckte i gatan när jag tog en kvällspromenad igår kväll för att reka vägen till starten.

Söndag Jag klev upp kvart över fem och hängde på låset till frukosten som öppnade för alla löpare kl 06.00. Drack kaffe och juice och åt mackor och croissanter. Strax efter sju började jag traska till Olympiaarenen i morgonmörkret.

Söndag Det var där man skulle lämna in kläderna (och senare förhoppningsvis går i mål). Jag var tidigt på plats. Sån är jag.

Söndag Jag hann med att spana in själva arenan.

Söndag Oj så mycket män det var runt omkring mig. Glada spanska män som tog gruppfoton och smorde in sig med tigerbalsam non stop. Det var rätt kyligt ute så jag behöll överdragskläderna på så långt som möjligt men när jag väl slet av dem och började hacka tänder bestämde jag mig för att springa med armvärmare. Det var ca 10 minuters promenad bort till själva starten. Jag joggade dit men var rätt dåligt uppvärmd när jag klev in i fållan för löpare mellan 2:45-3:00. Jag kutade runt där inne så gott det gick för att hålla värmen men nu började solen värma (redan!) så kroppen började kännas skön. Det var enormt pepp av speakern, tyvärr fattade jag inte ett jota. Starten gick och ganska snabbt kom jag in i rätt takt, ja vad som nu var rätt takt?! För det hade jag ju ingen aning om. Bestämde mig för att ligga runt 4:05-fart och lyckades få en plats i en jämn bra klunga. Solen sken på oss och man kände att det skulle bli varmt. Men där och då var temperaturen perfekt. Stundtals lite motvind men inget att orda om. Banan påminde mig faktiskt stundtals om Berlin, de stora breda gatorna och på en hel del ställen bra med publik. Jag kände att det nog var aningen till att spänna bågen med 4:05-tempo men varför inte? Första milen gick bra. Sen var vi uppe i 15 km och det är alltid så skönt. Jag älskar faktiskt just 15 km-markeringen, en tredjedel avverkad! Då passade jag på att dricka halva energidrickan jag hade i min fula midjeväska. Överallt hörde man Venga! Vamos! Och var man tjej som jag (tant?) så fick man dessutom höra vackra ord av påhejande tjejer som t ex Fiona! Fint va? La chica! Ett tag sprang vi över kullerstenar. Det gillade jag inte och som tur var var det inte långvarigt. Så gott som hela loppet är det fyra killar som jag hela tiden håller på koll på. Ena stunden ligger jag före dem, i nästa är de före mig. Vi springer väldigt jämt. Undet hela loppet ser jag endast två tjejer och dem passerar jag. Vid 27 km tappar jag plötsligt modet och säkert lite fart. Tankar på att bryta dyker upp men mitt kloka jag hånskrattar åt förslaget. Bryta ett träningslopp? Som faktiskt går bra? Varför det? Mitt dumma jag svarar att någon gång ska man väl få bryta? Bara kliva av och gå hem genom stan. Jag tystar dem bägge och bestämmer att jag ska ha den där jäkla medaljen. Såklart. Loppet flyter på och vid 32,5 km uppstår en mäktig känsla för då rundar man Plaza de Espana och vi får enorm påhejning av publiken. Bara en mil kvar nu. Som att springa hemifrån och till jobbet! Jag springer på så bra jag kan och även om jag tappar en del fart jämfört med första halvan så passerar jag ändå en hel del killar. Härligt Tove! Vi sprang genom stan nu, precis där jag gick igår. Över bron till ”min” sida och sista fyra kilometerna gick förbi mitt hotell och sen genom parken. Två kvar. Käääämpa! Jag sprang om den ena killen som hållit jämnt tempo med mig men som lämnade mig runt 32 km. Kändes bra. En kilometer kvar! Framme vid stadion sprang man liksom in i arenan underifrån och kom ut på banan som en jävla superstjärna! Peppen var total! Jag hann tänka att stadion var så skruttigt fin innan jag såg klockan och jaa, kämpa, jag skulle ta mig tusen in under 2:55! I mål! Fick massa fina ord av handskakningar av snälla killar som jag skymtat genom loppet. Sen fick vi medalj, vatten, apelsiner och massa annat. Jag pustade ut och njöt av känslan en stund i gräset. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen spatserade jag hemåt.

SöndagSöndag Ja men hittar man såna här fina väggar är det väl klart att man måste ta ett till kort på sig själv?!

Söndag Nu var det extra skönt att hotellet låg nära. Berömde de här rackarna medan jag gick.

Söndag Särskilt högerbenet för det fick kämpa på slutet. Det är något sattyg med det och liksom släpar efter när jag blir trött. Får väl ta tag i det. Kom in på rummet. Olle ringde så fort jag satte på telefonen och mina föräldrar hade sms:at att jag kom sexa! Flott. Tiden blev 2:54:39 och det känns faktiskt underbart att än en gång springa sub 2:55. Känner mig så tacksam med tanke på hur allt har känts. Så tungt, så tungt. Duschade länge och sen blev det genast en promenad tillbaka in till stan. Jag var hungrig och bestämde mig för…

Söndag … just det, tapas! De rekommenderade mig att börja med två stycken så jag beställde tre. Glömde fota den sista som var godast. Misstaget var dock att jag råkade ta tre rätter som alla var friterade.

SöndagSöndag Sen haltade jag vidare genom stan på ett typiskt postmarathonvis. Efter en kaffe i solen så kände jag att jag kanske borde gå tillbaka. Passade dock på att gå in i en liten kinesisk mataffär och köpte godis och konstiga små grejer till barnen. Jag vet inte men jag är inte alls säker på att Ruben kommer bli glad för den här… termometern?

Söndag Tur jag var vid mina sinnens fulla bruk igår och köpte några fler små saker. Jag passade på att gå ner till floden. Där verkar man gilla att fiska och klottra.

SöndagSöndag Och nu kära läsare sitter jag här på sängen och trycker på Publicera inlägg. Efter detta mastodontinlägg och mastodontdag ska jag ta itu med en bok och följande:

Söndag Obs! Medaljen inte är gjord av choklad utan av äkta billig metall. Nu säger jag ajöss från Spanien, imorgon bär det av hemåt igen. Vad som händer framöver vet jag inte riktigt, ska smälta och tänka. Hoppas ni alla mår bra!

Söndag P.S. På tal om denna lilla fot så såg jag ingen barfotalöpare under hela loppet. Man brukar ju alltid se minst en sådan på varje marathon, oftast är det en kille i långt hår och fladdriga trekvartsbyxor av linnematerial. Däremot så hörde jag klapprande steg bakom mig precis i början av loppet. Japp, en kille i typ Spartacus-sandaler som förmodligen blivit inspirerad av Born to Run. Jag la på ett kol och sen hörde jag inte klapprandet mer. Hej.