Mjukstart.

Blev helt uppåt av springturen. Tralala, så bra livet är när man får kuta. Blev så uppåt att jag bara var tvungen att göra några chins också. Jag gillar mycke att göra chin-ups i vanliga kläder, chins är sånt där man bara ska riva av i förbifarten. ”Jaha, kan du göra chin-ups då?” ”Ja, såklart.” Och så bara svingar man sig upp och så är det inget mer med den saken. Tog det dock lite lugnt med tanke på förkylningen så det blev ingen serie. Det fick räcka med 17 stycken på raken. Tjong. Nu: friidrottsträning för Febe.

Äntligen!

Vaknade och kände mig inte tung i skallen längre. Springa? var såklart min första tanke. Tog tempen. Ingen feber. Det har jag i för sig inte haft på hela veckan men känt mig som att jag har det. Halsen? Inte ont, lite hostig men känns mest som en kvarleva. Men för säkerhets skull tänkte jag att jag extrapeppar kroppen först.

Jag och Uma gjorde juice.

Och så åt vi frukost.

Sen bytte jag lakan tillsammans med Ali. Bästa sättet att få bort sjukdomskänslan hemma, att bädda om.

Och så borstade jag tänderna i duschen och tvättade håret. Att borsta tänderna i duschen gör mig alltid extra pigg, ingen aning om varför.

Jaha. Och sen! Sen tog jag på mig springkläder. Äntligen!

Tänkte att jag springer en liten kortis. Men när jag började springa kändes det så fruktansvärt skönt. Blev förvånad över den lätta känslan. Sprang mot Elfvik och höll 4:55-tempo.

Det var som att kroppen äntligen vaknade till liv, musklerna vädrade morgonluft igen.

Grått och höstblött, men så fruktansvärt skönt. Ibland sprang benen på av sig själv men jag försökte ta det lugnt och hålla samma tempo så gott som hela vägen, och ingen spurt i backarna. Vill ju inte locka tillbaka förkylningen. Tack för dessa 10 km, de behövde jag.

Springersättning.

Ahh, sicken segdragen förkylning! Blir tokig på att jag inte är frisk än. Jag är så trött på att gå runt och nysa och känna mig seg. Och så otroligt sugen på att springa. Tycker lite extra synd om mig själv, jag hade ju precis kommit igång efter foteländet. Men nog med klagosång. Dagen har innehållit massa annat fint och kul, som till exempel:

1. Fira Febe! Nio år idag. Men det går ju inte ihop… Vi låg ju precis där på Danderyds Patienthotell med en liten plutt mellan oss i sängen. Och nu sitter hon här, alldeles själv på en vuxenstol!

2. Rita fantombilder av folk vi känner. För att inte stöta oss med någon kommer jag aldrig berätta vilka det föreställer. Nu sitter bilderna på väggen vid matbordet, efterlysta!

3. Göra födelsedagscupcakes. I present fick Febe formar, strössel och annat man behöver för att laga såna här färgglada delikatesser. Panduro hade till min förvåning hur mycket bakgrejer som helst så där köpte vi allt. Det är ju en del olika moment för att göra cupcakes så det finns alltid något som även småglin kan hjälpa till med, t ex hälla på (för mycket) strössel.

4. Surfa runt på Nike Flyknit Racer och bli lite sugen. Men tvinga sig till att inte köpa fler skor. Just nu. Någon som testat dessa?

Nu: börja fixa inför kvällens födelsedagskalas. Imorgon: då MÅSTE jag vara frisk. Punkt slut.

En småförkyld fredagskväll.

1. Jag har stekt ett lass pannkakor till Febes nioårsdag imorgon. Jobbade med dubbla stekpannor.

2. Jag hittade apelsiner för 7:90 kr/kg i mataffären! Sicken dröm för oss finansiärer bakom juicefestivalen här hemma. Drack tre glas i stöten när jag kom hem. Förkylningen, det är bara att ge upp nu, jag har hur många apelsiner som helst.

3. Jag har ätit torskrygg och min absoluta favoritsallad som jag tjatat om så många gånger. Extra bra med all vitlök och chili. Bara synd om gästerna på kalaset imorgon.

4. Och snart ska det tittas på denna. Ja, vi är några av de få fortfarande levande människorna som stöder DVD-industrin.

Tankar från vilobänken.

Förkylningen släpper inte taget om mig. Vaknar på morgonen i hopp om att känna mig pigg nog för en springtur, men saken är att förkylningen blivit värre de senaste dagarna – trots ingefära, vitlökschock och flera liter te. Nu måste det dock vända snart, jag hoppas få springa i helgen. Men just förkylningar har jag mycket respekt för. Tänk om man skulle börja träna för tidigt och åka på nån skit med hjärtat. Inte nog med att det är farligt, det kan faktiskt också göra så att man aldrig igen kan komma upp på samma nivåer igen vad gäller konditionen. Så jag är rädd om hjärtat och får försöka stå ut. Och påminner mig själv om att det faktiskt bara är tredje dagen jag inte springer. Men som vanligt känns det som en eeeeevighet. Bara att inse: löpningen har blivit otroligt viktig för mig, utan den känner jag mig vilsen och ensam, trots fin familj och vänner.

En annan sak jag tänkt på en hel del senaste tiden, det här med att löpningen får mig att känna mig så ung. Känslan i Berlin, när jag flög (nåja) fram de 42 195 metrarna, den känslan var oslagbar och jag har nog aldrig känt mig så ung som där och då. Ibland när jag kommer hem efter ett snabbt eller långt pass, och tittar mig i spegeln, så kan jag nästan tro att spegeln skämtar. Jag ser ju en 37-årig kvinna. Och hon där i spegeln ser absolut ut som 37 – särskilt då jag har en massa grått hår som jag i för sig tycker är snyggt och därmed inte färgat bort. Men när jag springer känner jag mig som 20, och det är ju ändå 17 års skillnad mellan de där två. I bättre form än jag är nu, har jag nog aldrig varit egentligen. Sen att man utan att träna var snabbare som ung, ja så är det bara. Men uthålligheten jag har nu, den är ny. Så jag springer och känner mig så ung och den där känslan tar jag liksom med mig till resten av livet. Och jag lovar, det är mäktigt att ha tre barn men ändå bara vara 20! Sen att jag åldras på riktigt med rynkor och allt vad det är, det gör mig inget. Jag tycker det är fint att åldras. Men om jag kan behålla lättheten i mitt steg och känslan av att vara ung, då är jag lycklig.

Välkommen till min tvättstuga/TV-rum!

All denna tvätt, det är så att säga en naturlig konsekvens av all löpning. Det är ju en sak att man måste tvätta mycket, men det är ju inte det enda. Det är ju också som så att alla dessa hightech-kläder inte bör torktumlas. Jag som älskar torktumlaren. Det innebär att man istället behöver massa tvättställningar. Våra ryms tyvärr inte i tvättstugan så de har istället blivit en permanent del av inredningen i TV-rummet. Jag är helt ok med det, det gör inget att jag bara ser halva sidan av Homeland, men så är också 97% av kläderna på tvättställningarna mina.

Däremot så är det omöjligt att följa temperatur-riktlinjerna i dagens springkläder. Man kan ju inte tvätta ett totalt genomsvettigt linne, som genomlidit 35 km, i endast 30 grader? Ett par bruna strumpor som lufsat runt i ett kladdigt Lidingölopp i 30 grader? Nu säger säkert någon att det kan man visst, men inte jag. Jag kör alla springkläderna i 40 grader och hänger sen upp dem snyggt och prydligt. I TV-rummet. Nog om detta.

Trix och fix.

Nä hörrni. Förkylningen gick inte på det där med nagellack och chili. Så det blir ingen träning idag heller. Jag hoppas att det inte blir en långdragen historia för halsen är inte så farlig, det är mer en tung förkyld känsla i skallen. Så det blev att ta på förkylningsglasögon. Glasögon har jag nästan bara när jag är krasslig och sjuk för jag gillar inte att springa med dem.

Kolla vad jag har i handden: en liten brosch jag fick på en Yoko Ono-utställning för ganska länge sen. Jag hade glömt bort den men så dök den upp igår.

Jag gillar den. Att det bara står ”yes” på den, inget käckt utropstecken. Lagom positiv helt enkelt.

Den får sitta på väskan som en tyst, och lagom positiv, protest mot förkylningen. Och så har jag väskan full med ingfära. Jag trixar med andra ord vidare.

Välkommen till mitt kök!

Det finns inte många maträtter som alla i vår familj gillar. Men det finns i alla fall en. Och den bestämde jag mig för att laga idag. Dessutom så är det massa vitlök i den som jag tänker ska råda bot på min lilla förkylningskänsla. Pasta pesto!

Åh ni ser vilken njutning! Jag har gjort mig till bara för er skull och lagt allt i små skålar. Så ser det inte ut egentligen när jag lagar det här. Jag gör hur som helst efter ett recept i Rosendals Trädgårdscafé-kokboken. Såhär lyder det, och då jag är en ängslig själ i köket följer jag det till punkt och pricka:

6 dl färska basilikablad
4 vitlöksklyftor (i för sig, här har jag faktiskt vågat mig på att öka upp antalet vitlökar till 5)
Lite grovt salt
1/2-1 dl pinjenötter
1-1 1/2 dl god olivolja
1-1 1/2 dl färsk riven parmesan

Ja, sen joxar man ihop allt utom parmesanen i en mixer. När man mixat färdigt så blandar man i parmesanen. Och har man en blogg så lägger man peston i en skål och fotar av den:

Och sen äter hela familjen och är lyckliga i alla sina dar.

Chili och ingefära.

Det är lite förkylt här hemma. Själv har jag förundrats över hur länge sen det var jag själv kände minsta lilla förkylningssympton. Senaste gången måste varit där i somras på Gotland och det är ju ett tag sen (måste vara pga min juicefestival). Jag är fortfarande så tacksam över att jag höll mig frisk till Berlin så jag gissar att det var min tur nu. Kände av det redan igår kväll och när jag vaknade imorse så var jag sådär lite kraxig. Kände mig inte sjuk men valde ändå att ställa in dagens löpning. Inga chansningar när halsen är inblandad och det passade nog rätt bra för kroppen att få en vilodag. Istället gjorde jag vitt te med chili och ingefära (ja, allt ska ner) och apelsinjuice med ytterligare ett kilo ingefära. Och sen ska naglarna målas färgglada.

Med dessa trix hoppas jag vara på banan imorgon igen.

Ger tröttheten ett ansikte.

Jag var så fruktansvärt trött igår kväll. Trots att jag åt lax och min favoritsallad som syrran lärt mig (quinoa, melon, ruccolasallad, gurka, tomater, cashewnötter, olivolja och balsamvinäger) så blev jag inte piggare. Men gott var det.

När klockan ringde imorse klev jag robotlikt upp och tog på mig löparkläderna. Kände mig lite piggare ändå. Tyvärr syntes det inte.

Sprang in mot stan. Enligt räknaren på Lidingöbron hade redan 55 cyklister passerat idag. Tog vägen via Värtan nu när jag inte är riktigt lika rädd för asfalt längre. Förbi Gärdet och en liten sväng ut mot Djurgården. Vände framme vid Djurgårdsbron och sprang tillbaka mot Valhallavägen. Klockan 07:39 släcktes gatlamporna. Odengatan ner, jag älskar att springa på Odengatan.