Så fort jag kliver upp ur sängen på morgonen så stretchar jag vaden, sätter sen ner foten och känner efter. Och den känns absolut bättre. Jag har även försökt massera vaden som jag faktiskt upptäckt är aningen stel på ett ställe, ja allt det där verkar ju hänga ihop. Men trycker jag på yttersidan av fotens undersida så är jag fortfarande lite öm. Så idag blev det jogg på lunchen igen.

 Passade ju bra med snöflingetröjan då himlen hade bestämt sig för ett snökalas. Undrar vad morgonens kvittrande fåglar tycker om den saken.

 Idag hade jag mina gamla Adios på mig, som faktiskt är mindre slitna än mina nyaste. Den som spar han har. Kändes bra. Jag föredrar verkligen mina vanliga skor, hur mycket jag än gillar mina Icebugs. Känner att jag får bättre löpsteg i dem, även om det pga snön var lite si och så med den saken idag. Samma runda som igår, lyssnar på Pekkas restriktioner.

 Har tänkt på en grej de här dagarna då jag fått trappa ner. Jag tränar ju för att jag mår bra av det, för att jag blir glad av att kuta, för att jag älskar att kuta! (Och så ca tusen anledningar till.) Förutom det så tränar jag för att jag gillar att se om jag kan bli bättre, hur mycket bättre? Och så har man några lopp som mål och en plan för att nå dem. Men när det blir hack i planen, som när en skada dyker upp, då är det väldigt lätt att bli nedslagen. Framförallt för att man inte får göra det man gillar, men också för att man inte vet vad det innebär för planen.

Men imorse påminde jag mig om att hallå, du måste tänka längre. Om vi nu tar Stockholm marathon som exempel så vill jag såklart springa bättre än min tid förra året. Så är det ju. Helst vill jag springa lika bra som i Berlin men det ska gudarna veta att det är tufft. Men jag vill. Någon gång. Men det var inte det jag tänkte på imorse utan det faktum att man aldrig vet vad som händer. Tänk om jag är sjuk den 1 juni, kanske har världens tokförkylning, och inte kan springa? Hur kommer det då kännas om jag pushat kroppen så mycket att jag därefter måste vila i, jag vet inte hur länge, för att bli hel igen? Kanske så länge att det i sin tur får konsekvenser för Berlin i september? Då vore det ju ännu tråkigare. Framförallt för att jag inte får göra det jag älskar i vardagen. Med detta tänkt och sagt så menar jag bara att man (jag) måste se lite längre än nästa grej. I alla fall om jag ska fortsätta springa under lång tid, och det tänkte jag ju. Det är tufft att träna inför marathon. Det är tufft att springa marathon. Det är ännu tuffare att springa marathon snabbt. Man kan inte mjäka, det blir man i alla fall inte snabb av. Jag gillar inte mjäk. Men det är dumt att lägga allt fokus på en enda sak, som att allt handlade om just det loppet. Ni vet, det där med alla ägg i en korg. Det handlar verkligen inte om att det där loppet man vill satsa på, att det inte skulle vara viktigt, för det är det för mig, men det är inte därför jag springer. Vissa håller ju på med såna där grejer som att ”jag ska springa ett marathon en gång i livet”. Det är inte jag. Jag springer först och främst för att jag mår så jäklans bra av det. Så jag måste se till så jag kan fortsätta göra det. Och jag vill springa massa marathons framöver. Jaja, nog om detta. Präktiga tankar som är svåra att göra plats för i huvudet när man vill en massa. Men jag ska försöka att göra lite rum för dem. Med detta i huvudet kändes det lite bättre att jogga fram idag. Snart så!

Förutom detta babbel så har jag tre saker att säga:

 1. Att jag måste byta kedja till den här fina dödskallen jag köpte i Mexiko. Nu hänger den liksom i ett litet skinnsnöre vilket jag har oerhört svårt för. Det känns liksom… Nordman, jag vill hellre att det ska kännas som… i alla fall inte Nordman. Bara så att ni som sett mig i detta skinnsnöre idag liksom är med på noterna. Jag gillar dödskallen så mycket att jag inte kunde låta bli att ta den på mig trots detta.

 2a. Jag vill lyfta fram det här brödet som jag har bakat själv. Eller ok, som jag köpte det på NK i helgen. Kolla alla nötter och russin. Perfekt bröd för marathonlöpare! Särskilt tillsammans med det gröna te som jag rent allmänt bäljar i mig.

 2b. Jag har ju skrivit om det förut. Men det här namnet, Cloud and Mist, det är ju så vackert. Nu får vi bara hoppas det inte framkommer forskning som visar på att grönt te är skadligt. Då är det kört.

 3. Öppnade för Ali som ville gå ut. Han tog ett steg i snön för att sedan hoppa baklänges in igen. Kom igen nu snön, både vi löpare och katter (i alla fall frusna Devon Rex) längtar efter barmark. Eller ok, hårt hårt packad snö går också bra. Tack på förhand.

 Idag var jag duktig och stoppade i mig lite frukt på förmiddagen. Såklart jag kommer ihåg att göra det just idag då jag inte ens ska springa långt. Men ändå, det var ju bra hur som helst och rent allmänt något jag ska bli bättre på, ja det här med små mellanmål. Planen idag var spring på lunchen, eller nä, inte spring. Jogg. Det är det jag får göra just nu men så länge jag får göra det så är jag ändå rätt glad. Känns lyxigt att fånga lite dagsljus när man kan. Ner till omklädningsrummet och byta om från min silvriga framtidskofta…

 … till det här:

 Sen iväg ner mot Karlberg. Inga konstigheter. Stod emot impulsen att kuta fort och joggade snällt längs vattnet. Vände och sen tillbaka i januarisolen.

 Så skönt. Och fint. Foten? Den är lite bättre än för ett par dagar sen men ändå inte bra. Återstår ett par dagars jogg och sen får vi se hur det står till med den. Hej!