-18°C och 21 km.

18°C tidigt i morse. Bara att dra på sig långkalsongerna under tightsen och på med rånarluvan.

Sen in mot stan. Den här veckan kommer det mest bli distans men sen hoppas jag kunna snäppa upp det hela med lite mer fart. Hoppas foten håller för det. I alla fall så sprang jag över Lidingöbron (10 cyklister hade passerat in mot stan) och sen ut mot Djurgården. Efter någon halvtimme började himlen bli sådär perfekt. Lite suddig bild men ni ser ju vad jag menar.

När jag kutar runt såhär i mörkret känns det ibland som att jag tillhörde ett annat slags folk, ett nattsläkte, som är vakna och ränner runt medan alla andra sover.

Kallt var det och det syns ju, men jag frös inte det minsta. När jag springer är jag alltid så ordentligt klädd och dessutom så rör man sig ju. Plus hade jag Olles jättevantar på mig. Det är värre när knatar ut på lunchen för att äta, utan långkalsonger och allt. I alla fall så såg jag Djurgården vakna. Vände på mitt vanliga ställe och sen Valhallavägen fram. Såg en liten gullig mops med världens minsta mockasiner på tassarna.

Blev prick 21 km. I ett helt ok morgondistanstempo. Sen stretch och jag väljer att visualisera det med den spänniga bilden nedan. Observera att min mage inte ser ut såhär från alla vinklar och ljus. Medan jag låg där och drog fortsatte jag lyssna på spellistan som Olle snickrat ihop till mig. Mycket bra!

Därefter varm dusch och massa frukost medan jag spejade ut på den här fantastiska utsikten.

Ojoj, sicken dag!

Väl mött igen, chin-upsstång!

Det har varit en paus på några dagar från chin-upsstången. Det blir lätt så när jag kan springa mer och sen var det ju förkylningen. När jag mår dåligt, är snorig och mosig i huvudet, är just chins bland det värsta jag kan tänka mig. Men nu ikväll var det i alla fall dags igen. Alltid lite ångest precis innan när man inte kört på några dagar. Chins tenderar att vara en färskvara. Men såhär gick det i alla fall:

70 stycken blev det helt enkelt. Det här med chinsen är även lite bra för huvudräkningen, haha. Efter detta gjorde jag även raka och sneda sit-ups och ball bridge. Det var mer som någon slags uppvärmning för magen efter förkylningen. Ajöss kära bloggläsare!

Tillbaka på fältet.

Sådär. Då var förkylningen borta och springskorna tillbaka. Lite lurigt det där med förkylningar, att veta när det är ok att börja kuta igen. Fast jag har lärt mig att så länge man undrar om det är ok, så är det oftast inte ok. Man känner ju liksom när man mår bra, och med tanke på vilka konsekvenser det kan få om man tränar sjuk så ska man vara försiktig. Och egentligen har ju inte en dag hit eller dit någon betydelse.

I alla fall, skönt att må bättre. Jag tog en banan på förmiddagen.

Och på lunchen var det dags för spring. På med varma kläder och upp med halsduken över munnen.

Sen iväg! När jag varit risig så brukar jag köra ett lugnt förstapass. Ner till Karlberg genom den gråvita stan. Höll ett konstant 5:00-tempo. Benen kändes aningen tunga och klumpiga och min vänsterfot lite trött. Märkligt, jag kan tycka att den just blir lite trött och stel när jag inte tränat på ett par dagar – det är farligt att vila, haha. Men i övrigt kändes det bra i kroppen. Totalt 10 km i 5:00-tempo. Stretchen och duschen gick i desto snabbare fart. Pang! Så satt man framför sin dator igen med lite lunch. Ajöss.

Paus i springfabriken.

Här ligger min packade ryggsäck. Redo för en massa härliga kilometer i det kalla fina vintervädret. Men nehej. Den fick inte följa med idag för jag är fortfarande förkyld. Segt men fasiken, man ska inte gnälla över lite snor. Det är sånt jag tänkt på när jag varit skadad, att hur kan man hålla på att gnälla över snor i näsan? Ok om det drar ut på tiden men annars, det går över. Och är det inte ett viktigt lopp i antågande så behöver man ju inte hetsa upp sig. Med skador är det värre, då vet man ju inte hur lång tid av rehab och lätt jogg man har framför sig. I morse var det bara att starta upp juicefestivalen igen.

Och ta på sig varma kläder.

Den här mössan köpte jag när jag var på fotografering i Indien. Jag köpte även en fårskinnspäls. Det var kanske den finaste jackan jag någonsin sett, sån enorm rockbohemkänsla på den. Såg framför mig hur jag plötsligt inte bara var art director längre utan någon slags rockstjärna från 60-talet. Problemet var bara att första dagen jag hade den när jag kommit hem så lossnade plötsligt båda ärmarna när jag var ute på lunch. Ok… plötsligt var det en väst. Ärmarna hade liksom bara limmats ihop, och ja, trillat av. Lite synd men ok då, en väst är också fint. Minns att jag började nysa lite på dagen och trodde jag höll på att bli förkyld. När jag sen kom hem på kvällen så fick jag den galnaste klådan och nysattacken jag någonsin haft. Gissar att jackan var helt impregnerad av kemikalier. Stoppade in den i frysen några dygn men vågade därefter aldrig ha den igen. Lite synd, snygg var den. Mössan är i alla fall hel ännu. I övrigt så kommer jag idag för att mota förkylningen: 1) Äta massa frukt. 2) Dricka massa grönt te. 3) Måla naglarna med knallblå färg.

Det brukar funka. Möblerar också om i mitt löpschema och ber till gudarna/whatever/whoever att jag är frisk imorgon för annars… just det, man fick inte gnälla ja.

Vilar och snyter mig.

Idag har jag vilodag från löpningen. Det passar väldigt bra för jag är rätt snorig och förkyld. Inget ont i halsen så jag hoppas jag är i form imorgon. För övrigt åt jag den här goda frukosten i morse. Den där juicen med apelsin, äpple, mynta och ingefära var bra. Tyvärr hade de inte min kokosyoghurt inne, jag som har en total kokos-hangup för tillfället. När jag tog bilden och höll på att arrangera lite för konstens skull, så kom jag att tänka på filmerna för Försvarsmakten som några duktiga människor på min byrå gjort. Den här speciellt just idag men också den här som är min favorit i serien.

I övrigt så kör jag lite intellektuell look idag. I vanliga fall har jag linser men då inte en enda kilometer ska avverkas under dagen och jag dessutom är förkyld så blev det brillor istället. Mitt intellektuella jag ser ut såhär:

Ni ser minen va? Lite smart sådär. Fast nedtill orkade jag inte hålla den intellektuella fanan utan avslutade istället på det här viset:

Nu måste jag snyta mig lite. Vi hörs!

36 km tankesortering genom stan.

Jag gillar söndagsmorgnar. Särskilt såna här fina. Vi gjorde en brasa.

Framförallt är söndagsmorgnar lite lyxiga för då tar jag det lugnt på morgonen, äter frukost och läser tidningen innan jag springer.

Ungefär detta äter jag varje söndag, ja ni har ju sett bilden förr om man säger så. Plus två mackor. Olle var så snäll och satt och gjorde en ny spellista till mitt långpass.

Själv plockade jag undan all frukost, tömde diskmaskinen, fyllde diskmaskinen, plockade upp rent allmänt och klädde på alla barn. När jag ska dra iväg på långpass i flera timmar så försöker jag fixa en massa innan så jag ligger på plus på hemmafronten, hehe.

Sen var det dags att klä på sig själv. Galet att det var 15 grader varmare imorse jämfört med igår. Gjorde det hela lite enklare.

Och sen, sen var det dags att springa iväg!

In mot stan. När det är såhär snöigt så tycker jag det är enklare att köra långpassen i stan, gångvägarna här ute räcker inte riktigt till. Dessutom är det kul att se lite folk, särskilt efter de två långpassen på en öde, rak väg i Tulum. Lite spänd på det hela eftersom förra veckans långpass blev inställt pga foten och jag som mest har sprungit 15 km på raken här i veckan. Ok såhär blev det: Lidingöbron, Värtan, Djurgården. Hade först tänkt mig en lång Djurgårdsrunda men ändrade mig och bestämde mig istället för en Söderrunda. Därmed sprang jag över till andra sidan vid Lilla Djurgårdsbron. Här stannade plötsligt musiken. Vad nu? Fipplade en stund med telefonen i farten för att få igång den specialkomponerade musiken, men nej. Jag vägrade stanna och efter en stunds pyssel började fingrarna bli riktigt kalla så det fick bli ljudlöst resten av passet. Vad gäller musik så är det egentligen det tysta jag föredrar, men jag gillar lite variation – och just idag med Olle som tänkt till var det ju synd. Fast ändå bra med hörlurarna mot kylan! Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, Stadsgården förbi Fotografiska och båtarna. Saltsjö Kvarn på andra sidan och sen Norra Hammarbyhamnen – här var det så otroligt soligt och fint, hårt och bra underlag. Många löpare. Sprang förbi mina föräldrars kontor vid Skanstullsbron, koloniområdet och sen längs Hornstulls Strand. Här var det dock på tok för mycket promenerande för min smak. Ska erkänna att jag idag dessutom var allmänt irriterad på alla fotisar. Det vanliga; ja, bra idé, vi går fyra på bredden eller gå och filosofera mitt i gångvägen för att plötsligt kliva till höger eller vänster eller stå och prata med någon man stött på mitt i vägen, ja perfekt, vi står såklart mitt i vägen… Jaja, bara att parera och kuta på. Fortsatte längs Bergsunds Strand (alltid lika fint), Söder Mälarstrand (som låg i skugga och rätt dåligt moddigt underlag) och sen äntligen soliga Slussen och återigen Skeppsbron och sen samma väg tillbaka via Strandvägen och Värtan.

Mot slutet av rutten så tänkte jag lite på mina långpass. Många pratar om det som terapi och ja, lite så är det nog även för mig. Men jag skulle nog snarare säga att det för mig handlar om att sortera en massa tankar och känslor. Det är som att jag tänker fortare när jag springer, och så sorterandet; släng iväg det där, det där ska vi prata om osv – och så blandas det hela med tankar på underlag, backar, snittider och träning. Men det blir ändå lite som ett förvaringssystem för själen. Det blev totalt 36 km, snittfart 4:56 min/km. Och en, som det verkar, glad fot! Trots att det blev 36 km istället för de från början 30 planerade.

Skyndade in och gjorde smoothie.

Som jag drack med sugrör medan jag stretchade. Sen dusch och lunch och sen… semla!

Och till semlan lyssnade jag äntligen på Olles spellista. Den passade för övrigt väldigt bra även till semlor men nästa löppass, då!

Söder-Lidingö-linjen.

Ok vi åkte in till stan hela gänget och åt lunch på Urban Deli. Till och med hunden hängde med. Det dracks smoothies och jag åt det här:

Där satt vi och pratade, mumsade och glodde på folk. Sen promenixade vi runt i kvarteren en stund och fyndade två tröjor på Mini Rodinis rea. Finaste påsarna.

Sen var det dags att åka hemåt. För att hinna med två löppass idag var min plan att springa tillbaka till Lidingö. Bra drag när man inte vill att löpningen ska ta för mycket av familjetiden. Jag hade redan varit inne på Urban Delis toalett och tagit på mig löpartightsen. Resten drog jag på mig i bilen. Jag hade även varit smart hemma och preppat med sportlinne och ylletröja under mina vanliga kläder.

-13°C vid det här laget så det blev rånarluva igen. Svart denna gång.

Blev avsläppt på Götgatan. Gick en bit bland alla lördagsshoppare och kände mig aningen märklig i min rånarstyle. Piip, började springa vid Slussen.

Hur vackert Stockholm var idag har väl inte undgått någon. Höll som vanligt, när det är fint väder, tummarna för att det var riktigt många turister i stan. Jag har en inneboende turistvärd i mig.

Spring, spring. Strandvägen, en liten sväng ut på Djurgården, sen mot Lidingö. Värtan!

Märkligt, jag började springa bara en timme efter maten och ändå inget håll. Förr var jag tvungen att vänta exakt tre timmar efter mat. Mätaren på bron visade att 95 cyklister hade passerat mot Lidingö idag. 63 stycken hade cyklat åt motsatta hållet. Tog en liten omväg via Kyrkviken och i närheten av vårt hus såg jag de här rackarna som badade i snön.

Sprang ihop 13 km i 4:41 min/km. Just det, hade lånat Olles jättevantar idag då jag ju till och med frös imorse med dubbla ylle- och fårskinnsvantar. I de här frös jag däremot inte ett skvatt men kände mig mer som boxare än löpare.

Just jäklar, cyklarna! De skulle vi ju ta in.

Eller, är det någon idé nu? Det är ju snart vår.

Varm dusch och avbyte med Olle som skulle träna. Dock hade vi helt glömt bort ett barnkalas hos goda vänner. Buhu för oss. Men hörrni, nu ska jag göra magstyrka och jobba lite på min nya dator som Febe gjort åt mig.

Det var det.

I Shackletons fotspår.

Vaknade och smög ner för att kika på termometern. Oj.

Smög tillbaka upp till Olle. Han tyckte absolut inte jag skulle springa ute när det var så kallt. Velade någon minut, jag kan ju springa på bandet på Friskis. Men nej. Var så inställd på att få kuta i skogen. Ut skulle jag men jag fick klä på mig ordentligt.

Körde innervantar av ylle och sen mina vanliga fårskinnsvantar utanpå. Rånarluva, extra halsduk och extra tjockt pannband. Tjong! Iväg.

Ner till Lidingöloppsspåret och 10-kilometersslingan. Länge sen jag sprang här, visste inte hur spåret skulle vara riktigt. Men det funkade fint, verkar vara några friskusar som håller spåret i skick. Tanken var inte alls ett snabbt pass, och det var tur för sån fart hade inte funkat att hålla i den smala upptrampade remsan. Planen var naturliga intervaller. Märkligt när det är så mycket snö. Jag kan verkligen denna slinga utan och innan men när allt är vitt och det är ligger nedfallna träd här och där är det lätt att tappa känslan för var man befinner sig. Men hallå, denna morgon! Finns nog nästan inget vackrare än en tyst, vit skog. Men kallt var det. Tycker dock det inte är några problem med andningen så länge man har något att gömma munnen i. Nästan värre med all snö och is som bildas i ögonfransarna så man knappt ser något, vilket fick mig att tänka på polarforskaren Ernest Shackleton.

En bit efter Aborrbacken så var det såhär tjusigt med solen som kikade fram genom skogen.

När jag kom fram till Grönsta så blev jag sugen på att se havet och styrde kosan mot Askrikehamnen.

Här stannade jag klockan som visade 12 km.

Lördag Så mycket hav såg man såklart inte. Men tänk, om några månader då badar här vi från bryggan igen. Sånt som inte går att förstå när man står här nu.

Sen var mina händer helt stelfrusna. Jag har rätt mycket problem med mina fingrar som jag förfrusit sen tidigare. Borde väl inte hållit på med kameran men vad göra när morgonen är såhär fin? Jogg hem. Olle fick hjälpa mig av med dojorna eftersom händerna vägrade hjälpt till. Spolade varmt vatten på dem och sen gröt med blåbär och nötkaffe.

Adieu.

Finfredag och dagisspurt!

Detta är en halstrad gös som jag slukade till lunch. Det som inte syns på bilden är potatisen och den goda dillhollandaisesåsen som jag fick till. Mycket bra fredagskänsla på den lunchen! Senare på dagen var det dags att byta om för att springa och hämta barnen på dagis.

Klädde mig varmt och efter jag tog den här bilden skulle jag precis ge mig av. Var redan aningen sen men precis då kom det in en dam som undrade vad det var för klapprande ljud inne på toaletten. Det är jag och mina dobbar, sa jag. Och oj, så hon började prata sen. På ett mycket trevligt vis. Hon undrade typ exakt allt om min löpning. Hur ofta, hur länge, vilka kläder och skor, om det är läskigt att springa på kvällen, hur jag tränar inför marathon etc etc. Försökte svara trevligt för jag gillar sån där brutal nyfikenhet, när den dyker upp sådär i vardagen när man minst anar. Men lite stressad var jag. Till slut kände hon sig nöjd med informationen och jag kunde jag kuta iväg. Första halvan gick lite snabbare än jag tänkt mig, men det är så det blir när man är sent ute till dagis.

Den där fina fredagskänslan från lunchen ökade på ännu lite mer när jag såg himlen vid Lidingöbron. Saktade ner tempot lite, måste tänka på foten.

Sladdade in i sista sekund vid dagis. 10 km, 4:41 min/km. Nu ni, nu blir det middag hos syrran. Med andra ord så har jag inga som helst anmärkningar på denna januarifredag. Hej!

Köldlöpning!

Brrrrr. -15°C imorse. Blev ulltröja, rånarluva, dubbla vantar och sen iväg. Med mina nya Boston på fötterna. Ok, tre saker som jag såg när jag sprang:

1. Mätaren på Lidingöbron informerade om att 10 cyklister hade passerat in mot stan.

2. Ett gäng i dagisvästar körde Military Training i Lill-Jansskogen. Såg tufft ut där i mörkret, trots dagisvästarna.

3. En klocka på Odengatan går och en halv timme för fort.

Med min lilla extrasväng i Lill-Jansskogen så blev det exakt 15 km. Mitt hår hade frusit till spaghetti längs vägen. Sen lyxade jag till det med en kaffe med kakao på.

Hade gott om tid idag så jag hann med lite sit-ups i omklädningsrummet.

Tänk att jag ligger sådär bara i linne rätt på golvet. Det hade jag aldrig gjort förr i tiden, då var jag väldigt bacillrädd. Men efter tre barn så släpper man det där. Ja nästan i alla fall. Gamla filtar på tåg har jag fortfarande svårt för.