Upp och sen ner och sen upp igen!

Fågelkvitter när jag vaknade. Men grå himmel som vanligt. Smög upp för att inte väcka de andra, klädde på mig och sprang iväg. Över Lidingöbron in mot stan. 7,5 km distans i den tysta morgonen. Sen ner till haket i t-banan.

Bytte om till innekläder. Och sen sprang jag vidare, fast på band.

Idag blev det:

4 km i 4:00-fart

1 km 3:50-fart

1 minuts vila (lite vatten och sportgel)

3 km i 3:50-fart

1,5 km i 3:45-fart

0,5 km i 3:32-fart

Pang! Sen fick jag pusta ut lite.

Sen av med svettiga kläder och på med sköna torra så man inte blir förkyld (ja, ni hör ju att jag är en mamma). Ut i luften som var väldigt fuktig men åh så god att andas. Sprang i för sig tillbaka längs Lidingövägen och just där kanske man inte hittar den allra bästa luften, men ändå.

Nedjoggen blev 6,5 km. Nu äntligen efterlängtad frukost! Totalt 24 km.

Hetsfredag och backlöpning!

Började inte fredagen med löpning utan med min favorityoghurt.

Alltså, när ska den här kokosfixering lägga sig? Den har inte på något vis planat ut än så länge i alla fall. Efter den där yoghurten så rullade sen fredagen på i en enorm hastighet. Jesuskristus, vilket tempo. In och ut ur möten non stop, tur man har bra kondition! Men så föll till sist mörkret och klockan visade att det var dags för helg. Jag bytte om och började springa genom stan.

Så skönt att mycket modd var borta, på sina ställen gick det att hålla riktigt bra tempo. Hade inte riktigt bestämt någon plan för dagens löpning men när jag passerade Lill-Jansskogen så beslutade jag mig för backintervaller. Liksom lika bra att fortsätta med dagens hets.

När jag började springa uppför backen så bara tappade jag det mitt i. Det var som att jag hade rusat på hela dagen och inte hunnit konferera med kroppen om mina planer. Så jag bröt mitt i, vände om och joggade tillbaka ner, pratade lite (obs! ej så det hördes!) med mig själv och sen började jag om. Nu var kroppen och skallen med på noterna. Så där sprang jag sen upp och ner i backen som en fredagstok. Och det var så jäklans skönt för det var så mycket tankar i skallen efter den speedade dagen, tankar som jag äntligen fick lite perspektiv på och kunde börja sortera upp i hjärnlådorna. Och det var fint för bredvid backen, i en liten slinga upp i skogen, hade någon satt ut ljus.

Och sen. Sen sprang jag hem till familjen som jag längtade galet mycket efter. Barn, det bästa pillret för att släppa jobbet och känna helg! Totalt 14 km. Ajöss.

Lubbar hem genom roshavet.

När jag jobbat klart bytte jag om till springkläder. Sen smög jag in i ett tomt mötesrum och förbarmade mig över några överblivna geléhjärtan.

Och sen sprang jag genom stan mot Lidingö. Vet inte hur många människor jag såg, framförallt män, med inslagna blommor under armen. Jag vet inte, jag är inte så mycket för det här med Alla Hjärtans Dag och jag undrar… vem är det egentligen? Är det någon som tycker att en ros just idag är så kul? Tadaa, här kommer jag hem och överraskar dig med… gissa vad, en ros! Är det inte så att folk mer blir arga över att de inte får en ros än att de blir glada av att få en?Yeah yeah, sånt jag tänkte på när jag sprang. Kände mig annars rätt matt i skallen men benen tyckte det var skönt att springa. Totalt 10 km.

Tidigt och torsdagstufft.

Vaknade till en torsdagsmorgon. På med kläder och iväg. Passerade Lidingöbron när klockan visade prick 06:00 och exakt 6 cyklister hade passerat. Såna små prylar som jag gillar när det händer, när siffrorna liksom stämmer. 7,5 km distans i ett tempo som ett par morgontrötta ben mäktade med på dagens underlag. Sen ner i underjorden till löpbandet…

… och byta om till shorts och andra dojor. Det är i alla fall något bra med att kuta på band, att man får springa i shorts.

Med mig idag hade jag en ny fin blå vattenflaska.

Och energigel i och med att jag inte ätit någon frukost innan.

Och sen kutade jag följande:

10 km i 4:00-fart

2 minuter vila (jag var tvungen att gå på toaletten, jorå, samt dricka lite av gelen)

1 km 3:55-fart

2 km 3:52-fart

1,5 km 3:45-fart

0,5 km 3:32-fart

Det var det hela. Ibland undrar jag vad som är värst med att kuta snabbt på band, det mentala eller det fysiska. Just idag skulle jag säga det fysiska, sista 1,5 kilometrarna var rätt tuffa. Huvudet däremot, det var med på noterna. Det höll inte på att ifrågasätta utan fann sig i att stirra rakt in i en vägg utan någon som helst underhållning. Men sista 0,5 km, då kände jag att nä, nu jäklar speedar vi upp det här så vi blir klara med skiten.

Och ja, sen pustade jag ut lite, bytte om och joggade sista 3 kilometrarna till jobbet. Totalt 25,5 km. Sen blev det följande grejer i tur och ordning: 1) en stor kaffe 2) dusch 3) brakfrukost

4) och jobb!

Moddar fram genom stan.

Jorå, det blev en fin födelsedagsmorgon för Olle med pannkaksberget och presenter. Löpningen fick därmed vänta till efter jobbet. Ja, precis när vädret var som allra bäst: 0-gradigt och slaskigt, lätt snöfall ovanpå det. Men det är som det är i Sverige i februari, och inget jag egentligen reflekterar så mycket över förrän folk frågar mig: Ska du springa i det här vädret? Jag ser mig lite som en buss som avgår trots väderleken. Men visst, när man väl börjar kuta så är det svårt att bortse från det usla underlaget, särskilt om man vill hålla en värdig fart – vilket känns snudd på omöjligt utomhus just nu. Hade planerat en längre rutt så sprang ner mot Karlberg, sen Kungsholms Strand, Norr Mälarstrand, Västerbron (så fint på kvällen!), Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen, Värtan, Lidingöbron och sen hemma.

Totalt 21,5 km i 5:08-tempo. På vissa ställen var det barmark och kom jag ner i bra distansfart men på andra ställen var det å andra sidan djup modd som drog ner farten. Slut på den onsdagen!

Snö och pannkakor!

Sprang hem i det täta snöfallet. Om det var moddigt i morse så var det ingenting i jämförelse med nu. Fort gick det inte. Lite känning i en höft under dagen men den skiten joggade jag bort. Det är ofta så för mig, småkrämpor tenderar att släppa när jag springer i lugn fart. När jag passerade stadion och vände huvudet mot ingången trodde jag först det var något på gång där inne. Det var det inte, men strålkastarna skapade ett slags gudomligt ljus med snön som yrde.

Jag sprang vidare mot Lidingö. Det var väldigt snöigt alltså.

Totalt 10 km. När jag kom hem var det full rulle för imorgon fyller Olle år. Jag var tvungen att steka tusentals pannkakor till frukosten.

Jag har dock ett bra knep nu när vi blivit så många i familjen som älskar pannkakor. Der är att jobba med dubbla stekpannor. Mycket effektivt.

Så imorgon bitti blir det ingen löpning. Då måste jag vara en omtänksam fru som sjunger, gör kaffe och lägger fina presenter på täcket. Får bli kvällslöpning istället.

Nä, hörrni, om man skulle ta sig en vitamindrink. Jag kör på ett sånt här glas om dagen två veckor framåt då det visat sig att det inte skadar om jag får i mig lite mer järn.

Slurp. Vi hörs.

Tisdagstempo.

Upp med tuppen! Eller ok, väckarklockan. Eller ok, iPaden. Gav mig av 06:00 och sprang in mot stan. 7,5 km distans och sen ner till löpbandet.

Av med kläderna och på med andra dojor.

Uppvärmd och redo att kliva upp på bandet.

Sen blev det 5 km i 4:00-fart, i minuts vila och därefter 5 km i 3:52-fart. Pust. Hade egentligen tänkt köra lite längre men klockan började bli mycket och det kändes i kroppen som att det räckte. På med ytterspringkläderna igen och ut i luften.

ytterligare 3 km distans fram till jobbet. När jag springer sådär genom stan och ser alla människor komma ut från sina portar,på väg mot jobb och skolor, då kan det ibland kännas som att jag har haft ett helt liv medan de sov. Totalt 20,5 km.

Kvällschins och magjobb!

Blev sugen på chin-ups. Rev av följande serie här på kvällskvisten:

Parallellt med så blev det magstyrka. Ja, det var ungefär det som hände. Nu återstår bara en fråga: Hur kan jag fortfarande vara hungrig när jag precis åt middag? Tur man har en semla i kylskåpet.

10 moddkilometer.

Åh sån god macka jag åt i bilen i morse. Leverpastej. Ibland går det långa perioder då jag glömmer bort leverpastejen, desto gladare blir jag när jag kommer på att den finns. På jobbet åt jag lite till.

Vet inte hur det är med er, men jag blir alltid så galet hungrig dagen efter mina långpass. Äter typ non stop på måndagar. På lunchen var det i alla fall dags för 10 km. Alltid lugna kilometer dagen efter långpassen. Jag bytte om från svart…

… till svart. Lite färg blev det dock.

Sen gav jag mig ut med mina Adios i snömodden.

Ner till Karlberg. Benen kändes faktiskt rätt pigga ändå. Förra måndagen var de lite slitna efter helgens bravader. Sprang längs vattnet med kvittrande fåglar i öronen.

Modden gjorde dock att det nästan kändes mer som ett styrketräningspass, i alla fall för fötterna.

Vände framme vid Stadshuset där det luktade mat, och jag blev ännu hungrigare! Samma väg tillbaka.

Solen kämpade på med att försöka tränga bort den grå himlen. Gick sådär.

Totalt 10 km i 5:08-tempo. Dusch! Lunch vid datorn! Slut på spring för idag.

Återhämtningsjogg med en tomte och en storasyster.

”Jag ska springa ett marathon!” skrek Uma när vi sprang iväg hemifrån. Väldigt ambitiös målsättning med tanke på att det var hennes första löptur någonsin. Nu blev det ju inte riktigt så långt, men däremot 620 meter. Det är inte illa för en fyraåring. Hon var så oerhört stolt när vi kom tillbaka. Och som hon har tjatat på mig om att springa. Bäst tycker jag ändå hennes löparoutfit var:

Tomtedräkt, tomteluva och gamla gympaskor. Det behöver inte vara svårare än så. Jag försökte matcha upp henne med mina röda Inov8 X-Talon men jag var inte alls lika fin.

Vi pratade lite om marathon medan vi sprang runt parken och hon blev ju lite besviken över att hon måste bli 18 år innan hon får springa ett. Jag kanske tvingas hitta något lopp i världen med lägre åldersgräns… eller kan man kanske få dispens som tomte? När vi kom tillbaka var det dags för hennes storasyster att kuta. Brorsan däremot hade känt sig lite hängig så han fick mot sin vilja stanna kvar i soffan. Tänk ändå att jag kan göra det jag gillar bäst, med dem jag gillar mest! Vi gav oss av i kvällen.