Värtan vs Île Marguerite

Imorse när jag sprang till jobbet tog jag för omväxlings skull vägen via Värtan och Lidingövägen. Jag såg framför mig att det skulle vara oerhört mäktigt att springa längs de slitna oljecisternerna och förbi de gamla hamnmagasinen nu på vintern. Inget kunde vara mer fel. Det hela utvecklade sig istället till en fruktansvärd tur genom slask och moln av avgas från långtradarna som nyss anlänt med färjan från Talinn. Denna bedrövliga löptur fick mig att tänka på ett betydligt trevligare träningspass för några månader sen.

Jag var på filminspelning i Budapest och  frågade en kille i produktionsteamet om han kände till något bra ställe att springa på i närheten av hotellet. Han lyssnade med nollställd blick och bad att få återkomma. Morgonen därpå ringde en man och meddelade att min bil vad framkörd. Efter att först ha trott det var ett misstag lyckades jag förstå att det hade med min löpning att göra. När jag kom ner fann jag en enorm BMW och en ännu större man med öronsnäcka som visade mig in i baksätet. Sen bar det av genom ett nyvaket Budapest tills vi stannade på en ö mitt i Donau där jag släpptes av. Île Marguerite heter ön. Rakt nedanför sträckte en löparbana av gummi ut sig och min chaufför berättade ett den var 5 km lång och gick runt hela ön. Vi ses om en timme, sa han och satte sig i bilen. Jag sprang en mil på gummit, stretchade, satte mig i bilen och kom tillbaka till hotellet lagom till frukost.
Men så här var det alltså inte i morse. Inte alls faktiskt.


ett med gatan

Sprang hem från jobbet idag, 9,7 km. En grej man inser när man springer genom stan är att man plötsligt blir väldigt uppmärksam på gatan man springer på. En gata man tidigare sett som en vanlig raksträcka när man åker bil eller buss  blir nu till 220 meter svag lutning uppåt, 50 meter raksträcka och 70 meter nedåtlut med avbrott av två sega rödljus. Man blir liksom ett med gatan. Det är ju faktiskt rätt fint när man tänker på det.

stången gör comeback

När jag bodde hemma för en herrans massa år sen hade jag en sån där stång i mitt rum. Jag minns att jag kunde göra 12 st chinups då. Kom att tänka på  den häromveckan och det visade sig att min pappa hade sparat den i källaren. Han kom farandes med verktygslådan och satte upp den till mig. Fem kunde jag göra nu. Otroligt retsamt. Jag har bestämt mig för att kunna 12 stycken till sommaren (när sommaren börjar är en senare fråga).

Jag gör så många jag orkar x 3, varannan dag. Viktigt när man gör detta är att ha någon snäll människa som kan hjälpa en upp lite lite i slutet när man precis tror man ska dö.

som en vacker junidag. nästan.

Idag var det dags för helgens långpass. Termometern visade -15 och peppet var inte enormt när jag kikade ut genom förnstret. Tänkte att jag får låtsas att det är juni och att den isande vinden i själva verket är en mild sommarbris.

Det gick sådär med sommarbrisen. Det enda som kändes som sommar var den djupa snön i Lidingöloppsspåret som påminde om sand. Men 27 km blev det!

Sen åt jag min favoritlunch: pasta och krossade tomater.

start

Det här är det första inlägget jag gör på min splitternya löparblogg. Varför har det skapats ännu en löparblogg kan man undra? Jo, för att jag märkt att jag ofta får hålla igen när jag pratar med folk om min löpning. Och jag tycker själv det  är rätt  irriterande när folk lägger upp hur långt de sprungit på sin fb-sida. Frågan är bara när  jag ska få prata om det? Dessutom så är jag en loner som gillar att träna just själv så jag kan inte snacka med någon ute i spåret heller – och min mans öron håller på att trilla av. Så: här kommer jag pladdra på hur mycket som helst, om träning, lopp och allt som följer med på köpet. Jag kommer vältra mig i mig själv och mina löpartankar på alla sätt och vis. Jag förstår verkligen om inte alla vill lyssna. Det är därför det är så bra att jag har den här bloggen för ni som inte gillar det behöver inte läsa mer. Men gillar ni det så är det ju fantastiskt.