Dags att springa hem från jobbet. Sätter på låten 100° med Shout out louds och hoppas på att bli varm.

 

Efter att alla barn somnat så gav jag mig ut. Hade precis satt på mig vantarna och skulle sätta fart ner mot spåret. Då ser jag tre rådjur en bit ner på vår gata. De står helt stilla och tittar mot mig. Jag hinner ta ett dåligt kort och sedan kutar de iväg, och jag med.

Värmde upp med några kilometer och sen långa intervaller med ståvila emellan. Övningen fick mig att tänka på ”Idioten” som vi ofta gjorde när jag spelade basket för länge sen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Insåg också när jag stretchade att jag är precis lika ovig nu som på Idiot-tiden. Kommer aldrig någonsin kunna sitta sådär bekvämt i skräddarställning med benen helt nere i golvet och prata obekymrat. Jag skulle ge mycket för att kunna det.

Sprang hem från jobbet idag, 9,7 km. En grej man inser när man springer genom stan är att man plötsligt blir väldigt uppmärksam på gatan man springer på. En gata man tidigare sett som en vanlig raksträcka när man åker bil eller buss  blir nu till 220 meter svag lutning uppåt, 50 meter raksträcka och 70 meter nedåtlut med avbrott av två sega rödljus. Man blir liksom ett med gatan. Det är ju faktiskt rätt fint när man tänker på det.

Idag var det dags för helgens långpass. Termometern visade -15 och peppet var inte enormt när jag kikade ut genom förnstret. Tänkte att jag får låtsas att det är juni och att den isande vinden i själva verket är en mild sommarbris.

Det gick sådär med sommarbrisen. Det enda som kändes som sommar var den djupa snön i Lidingöloppsspåret som påminde om sand. Men 27 km blev det!

Sen åt jag min favoritlunch: pasta och krossade tomater.