Träningspass

131104-131110: Cyklistfred, pepparkakor, rehab… och marathoninfall!

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

När jag var klar fick jag en kaffe.

Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Jag bytte om från blöt katt…

… till torr människa.

På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

… till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!

131028-131103: Inlägg, järn och Göteborg!

Den här veckan har jag rehabbat vidare. Men så tråkigt det är. Just när man har sprungit klart och egentligen bara vill duscha och hoppa ner i myskläderna, ja då ska man ställa sig framför spegeln och hålla på att böja och böja och böja. Och sen stretcha och stretcha och stretcha. Oerhört segt det hela. Och kommer någon i familjen förbi när man står där och kämpar, så är det ingen som peppar och säger att man är duktig, för det ser ju inte alls jobbigt ut. Det ser mest larvigt ut, särskilt när jag gör det. Så på sin höjd skrattar de. Fast det egentligen är just då som jag skulle behöva en rejäl hejarklack. Här i veckan ska jag i alla fall tillbaka till Marlin, min sjukgymnast, och då hoppas jag att hon kan skönja något som kan kallas framsteg. I övrigt så har veckan sett ut som följer:

Startade måndagen med att äta nyttig gröt med såna där chaifrön (ja, jag hoppas fortfarande jag ska bli lika snabb som Tarahumara-indianerna), blåbär och kokos. Ser ju ut som en hälsokokbok om jag får säga det själv.

Och på jobbet satt jag på min nya kontorsstol jättebollen. Synd att den bara fanns i lila för just den färgen är jag inte alls förtjust i.

Men oftast sitter jag faktiskt inte på min plats och jobbar, utan i någon fåtölj där man kan tänka i lugn och ro. Eller rättare sagt, andra sitter i fåtöljer medan jag sitter på golvet. Man kan nämligen alltid stretcha något lår eller någon vad samtidigt. Jag tänker att elitidrottare som ”bara” sportar går på olika behandlingar dagarna i ända, vi sportknegare får göra så gott vi kan medan vi jobbar.

Nog om allt rehabbande. På lunchen i måndags sprang jag ett tröskelpass. Lite ångest innan jag gav mig av då de tuffa passen känts lite väl tunga på sistone.

Men idag var benen med på noterna så jag kunde springa fram längs vattnet med någon slags värdighet även om jag frustade en hel del.

Jag var för övrigt nöjd med mina nymålade naglar som jag plåtade lite såhär tufft, som om jag vore en intern på Alcatraz.

Jag sprang också ett distanspass hem efter jobbet.

Det var mörkt och blött och jag såg framför mig hur jag skulle slitas i stycken av Simone-stormen, och framförallt: kunna skryta om det efteråt.

Men det var mest blött och inte mycket storm att snacka om, förutom lite vind på Lidingöbron.

Ja, som sagt, efter ett sånt här pass vill man ju bara sätta på sig pyamasen direkt men då blev det knäböj, magstyrka och annat kul istället.

På tisdagen blev det ett lite längre distanspass på morgonen.

Benen var rätt sega men så brukar de vara på morgonen. Fast så fort det börjar ljusna märker jag hur tempot stiger. Mina ben är helt enkelt ljus-beroende.

I omklädningsrummet var jag duktig och körde lite sånt här.

Sen blev det onsdag. Jag försökte med konststycket att gå förbi Violon Dingue på morgonkvisten utan att gå in och köpa bröd. Det misslyckades totalt. Plötsligt stod jag där i kön som vanligt.

Onsdagen fortsatte med ännu en lunchtröskel. Snabbt ner i omklädningsrummet och byta om och iväg!

Ut i det grå.

Rätt klaffsigt längs vattnet. Mina gula skor blev skitiga men det är rätt skönt det där första riktiga lerpasset med rena skor, då man inser att det bara är att ge upp fåfängan för snart kommer dojorna ändå vara bruna. Hösten är här!

På tal om dojor så är det nya att jag börjat köra med inlägg som Janne på Runner´s Store gjort. När jag hade problem med plantar fasciit för ett år sen så fixade jag såna där specialgjutna sulor men det blev aldrig av att jag började med dem. Tyckte de kändes tunga men helt ärligt så gav jag dem nog aldrig en riktig chans. Jag var ju då rent allmänt trött i min ena fot och hade rätt ont, så det var nog svårt att riktigt avgöra saken då. Det finns ju lite olika ”skolor” i detta ämne dvs inläggens vara eller icke vara. Men när jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon absolut att jag skulle börja använda dem så jag har gett dem en ny chans. Jag hade just då återigen upplevt en trötthet i mina gamla onda fot, så jag tänkte det var värt att pröva. Än så länge så ångrar jag det inte utan tycker det känns väldigt bra och tröttheten i foten har släppt. Såhär ser de ut.

Nu har jag även beställt en racer-variant att stoppa in i mina Adios för de blir onödigt tunga av de här vanliga inläggen. Jaja, efter jobbet på onsdagen sprang jag hemåt. Bra fart blev det för jag hade bråttom!

Mitt i allt detta sticker jag in en bild på mitt nya mobilskal. Kolla vad kul.

Det gamla orangea jag hade råkade tappa ett öra. Då blev jag så besviken att jag i vredesmod slet av det andra också. Och sen såg det alldeles lemlästat ut, så då blev det ett nytt från H&M med två hela öron. Och fötter! Så. Nog om det. Var var vi? Varför hade jag bråttom hem? Jo. För vi skulle köra till Göteborg på kvällen. Och det var precis vad vi gjorde! In med barn, katter, löpargrejer och Olle i bilen.

På torsdagmorgonen vaknade vi hos Olles föräldrar i Göteborg. Göteborg! Det är en trevlig stad det. Vi var på Universeum och såg dinosaurier.

Och en svärdhaj (ja jag tror det var det i alla fall, öppet att korrigera för fiskvetare) som hade den roligaste munnen jag någonsin sett på en fisk. Den hade ju en människomun! Kan inte sluta titta på den här bilden.

På vägen hem sprang jag in på ett café och köpte kaffe och bullar, och då fick jag ett hej av en bloggläsare! Jag blev lite paff så ursäkta om jag såg ut att vara i chocktillstånd och kanske till och med glömde säga att jag blev väldigt glad? Så oerhört trevligt med folk som hejar! Efter detta museumande och gottande så var det dags att ta sig an Bergsjöns backar.

Jag började med en lång uppjogg längs Kvibergsfältet. Där var det grått och öde.

Och sen var det bara att bege sig till backen. Det finns faktiskt inget bättre än att köra just backpass när jag är hos Olles föräldrar i Bergsjön. För den här backen är nämligen helt perfekt.

Så där kutade jag upp och ner. Tio gånger upp och därmed även tio gånger ner. Riktigt trött blev jag och hann precis klart innan mörkret sänkte sig över Göteborg.

Tröttheten jag känt i kroppen har liksom gått lite fram och tillbaka i veckan. Mycket bättre känsla på tröskelpassen denna vecka jämfört med förra, men i backen kände jag återigen en trötthet som liksom var tyngre än vanligt. Men så är Bergsjöns backar också rätt branta. På kvällen blev det Vi är bäst! på bio. Den var fin. Sen blev det fredag i Göteborg. På morgonen ringde Pekka som fått mina provsvar. Till min stora glädje var nästan allt bra, ja levervärde och muskelenzymer, inga tecken på inflammationer och allt vad det var. Men mitt blod- och järnvärde var precis på lägsta gränsen, vilket är för lågt om man springer så mycket som jag. Precis som jag misstänkt. Jag har känt det i vardagen men framförallt när jag springer. Det verkar också vara väldigt vanligt att känslan kan gå lite fram och tillbaka, ena dagen kan det kännas bättre för att sedan vara tungt igen. Precis som det har varit med andra ord. Så nu blir det till att käka Niferex. Ändå skönt att det var något, för jag har känt att det bara måste vara något som inte är hundra. När man tränar mycket så blir man ju rätt bra på att känna sin kropp, man märker när det är tyngre än det ska vara. Det enda som grämer mig är att jag borde sagt till om detta tidigare och kollat upp det långt innan Berlin. För tröttheten kände jag av ganska långt innan jag sprang Berlin marathon och nu tänker jag att jag kanske kunde kutat ännu lite bättre med rätt balans i kroppen… Men skit i det nu! Vi åkte till Apoteket och hämtade ut järnet och sen drog vi till Alfonshuset med Uma. Där var det väldigt kul även om det inte ser ut så på den här bilden. Ni ser de nya brillorna va?

Och sen traskade vi lite i affärer. Hit vill jag alltid gå:

Efter lunchen drog jag med Olle till Skatås. Vi bytte om i bilen.

Jag mesade och tyckte det var kallt men som tur var hade jag fyndat en t-shirt för 50 kr (!) så den drog jag på mig ovanpå. Samt tog Rubens vantar som jag hittade i bilen. Var således överfull av mönster och färger, sa hejdå till Olle och sprang iväg som en annan smällkaramell.

Jag sprang först 10-kilometersslingan. Den är bra den, många backar! Överallt var det skyltar om Finalloppet som jag insåg skulle gå dagen efter. Efter 10:an fortsatte jag med 5-kilometersslingan så det blev en bra 15-kilometersrunda. Och sen åkte vi hem till släkten.

På lördagen var det dags att bege oss hem till Stockholm igen men jag hann med ett tröskelpass tidigt på morgonen.

Sprang återigen ner till Kvibergsfältet.

Fotbollsplanerna låg blöta och öde och jag var ensam om att snurra runt där. Efter en rejäl uppjogg satte jag av. Kanske var det för att jag nu visste att allt inte stod rätt till i kroppen, som det kändes så segt. Men jag kämpade på och tänkte att det kanske blir samma effekt som att träna på hög höjd, dvs att om jag kämpar på nu så blir det något slags fyrverkeri sen när järnvärdet är uppe på bra nivå igen? Ser fram emot det fyrverkeriet!

Sen stoppade vi in allt och alla i bilen och brände iväg hemåt.

Sen idag, söndag, avslutade jag veckan med ett långpass. Gick upp klockan sex för att äta frukost och efter det sov jag en stund till. Runt halv nio var det dags att ge mig av. Hängde på mig mitt nya vätskebälte som jag köpte på Runner´s Store häromdagen. Varför har jag inte kört med det här Perfekta förut? Det var ju jätteskönt.

Det var lite smådimmigt i förorten.

Jag sprang in mot stan och tog min vanliga stadsrunda, var sugen på den idag. Det är lustigt med den här lite tunga känslan i kroppen, det är som att den släpper efter sådär 10 km, då börjar jag plötsligt känna mig mer som vanligt och benen blir lättare. Fråga mig inte varför. I stan var det mest som vanligt, promenixare ute på Djurgården och folk som sprang runt Söder. Rätt tomt och skönt. Passet landade på 36 km för jag hoppade över extrasvängen ute på Djurgården. Sen hem till stretch… och blodpudding! Till det juice med massa ingefära. Nu jäklar ska kroppen få!

Efter det drog halva gänget på AIK-match och jag och Uma åkte in till stan och åt chokladbollar. Jag har för övrigt blivit värsta REA-experten, hittade dessa vantar för, håll i er nu, 30 kronor!

De passar mig utmärkt för jag har kommit in i någon slags period då jag är beroende av knallblå, knallorangea, knallgul och knallblå ögonskugga (ej alla samtidigt som tur är). Och då blir det ju tjusigt med dessa vantar till det hela. Tja, detta blev en bra vecka med miljöombyte och skönt att veta hur det är ställt med kroppen. Nu ser jag fram emot en ny vecka, ny löpning och massa järn!

21-27/10: Under construction.

Det har känts som en lång vecka. Både i vad jag har hunnit med men också för att känslan i löpningen har pendlat, från det ena till det andra. Därför blir det ett ganska långt inlägg. Hoppas ni inte somnar på vägen!

Veckan började med en sista mil på spansk mark. Uppe tidigt. Kolsvart ute men samtidigt ljummet och skönt i luften. Förmodligen sista gången under 2013 som jag kutade i shorts och linne. Ja, förutsatt att inte någon får för sig att bjuda mig på en resa till solen, men den chansen känns rätt liten.

Sen raka spåret till flygplatsen där vi också sprang runt. Fast nu på jakt efter några små presenter till barnen. Tur det finns godis. Vet ni? Jag har blivit mindre flygrädd sen jag började springa. Ingen aning om vad det beror på men det är bara att tacka och ta emot. Jag kan sitta där i flygstolen och bara slappna av.

Plötsligt var vi ovanför Sverige!

Och därefter fortsatte veckan på hemmaplan. Jag körde tröskelpass på en lunch.

Men ahh vad det gick segt. Benen var så tunga, så tung. Minns inte när jag kände så senast. Riktigt deppigt. Hoppades på bättre känsla på vägen hem.

Tog en extrasväng ut på Djurgården för att väcka liv i benen men nähä. Det hjälpte inte. Fortfarande den där tunga, sega känslan.

Tur då att man har en snäll mamma som först hämtat barnen och som sen sparat ärtsoppa och pannkakor till en. På en tisdag. Sånt livar upp en moloken löpare med blyben.

Sen fortsatte veckan, ja de brukar göra det. Nu var det onsdag. Jag sms:ade med Pekka på dagen, berättade om den där tunga känslan i kroppen och att jag inte riktigt fick till det på de hårdare passen. Vi bestämde att jag skulle dra ner på mängden och farten ett litet tag, men också att jag skulle ta lite prover senare i veckan för att kolla status på kroppen. Men hörrni, det här med att dra ner på löpningen, både fart och mängd. Jag förstår ju helt logiskt att det är rätt och bra, jag är ju inte korkad. Men det är svårt. Det är ju inte bara så att jag tränar för att springa lopp. Jag springer numera för att jag kan. För att jag hellre tar mig fram springandes än åker buss och tunnelbana, och dessutom inte gillar att cykla. För att jag har blivit beroende av frisk luft och nylontights. För att alla tankar känns lite enklare efter att jag sprungit. Men visst visst, ibland behöver kroppen få vila. Jag förstår det. I alla fall lite. Det har också tagit mig en stund att bearbeta den senaste tiden. Att inse hur jäkla hårt jag tränade från Stockholm Marathon och fram till Berlin. Det blev liksom så normalt att jag glömde bort hur tuffa träningsveckor jag staplade på varandra. 22 mil, 23 mil – inga konstigheter alls. Inte så märkligt att kroppen måste få ta det lite lugnt och pusta ut emellanåt. Jag mailade även med Kent i Spårvägen som kom med bra råd. Saken är att jag har haft en del småskavanker som jag skitit i. Jag har bara kutat på. Kent tyckte att jag skulle gå till en sjukgymnast för att kolla höft och knä. För att bygga upp kroppen igen. Så det gjorde jag där på onsdag lunch, gick till en sjukgymnast. Och herregud så bra det var! Äntligen få fokusera på problemen som jag så länge snudd på nonchalerat. Tidigare har jag mest försökt lösa det för stunden men nu fick jag styrke- och stretchövningar att köra på med hemma. Kändes skönt när jag gick därifrån med en liten uppbyggnadsplan. Firade det med att äta lunch på ki-mama.

Och att springa hemåt efter jobbet.

Så fort jag kom hem blev det magstyrka och sen alla övningar som jag fått. Det tar tid att pyssla om kroppen, men det finns tyvärr inga genvägar, så nu ska det få ta tid. Vaknade morgonen därpå med träningsvärk! När hände det senast? Tydligt tecken på att jag behöver de där styrkeövningarna. In mot stan med mina små präktiga lampor.

Och herregud vad präktiga mina byxor ser ut här. Kolla:

Vet inte varför jag i hela fridens namn stoppat in tröjan sådär i tightsen som ett annat dagisbarn. Men det var väl skönt när jag sprang, antar jag.

Trots den tunga känslan där första halvan av veckan så sprang jag på. Inte fullt lika mycket för det hade jag ju lovat att jag inte skulle. Men på torsdag lunch kunde jag inte hålla mig. Solen drog ut mig.

Jag bestämde mig för att inte försöka bestämma över kroppen. Den skulle få springa precis så som den ville och jag skulle inte stressa den eller anmärka på den. Kopplade således bort hjärnan (och gps-klockan) och bara sprang i det fina vädret.

På kvällen var jag med syrran och mina föräldrar och såg min kusin Lisas nya film. Jag missade premiären men nu var det äntligen dags! Fast först åt vi på det dära Vigårda. Mycket gott. (Även om det ser ut som bajs i hamburgaren. Lugn, det är bara pulled pork.)

Sen mot bion och Hotell!

Och nu är jag ju såklart partisk, men strunt i det där att hon är min kusin och allt, för det här är en fruktansvärt bra film som ni bara måste se. Jag blev helt tagen av den. För allt är nämligen bra: historien, regin, dialogen, skådespelarna, stylingen, miljöerna, humorn, känslorna… rubbet! Se den. Bara gör det.

Morgonen därpå var jag och lämnade de där blodprovet. Jag hade blivit tillsagd att jag varken skulle springa eller stressa på morgonen innan provtagningen. Det gick inget vidare. För precis innan vi skulle ge oss av så skulle jag bara ta in en gryta som stått ute över natten, och vad händer när jag öppnar trädgårdsdörrarna? Jorå, en talgoxe flyger in i huset! But why?? Jag gillar fåglar, i natur eller bur, men inte lösa i ett radhus precis innan man ska lämna blodprov och vara lugn och harmonisk. Jag blev som förbytt, som jag alltid blir när det flyger in fåglar i huset. Jag kunde bara springa runt och gasta ”Olle! Olle! Ta ut fågeln! Fågeln! Nu!”. Han lyckades till slut vifta ut den genom takfönstret men vid det laget var stressnivån ganska förhöjd, så vi får se hur det går med det där provet. Det lär väl se ut som att jag sprungit ett ultramarathon på 20 mil eller något. Sen på lunchen var det dags för spring och vet ni vad, jag hade fått tillbaka mina gamla vanliga ben!

Sicken jäkla lycka!Äntligen kände jag mig som mig själv igen. Folk skriver ofta att de springer runt och ler för att de älskar så att springa, och jag kan inte låta bli att tro att de oftast ljuger. Eller så springer de för sakta. För jag älskar också att springa men att skratta och le medan jag ränner runt känns ganska långt bort. Men idag gjorde jag det! För att de där sega benen dragit någon annanstans!

Tänker alltid att jag borde sätta mig på den här bänken någon gång.

Men idag var det bara att glömma, gäller att pinna på när benen är med på noterna igen!

Tänkte efteråt att det här kanske bara var ett engångsfall men nejdå, det var samma sak på vägen hem. Känslan var tillbaka lagom till helgen!

Och sen i helgen sprang jag vidare. Fast först var jag inne i stan för att påbörja inköpen till den mest intensiva tiden på året, nämligen november-februari. Våra tre barn fyller år i november, december och januari – exakt fjorton dagar mellan alla födelsedagarna. Lägg sen julen ovanpå på det. Och inte långt därefter, i början av februari, ja då är det dags för Olles födelsedag också. Det blev således ett rejält styrketräningspass för armarna när jag drog fram med tusen kassar i stan (och blev glad över att hej på H&M av en bloggläsare!). När jag kom hem genomsvettig var det bara att svetta vidare. Det blev distans, följt av en kortare tröskel.

Inte riktigt samma klipp i steget som för någon månad sen men milsvid skillnad jämfört med början av veckan. Firade det hela med att fixa orangea hår.

Och idag har jag sprungit långpass. Klev ut genom våra bladlösa syrénbuskar.

Det blev en kuperad Lidingörunda, delvis i Lidingöloppsspåret men mestadels på asfalt på ön. Älskar den här tiden på året då man bara kan kuta, utan vatten och jox med sig. Fast solen dök fram och det blev rätt varmt där på slutet så jag ångrade nästan att jag inte släpat med mig lite vatten. Totalt 33 km. När jag kom hem mosade jag apelsiner som jag hällde ner tillsammans med yoghurt i glassmaskinen. När jag hade stretchat klart var geggan klar. Den blev god!

Trots att jag dragit ner på mängden så blev det ändå en stabil vecka, med lite fler mil än jag egentligen tänkt. Men gladast är jag över att känna ro i kroppen, över att ha hittat känslan igen och att jag varje dag kört min styrka. Det känns redan lite bättre i kroppen men det kan såklart vara önsketänkande. Jag hade en tanke om att springa Stockholm Vintermarathon, inte som en satsning utan som ett bra träningspass, men troligen hoppar jag det och fortsätter med min uppbyggnad.

Så. Hoppas ni inte fått eksem i ögonen av alla bilder. Vi hörs om en vecka! Hej.

17-20/10: Variation, thaimassage och spansk mark!

Ja, det har i för sig inte gått en vecka sen sist. Men det känns så i och med att jag brukar skriva varje dag – och nu har det gått FYRA DAGAR sen sist! En evighet i internetvärlden. Det har varit fyra bra dagar. Beslutet att ta det lite lugnare på bloggfronten känns helt rätt för jag har hängt mindre framför datorn och sovit mer. Känt mig lite lättare i sinnet. Sprungit på rätt bra. Mer kan man inte begära. Dessutom har jag fått dra fram solkrämen igen och det är inte fy skam.

Själva löpningen och tillvaron har varit väldigt varierande. Jag har kört ett lite extra jobbigt backpass. Som vanligt i morgonmörkret för att hinna med.

Skönt på ett vis, att låta mörkret omsluta en, men jobbigt på andra vis; hålla koll på bilar och just att få upp farten. Fattar inte varför man ska bli som en jädra sengångare av mörkret.

Jag har varit på thailändsk massage!

Det är lustigt när jag kommer till yogaställen; alla går runt och ser sådär viga och härliga ut och så viskar alla – aldrig känner jag mig så hetsig, hård, stel och tävlingsinriktad som där och då. Jag hade i alla fall fått tips om denne Aleksander av min yogande jobbkompis Eva. Och herregud, de där två timmarna flög iväg. En märklig känsla; liksom både smärtsamt och skönt. Inte alls lika ont som hos naprapaten eller som när man är på idrottsmassage, då man snudd på grinar. Men absolut inte heller mesigt. Ibland var det så skönt att jag nästan försvann in i sömn, för att sedan plötsligt vakna till liv av att det gjorde ont! Jag fick också lite stretchtips för mina höfter som ju är så stela. När jag sen sprang hem genom stan i regnet, kände jag mig så lätt och lycklig.

Jag har även sprungit hederlig distans i morgonrusk.

Insett att det en blåsig och regnig fredagsmorgon ändå har passerat så många som 58 tappra cyklister över Lidingöbron in mot stan. Och att gatulamporna just nu släcks kl 07:24.

Jag har kört tröskelpass i kamp mot klockan och mörkret.

Även här försökt snäppa upp intensiteten. Det gick väl sådär men jag stressar inte utan trösklar vidare. Höften och knät är under kontroll även om jag stundtals känner av båda. Och jo, jag vann kampen mot klockan. Hann precis klart innan solen försvann ner.

Jag har också tagit mig till spansk mark!

Första dagen hann jag klämma in ett tempopass. Lyxigt att kunna springa såhär!

Själva passet gick ok. Det var riktigt varmt ute, kände mig lite ovan vid 26 grader och gassande sol. Benen kändes lite sega efter flyget och jag tycker inte heller att segheten efter Berlin riktigt släppt än. Men jag kämpade på i solen. Och sen idag var det dags för långpass. Jag hade hört mig för efter en bra rutt då vägen längs havet bara är 7 km lång och det är väl ok när man kör ett tempopass på 15 km men när man ska springa uppemot 40 km kändes det lite väl tjatigt. Tyvärr fick jag inte nys om någon bra rutt och jag vågade inte riktigt ge mig upp i bergen. Jag insåg att det skulle bli till att nöta fram och tillbaka längs vattnet. Jag hade även frågat när solen gick upp och fick svaret åtta, halv nio. Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Så sent! Jag satte i alla fall klockan på ringning tidigt. Gud vad trött jag ser ut, och det var jag också.

Det blev till att ge sig av utan någon frukost i magen men det kändes ok, hade med mig en energidricka i alla fall. 06:30 började jag kuta och det var verkligen becksvart. Som tur var fanns det lampor längs strandpromenaden, men jag var verkligen helt ensam där i mörkret. Ja förutom en del spanska ungdomar på väg hem efter festligheter. Klockan 07:45 började äntligen något som liknade ljus så smått dyka upp men inte förrän 08:24 släcktes gatlamporna (prick en timme senare än hemma) och halv nio kändes det äntligen som morgon. Således kutade jag nästan två timmar i totalt mörker. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Totalt blev det 37,5 km. Riktigt stolt över mig själv att fixa det mentalt. Visst vad det fruktansvärt vackert när solen gick upp och luften var sådär härligt fuktig, men ändå måste jag nog klassa det här som ett av mina tristaste långpass någonsin. Just att mala sådär fram och tillbaka – tre gånger – tar priset. Imorgon är det slut med att springa i linne, då bär det av hem till Sverige igen. Hoppas alla ni andra har fått springa fort/snabbt/lagom/lång/kort/mjukt eller precis så som ni vill ha det. Vi hörs nästa söndag. Ajöss!

Mörkersnubbel och distans!

Idag glömde jag min kamera på jobbet. Ve och fasa! Det betyder att jag inte kunnat ladda in mina bilder från morgonens pass. Det är ju helt fruktansvärt, kan ni tänka er hur det känns? Inte för att det var så spännande bilder, ni kan dem ju vid det här laget: jag framför brevlådan, en morgongata i motljus i stan och jag som dricker kaffe. Men trots att både jag och ni kan dessa bilder på våra fem fingrar så gjorde jag en rekonstruktion när jag kom hem. (Ni ska veta att jag har kriminolog-drömmar.) Fram med de gamla svettiga kläderna, på med dem och ställa sig framför brevlådan. Det var ju ändå exakt lika mörkt som på morgonen! Ordningen återställd och därmed fortsätter jag nu min dagsroman som om att allt vore som vanligt och bilden nedan tagen kl 05:45 imorse.

Imorse var jag minst sagt nöjd med mina nya ryggsäckslampor. De lyste väldans bra. Nästan för bra i och med att en av dem satt oerhört nära mitt vänsteröga, och gjorde att jag i 20 km hade ett vitt ljus flaxande rätt framför ögat på mig. Men vad gör man inte för att slippa bli påkörd av cyklister och bilar? Just i Värtan var det ett väldans hålligång med truckar och lastbilar på rad, som om klockan inte alls var strax efter 06:00. Då insåg jag att det nog var ganska bra att visa att man fanns där i mörkret.

Ute på Djurgården var det så mörkt att jag höll på att ramla på vissa ställen. Svor och stod i gjorde jag, blev riktigt sur på en jädra kotte vid Djurgårdskanalen. Saken är att jag har så dåligt mörkerseende. Om Olle släcker sänglampan innan jag hunnit fram till sängen så är det kört. Då slår jag definitivt i skallen på vägen från badrummet till sängen, trots att det bara handlar om ett par meter. Så ja, ni kan tänka er hur jag har det när jag springer i mörker utan pannlampa. Men det här med pannlampa förresten. En sak är ju när man springer i skog och så. Men i stan, där tycker jag att springa med pannlampa känns lite som bilar med helljusen på och som inte bländar av. Men jag kanske får omvärdera detta efter morgonens snubbleri och svordomar. Totalt 20 km.

Sen var tanken att jag på kvällen skulle springa hem från jobbet men pga jobbpryttlar fick vi stuva om saker och ting och då blev jag tvungen att åka bil hem istället. Det var när planerna plötsligt ändrades som jag glömde både kamera, löparskor och klocka (tur man har två!) på jobbet. Men struntsamma. Nyvaccinerad mot influensan (och nej tack, jag vill inte höra massa skräckhistorier om vad för olika sjukor och åkommor som man kan få av att ta denna spruta) åkte jag i alla fall hemåt. Löpardojorna kunde jag inte dra på igen förrän efter läggningen då Olle kommit hem. Men det gjorde jag! Och en keps dagen till ära.

Sen fräste jag iväg i mörkret (igen). Nu blev det en tur bort till Stockby där jag snurrade runt en kortis. Tänk att jag så ofta glömmer bort att Stockby finns med bra elljusspår. Får skriva upp det någonstans. Därefter var det bara att vända hemåt igen för en oerhört sen middag. Blev nästan sugen på att stanna på Thai-taj som lyste där i mörkret.

Förbi fotbollsplanen som snart är helt övergiven för säsongen.

Totalt 10 km så dagens total landade på 30 km. Denna vecka är riktigt lurig planeringsmässigt men det brukar gå på något vis. Bara att kämpa vidare. Adjö.

Mjukismåndag som slutar hårt.

Det blir ta mig tusan svårare och svårare att gå upp om morgnarna. Men jag tänker att snart har man vant sig vid den här becksvarta tillvaron, och då blir det lättare. Nu är man fortfarande i ett slags chockartat tillståndet när klockan ringer. Särskilt jag som har såna där härliga vågfinesser och jox att vakna till på klockan. Dessa finesser inbillar mig att tro att jag bor i en liten hydda vid strandkanten på Nya Zeeland där jag lever ett sorglöst liv bestående av behagligt begrundande av universums gåtor endast avbrutet av härliga träningspass och gos med familjen. Men just det. Jag bodde inte i en liten hydda utan i ett radhus på Lidingö. Bara att stänga av vågskvalpet och gå upp. Så det gjorde jag. Sen kutade jag runt i mörkret. Förvånande nog var det en handfull andra löpare ute. Imponerande! Och när ljuset plötsligt vinner över mörkret, då blir man lycklig.

Totalt 10 km. Sen blev det test av en ny gröt. Man känner sig alltid lite fräsig när man väljer Sport-varianten på produkter. Ett enkelt knep att ta till.

Sen undrar jag en gång för alla: kokos. Är det nyttigt eller inte? Och nu menar jag inte kokosolja utan såna här flarn som jag förr tyckte var som godis. Nuförtiden äter jag dem glatt när som helst och häller på gröten. Stämmer det att det är lite nyttigt eller har jag bara önskedrömt? Nog om kokos. Sen åkte jag med Uma till Danderyd för att kolla synen. Idag bestämdes det att hon ska få små glasögon och jag blir alldeles stolt över den här lilla människan som inte tycker det är några konstigheter med det. Det enda hon hade att säga om saken var att hon vägrar ha några Hello Kitty-bågar (inte för att någon hade tänkt kränga på henne några) utan att hon vill ha ett par blå. Helst mörkblå. Ljusblå kan också funka. Så nu börjar den blå glasögonjakten. Efter dessa bestyr så hade jag fruktansvärt mycket jobb. Tur då att man har världens snällaste föräldrar som kunde hjälpa till med hämtning så att vi kunde jobba ostört och oavbrutet till klockan sju. Hela dagen har jag dock varit osedvanligt trött. Kan bero på att jag somnade sent och sov kasst. Så jag tänkte att jag skulle ta en vilodag idag, ja bortsett från morgonmilen. Men sen plötsligt när Olle skulle åka och hämta barnen så fick jag ett ryck. Tyvärr var det redan mörkt ute men då passade det perfekt att köra det första löpbandspasset för terminen. Dessutom hemma i garaget där det numera står ett band, halleluja! På med dojorna.

Och sen ut i trädgården för att köra lite spänsthopp. Jag lovar att jag hoppade lite högre än vad som syns här.

Det bästa med att springa hemma är att man typ kan kuta i långkalsingar. Jag drog på musik.

Sen blev det 2 km uppjogg i 4:45 min/km följt av fem km som jag la upp såhär (ingen vila utan tjong, fem på raken, blev väl något slags tröskelpass av det hela):

3 km 3:50 min/km

1 km 3:45 min/km

0,5 km 3:40 min/km

0,5 km 3:32 min/km

Därefter 1 km nedjogg i 5:00 min/km. Totalt 8 km. Jag körde lite lutning här och där under passet men inte mycket. Men ändå blev jag riktigt trött. Hade glömt att det kan vara jobbigt att kuta på band – man har ju liksom inget val, bara att pinna på! Det lilla passet var en skön påminnelse om det faktiskt går att få till effektiva fartpass på bandet när tiden är knapp och mörkret har fallit (jag tycker som sagt det är svårt att spring riktigt fort i mörker). Det sämsta med band är dock att man inte kan spotta medan man springer. Jag fick öppna dörren för att få lite luft när jag var klar.

Därefter skulle alla barnen springa de med. Nu måste jag sova och imorgon bitti skiter jag i vågskvalpet. jag sätter klockan på regn istället. God natt.

Lidingölopp och stadsidyll.

Klev upp när klockan ringde halv sju imorse. Tyvärr är det så att jag nästan alltid måste ställa klockan på helgerna för att hinna med springet. Jag åt frukost i min ensamhet och därefter hann jag med en massa grejer. Så det är inte helt dumt det här med att gå upp tidigt. Runt nio gav jag mig av. Stoppade ner en sån här, kan alltid vara bra att ha när man kutar långt utan vatten.

Idag ylletröja i och med att det var nollgradigt.

Bort till Koltorp för att springa hela Lidingöloppet. Det är 3 km dit så totalt skulle passet landa på 33 km. Kändes rätt lagom såhär efter Berlin. Så jag sprang. Det var magiskt i skogen, och då menar jag verkligen magiskt. Men ingen som kutat idag kan väl ha missat det. Jag var riktigt nöjd för jag var helt perfekt klädd och sånt kan man bli rätt uppåt av när man velat lite med kläderna. Det är lustigt det här med långpass på asfalt jämfört med terräng. Det är liksom jobbigt på helt olika vis. Men just nu känns det så självklart att ränna runt i skogen, vet inte riktigt varför. Jag tänker mig att jag kanske kommer varva skog och asfalt lite framöver. Runt 19 km drack jag den där energidrickan. Det var gott. Sen precis vid 20 km så strejkade plötsligt klockan. Det kom upp en svart ruta som sedan försvann lika plötsligt. Men därefter var klockan helt låst, den bara stannade på tempot där och då. I farten försökte jag starta om den, nollställa den och gud vet alla grepp jag försökte ta till. Sen sket jag i den och bara sprang. Tackade gudarna för att detta inte hände i Berlin! Då hade jag fasiken börjat grina. Men tänk att det är samma sak varje gång klockan strejkar på ett träningspass, att jag inser att jag oftare borde springa utan den. Löpningen blir annorlunda när man inte kan kolla tempot stup i kvarten, och kör man inte just tempopass eller intervaller så gör det ju inte så mycket. Totalt 33 km. När jag kom hem kokade jag frysta jordgubbar för jag skulle göra smoothie och blev plötsligt hepatit-rädd.

Jag brukar oftast skita i kokandet annars, i alla fall när det bara är jag som ska dricka det.

Efter detta så käkade vi spaghetti och sen skulle Olle med Ruben på fotbollsmatch. Jag och tjejerna åkte till Humlegården. Det är något visst med stadsparker på hösten, bäst att passa på och njuta av dem. Varning! Här följer nu ett antal provocerande idylliska bilder på löv och lekande barn – ni fortsätter på egen risk.

Vi drog till parkleken där det var smockfullt av barn och föräldrar. Förortsbo som jag är blev jag nästan folkskygg!

Var sugen på att pröva den här hoppgrejen som Febe studsade runt på. Men tänkte att det kanske inte var helt bra för knät efter ett Lidingölopp.

Ja herregud vilken idyll det var där i Humlan. Vi fräste runt som tokar i löven, eller jag typ haltade. Nej nej, jag är inte skadad men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid haltar lite. Alltid är det något som känns lite och gör att jag stapplar fram. Och dessutom har jag nog i grunden en smått hoppande/haltande gångstil. Inte mycket att göra åt, bara att halta på.

Efter detta gick vi till Brillo och åt glass.

Sen ner i underjorden för att åka hem till förorten igen. Där var träden lika gula som i stan.

Man var rätt sugen på att lägga sig raklång när man kom hem. Men icke. I veckan är det en sån där jippo-skoldag dit man ska leverera in kakor. Den är bara en gång om året men konstigt nog känns det som att den är en gång i månaden. Bara att sätta igång att baka. Det blev två tigrar. Synd bara att man måste stoppa in dem i ugnen när de är så goda såhär:

Nix, nu är det slut på idyllen. Nu väntar hårtvättar, bäddning av sängar, vika flera ton tvätt, packa skolväskor, rehabba knät och planera veckan. Ja just det, en sista grej. Igår frågade jag Olle vad han tyckte var det bästa med min löpning. Han funderade en stund och svarade sen att det bästa nog var att jag skulle vara så bra på att hämta hjälp om man hamnade i en nödsituation. T ex om vårt flygplan störtade och vi var de enda som med livet i behåll kravlade oss ur vraket någonstans mitt på den ryska tundran. Då skulle jag vara den perfekta personen för att springa över de milsvida vidderna för att hitta någon som kunde komma till undsättning. Under tiden som jag sprang skulle Olle vila upp sig i en lossliten flygplansstol och knapra på lite snacks som också överlevt kraschen. Kanske hade några burkar öl också undkommit förödelsen.Ja, det var det bästa med löpningen alltså. Kul att man kan vara till nytta!

Springer rätt fort. Men sen ännu fortare!

Imorse var jag inte sugen på spring. Vet inte riktigt varför. På något vis var det som att jag vaknade med marathon-baksmälla, ja två veckor försenad. Svårt att förklara exakt hur det kändes men tanken på att pressa mig själv kändes liksom avlägsen. Men ändå vet jag ju: väl ute är det skönt. Eller åtminstone efteråt. Så jag gav mig, om än motvilligt, av på det planerade tempopasset. Värmde upp och sen nollställning av klockan. Sprang ut till Elfvik. Oftast kör jag mina tempopass in till stan och ute på Djurgården för där är det lite mindre kuperat. Men nu skiter jag i det. Backarna känns sköna och det gör inget om jag inte håller tempot på samma vis. Och just den extroverta känslan att springa här ute, den älskar jag just nu. Första blocket var på 10 km och tempot var lite långsammare än vanligt. Kanske kunde jag pressat mig lite mer, vet inte, men benen kändes lite sega och backarna stal lite fart.Men trots detta så var känslan ganska god. En minuts vila som jag lika gärna kunde skitit i men jag kan gilla att stretcha ut lite. Sen iväg igen! Och på sista femman var det som att kroppen vaknade till och tempot ökade. Vädret var helt osannolikt bra för löpning. Förbi en kille som ropade ”Det ser bra ut!” och det var ju trevligt att höra när man vaknat med marathon-baksmälla. Lite gladare i hågen när jag kom hem. Totalt 17 km. Det blev kaffe och juice i solen.

Och sen in till stan. Vilket västväder!

Vi var på Nero med våra små damer.

Tänk att såna här vita toasts med ost och skinka kan vara så gott.

Efter ett par små ärenden susade vi hemåt i bilen. Och när vi åkte där på Valhallavägen så spelade Olle en låt för mig, som han sa att han trodde jag skulle gilla. Och herregud. Om jag gjorde! Jag fick sånt otroligt sug efter mer spring när jag hörde den och informerade Olle om att jag bara måste ut en gång till. Tyvärr skulle Olle springa först men när han kom hem stod jag redo ombytt i dörren. På med snabbpjucken igen.

Det var alltså den här i öronen. Hur kan jag ha missat det här gänget, Wolfmother? Bara namnet. Och ahh, det var som andra ben, en annan kropp, jämfört med imorse! Jag blev nästan helt tokig av lycka när jag återigen for fram längs Kyrkviken. Efter 1km uppvärmning kutade jag 3 km-2 km-1 km med en minuts joggvila mellan blocken. Det var sån underbar luft, sån underbar himmel. Och jag insåg att jag kanske borde försöka springa mina fartpass på eftermiddagarna ibland.

Totalt 8 km. Hade jag inte haft en familj väntades på mig så kanske jag hade sprungit ända till Norrköping eller nå´t. Var helt galet uppåt när jag kom hem. Skön känsla att springa bort marabaksmällan. Förutom detta, fyra andra bra grejer:

1. Umas nya dräkt.

Hon ska på kalas som superhjältepirat nästa helg. Väldigt tuff. Fast där under masken var det allt en glad en.

2. Mina nya små lampor till ryggsäcken.

Jag testade dem i tvättstugan. Känns som de kommer göra nytta på morgonpassen.

3. Vår middag.

4. Att jag håller på att göra chokladglass i glassmaskinen.

Slut för idag, tack för idag.

Skön distans och hårda grejer.

När veckorna rullar på fort så känns det som att det alltid är fredag. Det ska man i för sig inte klaga på i och med att fredagen är en riktigt bra dag. Har såna barndomsminnen från när jag var liten och släntrade hem från skolan på fredagseftermiddagarna. När jag kom hem låg en rykande färsk Kalle Anka och väntade på mig i brevlådan. Åh, känslan att lägga sig i sängen med kläderna på och läsa den, det var tider det. Och på kvällen blev det ostbågar och Dallas och sen somnade man i soffan. Nu tänker jag att det är likadant för våra barn när de knatar hem på fredagseftermiddagen, den där känslan av frihet och mys och hela helgen framför en. Nog om detta. Idag sprang jag på lunchen. Hade först tänkt att köra tröskel men ändrade planerna för jag var så sugen på ren och skär distans, och tänkte kroppen skulle få vila sig lite efter tre hårda pass på raken. Jag försöker att i alla fall vara lite klok såhär efter Berlin. Men åh, vilken dag! Vädret! Flygplanet där borta såg ut som det skulle köra in i husen några sekunder senare, så lågt flög det.

Själv flög jag förbi de flesta som var ute och sprang, mest för att det inte finns något värre än att ligga och trycka nära folk. Då är det ens plikt att kuta om! Det kändes skönt att bara få springa såhär mitt på dagen när kroppen är lite piggare jämfört med på morgonen. Sprang ut till Solna och vände tillbaka och sen en liten extrabit på andra sidan kanalen innan jag vände tillbaka mot jobbet. På sommaren brukar det vara fullt av folk som hänger här vid vattnet. Nu var det helt dött. Poff. Alla borta.

Totalt 15 km. Sen åt jag en alldeles för dålig lunch. Bara en liten macka! Inget att rekommendera. Inte så många timmar senare var det bara att byta om igen. Kändes ju som att håret precis torkat. Men vadsjutton, bara att svida om.

En gammal favorit i öronen som är så jeeeekla bra. Och det var bra med lite extra pepp för när jag ska kuta hemåt startar jag nämligen alltid löpningen i det småsega motlutet på Torsgatan. Och sen segar jag vidare på Odengatan som också lutar. Men sen får man lite nerför, ja innan det går uppåt igen… Men hallå. Det var sol. Fredag. Spring. Mycket mer än så kan man inte begära, herregud vilka krav!

Fast det var rätt skönt att vara framme vid dagis.

Hem med laser-Uma.

Totalt 10 km. Nu blir det ostbågar. Men inget Dallas. Däremot kan det nog sluta med att man somnar i soffan. Men vänta. Innan ostbågarna, ja alternativt medan jag äter dem, ska jag ”njuta” av paketet som kom idag.

Jag har redan två foam rollers men inte någon såhär hård. Jag har liksom gjort hela resan från en oräfflad, till en räfflad, till den här som beskrivs på detta vis: You may prefer the black RumbleRoller if you’re primarily using it on thicker muscles like glutes or hamstrings, are trying to dig deeply in around the hip capsule, are working on scar tissue from prior surgeries, or are accustom to rolling on PVC pipe. Otherwise, we strongly recommend the blue.

Jag kanske tar kål på mig själv på kuppen i och med att jag valde den svarta. Vi får se. Hur som helst kan jag konstatera att jag fått aningen annorlunda fredagsnöjen nuförtiden. Ajöss!

Mörker, färg och grått!

Jag var uppe extra tidigt imorse för att hinna med backintervaller. Jag och tidningskillen. Var nära att fråga om han kunde vara med på bilden men fegade ur. Här är hans bil i alla fall.

Sen masade jag mig iväg. Kändes verkligen som att det var mitt i natten. Som uppvärmning sprang jag bort mot Centrum, förbi det röda hjärtat i det svarta.

Sen förbi kyrkan – inget för mörkrädda! Buuuuuu!

Därefter framme vid backen. Tur att jag hade reflexväst på mig när jag skulle springa sådär mitt i gatan. För det var rätt mörkt om man säger så.

Jag satte igång. Det var ett tag sen jag körde backe så trots att jag var morgonseg så kändes det kul att ge sig på den jäkeln. Upp och ner. Upp och ner. Upp och ner. Sådär höll jag på, som en hamster i ett hjul. Men mörkret, det är inte bra för farten. Tycker alltid det går aningen långsammare när det är mörkt ute (trots att det känns som att det går fort), som om kroppen automatiskt tar det lite försiktigt för att inte snubbla. Men på sista backen var jag rejält trött. När jag väl var klar började det äntligen ljusna.

Totalt 13 km. Sen hem till apelsinjuice.

Trots att inget lopp är på gång så dricker jag juice varje dag, käkar D-vitamin och sköljer näsan med koksalt. Allt jag kan för att mota alla miljarder förkylningar som är i luften. Efter detta så var det dags för jobb i glashuset. Utanför var det färg överallt.

På eftermiddagen hade jag ett möte i stan och när det var klart så passade jag på att låna toaletten och byta om.

Stan var alldeles grå.

På vägen smet jag in på Chokladfabriken. Det vet ju alla, att regnar det måste man äta choklad.

Och sen, sen sprang jag hem genom stan. I allt det där svartvita dök Humlegården upp – och den var i alla fall i färg. Så vackert.

Totalt 10 km. Tycker benen har kämpat på bra de här dagarna i och med att kroppen ännu är lite post marathon trött. Jag har förstått att somliga tar säsongsvila? Det gör inte jag. Bara att nöta vidare! Hej.